onsdag 27 maj 2009

Kanske det blir en hel Älvstad i alla fall!

Ibland går saker i sina runda cirklar i politiken. För något år sedan lade jag och vi i folkpartiet en motion i fullmäktige, eller egentligen två, om dels att ta ett samlat grepp om den framtida utbyggnaden av hela älvrummet, Älvstaden som vi kallade det, dels särskilt avseende utformningen av en ny Göta Älvbro och stadsrummet däromkring som det nya epicentret för Göteborg och hela vår region. Det handlar inte bara om att fylla tomma hålrum eller att bygga en bro för att ersätta en gammal, det handlar om en vision om hur vi vill forma vår stad som en attraktiv, kreativ och hållbar tillväxtmotor för boende, verksamhet och besökare. Idag vet vi inte ens utifrån en samlad idé hur vi skall ha det med broarna över älven som ju är en förutsättning för att knyta ihop staden med älven mitt i byn, inte en barriär.

Svaret på vår propå var att det vi efterfrågade håller man redan på med och våra förslag var därför helt onödiga. Nu visste vi ju förstås att det inte var så, men om det uttalas på det viset uppfattas det förstås av många som att då måste det ju vara så också. Det som dock verkligen hade hänt var att det hade etablerats ett arbete med det som kommit att kallas Centrala Älvstaden som är det område vi pekade ut runt en ny Göta Älvbro. Det var dock mer en diskussionsklubb mellan några parter, långtifrån alla. Det startade också efter det att vi lagt vår motion, till och med så långt efter att det inte fanns när motionen remissbehandlades, så helt fel var vi ju ändå inte ute med andra ord när det plötsligt blev sådan fart på det. Arbetet med Centrala Älvstaden nämndes alltså inte ens i svaret på vår motion eller att det överhuvudtaget skulle finnas något helhetsgrepp kring stadsutvecklingen runt älven och Göta Älvbron som var det vi ville ha. Det går ju att dra sina slutsatser av det. Det enda som omnämndes var arbetet med utsnittet Södra Älvstranden, som ju gått helt i stå, och en översiktsplan som ju ligger på en helt annan nivå än att ge visioner för mer konkret stadsutveckling i det här fallet i älvsnittet.

Men nu har jag fått höra att det är på gång, att Älvstranden AB, som ju äger hela området runt älven och idag lever sitt eget liv och är en av anledningarna till att det blir som det blir istället för att det blir som vi vill att det ska bli, och stadsbyggnadskontoret som egentligen borde styra och ställa skall börja samtala mer konkret med varandra och i den dialogen ta med fastighetskontoret, trafikkontoret och rentav andra intressenter såsom statliga myndigheter för att i en gemensam projektorganisation få fart på utvecklingen av staden runt älven. Det har gått i stå, inget händer och det finns ingen samlad hantering, ingen samlad idé, om hur den utvecklingen skall fortskrida idag. Jag tycker jag känner igen det från ett par motioner för någon tid sedan :). Det kanske inte är exakt samma, men det är inte heller något helt annat, om man så säger.

Tänk att det som redan görs ibland kan ta sådan tid för att börja göras, fast det redan finns ett beslut om att det inte behöver beslutas om för att det ju redan görs. Var någonstans det beslutet som då hänvisades till hade fattats fick vi ju aldrig veta när våra motioner avslogs, men nu vet vi det vi då redan visste. Det fanns inga beslut, bara några tjänstemän som tog sig lite mer friheter än de egentligen hade politiska mandat för av ren nödvändighet och där är jag övertygad om att våra motioner genom att i sig processas lösgjorde den kraften. Nu sker det vi då också visste var problemet som vi ville komma åt, att Älvstranden AB sitter på hela affären utan några stadsbyggnadsmässiga ambitioner annat än att exploatera områdena, medan Stadsbyggnadskontoret har myndighetsutövningen och möjligen stadsarkitekterna men utan några egentliga mandat. Det är därför det behövs en renodlad funktion som stadsarkitekt, som vi ju också motionerat om, och det är därför politiken också behöver ta tillbaka processägandet för att bygga framtidens Göteborg mitt i dagens Göteborg genom en mer samlad hantering av dels hela Ävstaden som sådan inklusive kopplingar till pågående arbete med Södra Älvstranden, dels de områden som ligger närmast i tid kopplat till en ny älvbro.

