Mikaels Logg i cyberhavet

Tänk så fel rätt kan bli!

2010-03-23T14:28:00.005+01:00

Några funderingar i farten från mig själv.

1. En felaktig rättelse, eller en rättaktig felelse?!

Tänk så fel det kan bli när det skall rättas till. SvD hade i förra veckan (17/3) en rättelse för att dagen innan ha lagt in fel bild i genomgången av SD-riksdagskanditater och istället för en bild min mindre smickrande fullmäktigenamne - han med "ss" istället för mitt varande ett "s" - lade in en bild på mig. En bild som jag därtill inte har den blekaste var de kan ha fått den ifrån när de nu ändå jagade tag på fel bild. Kände knappt igen mig i det bleka trycket, så skadan var kanske inte så stor.

Men rättelsens bildtexter med samma bild på mig igen och därtill en bild på min namne som nog vare sig jag eller han kände igen (var fick de tag i den kan man undra, fast jag anar rasismdemonstration någon gång i tiden?!), löd: "Fel Mikael Janson" respektive "Rätt Mikael Jansson". Min fråga blir då bara; hur kan han, Mikael Jansson (SD) någonsin bli rätt Mikael Jansson? Följdfrågan, om än något mer personligt färgad, blir förstås; och hur kan jag, Mikael Janson (FP) någonsin bli fel Janson?

Fundera på den...:)...fast det finns väl de som en gång tyckte det fanns en Mikael Janson för mycket i fullmäktige redan när det bara var jag där. Nu kan dock även jag hålla med om att det är en Mikael Jansson för mycket. Det blir det definitivt också även när jag nu lämnar till sommaren och det bara blir en kvar. Det vore kanske skönt med en Mikael Jansson-fri mandatperiod nu, så får vi se vad som händer...;)

2. Pagrotsky har fel - det är däremot, som vanligt, helt rätt!

Leif Pagrotsky är en superpopulist. Men jag begriper inte hur man kan se sig själv i spegeln över att häva ur sig så många osakligheter på en gång som han gjorde i helgens krönika i GP. Han borde väl fastnat med skägget i brevlådan, men kommer undan. Det är möjligen det skickliga. Sverige har haft tre borgerliga regeringar. Samtliga har räddat Sverige från fullständig katastrof. Det hör kanske inte till den gängse bilden, den bild Pagrotsky och hans gelikar rider på, men låt oss ta det från början.

Den första borgerliga perioden 1976-1982.
Den var kantad av en hel del kaos, kris och sorgligheter. Det är helt sant och tråkigt. Det var en regering som var oförberedd och ovan och hur skulle kunnat vara på annat vis efter decennier i opposition - det är därför det är bra med maktbyten då och då bara för sin egen skull till och med - och bedrev stundtals en mer socialistisk politik genom varvs- och industristöd än vad någon socialdemokratisk regering någonsin gjort eller skulle kunna göra. Men ett Sverige som från och med 1968 börjar falla allt mer - se kurvorna där samtidigt som samhällsvärderingarna handlar allt mer om att fördela välståndet och strypa det som skapar välstånd dyker tilläxten och exportöverskotten nedåt - i spåren av att omvärlden kommer ikapp den Marshallplansdrivna efterkrigstillväxt vi med våra obombade industrier stod med samtidigt som vi höjer exempelvis lönekostnaderna med 50% de första åren på 70-talet i samma veva som asiens lågkostnadsländer träder in på arenan. Det var en hemmagjord kris som förrödde de förutsättningar vi skapat under tillväxtåren och till det kom oljekrisen och 70-talskriserna i omvärlden som stod som spön i backen. I allt detta lyckades regeringen rädda jobben.

Regeringen 1991-1994.
Det finns egentligen inte mer att säga än att socialdemokraterna under hela 80-talet byggde ekonomin på sänkt köpkraft för svenskarna genom devalveringar för att på andra länders bekostnad kortsiktigt låta svenska företag kissa i byxorna istället för att göra nödvändiga rationaliseringar och därtill subventioner till byggindustrin som ledde till extrema kostnadsökningar samtidigt som man i London och Bryssel undrade över alla fastighestföretags vansinnesaffärer med lånade skattesubventionerade pengar. Den bubblan sprack. 1988 varnade Bengt Westerberg för detta och nödvändigheten av åtstramningar och fick då höra att han hade en felprogrammerad hjärna från socialdemokraternas Sten Andersson. Såväl Ingvar Carlsson som Kjell-Olof Feldt erkänner idag att de gjorde fel som inte lyssnade till det. Men det går förstås inte in i Pagrotskys huvud. Han har ju gubevars bara varit minister. Det mest underbara är ju vilken tilltro han har till borgerliga regeringars förmåga att åstadkomma kriser redan innan de tillträtt. Det var 1990-91 som krisen slog till på allvar med ett flertal krispaket redan åren innan - glöm inte Mona Sahlins famösa försök att stoppa strejkrätten - och arbetslösheten var i fritt fall när regeringen Bildt tillträdde. Tänk vad man kan åstadkomma redan innan. När man lämnade hade ekonomin fått fart igen, företagandet rusade i höjden på ett sätt som inte setts på decennier och arbetslösheten sjönk dramatiskt. Ett år efter att (S) tagit över hade det helt stoppat upp av alla deras så kallade återställare. Trots den största och längsta högkonjunkturen i modern tid under åren 1996-2008 hände i stort sett ingenting med sysselsättningen eller företagandet i Sverige. Det är ett veritabelt misslyckande att lyfta fram.

Den nuvarande regeringen.
Mycket kan nog sägas, men inte att man misskött krishanteringen. Tvärtom har man kanske blåst på lite för mycket i att försöka skydda väldfärden genom bidrag till kommunerna för att de skulle klara sig genom krisen. Ingen kan med någon heder och ära heller säga att den finansiella krisen var ett påfund av alliansregeringen. Däremot har hanteringen av den varit i mycket ett påfund av alliansregeringen som andra länder tagit efter utifrån hur Bildt-regeringen med finansminister Wibble hanterade bankkrisen på sin tid. Krisen är kanske inte över ännu, även om det ser mer positivt ut. Men något mer regeringsfähigt än den nuvarande regeringens sätt att hantera situationen får man nog leta efter. Särskilt ställt mot oppositionens spretande dag-för-dag-(eller snarare god-natt-)förslag som hade inneburit direkt katastrof. Det mest sensationella är väl egentligen att det är fler i sysselsättning idag än när alliansregeringen tog över 2006! Den sysselsättningstillväxt som socialdemokratin med sådana som Pagrotsky i spetsen misslyckades med under högkonjunkurens 12 år formligen exploderade i nya jobb i konjunkturens elfte timma när alliansen tog över. Däremot skall den tidigare (S)-regeringens ekonomiska handlag under devisen "den som är satt i skuld är inte fri" erkännas. Trots krisen har fler även idag jobb ändå. Det talar för sig själv.

Gå hem och gör om läxan, Pagrotsky, så kanske fel blir rätt till slut i alla fall! Varför inte prata med ekonomer istället för statistiker, för som sagts så ofta, med statistik....skit in ger skit ut.

