måndag 30 november 2009

Ja till en EU-president, som president och inte President (- ännu:)!

Det är spännande att följa diskussionen efter att EU beslutat om "Grevinnan och betjänten" som utrikesminister och president för EU. Baronessan Lady Ashton som av alla anses okänd, men av dem som känner henne anses vara en "doer", som hög representant för utrikesfrågorna respektive van Rompuy, känd för att ha hållit ihop en belgisk regering, som president för EU.

Det gick överraskande lätt och smidigt att under det svenska ordförandeskapet lösa denna knäckfråga med att besätta dessa nya poster när nu Lissabonfördraget kommit i hamn. Det kunde ha slutat i haveri och nationella intressen manifesterade i personkrig. Det gjorde sig inte själv därmed. Att kalla den svenska genomgripande sondering och beredning som föregick det sedan eniga beslutet för att vara odemokratiskt, som någon uttryckt det, är dock att ta i. Att demokratiskt valda regeringar förhandlar fram gemensamma ståndpunkter eller utser sina gemensamma representanter är ju inte det minsta odemokratiskt. Däremot kan vi alla säkert önska den ökade öppenhet som förutsätter mer federala inslag.

Det är intressant hur allt fler nu ger sin federalistiska uppfattning allt tydligare tillkänna. Ibland från de mest oväntade håll. Nu senast var det Britt-Marie Mattsson som i GP ägnade en hel artikel åt att vilja ha ett Europas Förenta Stater utifrån amerikansk förebild när det kommer till valet av president. Det är naturligtvis en övertolkning från min sida, men inte i slutsatsen. Poängen som Britt-Marie Mattsson visar på är den paradox vi har i dagens EU. För att öka demokratin på EU-nivån måste vi gå mot mer federalism, samtidigt som Europa fortfarande är en kontinent som består av sina nationer och de utgör ännu den demokratiska basen. Det är därför det finns så många, särskilt i Sverige, som är emot mer federalism för att på nationell nivå behålla den demokratiska schimären av att vi kan bestämma över allt själva samtidigt som man beklagar slutenheten och det "odemokratiska" i EU-systemet. Så länge EU i grunden är ett samarbete mellan länder så kommer den obalansen kvarstå.

Ju mer renodlat samarbete utan federalism, desto mer slutenhet, kohandel och hävdande av nationella intressen bakom lyckta dörrar är det. Det som är samarbete mellan länder är ju också ren och skär utrikespolitik och hamnar då under UD med sina protokoll och utrikessekretess och värnandet av de nationella intressena. De som inte vill ha EU, utan bara frivilligt samarbete mellan länder, bortser ofta från denna realitet (förutom den krassa verkligheten såsom att den som vill strunta i ett gemensamt åtagande inom exempelvis miljöområdet kommer att göra det om det inte finns ett EU som håller efter det, för att inte tala om alla oändliga segdragna bilateral överläggningar som skulle få EU-byråkratin att verka närmast anorektisk i sin effektivitet).

Eftersom EU ännu är ett i grunden ländersamarbete och inte en överstatlig konstruktion - den överstatlighet som finns är ju med ländernas "goda minne" skulle man kunna säga - så har den sina brister i öppenhet och insyn. Även om svenska företrädare arbetat fram den offentlighetsprincip som gäller för EU-institutionerna och som i mycket påminner mycket om den svenska. Därtill är EU på en del punkter mer öppet än exempelvis den svenska riksdagen vars utskott och regeringssammanträden ju är helt slutna. Med Lissabonfördraget blir det ytterligare mera öppet även för ministerrådsmötena. På gott och ont. Risken är att det stärker nationell pamflettpolitik - väljarbasen är ju fortfarande den nationella - framför gemensam kompromissvilja och sakpolitiska lösningar ur ett europeiskt perspektiv och det medborgarna vill ha EU till ur ett alleuropeiskt perspektiv.

Paradoxen, som ändå är en bra avvägning, just för att EU ännu är sina länder, är därtill att de nationella parlamenten också får mer inflytande i det nya fördraget. För att med 27 länder kunna fatta beslut och kunna ta in fler länder har det varit nödvändigt med mer majoritetsbeslut, en tydlig överstatlig federal riktning, samtidigt som den nationella nivån får en tydligare nödbromsfunktion, för att bibehålla balansen i att EU:s demokratiska grund utgår från de enskilda länderna, inte EU-institutionerna.

