söndag 2 september 2018

Tänk efter före i årets ödesval!

Ingen media var intresserad av att ta in följande alster. Det är väl antagligen ingen bra introduktion att erkänna att man blivit refuserad. Men det är finare folk än jag som drabbats av det. Jag tar det rentav som en komplimang att den ansågs för "analytisk", vilket jag gissar är nyspråk för att den inte är klickalstrande nog i en tid när det är de nationalkonservativa, de som förr rätt och slätt kallades nationalister/rasister/nazister i olika skalor, som styr agendan även för ett flertal av våra stora mediehus i jakten på klick. Jag kallar den nog mer aktiverande försåtlig än analytisk med en insikt om att i valtider är det många som vill bli hörda. Så är det. Nåväl. Tur att det finns digitala ventiler. För mig handlar det om min självaktning, att ingen när vi vaknar upp den 10/9 skall säga att jag inte försökte få mina medmänniskor att tänka efter före (och har ju haft inne andra drapor i andra sammanhang att tillägga). Håll till godo.

- - - - - - - - - -

Ödesval mellan liberal demokrati eller illiberal nationalism!

Många menar att talet om årets val som ett ödesval är överdrivet och att partierna ska sluta ha beröringsskräck gentemot Sverigedemokraterna. Det är i mina ögon aningslöst.

Givetvis ska Sverigedemokraterna behandlas som det demokratiskt valda parti de är, men det går inte att bortse från det järn(rörs)gäng som springer ur Bevara Sverige Svenskt. 

Värstingarna må alltefter ha skickats till mer extrema rörelser, som för den skull hänger ihop genom veritabla virtuella stormtrupper och hatsajter och inte så sällan stödda av främmande makt, så Sverigevän man säger sig vara, vars intressen är att försvaga rådande världsordning.

Sverigedemokraterna vill följdriktigt ta Sverige ut ur det EU som skapades för att bryta Europas cykler av nationalism, krig, återhämtning och upplysning. Åter växer nationalismen. Det innebär att kastas tillbaka till den otrygga värld där snäva stormaktspolitiska egenintressen och geopolitik styr. Den starkes rätt går före den svages. Det ligger definitivt inte i Sveriges intresse.

Vår svenska strävan efter jämlikhet, jämställdhet, öppenhet, modernitet med utrymme för människors frihet att vara sig själva och engagemang för världens utsatta i internationell samverkan, är något fint att vårda. Inte att förtala och förkasta för en nationalism som gör skillnad mellan människor. 

Historien visar vad som händer när nationalistiska partier ges makt och möjlighet. Allt för många tar för givet de medborgerliga rättigheter som följer av den liberala demokratiska samhällsordning som skapat fred, frihet och välstånd utan historiskt motstycke, inte minst för kvinnor.

Samtidigt har partierna generellt varit sena med att ta människors oro för delar av utvecklingen på allvar av rädsla för att uppfattas göra avkall på humanism och demokratiska grundfundament. Det har givit utrymme för Sverigedemokraternas att med en nedtonad egen retorik och upphaussade hotbildsflöden från sina stödtrupper få fatt i allt fler rena missnöjesröster i väljarkåren. 

En röst i allmänna val är dock aldrig en proteströst emot, utan alltid en aktiv handling för vilken väg politiken och därmed samhället som helhet ska ta.

Förebilderna för dem som allt oftare kallar sig nationalkonservativa finns då att söka i Europas historiska mörka hjärta med Ungerns Viktor Orbán som nutidens fixstjärna med sin självmotsägelse av ”illiberal demokrati”. 

Men medan många av Sverigedemokraternas systerpartier springer ur en allmän populism som med tiden insett sprängkraften i invandringsmotståndet, är det för Sverigedemokraterna egentligen precis tvärtom. De springer ur den regelrätta rasismen. De ränderna går inte ur. 

När Sverigedemokraterna nu också börjar göra anspråk på folkhemsbegreppet finns det verklig anledning att dra öronen åt sig. Det är i botten konservativa tyska 1800-talsidéer med ett stort mått av korporativism som sedermera fascisterna och nationalsocialisterna tog över, samtidigt som den svenska Socialdemokratin för sin del kan sägas ha lånat in begreppet för sitt välfärdsbygge.

Det är i det ljuset ”dokumentären” där Sverigedemokrater försöker smeta på att det var Socialdemokratin som lade grunden för Hitlers utrotningsläger, ska ses. I spåren efter den nationalistiska väckelsen i det sena 1800-talet, när nationalstaterna som vi idag känner dem etablerades, längre tillbaks är det inte, följde också läror om den rena folkstammen som grund för nationsbygget.

Filmen Sameblod visar på hur det i Sverige tog sig uttryck innan det hamnade i den återvändsgränd det var. Det har funnits bruna inslag i många partier och de tyska Nazisterna renodlade idéerna till systematiskt barbari. Poängen är att ta lärdom av det. Sverigedemokraterna hanterar det snarare för att rättfärdiga sin historia och politik.

Att Sveriges vice Talman, Sverigedemokraten Björn Söder, hävdar att samer och judar inte är ”riktiga svenskar” är att skicka signaler till kärntrupperna om att den politiska grunden om ”ett folk, en nation” ligger fast. Tar de makten så avser de att leverera, precis som sina förebilder i Ungern, Ryssland, Polen och allt fler andra inklusive Trump i USA. Varför skulle de inte?

Förtal av och kontroll över kultur, media och rättssystem samt oppositionella i kombination med stängda gränser, handelstullar och avveckling av internationella samverkansorgan, baserat på att folkstammen är nationen och att skulden för allt ont är ”dom andra”, är en farlig häxbrygd. Så var det före världskrigen. Så är det idag. När det väl fått fäste går det förskräckande fort.

Därför gäller det att ha öppna ögon och tänka efter före. Det är mycket mer än lite mer eller mindre här eller där i välfärdspolitiken som står på spel. Det finns all faktisk anledning att ha beröringsskräck och att tala om ett ödesval. 

Givetvis är det väljaren som ytterst avgör vilken riktning det tar. Det skiljer inte heller nu från då.

Mikael Janson