3. Rätt kan bli ännu mera rätt när det blivit fel!

Noterar också att Jan Hallberg (M) i ett blogginlägg på GT, konstaterar att den som driver frågan om att äldre par skall få bo ihop på äldreboende även om bara den ena parten har det behovet kommer att förtjäna allas respekt. Det är så självklart att det är sorgligt att det skall behöva sägas ens. Det har ju varit ett sådant exempel i GT från en kommun uppåt Bohuslän och funnits en rad andra tidigare fall, även i Göteborg. Minns Doris och Bror som efter 62 års giftermål skulle skiljas enligt byråkraternas beslut.

Det var då jag såg till vi nu i Göteborg har infört den parboendegaranti som vi i Folkpartiet efter det också börjat driva nationellt. Idag låter det som om alla var med på banan, men innan jag väckte frågan först i samband med att de nya äldreriktlinjerna tog 2005 och sedan när inte ens de hjälpte genom nya iniatiativ 2007 som ledde fram till att det nu blivit så, fanns det inte med någon stans i exempelvis någon budgetskrivelse utöver förstås vår FP-budget. Tvärtom var det ett rätt kompakt motstånd märkligt nog, därför att idén var någonstans att så få skall behöva bo på äldreboende att då skall defenitivt inte någon medföljande friskare part beredas plats. Så kanske i någon mening i teorin rätt, men ändå i verkligheten så fruktansvärt fel det kan bli.

Problemet nu är att vi saknar bra boenden för par med så olika behov. Det har varit nästa kamp jag fört och kommit så långt att det nu skall ske en planering av fler andra typer av boenden där jag hoppas även detta ryms. Men hursomhelst, jag är glad för att ha kunnat göra skillnad och om det förtjänar respekt, det låter jag andra såsom Jan Hallberg avgöra. Tack för det! :)

Allt är inte vad det synes vara bara för att det sägs vara så!

2010-02-26T11:39:00.003+01:00

Tiden går fort när man har roligt - eller fullt upp - eller annat på gång! Därför blir det lite si och så med frekvensen i denna blogg just nu och framgent. Men det är ju mer en logg för mig, så världen kanske kan klara sig ;)?! Jag är ju på väg mot andra utmaningar i livet, men helt kan jag förstås inte släppa den politiska vardagen i Göteborg. Och det tänker jag fortsätta med så länge jag har anledning och sitter där jag sitter :). Några kommentarer om lite olika för att samla ihop något.

1. En moderat (s)kandal.

Jag vet inte så mycket om vad som hänt eller inte hänt hos moderaterna i Stockholm. Om någon köpt sig röster och i så fall hur omfattande det är. Att vi jagar medlemmar och förtroende från dem för att få företräda medborgarna i olika sammanhang är väl rätt positivt egentligen. Provval och personval och andra omröstningar om enskilda individer har sina positiva aspekter och utgör grunden för det personliga förtroendet mellan förtroendevalda och väljare, som är så viktigt för demokratin. Det ger också starkare kandidater med ett mer personligt mandat att driva sina frågor. Det är också bra för demokratin.

Faran är dock att det dels lockar till ojusta medel för att vinna gunsten, särskilt när det är ett fåtal som röstar och varje röst därmed kan vara avgörande, dels gynar dem som är mest högljudda, lyckats få mediala genomslag och är kända eller erbjuder igenkänning hos olika grupper av väljare oavsett vad man egentligen kan eller vill eller har presterat. Det gör att utanpåverket blir viktigare än innehållet och det bryter i längden sönder den kontinuerliga så viktiga demokratiska dialogen.

Det gäller att hitta en balans. Men det är ju inget problem heller om en moderat politiker raggar röster i invandrarområden som bland annat statsvetaren Marie Demker gjorde gällande i GP härförleden. Det är ju tvärtom att öka demokratin, att erbjuda ett alternativ för människor som annars är inympade i att hålla sig till socialdemokraterna. Jag vet inte om det försigått några övertramp, men det kan inte vara mycket mot de dagliga övertramp som den så kallade arbetarrörelsen begår varje dag i dessa områden.

Genom ABF har man tagit i princip monopol på samhällsinsatser genom statliga och kommunala bidrag som ger möjligheter till att etablera utbildningslokaler och samlingspunkter med heltidsanställda projektledare som aktivt arbetar för att binda upp människor till socialdemokraterna. Plötsligt är det en socialdemokrat, ibland utklädd som fackföreningsaktiv, som står där och berättar om hur det svenska samhället och det politiska systemet fungerar. Bilden som förmedlas av hur borgerligheten egentligen är och står för skall vi inte tala om. Ren och skär skrämselpropaganda. Genom detta sinnrika system fångas alla lokala föreningar och deras ledande företrädare in och inte så sällan genom föreningsbidrag eller projektanställningar hos ledande agenter i föreningarna agerar de i sin tur för att fånga in medlemmarna och alla verksamheter ute i områdena till socialdemokratin. Sköter man sig inte hotas bidragen eller anställningen, helt öppet och utstuderat. De som inte inordnar sig i detta får finna sig i att mer eller mindre mobbas ut eller om det finns - verkliga eller påstådda - oegentligheter som är vardag i många andra sammanhang där pengar går fel för att upprätthålla S-dominansen, så hängs det ut för att diskreditera och undergräva möjligheterna att verka.

Människor som flytt över hela världen från diktatur och korruption hamnar plötsligt i ett av de mest politiskt genomkorrumperade områden som tänkas kan. DET är ett demokratiskt problem som aldrig pratas om, fast det finns mitt för ögonen på oss. Men det är ju så som det skall vara, så det är väl inget att skriva om eller granska kanske (OBS! ironi) ?!

2. Ibland kan även hjältar tyckas grå och försynta.

Det blev inte som jag trodde med SAAB, bara nästan i det jag hoppades (se tidigare inlägg). Det finns många frågetecken och faror. Spykers egentliga intentioner och de bakomliggande finansiärernas intressen är fortfarande höljt i dunkel. SAAB:s förmåga att resa sig och komma med det miljösmarta kreativa nytänkandet med annorlunda och spännande tekniklösningar som är det som är det som är så SAABish är ännu oskrivet. Jag, som de flesta andra, hoppas så innerligt att det skall bära och Spykers koppling till flyg kan återknyta SAAB:s flygarv bortanför fåniga reklamkampanjer och istället återigen in i generna med en logga som återtar den gamla fantastiska stiliserade flygplanet framifrån. Det är sådant som kan för SAAB tillbaka till SAAB-fantasterna som är grunden för en bredare marknad, bortanför amerikanska plåtmonstertruckar. Men i allt detta, äras den som äras bör. Regeringen har hållit en klok linje genom detta, oaktat några förhastade uttalanden i början. Men givetvis är SAAB:s Vd Jan Åke Jonssons ståndaktiga återhållna uthållighet värd en medalj, oavsett hur det nu landar. Jag hoppas dock att det lyfter, förstås.

Volvo väntar vi ännu svaret på. Men jag förstår inte varför man gör dem allt med fult Fordlika i front och lyktor när de skall gå sin egen väg. Likaså är det illavarslande att ett antal Fordar ser allt mer ut som övertagna Volvomodeller som konkurrerar direkt med Volvo. Hur det skall tolkas kan man fundera kring. Geely litar jag i alla fall inte ett dugg på. Men det är bara att hoppas på det bästa där med. Ett tätare utbyte och gemensamma strukturer mellan SAAB och Volvo involverande underleverantörer och forskningssamhället och rentav deras ägare vore kanske inte helt fel, för hela Västsveriges och svensk bilindustris skull.