Vi får se om det embryo som nu spirar kan vara det vi efterfrågade. Synd bara att allt i denna stad skall behöva ta så märkliga omvägar och surmulna kommentarer mot dem som har idéer och visioner om ett annat sätt att hantera frågor på, istället för att ta fasta på sakfrågan och föra diskussionen utifrån det. Det hade kunnat vara på ett annat sätt - redan nu. Det är inte första gången heller, om man säger så. Men ibland hinner verkligheten ikapp - kanske!?

onsdag 20 maj 2009

Gå och rösta i EU-valet!? Så klart! Och så då detta med "sossarna"!

Nu är det långhelg och alla har gått hem, antar jag för de flesta i alla fall. det skall jag också göra och faktiskt resa bort några dagar dessutom.

Utanför fönstret har sossarna satt upp ett tält för - antar jag - EU-valskampanj. Det är lite lustigt förresten. Miljöpartiet har gått ut till sina egna och sagt att de inte får kalla sossarna för just sossarna, av respekt för sin samarbetspartner. Samtidigt har Mona Sahlin öppnat just websajten "sossarna.se". Det säger något. Det är söderbönans folkliga tilltal som slår igenom. Där tror jag dock miljöpartiet ligger närmare än "sossarna" i synen på hur man ska återskapa respekt och regeringsfähighet hos det som en gång var det givna regeringsalternativet. Med Mona Sahlin är man ett socialdemokratiskt parti bland andra partier i Sverige och på den Europeiska arenan som ligger på 30-35% och någon gång mer, någon gång mindre. Det är bra för demokratin och till och med socialdemokratin.

Det borde till och med alla dessa sosse-märkta statsvetare som är ute i tid och otid och får frågan om hur deras parti ska bli stort igen tycka, som de statsvetare de utges för att vara och inte de partityckare bereds utrymme för att vara. Tänk vilket ramaskri det skulle bli om någon statsvetare gick ut som M-märkt eller FP-märkt eller något sådant och uttalade sig om det politiska läget i landet. Där finns ett av huvudargumenten för varför det är demokratiskt bra med att inte bara ett parti dominerar den politiska arenan så som socialdemokratin gjort, för de finns in i våra nervtrådar än idag i ryggmärgsreflexer om vad som är rätt och fel, fast det egentligen är fel även det som ses som allmänt självklart. Till och med jag kan ibland komma på mig att prata om oppositionen som om den är regeringen och tvärtom. Fast det klingar, frigörande nog, av allt mer, särskilt så som oppositionen, dvs vänsterröran, beter sig i sin oppositionsroll idag. Kanske kan Sverige bli en riktig levande demokrati till slut. Men det finns mycket att röja runt i ännu dock, inte minst hör i vår egen stad. Bara vi får chansen så!

Det är sådant man kan fundera på kopplat till Europaparlamenstvalet. Det som varit vårt nationella trauma kopplat till EU är att vi haft en förlamande Ja och Nej-debatt som fortfarande finns där. Vi gick inte med i EU för att vi brinner för världsfred och samarbete för att säkra den freden (det kan andra göra åt oss), vi gick med som en bisats för att det nog var bästa så rent ekonomiskt framför att i evinnerliga tider stå utanför (dvs att någon annan kan börja plocka russinen från vår kaka om vi inte är med och delar på den och talar om "How we do it in Sweden!").

Det intressanta med den här valrörelsen är att JA och Nej har börjat tonas ned. Var är förresten Marita Ulvskog, ännu en av våra lyckans smeder från det partiet? Media tar också sitt ansvar och inte bara pliktskylidgast utan också ordentligt och i många delar bra belyser EU-valet. Det är bara ett problem: Man gör det som en undervisningsinsats för hur EU fungerar, hur EU styrs, vilka som finns där och så några frågor som får symbolisera allt det som EU står för. Det är inget fel i det egentligen. Det är rent av oklanderligt och bra. Men till skillnad mot när det i alla fall var Ja eller Nej så blir det väldigt lite utrymme för politisk debatt. Debatten handlar om hur få som kommer att rösta och den sedvanliga "granskningen" av hur den politiska eliten skor sig med hårt klippta bortförklaringar för att driva tesen till sin spets. Vad den samlade bilden för den vanlige väljaren då blir är ju rätt given, för vad ger störst - skapade - rubriker?