Det är därför att - idag - gå vilse att se den nya EU-presidenten som motsvarande en Obama i USA. USA och EU bygger på samma maktdelningsprinciper, som ju på en rad punkter skiljer sig mot den svenska modellen som ger majoritetsregeringar ett närmast enväldigt herravälde. Men där USA är en federal fullt ut överstatlig nation med ett antal delstater är EU sina enskilda länder som skapat en samverkan på överstatlig nivå för att lösa sina gemensamma frågor och binda in varandra från sin egen historia av ständiga ekonomiska, politiska och militära katastrofer. Det gör att vem som bestämmer i Storbrittanien, Frankrike och Tyskland har större betydelse än vem som bestämmer inom EU-systemet när det kommer till sista raden. Utan EU hade de och några ytterligare länder bestämt och delat på hela kaka, med EU får de inordna sig och samsas med alla oss andra som också kan vara med och baka på den kakan. Bildligt talat.

En EU-president kan därför aldrig, under överskådlig tid, bli något annat än just en president för EU enligt ordets engelska mening, inte president i EU enligt amerikansk mening. Det vill säga att rollen är att vara ordförande vid EU:s toppmöten och sköta det löpande arbetet för att förbereda och hålla ihop dessa avgörande beslutsmöten, inte att ta kommandot och staka ut de egna vägarna med ett direkt folkligt mandat. Det folkliga mandatet har ministrarna via sina regeringar respektive det direktvalda Europaparlamentet med sina utökade befogenheter. En direktvald president som skulle kunna gå på tvärs mot de nationella regeringarna med sina regeringschefer hade aldrig varit möjligt, annat än i säljande mediaspekulationer och förstås en och annan sann federalists önskedröm. Den drömmen förutsätter precis det som Britt-Marie Mattson påpekar, mer av den amerikanska formen av demokrati. Kanske kommer den dagen, kanske inte. Det viktiga är att vi hittar vår form i Europa och där har hör den federala idén definitivt hemma.

Liknelsen när det gäller utrikesministerposten när det kommer till öppna beslutsprocesser haltar däremot. Inte har väl väljarna något inflytande över vare sig vem som blir svensk eller amerikansk eller för den delen nu europeisk utrikesminister?! Det hade ju varit direkt märkligt om det inte var regeringarna som tillsatte denna, särskilt en gemensam europeisk som har till uppdrag att samordna och skapa en gemensam utrikespolitisk hållning för alla EU-länder snarare än att etablera en egen agenda. Låt oss slippa den tragiska farsen vi såg på 90-talet när varje land körde sitt historiska race och om inte bidrog till så i alla fall inte motverkade katastrofen i det forna Jugoslavien. Ännu en gång fick USA komma till blodig undsättning för att sätta stopp för fortsatta massakrer och förödande spridningseffekter, mitt på vår egen kontinent. En bättre samordnad utrikespolitik kan förhoppningsvis förtydliga EU:s hållning gentemot omvärlden och stärka EU:s internationella roll i en tid när Kina är på väg om oss i inte bara ekonomisk utan också politisk påverkan i världen. Jag föredrar nog EU framför Kina som politisk förebild måste jag säga. EU bygger på demokratiska grunder och en tydlig demokratiskt ordnad maktbalans för att hantera olika ibland motstridiga intressen och viljor och en värdegemenskap i de mänskliga rättigheterna som nu också är en del av det gemensamma fördraget.

Det var synd att den nya konstitution som sedan blev ett Lissabonfördrag inte kom på plats innan den sista krigsgenerationen försvann från arenan och Europa åter ser hur småpåvarna, nationalismen och egenintressena börjar spira och riskerar bryta sönder det som EU varit en garant för; fred, demokrati och fri rörlighet för människor och handel. Förhoppningsvis är Lissabonfördraget ändå nu starkt nog för att stå emot en sådan åternationalisering eller - lika illa - nationalism, intolerans och oresonlighet in i själva EU-samarbetsforumen. Utvecklingen inom Europaparlamentet med allt fler nationalister kan inge en del oro på den punkten. Å andra sidan hade deras inflytande på den europeiska arenan sannolikt varit ännu större om de fått härja fritt i sina nationella parlament och därmed direkt eller indirekt påverkan på alla mellanstatliga åtaganden om inte EU funnits där med sina färdiga förhandlingsbord och beslutsforum för regeringarna att sitta ned vid. Europaparlamentet är ju därtill det europeiska samarbetets verkliga öppenhetsforum och ju mer som det kan vara med i beslutsprocessen, ju öppnare blir EU. Och federalt.