3. Rosenlund och andra rosenskimrande drömmar.

Rosenlund är åter i debatten. Vi försökte göra något för ett par år sedan. Intresset var noll. Nu gör Anneli Huthén stort nummer av att man vill göra något. Det är väl bra då. Det som i sammanhanget är lite intressant, är hur den diskussionen uppstod. Hur det som man med berått mod avslagit, sedan i bloggar via GT sägs som självklarheter och egna påfund. När vi föreslagit en ny mer vågad stadsbyggnad och mer arkitekttävlingar och fått avslag på det, så kan något år senare samma personer skriva om det som självklarheter på sin blogg. Det är bra och det leder säkert till något i nästa steg, som nu med Rosenlund, vad det nu blir av det.

Men det finns något oegentligt i det också. Det är så lätt att sitta och tycka och skriva av sig med dagens moderna medier. Det är i grunden bra för den demokratiska dialogen. Men när det kommer till personer som faktiskt sitter på makten att också göra något, agerar på ett sätt i verkligheten, eller inte agerar alls, men sedan tycker något annat där människor kan komma åt att läsa och fås att tro att det betyder något, så uppstår ett gränsland mellan sanning och fiktion som faktiskt är ett demokratiskt problem. I en värld där väldigt få vet eller kan veta vad de personer de lägger sin röst på egentligen gör och inte gör bortanför de vackra orden kan det leda rätt så fel i vilka val som görs. Ord utan handling är meningslösa om orden handlar om handling.

Nu blir det förhoppningsvis handling kring Rosenlund. Ingen skugga över glömskan i det fallet, det kan handla om att också prata förbi varandra i en gemensam strävan att göra något bra.

Det är mer ett generellt politiskt problem när tiden ägnas allt mer åt att via olika medier tala om vad som borde göras, som om det också görs, istället för att verkligen göra det, rentav agerar emot, när man faktiskt sitter på ett mandat att kunna göra något åt det. Det är ju inget nytt över det, men det når nya dimensioner med ett överflöd av dagens olika medier, som borde vara intressant att studera och fundera mer kring i demokratidebatten. Kan jag tycka (utan att kasta allt för mycket sten i glashus :).

Göteborg shanghaiat!?!

2010-01-18T08:08:00.008+01:00

Så har då Göteborgs engagemang för Shanghai i Kina fått lite medial uppmärksamhet i dagens och gårdagens GP samt på ledarplats och för en gångs skull en balanserad rapportering. Självklart kan vi inte bojkotta Kina, men vi kan inte heller bara strunta i de mänskliga rättigheterna. Kan vi inte här hemma i Göteborg prata öppet om det och att använda våra möten och vår dialog med Shanghais företrädare för att medverka till ökad öppenhet och respekt för mänskliga rättigheter, så är vi lika goda kålsupare som kineserna när de säger att det inte finns några demokratiska problem i Kina. Det är därför jag varit den som så hårt drivit debatten om Göteborgs utbyte med Shanghai. Den ende som överhuvudtaget lyft frågan i kommunfullmäktige rentav. Och det har många gånger känts ensamt, kan jag säga, att utmana hela det inre kotteriet och få spott och spe för det, kan jag också säga. Trots att jag ju bara velat föra en öppen konstruktiv debatt för att vi här i Göteborg i alla fall skall veta vad vi gör, hur vi gör det, på vems mandat det sker och var ansvaret ligger samt vilka kostnader det får rymmas inom. Inte ens det har gått att föra diskussion om. Det i sig skickar ju varningsklockor kan jag tycka.

Jag tycker rentav att det var framsynt att för 25 år sedan se Kinas vikt för en industritung handelsstad som Göteborg. Men det får för det inte bli en sluten herrklubb där vi legitimerar förtryckarna genom att som demokratiska företrädare spela på deras villkor bara för att idka krämeri. Volvo, SKF och alla andra kommer ändå att vara där. Vi som demokratiska företrädare för göteborgarna har därtill ansvar för att slå vakt om demokrati och mänskliga rättigheter. Det är ingen fråga för bara UD, som Göran Johansson (S) med emfas gång på gång slagit fast. Det om något är bara dumheter. Det är allas vårt ansvar som demokrater. Sedan är det självklart UD och regeringen samt riksdagen som slår fast utrikespolitiken, men inom ramen för den har vi ett stort mandat att stå för mänskliga rättigheter som Göteborgs företrädare gång på gångs slagit ifrån sig, att ens diskutera. På den punkten tror jag dock mer på Anneli Hulthéns (S) ärliga vilja att inte bilja blunda än hennes företrädare.

Min rädsla är att det inte är Kina som successivt skall tvingas öppna sig och bli mer demokratiskt, utan att det är Kina som får oss att börja backa istället. Exemplen finns från hur vi agerat i Göteborg och Kinas ökande politiska demonstrationspolitik genom att exempelvis kidnappa hela klimatkonferensen i Köpenhamn och skjuta den i sank mot framförallt EU men även USA är allvarligt oroande. Det är de som inte ser det som är naiva, inte jag - vilket jag ju så ofta fått mig till livs genom åren som varandes någon slags naiv idealist mot de krassa gubbarna i verkligheten. Och nog förstår jag att det krävs mer smartness än att hålla demokratiska brandtal vid tebjudningarna i Shanghai. Just därför måste vi hålla frågan levande här hemma för att veta hur vi skall agera där.

Det har ju varit märkligt tyst i alla sammanhang om detta allt mer intima utbyte med den största och ekonomiskt viktigaste staden i världens största diktatur. Jag är övertygad om att hade inte jag alltsedan den beramade första fullmäktigedebatten för nu tio år sedan agerat hade det fortsatt så. Det var den debatten där det från de ledande herrarna i fullmäktige uttalades att vi inte skall komma och försöka omvända kineserna som levt som de levt i 2000 år och massor av annat strunprat. Då fanns det inte ett ord om Shanghai i något offentligt kommunalt dokument någonstans. Successivt, och det har varit ett idogt arbete bara det, har Shanghai börjat omnämnas som först ett biståndsutbyte - bara det ett absurt försök att omskriva verkligheten - trots att redan då var systerstadsavtal på gång att skrivas under till att nu ha ett eget positionspapper och tydligare krav på återkopplingar till kommunstyrelsen. Det kunde ha varit mer, men är alltid något. Fast jag kan ju tycka att det då är märkligt att vi inte hört så mycket om satsningen på världsutställningen förrän GP skriver om det.

Det jag ändå är stolt över är att ha lyckats pressa fram att i det positionspappret omnämns demokratifrågan i alla fall. Däremot kunde hela diskussionen om de ekonomiska vinsterna med utbytet ha strukits. Det vet vi egentligen inget om och den utredning från Jönköping som refererats till i media och också var ett svar på min kritik om att vi efter två decennier inte utvärderat något av vad det givit när all annan kommunal verksamhet är under ständig granskning kan vi lägga i någon byrålåda. Den skulle kunna tjäna som modellexempel för ett beställningsverk möjligen.