Tänk om en vanlig valrörelse hade skickat det budskapet: Detta är så komplicerat så det kan du inte förstå och om du inte är extremt insatt i teknikaliteterna kan du göra som alla andra och stanna hemma, rentav som en protest mot dem som ändå inte göra något annat än att sko sig på din bekostnad i den sedvanligta medieskugga som ligger över mellanvalstiden! Jag är övertygad om att svensken vet mer om hur EU fungerar och alla komplicerade turer än de har en aning om hur en kommun fungerar eller ännu mer vad ett landstingsfullmäktige är eller ens skillnaden mellan riksdag och regering. Ändå kan de pallra sig till valurnorna och göra ett val. Hade de vetat bättre hade de kanske stannat hemma från det med. Vem vet? Och hade de haft det minsta lilla hum om FN som ju är höjt över allt som det godaste av goda, så hade vi nog lämnat den skurkorganisationen för länge sedan. Men i brist på bättre får vi ta det som finns i kampen för en bättre värld och det är kanske gott nog. Precis som EU och vad vi å ena sidan vill med EU och å andra sidan kan göra av EU. Det är ju den intressanta politiska debatten.

Men visst har vi i politiken en hemläxa att göra - också. EU har inte blivit en naturlig del av den politiska vardagen och dels kan kanske inte ett samarbete mellan 27 länder över en hel kontinent med en halv miljard människor alltid bli det. Att det överhuvudtaget finns, i någon mening fungerar och inte ställer till det mer än att en majoritet tycker det får andra hantera, är kanske inte så illa heller i någon mening. Det tar sin tid innan saker blir en naturlig del när det handlar om så tröga processer som demokratin kan vara.

Det går annars bra att som GP gjorde härförleden redovisa hur mycket fullmäktiges beslut påverkas av EU och beklaga att vi inte varje gång nämner EU när vi har lokala debatter. Lika lite som vi särskilt ofta nämner regering och riksdag i lokala debatter. Dock oftare. Det har med närheten att göra, men ännu mer EU-politikens dilemma så länge det bygger på nationellt samarbete och inte ren överstatlighet: Att det inte blir en kamp mellan olika tydliga regeringsalternativ. Det är nog den politiska valtemperaturens viktigaste stämningshöjare och det momentet saknas. Det är nog den viktigaste förklaringen till att de riktigt hårda politiska konfrontationerna inte blir lika tydliga och därmed intresset inte lika högt. Men samtidigt; hur mycket bevakar samma journalister egentligen EU i vardagen och hur mycket lägger media på det för att göra de politiska meningsskiljaktigheterna tydliga bortanför tillfällighetsfrågor som lite slumpmässigt kan poppa upp lite då och då?

Jag tror svensk media utan konkurrens är världssämst på det, inklusive en rad länder som inte är med i EU. Hur många debattartiklar om EU bedöms som intressanta av debattsidorna under mellanvalsperioden - trots att de just tar upp sådant som har den betydelse i vår vardag som man nu hävdar att de har - när nu inte lite utrymme släpps till slentrianmässigt i valrörelsen? Det ger också en bild av ledarsidornas intressanta stående tes om att detta val dels är som alla andra val, dels att partierna inte tar sitt ansvar för det valet. Mer än Sverigedemokraterna verkar det som av det mediaintresse de får i förhållande till de siffror de faktiskt uppvisar. Det ena ger det andra skulle jag säga.

Vi skulle ha val oftare, så blir inte varje val så stigmatiserat, utan en naturlig process där människor gör sin valhandling utifrån en levande allmän demokratisk debatt. Det är i alla fall min lilla demokratiska dröm.

torsdag 14 maj 2009

Stadsdelsnämnder = Delad Helhet i dubbel bemärkelse!?

Så är diskussionen om stadsdelsnämnderna igång igen. Deras vara eller inte vara. Men ärligt talat, så föreslår ju ingen idag deras fullständiga avskaffande i Göteborg. Tiden är nu mogen att göra en förändring, men utan att för den skull kasta ut barnet med badvattnet. Det går att prata om indirekt valda politiker som fattar beslut över medborgarnas huvuden, men ingen har väl sagt att det är kommunfullmäktige som skall fatta varenda beslut i denna enorma kommun? Fortfarande krävs nämnder och styrelser och om de styr på längden som facknämnder för ett visst sakområde eller bredden som stadsdelsnämnder över fler sakomoråden inom ett visst geografiskt område är ju inte så stor skillnad ur den aspekten. Så låt oss inte förenkla debatten för mycket.