Fortfarande kommer ordförandeskapet rotera mellan medlemsländerna även om den som sitter mötesordförande och därmed har ansvaret för att sy ihop de kompromisser som är av nöden när 27 och kanske snart fler länder skall samarbeta får en större kontinuitet genom den valda EU-ordföranden (som det borde kallas snarare än president). Så länge vi inte har en gemensam politisk arena i EU och där är ju Sveriges EU-bevakning nog sämst i klassen, så kan vi ju inte heller förväntas ha en relevant folklig debatt om vem som skall ta vilka poster inom EU utöver de vi väljer indirekt via riksdagsvalen. Jag undrar hur mycket GP lägger på att bevaka EU jämfört med USA för att ta ett extremt exempel?! Kan Ashton och Rompuy förbereda, samordna och finnas med när EU möter världen så är det gott nog. Bara det inte blir som i TV-nyårsklassikern "Grevinnan och betjänten" förstås. Den risken finns ju också.

tisdag 24 november 2009

Så var det självklara - trygghetsboenden för äldre - självklart, eller?!

Nu – äntligen! – har S, MP och V vaknat och föreslår – nästan i alla fall – det vi tjatat så om, föreslagit så många gånger från det att jag kom in i dessa frågor när jag kom in i kommunstyrelsen, att ta fram en strategi för fler anpassade boenden för äldre, det som genom Barbro Westerholms (FP) utredning kommit att kallas trygghetsboenden. Boenden för den som är ensam, isolerad och otrygg i sitt nuvarande boende. Alla vill faktiskt inte bo kvar hemma, men de vill inte heller flytta till dagens allt mer sjukhemslika äldreboenden för mycket sjuka allt äldre.

Det är bara att tillstå att socialdemokrater är fantastiska. De säger nej, nej och nej. Sedan kovänder det och ser ut som om inget hänt. Tvärtom har de kommit på en ny jättebra idé som ingen tänkt på tidigare – och nu skall det hända saker med en tydliga klar genomtänkt strategi. Detta när verkligheten är att vi i åratal försökt få majoritet för just detta, satt press på dem att agera, pekat ut vad som behöver göras i form av såväl samlad strategi under tydlig ledning, som vilka åtgärder de behöver arbeta med. Å ena sidan är det bara att tacka och ta emot – med vetskap om vem som egentligen pressat fram det tills det inte gått att backa för det längre – och å andra sidan beklaga de förlorade år som hade inneburit att det som blivit allt med akut redan hade varit gjort, redan hade varit förverkligat, redan givit enskilda göteborgare en bättre vardag.

Jag väljer att se det som en framgång för det jag tagit så många initiativ för. Det är gott nog. Ett förhandsbesked på den motion jag och Kjell Björkqvist (FP) lade så sent som i oktober. Det känns som om man ännu en gång läst ur facit för att sedan inte låtsas om det. Det har vi ju sett förr, inklusive att samla arbetet med Centrala Älvstaden under kommunstyrelsen som också kommer upp på onsdagens kommunstyrelse (där har de dock insett behovet av att sy in även oss för att sedan försöka ta åt sig äran av det som de bara för ett par månader var helt onödigt, redan gjort det som behöver göras, att slå in öppna dörrar samt inte behövs hursomhelst). Må så vara. Det viktiga nu är att det blir bra och sker med lite tempo. Tiden rinner ju ifrån oss medan göteborgarna inte blir yngre.

Det finns så mycket mänskliga, samhälleliga och ekonomiska vinster i att tillsammans med andra aktörer, byggare, omsorgsgivare och vårdgivare, ordna med ett batteri av olika typer av anpassade boenden för äldre kopplat till olika former av service och omsorg. Nu gäller det att det inte åter blir en ny papperstiger, utan ett rytande lejon som sätter fart på alla som måste agera för att det skall hända något.

Det är nästan fräckt när socialdemokraterna med ansvar i dessa frågor, Marina Johansson, Ove Nilsson och Mats Arnsmar, på dagens konferens om framtidens äldreboende lanserar sitt senkomna inspel som en sak för majoriteten enkom – givetvis lanserat just för att kunna möta eventuell kritik vid dagens konferens eftersom jag och vi Folkpartiet åter ökat trycket i frågan med de statliga stimulansmedel som dessutom kommer för trygghetsboenden – och far med osanningar. Jag kan rada upp exempel på bostadsprojekt som överhuvudtaget inte lyfter in äldreboendefrågan, fast man nu rätt upp säger att det jobbas med det sedan länge och i varje nybyggnation finns det med. Jag kan inte ens ge exempel på några områden där det jobbas med frågan i realiteten. Tvärtom avslås sådana tankar helt i planeringsprocessen och det kan jag däremot ge flera exempel på, bland annat i Biskopsgården!