Nu hoppas jag få stöd för min och Piotr Kiszkiels (FP) motion om att etablera en utbildning i mänskliga rättigheter som kan erbjudas alla som är involverade i internationellt utbyte för kommunens räkning. En utbildning som handlar om att var och en skall få verktyg för att på rätt sätt i rätt sammanhang kunna agera för ökad öppenhet och mänskliga rättigheter i länder vi har ett utbyte med där det inte är lika självklart som här hemma hos oss. Det handlar givetvis först och främst om Kina och Shanghai. Ibland handlar det bara om att lära sig se det som man kanske inte ser annars om ingen öppnat ens ögon och då också veta hur man agerar för att inte antingen klampa in i glasbutiken och rentav ställa till det för enskilda utsatta som är kvar när man själv rest hem eller tvingas blunda för uppenbara brott mot de mänskliga rättigheterna. Det handlar också om hur man kan ta upp känsliga frågor på ett bra sätt för att ändå kunna fortsätta en konstruktiv och bra dialog till gagn för båda parter. Det fanns en öppning om brett stöd för den på senaste kommunstyrelsen, så det hoppas jag än mer står fast efter dessa artiklar i GP.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att också fundera kring att det är bra med den öppenhet och snabbhet som internet och andra medier idag ger. Men ibland känns det som att det också gör det väl enkelt att tycka om allt och låta som om man också gör något, utöver att tycka. Under alla år som jag fört debatten om Shanghai har andra suttit knäpp tysta. Jag har haft stöd i Folkpartiet förstås och från en och annan annan, men tyst har det varit. Senast jag tog upp frågan var första gången Vänstern var med på min linje, men försökte sedan få det till att det var dubbelmoral att jag som liberal pratade för demokrati och mänskliga rättigheter i Kina. Tala om historielöshet. Politik handlar dock inte bara om att prata och hävda en linje när man får frågan eller andra väckt den åt en, utan också om att se till att väcka frågan och driva den för att nå resultat. Därtill också att argumentera och bilda opinion förstås. Men när det senare renderar allt mer utrymme i maktsammanställningarna framför att faktiskt också få det som sägs gjort för att i verkligheten förändra något är det också en demokratiskt tveksam maktbalansförskjutning. Det är min enkla mening. Den diskussionen återkommer jag till hade jag tänkt.

Nya tag för tidiga tag - innan det är för sent!

2010-01-13T11:27:00.005+01:00

Ett nytt år med nya insatser. Tiden går fort ibland och mitt i allt kan tid för reflektion, återhämtning och omdisponering behövas. Särskilt när vi går in i ett valår där det egna testamentet kan behöva samlas snarare än att jag för egen del står på några listor för omval. Det känns ärligt talat lite märkligt. En hel del har ju hunnits med genom åren och mycket har jag kunnat påverka, rentav väldigt mycket i göteborgspolitiken om jag får säga det själv, en del till skulle jag allt velat få på plats i majoritet. Där får dock andra ta vid. Därav att tidens skeenden fått passera revy utan mina tillägg. Men helt kan jag inte hålla tangentbordet i styr en tid till förstås.

Några inspel till hade jag därtill tänkt hinna med. På gårdagens GP Debatt är en av de frågor uppe som jag ju drivit och Helene Odenjung (FP) och jag ju försökt få igenom, men hittills utan framgång. Det handlar om att vända perspektiven i ungdomspolitiken för att fånga dem som annars hamnar snett i livet. Vi kommer inte att kunna nå alla. Men vi kan göra mer och bättre, det är jag övertygad om.

Det handlar om att tidigt sätta in insatser där de gör störst nytta, framförallt i skolan. Ingen elev får lov att falla ur utan att omedelbart fått den stöttning som krävs. Det får inte gå flera år och omfattande skolk utan att någon agerar. "Någon" är då förstås skolan, men inte ensam. Det är det jag menar med att allt barn- och ungdomsarbete måste ses genom skolans läsglasögon. Det viktigaste för samhället, givetvis också tillsammans med föräldrarna och andra runt de enskilda barnen, är att se till att varje barn och ungdom får sig de kunskaper och färdigheter han eller hon behöver för att klara sig i livet. Att kunna läsa, skriva och räkna är en sådan grund som är förutsättningen för allt annat och det är helt enastående att vi idag inte utbildar lågstadielärarer med enkom det uppdraget att kunna ge barnen det färdigheterna som en garanti i årskurs tre. Likaväl som det är förfärande enastående att det inte finns tillräckligt med utbildade speciallärare med de särskilda kompetenser som krävs för att ge unga med problem den pedagogiska vägledning de behöver för att få kunna överträffa sig själva. Och att social och polis och andra inte finns på plats i skolan för att se de gemensamma barnen istället för att bolla dem mellan sig om vems ansvar de som faller ur egentligen är.

Därtill måste vi ha redskap för att med ett batteri av olika tillgängliga insatser kunna nå de unga och verktyg för att värdera de insatserna och se hur de gör störst nytta i den enskildes liv. Det handlar såväl om förebyggande allmänna insatser som man kan se ger positiva effekter för att hålla unga i riskzonen undan från utanförskapets och brottets bana, men också konkreta insatser för den enskilde unge som redan hamnat på glid. Det kan inte de enskilda stadsdelsnämnderna orkestrera. Därför behövs ett kommungemensamt program för att ta ledningen och samla alla de erfarenheter som finns och kunna utvärdera och bygga en modell som är den investeringskalkyl vi efterfrågar i artikeln. Det vore en fjäder i hatten för Göteborg att ta ledningen i att få fram ett sådant verktyg som ett ramverk och stöd för allt ungdomsarbete riktat till dem som vi vet annars riskerar att ställa till det för sig själva och andra, ytterst hela göteborgssamhället. Det ser vi ju redan idag, tyvärr, samtidigt som det lokala arbetet spretar alldeles för mycket och saknar den långsiktighet som krävs om inte pengar bara skall rinna iväg i onödan och därmed kosta mer och mer, men utan att förhindra problemen där det gör mest nytta - och kostar minst.

Till det kommer att kommunledningen tydligare måste samla ihop och ha en politisk koppling till de kommunövergripande insatser som idag flyter runt för mycket, lever sina egna liv parallellt med varandra och utan någon klar vare sig avsändare eller mottagare. Trots det gör de många gånger ett väldigt bra jobb. Jag tänker på sådana projekt som Ung & Trygg, Tryggare & Mänskligare Göteborg, Tryggare & Vackrare Stad samt Kunskapscentret mot organiserad brottslighet. De har olka roller och uppdrag, men i många delar går de in i varandra för att just göra det som vi alla önskar: Skapa en trygg, vacker och mänskligare stad utan kriminella gäng eller annan kriminalitet som drar till sig unga i utanförskap. Det är därför vi i vår kommunbudget fråb Folkpartiets sida vill samla dem under en politisk styrgrupp under kommunstyrelsen för att få ökad tydlighet och mer tryck och legitimitet ut i organisationens och göteborgssamhällets alla delar.