Jag har själv uttatalat att tiden är mogen för en halvering av antalet SDN. Det är också det vi i Alliansen är överens om. Det är en smart strategi, att slå samman nämnder som idag ändå samverkar väldigt mycket samtidigt som man inte göra hela havet stormar och lägger all kraft på att utreda allt och sedan organisera om allt med all tidspillan och tapp i verksamhetsfokus det innebär. Det gör att de nya ledningarna kan se igenom hela sin nya sammanlagda befintliga verksamhet och skala bort allt dubbelarbete och onödigt arbete och där pengar rinner till fel saker med nya ögon, men utan att tappa fokus på uppdraget att leverera välfärd till göteborgarna med risk för att bara titta inåt på organisationsförändringen som sådan. Sedan kanske det om några år när våra idéer om valfrihetssystem som ger makten till medborgaren och brukaren och de sammanslagna SDN:en börjar bli obekväma i alla fall är dags att ta något nytt steg bort från hela SDN-systemet. Till vad vet inte jag just nu dock. För centrala facknämnder i en storstad som vår är jag tveksam till. Då bygger vi åter barriärer och byråkratiska kolosser som var anledningen till att en gång skapa SDN.

För fyra-fem stadsdelsjättenämnder som diskuterats av och till tror jag inte alls på. De blir ju var och en som ett helt Uppsala och kan omöjligen styras av en enda nämnd med dessutom fritidspolitiker. De kommer att bli undernämnder, rent lagmässigt måste det rentav till flera sociala utskott i en sådan befolkningsmässigt stor nämnd, och allt mer arvoderade politiker för att överhuvudtaget gå att hantera. En stadsdelsnämnd av idag är ju som en medelstor svensk kommun. En kommun som har ett kommunfullmäktige, en kommunstyrelse med åtminstone någon eller några heltidspolitiker samt ett antal undernämnder för olika sakområden. En stadsdelsnämnd däremot är just bara en stadsdelsnämnd. De kan inte heller helt frikoppla sig från kommunen i sin helhet, det är de för små och sårbara för. Ett fåtal regionala nämnder däremot kommer att kunna bli sig själva nok och kommunledningens möjligheter till att styra dem vill jag tro på lika väl som en amsaga. Det blir fyra eller fem Göteborg eller så faller de ihop av sin egen tyngd.

Precis som de gamla facknämnderna en gång gjorde. Den gamla skolstyrelsen där beslutsfattarna knappt visste ens åt vilket håll skolan de fattade beslut om låg och inte hade en aning om alla pengar som rann åt olika håll i alla de undernivåer som med nödvändighet måste till i en så stor komplex organisation. Och då hade de inte ens ansvar för skolans inre arbete som kommunen idag har. Ingen utanför rådde heller på dem, allra minst den centrala kommunledningen som istället mest var en krigsskådeplats mellan de olika tunga facknämndernas företrädare för att roffa åt sig maixmalt med pengar snarare än att se till helheten för stadens bästa. Känns det för övrigt igen från sjukvården med sina professionella elefantiasisorganisationer?!

När SDN infördes kunde man spara in om det var ett par hundra tjänstemän och hittade pengaflöden som man inte hade en aning om att de fanns och vart de gick till. Hade vi inte infört SDN samtidigt med krisen i början av 90-talet hade vi aldrig klarat av att spara upp till 25% i nettokostnader på enskilda verksamheter utan mer dramatiska effekter i servicen till medborgaren än som det då blev genom att även små siffror plötsligt blev relevanta i den ekonomiska redovisningen på SDN-nivå, som tidigare bara stått i kolumnen övrigt, samtidigt som det fanns samordningsvinster att göra över de olika gamla facknämndsområdena där vallgravar skilt också arbetet i vardagen åt. Det finns en anldening att SDN-folket knappt reser någonstans för konferenser och studiebesök - alldeles för lite faktiskt - medan centrala facknämnder åker till de mest märkliga ställen utan särskilda tydliga anledningar - på sina håll lite väl mycket kanske. Det blir helt enkelt svårare när du som beslutsfattare befinner dig nämrare medborgarna och verksamheten att medvetet lägga pengar på på sådant istället för verksamheten.