Tänk att det skall behöva ta så lång tid och så många försök för att ens påbörja något så självklart, att skapa en samlad strategi och att kommunledningen måste vara den som driver detta, inte enskilda stadsdelsnämnder som varit det hittillsvarande mantrat. Det är ju därför det inte hänt något. Därtill måste det som finns med i vår motion om krafttag för att sätta press på byggare vid ny- och ombyggnation att fokusera på tillgänglighetsfrågorna i allt och för alla med tydligt ansvar för det hos fastighetsnämnden. Till det kommer olika former av trygghetsboenden med gemensamhetsutrymmen, sociala aktiviteter, lättillgänglig vård och service med nära till samhällsservice och butiker med mera, som måste kompletteringsbyggas runtom i hela staden. Det är det vi varit ute efter.

fredag 20 november 2009

Nu är det pensionärernas tur att få del av skattesänkningarna!

Folkpartiets landsmöte pågår. Några funderingar uppstår.

Arbetsgivaravgifter och sociala avgifter är egna förmåner
- skatt är för det gemensamma!

Efter en lång diskussion om sänkta arbetsgivaravgifter eller inte landade det i att inte sänka. Det är rätt och riktigt tycker jag. Det är en egentligen märklig diskussion. Arbetsgivaravgifterna och de sociala avgifterna är ju avgifter som går till olika förmånssystem för den enskilde, såsom sjukförsäkring, pension med mera. Den kopplingen borde göras ännu tydligare. De avgifter som betalas in skall också tydligt kopplas till de förmåner som de avgifterna är till för, förmåner som i huvudsak borde vara självfinansierande liksom vilket försäkringssystem som helst. I det fall man sänker de sociala avgifterna, så är det för att antingen betalar man för mycket i avgifter mot de förmåner de renderar, eller för att lyfta ut det ur det statliga socialförsäkringssystemet och istället föra över det till privata försäkringar.

Det var därför jag och Krisina Bergman-Alme en gång i fullmäktige drev igenom att det på lönebeskeden för alla kommunalt anställda i Göteborg skall redovisas vilka arbetsgivaravgifter som arbetsgivaren betalar. Det är inte många som vet det och det märkliga är ju just det, att det som är kopplad till förmåner för den enskilde genom alla år dolts, medan det som går till det allmänna i form av skatter däremot redovisas med självklarhet.

I vår motion ville vi också att även de fackligt framförhandlade avgifterna skulle framgå. Det är ju också förmåner direkt kopplade till den enskilde som betalas av arbetsgivaren inom ramen för det totala löneutrymmet. Tyvärr har den delen försvunnit i det nya lönesystemets lönebesked. Eller så har facket bakvägen fått igenom sina bakvända argument för att INTE redovisa detta för den enskilde. De ansåg nämligen att det inte vore bra om den enskilde fick veta hur mycket arbetsgivaren egentligen betalar för deras arbete. Det skulle vara för svårt för den enskilde att förstå och urholka legitimiteten för skatter och avgifter som tas ut, ansåg de när vår motion remissbehandlades. En fantastisk medarbetarsyn från dem som skall företräda dessa sina medarbetarna och för vilka man förhandlat fram alla dessa avgifter och därmed förmåner.

Det kan nog finnas anledning att göra vissa riktade - för att ha en verkan omfattande - sänkningar i de sociala avgifterna för exempelvis grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. För att i övrigt underlätta för företagande och göra det billigare att anställa är det andra system, inte minst de statliga skatterna på arbete, som skall sänkas. De sänkningarna behöver fortgå för att skapa ett konkurrenskraftigt Sverige där det lönar sig att arbeta och studera. Och där det lönar sig att anställa.

Nu är det pensionärernas tur att få del av skattesänkningar också
- tack för stödet för det uttalandet utskottet!