Därtill, vilket vi också föreslagit, behöver det skapas särskild kompetens och kunskap kring subkulturer rent allmänt, som stöd för många gånger utsatta socialsekreterare som inte vet hur de skall hantera politisk och religiös fanatism, hederskulturer och rent allmänt ungdomsgäng som inte handlar om kriminella organisationer - eller ens vet vad de som tjönstemän har att göra med när de inte kan se sambanden från sin lokala horisont. Vi var inne på det redan i samband med kunskapscentret mot organiserad brottslighet och fortsatt följa upp det i våra förslag. Det är bara att konstatera att man från kunskapscentret själva idag stämt in i detta. Det är något man efterfrågar allt mer runtom i stadsdelarna, där vi har oroande exempel på alltifrån de bilbränder och stenkastningar kopplade till olika ungdomsgäng till religiös fanatism och/eller hedersulturer som gör att framförallt unga kvinnor inte kan röra sig fritt likaväl som rasistisa organisationer som reryterar på andra håll i staden. Det är förstås lite olika saker, men finns gemensamma nämnare, som en kommuncentral kompetens kring sådana subkulturer kan stödja det lokala arbete för att bättre förhindra sådana tendenser.

Allt detta är givetvis inte en fråga om integration och invandring i sig. Det är en fråga om framtidstro och om samhället är öppet för alla eller inte. Ytterst en fråga om fattigdom. Strulpellar med rika föräldrar klarar sig ofta ändå, antingen genom att de kan köpa sig fria eller har kontaktnät som kan hjälpa till oavsett det är på rätt eller fel sida lgen. Den som inte har de förutsättningarna har det svårt nog och i avsaknad av framtidstro eller positiva förebilder samtidigt som snabba pengar lockar eller bara i brist på annat låter sig lättare dras in i destruktiva beteenden som är svårare att bryta. Det är nog rätt obestridligt. Det är därför denna fråga om sociala investeringskalkyler har en nära koppling till en av mina andra käpphästar: Behovet av en samlad integrationstrategi under direkt ledning av kommunstyrelsen. Det är en ödesfråga för hela göteborgssamhället som kräver samlade långsiktiga uthålliga insatser för att öka rörligheten och delatigheten för alla göteborgare i hela Göteborg, som en stad, inte en delas stad.

Gårdagens GP-artikel skall därför också läsas tillsammans med den artikel jag hade inne i höstas på GP Debatt om avsaknaden av en sådan integrationsstrategi och att det finns direkta kopplingar till den sociala oro som faktiskt råder i dagens Göteborg, som inte enskilda stadsdelsnämnder eller bostadsbolag kan lösa åt oss. Bilbränderna är ju bara ett uttryck för det. Anna Johansson (S) med ansvar för dessa frågor må prata en del och vara runt i olika sammanhang och verka påverka mycket (fast jag i ärlighetens namn inte vet vad). Men som den största motståndaren mot mina och våra idéer från folkpartiets sida har hon ett stort ansvar för att det inte heller händer något. Frågan är lika osynlig i kommunstyrelsen som den varit sedan i alla fall jag kom in och förstås dessförinnan, utöver det vi försöker förändra bland annat med den motion jag skrev fram tillsammans med Helene Odenjung (FP) och Kjell Björkqvist (FP) när jag såg behovet av ett sådant samlat stragegiarbete från kommunlednings sida. Det krävs en tydlig politisk ledning i frågan, som idag inte finns överhuvudtaget. Vilket ju är synnerligen besynnerligt med tanke på frågans vikt och ökande sprängkraft. Kan i alla fall jag tycka.

Självklart Gothenburg - Tack för det svaret på min fullmäktigemotion!

2009-12-10T08:50:00.007+01:00

Jaha, så har jag fått svar på min motion om att det självklart heter City of Gothenburg och inte City of Göteborg. Skönt det.

Synd bara att man glömde tala om att det finns en fullmäktigemotion i ämnet. Det hör till god ton kan jag tycka, även om det satts igång processer parallellt med att jag lade förslaget, för att sedan kunna besvara min motion med det. Det är ju samma tjänstemän som håller i detta. Det är okej för mig, bara sakfrågan landar där den skall, att det självklart är Gothenburg vi skall kalla oss. Men helt går det ju inte att förbise att det finns ett fullmäktigeförslag att i sammanhanget omnämna kan jag tycka. City of Gothenburg skall ju vara den öppna internationella staden och då är det ju synd om vi kör på i invanda slutna hjulspår.

Ännu lustigare är ju att GP som hade en omröstning med direkt anledning av min motion som låg ute hela sommaren och med rekordmånga deltagare, med en tydlig seger åt just Gothenburg inte följer upp det spåret alls i dagens artikel. Liksom GT som också hade en omröstning utifrån min motion med liknande utfall. Även om man förstås bara gått på det som står på stadens officiella hemsida. Det kanske kommer?!

Annars är ju bara att glädjas åt sakfrågan. Det tillåter jag mig att göra. Det är faktiskt få förslag som jag fått så mycket reaktioner på som just detta. Namnfrågor är viktiga. Det handlar om vår identitet och vilka signaler vi vill skicka till omvärlden, som den stolta internationella stad vi är och där Gothenburg funnits med från första stund. Nu är det lite ordning på torpet igen efter en tids ökenvandring med att försöka få utlänningar att säga Göteborg, som ju blir Goteborg med hårt G och inte Jôttebårrjj som det ju egentligen i så fall skall vara. Nu får både de och vi i såväl privata som officiella sammanhang säga Gothenburg, även om stadens enda riktiga namn förstås fortsatt är Göteborgs Stad och inget annat.

Omsvängningens tid på den göteborska vänsterkanten!

2009-12-08T21:39:00.007+01:00

Det känns som om proppen börjat gå ur så här på sluttampen. Jag är ju själv på väg mot nya utmaningar vad det lider. På något sätt känns det bra att i någon mening lämna lite ytterligare avtryck på det viset i för staden så viktiga frågor. Majoriteten vill inte gå till val på den inaktivitet, det nej, nej och åter nej, den handlingsförlamning i spåren av att de som har ansvaret ute i verksamheten inte har redskapen för att ta det ansvaret om inte den politiska ledningen tar tag i det, som jag vill påstå att jag sett till att sätta press på dem att hantera. De låsningar som Göran Johansson (S) stod för kanske också lättat allt mer. Jag kan ju inte påstå att vi var de såtaste vänner om man säger så.

Omsvängning 1:
Ja till samlat program för trygghetsboenden också i Göteborg!

På morgondagens kommunstyrelse kommer plötsligt ett förslag från (S), (MP) och (V) om att ta ett samlat grepp från kommunledningen för att få till stånd fler olika anpassade former av boenden för äldre, det som kallas trygghetsboenden i Göteborg. Det var det jag motionerade om 2006 och fick avslag på 2007 med att det sköter stadsdelsnämnderna och deras planeringsregioner och behövs inga centrala initiativ. Jag vet inte hur många gånger jag efter det påtalat att det enda stadsdelsnämnderna och planeringsregionerna kommer att göra är att fortsätta lägga ned äldreboendeplatser för att inte riskera stå med tomma kostasamma platser, det får hellre en överlastad hemtjänst som är lättare att använda som dragspel, bära och i övrigt inget mer. Det går inte att i stadsdelarna hitta på egna modeller för andra typer av boenden eller tro att de kommer att stå för några risker kring det. Verkligheten har visat att jag fått rätt. Det brukar bli så ;), tyvärr i det här fallet med tanke på de förlorade år som gått.

Bakgrunden till mitt inspel var att jag ju, först emot alla och sedan med alla, fick igenom att det skall bli lättare att få rätt till äldreboendeplats i Göteborg. Men då måste vi också få fram fler andra typer av boenden, eftersom de äldreboenden vi har blivit allt mer som minisjukhus för allt äldre och sjukare - dock fortsatt i allt för hög grad bemannade som boenden utan nödvändiga sjukvårdsresurser - och skall även andra behov än tungt medicinska, såsom ensamhet, oro och isolering, ge rätt till äldreboende måste vi få fram fler attraktiva alternativ för friskare och kryare äldre.