Till det kommer möjligheten att känna de lokala förutsättningarna och anpassa verksamheten utifrån det på mest effektiva sätt och rentav tillåta att det blir lite olika, för det ser väldigt olika ut på olika håll i Göteborg. Det är nog den stad i landet där de geografiska skillnaderna också får ett så tydligt genomslag i vilka behov och vilken service medborgarna efterfrågar och har behov av. Det finns vinster i det med. Det är också en del av sanningen att bära med i minnet. Därmed inte sagt att SDN lyckats bryta med allt det som var dåligt och lyckat i allt det som är bättre. På sin håll tvärtom tyvärr, samtidigt som man byggt upp nya murar runt sig.

Men till och med demokratifrågan som var en av huvudanedningarna till att vi från Folkpartiets sida var de som först var för reformen har inte blivit så illa som det i debatten ibland görs gällande. Det är väl bra om politikerna har lite bättre koll på verksamheten de är satta att fatta beslut om och om den medborgare som vill också har mycket lättare att komma åt sin politiker. Det har otvetydigt varit fallet med SDN jämfört med världen innan SDN i Göteborg. Nackdelen, i den mån nu medborgaren uppfattar det som en nackdel, är förstås att det är svårare att lägga ned en skola om man sitter nära en av de få skolor man har i sin stadsdel och möter föräldrarna på de öppna mötena, än att sitta i en central nämnd långt bort från den berörda skolan. Det är ju en av skolans problem idag, att pengarna går till allt för dåligt utnyttjade lokaler istället för bra verksamhet. Att spara pengar så att det slår rättvist är dock aldrig lätt, oavsett organisation.

Majoritetens stora fel har varit att de abdikerat på kommuncentral nivå. En decentraliserad organisation kräver egentligen en ännu tydligare och mer samlad central ledning och styrning för att hålla ihop. Det kan låta som en självmotsägelse, men är en realitet, om det också skall finnas en central ledning och det måste det förstås i en kommun med ett av medborgarna valt fullmäktige som högsta beslutande organ. Medan kommunstyrelsen har fler heltidspolitiker än någonsin, jag är en av dem det är bara att erkänna, så har vi mindre ansvar i dagens styrmodell än någonsin. Det ligger helt och fullt på fritidspolitikerna lokalt. Det försöker man nu rädda hem med något som kallas processledare som ska se till att alla nämnder och styrelser följer kommunens gemensamma uppsatta mål. Det är egentligen att bakvägen försöka återupprätta ansvariga kommunalråd, fast utan egna mandat annat än att vara något så nästan ute i managementlitteraturen som "processledare". Det är där jag tror att man nu börjat inse hur ostyrigt det blivit. Men det beror inte så mycket på SDN i sig som hur man valt att ordna beslutsprocessen utifrån mantrat att det är en decentraliserad organisation och ansvaret för allt - utom det viktigaste av allt i form av den egna möjligheten att påverka sina ekonomiska ramar - ligger helt utlagt. Då blir det som det blir. Däremot kan färre SDN öka möjligheten till central kontroll, det blir helt enkelt mer hanterbart med 11 nämnder som vi föreslår än dagens 21.

Den bästa organisationen är väl den som inte i sig motverkar syftet med att den finns. Det är väl lite drastiskt uttryckt ungefär så långt vi människor kan organisera alla våra olika viljor i särskilt en demokratiskt styrd organisation som kommunen. Alla organisationer har sina fördelar och sina nackdelar, men när de senare börjar övertrumfa de förra så är det dags att göra något. Där är SDN idag efter nu snart 20 år och det är ju inget konstigt med det. Tiderna förändras. Att nå sin politiker är mer av att hitta en kanal på nätet än ett lokalt medborgarkontor på gångavstånd hemmavid. De små specialverksamheter som också behövs hamnar allt mer i kläm ju längre tiden går och de tillåts att allt mer splittras upp och smetas ut lokalt. Möjligheten att hålla ihop frågorna kommuncentralt eroderar. Svårigheten att överhuvudtaget hålla ihop den kommunala verksamheten så att den service du får inte beror på var, i vilken stadsdel du råkar bo, och att undvika onödigt dubbelarbete och slack på fel ställen i organisationen när man lagt sig till med diverse later över åren gör att det är hög tid för en reformering. På den punkten har det gått för trögt efter de utredningar som gjordes för nu ett antal år sedan och aldrig ledde någonvart.