Men vi får inte heller glömma pensionärerna. Det finns en rimlighet i de skattesänkningar som gjorts för löntagarna genom jobbskatteavdragen. Det är genom att det lönar sig att arbeta och att anställa som vi också säkrar pensionerna. Men nu är det också pensionärernas tur att få del av mer av de inkomstskattesänkningar som framledes kan göras, utöver de ökade grundavdrag som vi sett till att få igenom hittills i Alliansregeringen. Därför är jag glad över att ha fått med mig hela det utskott jag satt i på ett uttalande om att det nu är pensionärernas tur att få del av kommande inkomstskattesänkningar. Det finns en rimlighet i det när vi gjort de jobbskatteavdrag som gör att inte minst lågbetalda offentliganställda kvinnor fått så mycket mer i fickan att röra sig med efter skatt.

Nu hoppas jag att hela landsmötet stödjer mitt inspel. Med det i ryggen kan vi möta såväl äldre som yngre väljare med högburet huvud och desarmerar vänstertrojkan som ju antingen som socialdemokraterna svävar på målet om de vill sänka skatten för pensionärer eller höja för låglönegrupperna och i så fall hur mycket - egentligen - eller, som Vänstern, helt klart bara vill höja skatten för alla, inte sänka för pensionärerna. Det räcker inte att försöka få en skattesänkning på lågavlönade till att låta som en straffskatt på pensionärer om alternativet är mer skatt för alla.

tisdag 17 november 2009

Låt oss alla bära med en skärv av Kristallnattens mörka minne!

I tider när media oftast fokuserar på politik som spelteori snarare än menat allvar och fyra års akademisk journalistutbildning landar i att gräva kvitton snarare än att förklara komplicerade samhällsavvägningar, när intoleransens anhang växer sig allt starkare och passerar riksdagsspärrar i land efter land, nu senast opinionsmätningarna här i Sverige, är det viktigt att komma ihåg varför man ägnar sig åt politik.

Att aldrig som förtroendevald dessutom glömma vem man är till för; att förvalta enskilda medborgares förtroende i formandet av ett samhälle där varje människas rättigheter och förmågor tas tillvara. Man kan då inte vara lite halvdemokrat. Antingen är man för mänskliga rättigheter och alla människors rätt, överallt, eller så är man det inte. Så enkelt är det egentligen, i grunden. Sedan är förstås världen många gånger så mycket mer komplicerad än så.

Och att i det sammanhanget också förstå, för oss som råkar bo här på vår kontinent, varför Europatanken är så central, varför byråkrater och politiker åker kors och tvärs för att tvingas sitta ned vid de gemensamma beslutsborden, på en kontinent vars historia annars är att det är soldater, generaler och krigsherrar som gjort det. En dag kanske vi är mogna nog att rentav slippa flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg. Där är vi uppenbart inte riktigt än, samtidigt som tvärtom den rena skära inskränkta nationalismen åter visar sig allt mer oförblommat.

För att minnas detta måste vi minnas också det vi inte vill minnas. Det är därför förra måndagens minnesstund med anledning av Kristallnatten för nu 71 år sedan är så viktig. Jag är glad att jag fick chansen, ännu en gång, att prata om det i Synagogan. Men det borde vi alla prata om lite till mans, inte bara som en del av en skränig demonstration mot rasism, som Vänstern lätt vill göra det till, utan som just ett demokratiskt vaccinerande levande samtal. Det är ingen slump att jag varit den som av och till i min tur skränat mot Göteborgs intima utbyte med diktaturens Shanghai för att ta ett exempel på att politik handlar om grundläggande värderingar som vi aldrig får glömma. Det har jag burit med mig hela veckan faktiskt när jag av olika skäl haft anledning att reflektera över detta. Det är skönt att kunna göra det med ett liberalt sinne. Det måste jag erkänna.

Läs för övrigt gärna mitt anförande med anledning av Kristallnatten på denna länk. Se för övrigt min och Piotr Kiszkiels motion om utbildning i mänskliga rättigheter som kommer upp på morgondagens kommunstyrelse.

måndag 16 november 2009

Nya äldrenyheter, eller snarare allt äldre nyheter!

GP konstaterar på ledarplats återigen äldreomsorgens tillkortakommanden här i Göteborg. Slutsatsen är att Göteborgs äldreomsorg är på väg åt fel håll - så långt håller jag med och har själv ju precis frågat i fullmäktige om de alarmerande medicineringsiffrorna för Göteborg - och att återigen lär göteborgspolitikernas svar bli att skylla ifrån sig, kommunledningen på stadsdelsnämnderna och stadsdelsnämnderna på kommunledningen - det håller jag inte helt och fullt med om.