Det jag fått emot mig då är att alla faktiskt vill bo kvar hemma. Det är - och har varit - en sanning med modifikation. Uppemot hälften av de äldre som tillfrågats har svarat att de planerar, vill, tror sig behöva flytta från sitt nuvarande boende av åldersskäl inom överskådlig tid. Var femte rentav vill flytta från sitt nuvarande boende redan idag, för att de inte orkar gå i trapporna, sköta trädgården eller har svårt att komma ut och vill ha mer gemenskap och trygghet. Så sent som för bara någon månad sedan var det svaret från politiskt ansvariga inom socialdemokraterna, att man vill bo kvar hemma och det är därför det som gäller. Därför lade jag och Kjell Björkqvist (FP) i oktober en motion om att dels ta ett samlat grepp för att tillsammans med andra aktörer få fram en byggnation av trygghetsboenden i Göteborg och ta del av regeringens statsbidrag för sådan byggnation samt sätta press på alla byggare att vid ny- och ombyggnad se till att det skapas fullt ut tillgängliga boenden för äldre i det ordinära bostadsbeståndet.

Nu är det precis det som vänsterkartellen föreslår. De har vi förstås inget emot, fast de kunde ju frågat oss först när de ändå köper våra förslag redan innan de behandlats i kommunstyrelsen och fullmäktige. Allt det vi sagt tidigare och de fram tills nu sagt emot är plötsligt det som är självklart nödvändigt för att det skall hända något. Så kan det bli!

Omsvängning 2:
Ja till en samlad vision för den nya Älvstaden!

Häromsistens var det mitt initiativ som blev två folkpartimotioner med Kjell Björkqvist (FP) och Ann-Katrine Fogelgren (FP) om att ta ett samlat grepp om Älvstaden som vi valde att benämna det och därtill särskilt omkring framtidens nya epicentrum för hela göteborgsregionen, Bananpiren och Frihamnen i direkt anslutning till en ny Göta Älvbro och alla nya områden på var sida den.

Det landade ju först i ett samlat arbete på tjänstemannanivå kallat Centrala Älvstaden, även om svaret på vår motion var att det behövs inte mer än det som redan görs - det vill säga det som var innan Centrala Älvstaden dök upp eftersom det inte fanns när de svaren avgavs - i form av separata planer för varje område samt översiktplanen. Det vi ville var ju att starta ett samlat programarbete över alla förvaltnings- och bolagsgränser för helheten runt älven mellan den statiska satellitbilden översiktsplan och gräv-där-du-står-grodperspektivet i form av detaljplan. En slags svepande rörlig helikoptebild som verkligen såg till att det denna gång blev som vi vill, helst under ledning av en stadsarktitekt med beteendevetnskaplig kompetens, inte de allt mer missade chanser som Eriksberg blivit.

Särskilt med sikte på de områden som kommit att kallas Centrala Älvstaden där det finns möjligheter till något som verkligen slår an, mitt i älven med utsikt över hela Göteborg och som en pendang till Läppstiftet. En stadsbild som sammantaget kan ge något häftigt - vi förde ju en diskussion om en silhuett av ett skepp med möjligheter att projicera bilder på "seglen" - tillika en ekologisk stadsdel på höjden med en Bananpark på spetsen, till vilken en ny Göta Älvbro angör, snarare än bara ett högt hus och bara en ny bro som skall ersätta en gammal. Det senare tycks tyvärr bli fallet hursom.

Däremot kom plötsligt till förra kommunstyrelsen efter partiöverläggningar en skrivelse som innebar att det skall skapas en grupp direkt under kommunstyrelsen för att ta ett samlat grepp och ta fram en vision kring Centrala Älvstaden. Precis det vi föreslog, fast vi därtill också ser behovet av att se till hela älvrummet, men för ett år sedan inte behövdes och vi var helt ensamma om att vilja, men nu var så självklart nödvändigt att alla var med på det. Så kan det gå!

Omsvängning 3:
Kanske ja till samlad strategi för integration också...?!

Det är väl lika bra att ta ut segern i förskott för det jag redan sagt mig vara övertygad om kommer. Det var ju 2006 som vänsterkartellen röstade ned min, Helene Odenjungs (FP) och Kjell Björkqvists (FP) motion om en samlad integrationststrategi under direkt ledning av kommunstyrelsen. Argumentet emot då var detsamma som för det mesta annat, att det skall lösas lokalt.

Jag är lika förundrar ännu idag över att den kanske största ödesfrågan för hela göteborgssamhället, segregationen med sina ökande utanförskapsfickor, överhuvudtaget inte diskuteras i kommunledningen som politisk ledning för hela kommunen. Det räcker inte med allmänna skrivningar i en budgettext och därutöver att tro att enskilda stadsdelsnämnder och bostadsbolag skall lösa detta. Det är en fråga som kräver kraftsamling, samordning och tryck ut i hela organisationen överallt i alla dess delar med tydliga strategier för hur ökad integration skall uppnås. Än mer motsägelsefullt är det att den som varit mest emot centrala samordning och tagit debatten emot mig i dessa frågor, Anna Johansson (S), är den som nu sitter som ansvarig för detta i kommunstyrelsen.

Det som blev av vår motion var ett styrkort för integration, som nu till slut tycks vara på gång (jag har ju interpellerat om vart det tog vägen en gång redan) och året efter kom förslaget från vänsterkartellen om det som kallas S2020, social utveckling till 2020, som dock parkerades i social resursnämnd istället för kommunledningen och därför har svårt att nå ut till övriga nämnder och styrelser i försöken att få in integrationsperspektivet i all samhällsplanering. Det uppdraget var för övrigt en blåkopia av sammanfattningen på vår motion. Så i någon mening, med som det tycks vara den ungefärliga ledtiden, ett års fördröjning gick majoriteten på det vi föreslog i och för sig. Dock inte fullt ut. Utvecklingen har ju inte därefter heller gått i en bättre riktning i Göteborg utöver de förändringar som regeringen gjorde som fick in fler i arbete innan finanskrisen slog till. Nu är det ännu värre.

Nu kommer därför också fler och fler signaler om hur verksamheterna efterfrågar att kommunledningen kliver in på arenan. Det är ju minst sagt hög tid. Bara det faktum att de oroligheter som varit runtom i kommunen skapar sura politiska kommentarer när jag lyft behovet av att lyfta in dem och följa upp dem i kommunstyrelsen, säger ju något. På kommunstyrelsens beredningsmöte i förra veckan kunde stadskansliet åter redovisa att det saknas en tydlig målbild, styrning och samordning avseende det som egentligen är uppdraget för S2020 och därmed omkring hela segregations- och integrationsproblematiken. Det nickades då från många håll i den politiska församlingen kunde jag notera.

Nu väntar jag bara på att de styrande partierna kommer med kompletterande kommunstyrelseinspel som föreslår det vi redan en gång fått avslag på. Det vore, som sagt, på tiden, övertiden rentav. Eller så får vi framgent påminna dem om vad som framkommer på denna punkt avseende nämndernas syn på arbetet mot segregationen i den uppföljningsrapport som därtill kommer upp på morgondagens kommunstyrelse. Så skulle det också kunna bli!