På den punkten är det dags att nu göra något. Den kloka vägen är då det vi i Alliansen enats om, att i ett första steg halvera antalet och därtill införa valfrihetssystem på allt fler välfärdsområden. Det står jag för. Om nu någon orkat läsa ända hit :). Fast ibland behöver en citerad mening i en tidning lite mer rundskrivningar för att bli satta i sitt rätta sammanhang, till och med när de var rätt och i rätt sammanhang redan från början :))! En randkommentar är också att jag tycker det var signifikant att av de tillfrågade medborgarna i samma reportage i GP häromdagen fanns det ett rätt sunt tänkande: Antingen visste man vad det handlade om och tyckte det var bra med närheten i SDN även om det kanske fanns skäl att ändra något och att det nog fanns lite onödigt dubbelarbete kanske eller så var det inget man funderat så mycket på och visste så mycket om och då hade man inte heller så mycket att säga om det. Det är rätt klokt det med.

onsdag 6 maj 2009

Grabbkultur och Fotboll i fel ordning!

Så hade vi en genomgång i kommunstyrelsen idag om fotbollsvåldet. Det var bättre än jag trodde. Inte våldet, men väl mötet. Starten för nya Gamla Ullevi - tänk att man skall behöva skriva så konstigt som "nya gamla" för att det skall bli rätt - varit katastrofal för oss som inte följer fotboll så noga men väl mediarapporteringen. Det slår ju i sin tur mot hela göteborgsfotbollen och Göteborg som evenemangsstad. Där får det inte vara någon pardon i att sätta stopp för sådan huliganism både på och utanför arenan.

Fast jag måste säga att jag tycker framförallt klubbarna slingrar sig en del när det kommer till att tydligt markera mot sina "svansar" eller "firmor" eller vad de nu kallas. De finns en grabbkultur som kanske inte helt och fullt rättfärdigar, men ger utrymme för dessa kriminella huliganer i glappet mellan föreningsliv och kommersiellt bolag som ju en fotbollklubb idag är. Det borde då också finnas ett tydligare uttalat intresse som demokratisk förening och kundorienterat underhållningsföretag att på allvar sätta hårt emot, som man inte riktigt lever upp till tycker jag när frågan spetsas till på det viset.

Det krävs absolut en rad konkreta åtgärder, men det handlar också om attityder som klubbarna själva medvetet eller omedvetet bidrar till och gör att gråzonen mellan en riktig bra supporter och en riktigt dålig huligan blir väl stor. Fotbollen kan inte lösa allt själv, mycket påminner om hur de kriminella gängen fungerar, men de måste bli mer proaktiva som det heter och bjuda in oss alla i dansen för att få bort svansen. Det är egentligen inte vi som skall behöva ta det initiativet. Det var dock bra att vi från kommunstyrelsen gjorde det. Det ökar också min övertygelse om att vi från vår sida i folkpartiet varit på rätt spår i våra budgetar de senaset åren med att det räcker inte med ett center mot organiserad brottslighet, vi behöver också i kommunen en kunskapsenhet kring destruktiva subkulturer överlag som stöd och verktygsmakare åt kanske framförallt socialtjänsten ute i stadsdelarna.

Själv fick jag två ögonöppnare mig till livs:
1. Det går idag att gå in på en fotbollmatch rätt så bra i gasen och sedan fortsätta accelerera med folköl (som ju motsvarar en snaps varje burk). Problemet är inte så mycket folkölen som insläppet enligt min mening. Om man nu skall vara tydlig i vad som är god respektive dålig fotbollskultur åtminstone.
2. Fotbollsförbundet berömmer sig av att polisen har behövt minska sin insats från 450 till hälften för varje högriskmatch! Jösses, är det så mycket - fortfarande! Trots att klubbarna öst på med egna matchvärdar och allt vad det heter. Tala om att samhället redan lägger in väldiga resurser på detta - och ändå går det överstyr. Förstås beroende på att resurserna läggs in där snarare än att minimera problemet som sådant. Det är de åtgärderna, verktygen och opinionsarbetet som måste till.

Det finns all anledning att fortsätta dialogen.