Det senare må vara sant för den sittande majoritetens sätt att styra kommunen och det är också det som till stor del förklarar de brister vi ser på många håll inom Göteborgs service till medborgarna. Vi halkar på område efter område efter och det blir allt mer olika ens mellan göteborgarna vilkens service man får beroende på var man råkar bo, vilken stadsdelsnämnd som bestämmer.

Färre stadsdelsnämnder kan delvis råda bot på det, men det är bara den ena sidan av myntet. Den andra, som är det jag tjatat om allt sedan jag hade en interpellationsdebatt med Göran Johansson (S) för något decennium sedan(!) om det absurda i att vi inte ens hade en gemensam kontoplan i kommunen och därmed var det omöjligt att jämföra och följa upp stadsdelsnämnderna som bokade sina kostnader lite som de ville och därmed blev det ytterst omöjligt att att leda kommunen, det som ju faktiskt är kommunledningens ansvar och roll. Där hjälper inte hur många kostsamma, svåradministrerade och outtolkade enkäter till brukare, medborgare eller medarbetare som helst, som vi idag lägger jag vet inte hur mycket pengar på i Göteborg.

Det är den sidan av myntet som borde diskuteras lika mycket: Hur kommunledningen kommer in på banan igen och kan följa upp, samordna samt styra utvecklingen, inte minst den samlade kompetens- och chefsutvecklingen, och just helt enkelt ta sitt ansvar som kommunledning. Det hela-staden-perspektivet kan inte de enskilda stadsdelsnämnderna, eller några andra nämnder för den delen, ta och det är det som gör att det som varit en successiv färd utför inte heller tas tag i förrän det gått för långt. Om ens då. På den punkten har GP helt rätt: Den politiska majoriteten ägnar sig åt att kasta ansvaret på varandra istället för att ta det - och se till att styra rätt, när det blivit uppenbart fel!

För egen del kan jag ju bara peka på den rad av initiativ, förslag och frågor vi från vår sida tagit, för att försöka ta det ansvar som ligger på oss, när vi nu under de år jag arbetat med dessa frågor sedan jag kom in i kommunstyrelsen 2005, just sett hur fel det varit på väg att bli och är. Alltifrån när jag var den som - det nästan första jag gjorde - såg till att förändra riktlinjerna så att det skulle bli lättare att få rätt till ett äldreboende, inte ännu svårare som var på gång att beslutas, till de senaste inspelen (se några nedan). Något som ju går så ut över de enskilda äldre som drabbas av en ovärdig omsorg och som i många fall inte kan göra sin stämma hörd, som är beroende av dem man förväntas klaga hos.

Det är därför vi behöver en äldreombudsman som kan gå in och granska äldreomsorgen, även på anonyma anmälningar, följa upp och se till att agera för kvalitetsutveckling i syfte att alla äldre skall erbjudas en värdig och trygg vård och omsorg.

Därför behövs omsorgsgarantier som åtminstone sätter en minsta acceptabel nivå på den enskildes rätt till utevistelser, mathållning, att få duscha med mera, med mera inom allt det som är viktigt i vardagslivet.

Därför behövs en verksamhetsnära kvalitetsgranskning och uppföljning inom inte minst hemtjänsten som vi idag vet alldeles för lite om hur det fungerar för den enskilde i hemmets mörka vrår, dit vanvården tyvärr många gånger flyttat.

Därför behövs anpassade boenden av olika slag, från trygghetsboenden för social samvaro till värdiga vårdboenden i livets slut eller väl fungerande demensboenden, och ett aktivt arbete med att få fram sådana boenden och inte minst stopp för dagens nedläggningar av boendeplatser.

Därför behöver hemsjukvården med sin äldremedicinska kunskap få ett större tydligare mandat och ansvar för alla äldres vårdinsatser i hemmet, på boenden och som en länk till akutvården för att vården skall komma till den äldre i första hand, inte som allt för ofta idag tvärtom - till och med när det är uppenbart mer skadligt för den äldre.

Därför behövs valfrihet i att såväl välja innehåll som vem som utför servicen, för att ge den enskilde makten att själv få bestämma och välja bort det man är missnöjd med eller ännu heller till det man själv vill utifrån sina egan premisser, att få välja det boende man vill var man vill eller den hemtjänst på det sätt man vill från den man vill skall komma över tröskeln, och också ge utrymme för andra initiativ som kan höja livskvaliteten för den enskilde.

Därför behövs en politisk styrgrupp direkt under kommunstyrelsen för att följa upp och styra upp samt ta tag i alla de frågor enligt punkterna ovan som enskilda stadsdelsnämnder inte kan hantera, utan behöver samordning och styrning för att lösas.