Ja till en EU-president, som president och inte President (- ännu:)!

2009-11-30T08:58:00.004+01:00

Det är spännande att följa diskussionen efter att EU beslutat om "Grevinnan och betjänten" som utrikesminister och president för EU. Baronessan Lady Ashton som av alla anses okänd, men av dem som känner henne anses vara en "doer", som hög representant för utrikesfrågorna respektive van Rompuy, känd för att ha hållit ihop en belgisk regering, som president för EU.

Det gick överraskande lätt och smidigt att under det svenska ordförandeskapet lösa denna knäckfråga med att besätta dessa nya poster när nu Lissabonfördraget kommit i hamn. Det kunde ha slutat i haveri och nationella intressen manifesterade i personkrig. Det gjorde sig inte själv därmed. Att kalla den svenska genomgripande sondering och beredning som föregick det sedan eniga beslutet för att vara odemokratiskt, som någon uttryckt det, är dock att ta i. Att demokratiskt valda regeringar förhandlar fram gemensamma ståndpunkter eller utser sina gemensamma representanter är ju inte det minsta odemokratiskt. Däremot kan vi alla säkert önska den ökade öppenhet som förutsätter mer federala inslag.

Det är intressant hur allt fler nu ger sin federalistiska uppfattning allt tydligare tillkänna. Ibland från de mest oväntade håll. Nu senast var det Britt-Marie Mattsson som i GP ägnade en hel artikel åt att vilja ha ett Europas Förenta Stater utifrån amerikansk förebild när det kommer till valet av president. Det är naturligtvis en övertolkning från min sida, men inte i slutsatsen. Poängen som Britt-Marie Mattsson visar på är den paradox vi har i dagens EU. För att öka demokratin på EU-nivån måste vi gå mot mer federalism, samtidigt som Europa fortfarande är en kontinent som består av sina nationer och de utgör ännu den demokratiska basen. Det är därför det finns så många, särskilt i Sverige, som är emot mer federalism för att på nationell nivå behålla den demokratiska schimären av att vi kan bestämma över allt själva samtidigt som man beklagar slutenheten och det "odemokratiska" i EU-systemet. Så länge EU i grunden är ett samarbete mellan länder så kommer den obalansen kvarstå.

Ju mer renodlat samarbete utan federalism, desto mer slutenhet, kohandel och hävdande av nationella intressen bakom lyckta dörrar är det. Det som är samarbete mellan länder är ju också ren och skär utrikespolitik och hamnar då under UD med sina protokoll och utrikessekretess och värnandet av de nationella intressena. De som inte vill ha EU, utan bara frivilligt samarbete mellan länder, bortser ofta från denna realitet (förutom den krassa verkligheten såsom att den som vill strunta i ett gemensamt åtagande inom exempelvis miljöområdet kommer att göra det om det inte finns ett EU som håller efter det, för att inte tala om alla oändliga segdragna bilateral överläggningar som skulle få EU-byråkratin att verka närmast anorektisk i sin effektivitet).

Eftersom EU ännu är ett i grunden ländersamarbete och inte en överstatlig konstruktion - den överstatlighet som finns är ju med ländernas "goda minne" skulle man kunna säga - så har den sina brister i öppenhet och insyn. Även om svenska företrädare arbetat fram den offentlighetsprincip som gäller för EU-institutionerna och som i mycket påminner mycket om den svenska. Därtill är EU på en del punkter mer öppet än exempelvis den svenska riksdagen vars utskott och regeringssammanträden ju är helt slutna. Med Lissabonfördraget blir det ytterligare mera öppet även för ministerrådsmötena. På gott och ont. Risken är att det stärker nationell pamflettpolitik - väljarbasen är ju fortfarande den nationella - framför gemensam kompromissvilja och sakpolitiska lösningar ur ett europeiskt perspektiv och det medborgarna vill ha EU till ur ett alleuropeiskt perspektiv.

Paradoxen, som ändå är en bra avvägning, just för att EU ännu är sina länder, är därtill att de nationella parlamenten också får mer inflytande i det nya fördraget. För att med 27 länder kunna fatta beslut och kunna ta in fler länder har det varit nödvändigt med mer majoritetsbeslut, en tydlig överstatlig federal riktning, samtidigt som den nationella nivån får en tydligare nödbromsfunktion, för att bibehålla balansen i att EU:s demokratiska grund utgår från de enskilda länderna, inte EU-institutionerna.

Det är därför att - idag - gå vilse att se den nya EU-presidenten som motsvarande en Obama i USA. USA och EU bygger på samma maktdelningsprinciper, som ju på en rad punkter skiljer sig mot den svenska modellen som ger majoritetsregeringar ett närmast enväldigt herravälde. Men där USA är en federal fullt ut överstatlig nation med ett antal delstater är EU sina enskilda länder som skapat en samverkan på överstatlig nivå för att lösa sina gemensamma frågor och binda in varandra från sin egen historia av ständiga ekonomiska, politiska och militära katastrofer. Det gör att vem som bestämmer i Storbrittanien, Frankrike och Tyskland har större betydelse än vem som bestämmer inom EU-systemet när det kommer till sista raden. Utan EU hade de och några ytterligare länder bestämt och delat på hela kaka, med EU får de inordna sig och samsas med alla oss andra som också kan vara med och baka på den kakan. Bildligt talat.

En EU-president kan därför aldrig, under överskådlig tid, bli något annat än just en president för EU enligt ordets engelska mening, inte president i EU enligt amerikansk mening. Det vill säga att rollen är att vara ordförande vid EU:s toppmöten och sköta det löpande arbetet för att förbereda och hålla ihop dessa avgörande beslutsmöten, inte att ta kommandot och staka ut de egna vägarna med ett direkt folkligt mandat. Det folkliga mandatet har ministrarna via sina regeringar respektive det direktvalda Europaparlamentet med sina utökade befogenheter. En direktvald president som skulle kunna gå på tvärs mot de nationella regeringarna med sina regeringschefer hade aldrig varit möjligt, annat än i säljande mediaspekulationer och förstås en och annan sann federalists önskedröm. Den drömmen förutsätter precis det som Britt-Marie Mattson påpekar, mer av den amerikanska formen av demokrati. Kanske kommer den dagen, kanske inte. Det viktiga är att vi hittar vår form i Europa och där har hör den federala idén definitivt hemma.

Liknelsen när det gäller utrikesministerposten när det kommer till öppna beslutsprocesser haltar däremot. Inte har väl väljarna något inflytande över vare sig vem som blir svensk eller amerikansk eller för den delen nu europeisk utrikesminister?! Det hade ju varit direkt märkligt om det inte var regeringarna som tillsatte denna, särskilt en gemensam europeisk som har till uppdrag att samordna och skapa en gemensam utrikespolitisk hållning för alla EU-länder snarare än att etablera en egen agenda. Låt oss slippa den tragiska farsen vi såg på 90-talet när varje land körde sitt historiska race och om inte bidrog till så i alla fall inte motverkade katastrofen i det forna Jugoslavien. Ännu en gång fick USA komma till blodig undsättning för att sätta stopp för fortsatta massakrer och förödande spridningseffekter, mitt på vår egen kontinent. En bättre samordnad utrikespolitik kan förhoppningsvis förtydliga EU:s hållning gentemot omvärlden och stärka EU:s internationella roll i en tid när Kina är på väg om oss i inte bara ekonomisk utan också politisk påverkan i världen. Jag föredrar nog EU framför Kina som politisk förebild måste jag säga. EU bygger på demokratiska grunder och en tydlig demokratiskt ordnad maktbalans för att hantera olika ibland motstridiga intressen och viljor och en värdegemenskap i de mänskliga rättigheterna som nu också är en del av det gemensamma fördraget.