Jag tycker min debatt med ansvarig för dessa frågor i kommunstyrelsen, Marina Johansson (S), säger en hel del (går att lyssna på under punkt 6 på fullmäktiget 2009-10-08) om att vi inte tar tag i de brister som finns mitt framför ögonen. Jag tror inte det är av oginhet, utan av oförmåga att bryta sig ur de egna förlamande organisatoriska strukturer som Göteborgs Stad ordnats i. Tyvärr är jag rädd för att den pågående utredningen om stadsdelsnämnderna bara tar tag i den ena sidan av problemet, inte den andra och egentligen viktigare sidan oavsett det exakta antalet stadsdelsnämnder: Det kommunala ledarskapet på central samlad nivå. Det går ytterst ut över enskilda göteborgares möjligheter till en bra vård och omsorg. Det är jag övertygad om, oavsett att jobbet självklart görs lokalt.

onsdag 11 november 2009

Älven tur och retur - igen!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, denna gång med anledning av dagens GP-artikel om Norra Älvstranden i deras serie om staden vid älven. På Norra Älvstranden håller vi på att bygga ett nytt Biskopsgården, fast fasen så mycket dyrare och tråkigare med tanke på att älven ger så mycket gratis för stadsmiljön. Husen på kajkanten utmed Eriskbergspirerna fungerar väl rätt okej rent arkitektoniskt kan jag tycka. Men sedan. Frågan är om inte de uppiffade höghusen i Biskopsgården är mer spännande än det som nu reses på bästa paradplats, som det första den som anländer från havet eller för den delen inflygningen till Säve möter, i form av de höghus som nu reser sig invid bockkranen väster om dockan. Någon borde kölhalas. Miljonprogrammens hus hade därtill ofta väldigt bra planlösningar vilket det i ärlighetens namn är si och så med idag.

Det är för att rädda det som räddas går och för att ta ett mer samlat grepp om helheten för att få igång en planeringsprocess som tar tag i de mervärden som Älvstaden utgör som ett nytt levande, sprudlande och livskraftigt regioncentrum vi från vår sida i Folkpartiet, inte minst på mitt initiativ, försökt få till stånd en debatt, diskussion och förändrat planarbete. Det får inte bara handla om att Älvstranden AB skall få till sin exploatering och så får övriga värden och aktörer anpassa sig när byggarna redan fått sin lott och bestämt sin del. Så att det inte bara blir som det blir, det vill säga som det blivit så här långt efter de första årens ändå rätt höga ambitioner som sedan kommit om inte helt så till en stor del på skam.

Det är även därför det behövs en stadsarkitekt med beteendevetenskaplig kompetens för att hålla ihop och lyfta fram och problematisera hur vi bygger vår stad - egentligen. Skall vi få en levande stad med den mångfald som eftersträvas så håller vi nu på att bygga bort de möjligheterna allt mer. Vi håller på att fylla igen tomma hål, snarare än att bygga staden med stort "S".

Men för den skull är Norra Älvstranden på många sätt bra områden att bo i och jag tror de flesta trivs väldigt bra. Fast det skulle ha kunnat vara ännu mera bättre. Återigen betyder älven i sig så fantastiskt mycket, oavsett hur husen bakom kajkanten packas och staplas med den på sina håll belgiska 80-talsarkitektur som tydligen är inne av någon outgrundlig anledning.

Jag instämmer inte heller i GP-bilden av att det inte flyttar in barnfamiljer. I bostadskrisens spår och att oavsett vilka alternativ man väljer så är det idag dyrt i den mån det går att överhuvudtaget hitta en bostad för en familj samt det faktum att antalet 40-talister som skall flytta från villan i Askim till lägenheten på Eriksberg inte räcker till i den takt som var tänkt, så har tvärtom väldigt många barnfamiljer flyttat till området. Trots det fortsätter man mest bygga för dem vars barn flyttat hemifrån. Den sociala omsorgen har tagits på sängen av det behov av förskolor och skolor som exploderat, samtidigt har utbyggnadstakten kommit att bli stor och det har såväl funnits som tillkommit förskolor och skolbyggnader i långt större antalt än vad som var tänkt eller det låter i GP. Det vet jag.

Däremot kanske Herrgårdsparkens skola och förskola ligger något stenkast åt fel håll, men det rättar nog delvis till sig genom utbyggnad på andra delar av Eriksberg samt när torget längst in i Sannegårdhamnen kommer till stånd. Ett torg som ju vi i Folkpartiet på mitt initiativ också varit inne och röjt en del i för att inte göra om alla misstag som gjordes med det som kallas Eriksbergs köpcentrum, som ju varje normal människa lämnar så fort man kan efter uträttat ärende. Helt har vi nog tyvärr inte lyckats ens med det lilla i det annars stora hela som tuffar på, vad alla än säger sig egentligen vilja (=annorlunda). Att utnyttja potentialen av att få en plats som möter kortsidan av Sannegårdens hamnbassäng och bildar en fond bokstavligen inramad av Ramberget därbakom istället för ett köpcenter som vänder ryggen till vattnet. Det var min vision. Älvstranden AB däremot skall exploatera och ger tydligt uttryck för att inte ha några stadsmässiga eller arkitektoniska uppdrag - egentligen. Det är där problemet ligger.

Jag kan i övrigt mest bara hänvisa till mitt förra blogginlägg 5/11 samt den GT-artikel vi senast haft om frågan om den nya Älvstaden eller för all del den GP-artikel vi hade för något år sedan. Det lär finnas anledning att fortsätta diskussionen.

torsdag 5 november 2009

Älvstaden, myt eller verklighet?!

Jag har hört glunkas, att man skall ta ett samlat grepp om Göteborg utmed älven, Älvstaden kallad. Jag har hört glunkas att man inte tycker att det händer tillräckligt, att de som ansvarar för frågorna inte samverkar som de borde, att det inte finns någon samlad hållning som gör att det blir så som man vill med Göteborg utmed älven. Jag har hört glunkas att det nog är bra med tagen kring Centrala Älvstaden på var sida Göta Älvbron, när det väl kom till stånd, men att det räcker inte, hela Älvrummet, hela Älvstaden, måste tas med i de gemensamma samlade tagen för att se till att det händer saker och att det som händer blir något bra av, inte bara som det råkar bli.

Jag har till och med hört glunkas att man vill lyfta hela detta programarbete till kommunledningen, bort från Ävstranden AB, Byggnadsnämnd, Trafiknämnd, Fastighetsnämnd med flera, som istället får ställa sina resurser till förfogande för den samlade kommuncentrala handen.

Det låter väldigt spännande. Men så slår det mig en sak. Har jag inte hört detta förr? Känner jag inte igen det på något sätt? Har inte vi haft några liknande idéer? Alldeles precis nyss därtill? Som inte blev något av, för att det inte behövdes ansågs det! Allt som behöver göras görs ju redan! Eller hur?! Men då kan man ju inte behöva göra något nu, tvärtom borde det redan ha varit gjort - för länge sedan, eftersom det ju redan var gjort då?!?

Jomenvisst känner jag igen det. Nästan skrattretande väl. Varsågod, här finns det: Motion om att ta ett samlat grepp om hela Älvstaden samt därtill motionen om det som kommit att kallas Centrala Älvstaden. Tänk att ha facit redan innan frågan är ställd - av alla andra menar jag (Obs! sarkasm!). Jag vill minnas att vi stod rätt så ensamma om detta dessutom och ensam kan ju inte ha rätt, vare sig då eller nu?! Vem har sagt att politik inte är det möjligas konst?!

Skall bli spännande att följa hur det slutar! Om nu det jag hört glunkas stämmer!? För det är ju till och med än mer långtgående än vad vi dristade oss föreslå i att helt och fullt lyfta ut Älvstaden från ansvariga nämnder och styrelser, fast det vi villle ansågs oförskämt onödigt ens det - Då, alltså! Tiden är övermogen, kan jag tycka! Det tyckte vi redan 2007!

För den som inte orkar ta till sig våra motioner, kan jag ju också mitt och Kjell Björkqvists och Ann-Catrine Fogelgrens debattinlägg på GT härförleden fungera som vägledning. Nu verkar det ju som att det inte behöver gå omvägen via en diskussion om hela Göta Älv för att ta tag i frågan om Göta Älv i Göteborg; Älvstaden kallad (som ju var ett begrepp som inte ens fanns före våra motioner, men väl delvis plötsligt uppstod under behandlingen av dem och nu är så självklart att det...är just självklart). Fast helheten hänger förstås fortsatt intimt samman avseende båtliv och annat. Det var liksom poängen med våra initiativ, innan tiden och älven runnit ifrån oss vad gäller möjligheterna att forma ett livskraftigt levande regioncentrum med epicentrum mitt i och över älven.