Det var synd att den nya konstitution som sedan blev ett Lissabonfördrag inte kom på plats innan den sista krigsgenerationen försvann från arenan och Europa åter ser hur småpåvarna, nationalismen och egenintressena börjar spira och riskerar bryta sönder det som EU varit en garant för; fred, demokrati och fri rörlighet för människor och handel. Förhoppningsvis är Lissabonfördraget ändå nu starkt nog för att stå emot en sådan åternationalisering eller - lika illa - nationalism, intolerans och oresonlighet in i själva EU-samarbetsforumen. Utvecklingen inom Europaparlamentet med allt fler nationalister kan inge en del oro på den punkten. Å andra sidan hade deras inflytande på den europeiska arenan sannolikt varit ännu större om de fått härja fritt i sina nationella parlament och därmed direkt eller indirekt påverkan på alla mellanstatliga åtaganden om inte EU funnits där med sina färdiga förhandlingsbord och beslutsforum för regeringarna att sitta ned vid. Europaparlamentet är ju därtill det europeiska samarbetets verkliga öppenhetsforum och ju mer som det kan vara med i beslutsprocessen, ju öppnare blir EU. Och federalt.

Fortfarande kommer ordförandeskapet rotera mellan medlemsländerna även om den som sitter mötesordförande och därmed har ansvaret för att sy ihop de kompromisser som är av nöden när 27 och kanske snart fler länder skall samarbeta får en större kontinuitet genom den valda EU-ordföranden (som det borde kallas snarare än president). Så länge vi inte har en gemensam politisk arena i EU och där är ju Sveriges EU-bevakning nog sämst i klassen, så kan vi ju inte heller förväntas ha en relevant folklig debatt om vem som skall ta vilka poster inom EU utöver de vi väljer indirekt via riksdagsvalen. Jag undrar hur mycket GP lägger på att bevaka EU jämfört med USA för att ta ett extremt exempel?! Kan Ashton och Rompuy förbereda, samordna och finnas med när EU möter världen så är det gott nog. Bara det inte blir som i TV-nyårsklassikern "Grevinnan och betjänten" förstås. Den risken finns ju också.

Så var det självklara - trygghetsboenden för äldre - självklart, eller?!

2009-11-24T10:22:00.004+01:00

Nu – äntligen! – har S, MP och V vaknat och föreslår – nästan i alla fall – det vi tjatat så om, föreslagit så många gånger från det att jag kom in i dessa frågor när jag kom in i kommunstyrelsen, att ta fram en strategi för fler anpassade boenden för äldre, det som genom Barbro Westerholms (FP) utredning kommit att kallas trygghetsboenden. Boenden för den som är ensam, isolerad och otrygg i sitt nuvarande boende. Alla vill faktiskt inte bo kvar hemma, men de vill inte heller flytta till dagens allt mer sjukhemslika äldreboenden för mycket sjuka allt äldre.

Det är bara att tillstå att socialdemokrater är fantastiska. De säger nej, nej och nej. Sedan kovänder det och ser ut som om inget hänt. Tvärtom har de kommit på en ny jättebra idé som ingen tänkt på tidigare – och nu skall det hända saker med en tydliga klar genomtänkt strategi. Detta när verkligheten är att vi i åratal försökt få majoritet för just detta, satt press på dem att agera, pekat ut vad som behöver göras i form av såväl samlad strategi under tydlig ledning, som vilka åtgärder de behöver arbeta med. Å ena sidan är det bara att tacka och ta emot – med vetskap om vem som egentligen pressat fram det tills det inte gått att backa för det längre – och å andra sidan beklaga de förlorade år som hade inneburit att det som blivit allt med akut redan hade varit gjort, redan hade varit förverkligat, redan givit enskilda göteborgare en bättre vardag.

Jag väljer att se det som en framgång för det jag tagit så många initiativ för. Det är gott nog. Ett förhandsbesked på den motion jag och Kjell Björkqvist (FP) lade så sent som i oktober. Det känns som om man ännu en gång läst ur facit för att sedan inte låtsas om det. Det har vi ju sett förr, inklusive att samla arbetet med Centrala Älvstaden under kommunstyrelsen som också kommer upp på onsdagens kommunstyrelse (där har de dock insett behovet av att sy in även oss för att sedan försöka ta åt sig äran av det som de bara för ett par månader var helt onödigt, redan gjort det som behöver göras, att slå in öppna dörrar samt inte behövs hursomhelst). Må så vara. Det viktiga nu är att det blir bra och sker med lite tempo. Tiden rinner ju ifrån oss medan göteborgarna inte blir yngre.

Det finns så mycket mänskliga, samhälleliga och ekonomiska vinster i att tillsammans med andra aktörer, byggare, omsorgsgivare och vårdgivare, ordna med ett batteri av olika typer av anpassade boenden för äldre kopplat till olika former av service och omsorg. Nu gäller det att det inte åter blir en ny papperstiger, utan ett rytande lejon som sätter fart på alla som måste agera för att det skall hända något.

Det är nästan fräckt när socialdemokraterna med ansvar i dessa frågor, Marina Johansson, Ove Nilsson och Mats Arnsmar, på dagens konferens om framtidens äldreboende lanserar sitt senkomna inspel som en sak för majoriteten enkom – givetvis lanserat just för att kunna möta eventuell kritik vid dagens konferens eftersom jag och vi Folkpartiet åter ökat trycket i frågan med de statliga stimulansmedel som dessutom kommer för trygghetsboenden – och far med osanningar. Jag kan rada upp exempel på bostadsprojekt som överhuvudtaget inte lyfter in äldreboendefrågan, fast man nu rätt upp säger att det jobbas med det sedan länge och i varje nybyggnation finns det med. Jag kan inte ens ge exempel på några områden där det jobbas med frågan i realiteten. Tvärtom avslås sådana tankar helt i planeringsprocessen och det kan jag däremot ge flera exempel på, bland annat i Biskopsgården!

Tänk att det skall behöva ta så lång tid och så många försök för att ens påbörja något så självklart, att skapa en samlad strategi och att kommunledningen måste vara den som driver detta, inte enskilda stadsdelsnämnder som varit det hittillsvarande mantrat. Det är ju därför det inte hänt något. Därtill måste det som finns med i vår motion om krafttag för att sätta press på byggare vid ny- och ombyggnation att fokusera på tillgänglighetsfrågorna i allt och för alla med tydligt ansvar för det hos fastighetsnämnden. Till det kommer olika former av trygghetsboenden med gemensamhetsutrymmen, sociala aktiviteter, lättillgänglig vård och service med nära till samhällsservice och butiker med mera, som måste kompletteringsbyggas runtom i hela staden. Det är det vi varit ute efter.

Nu är det pensionärernas tur att få del av skattesänkningarna!

2009-11-20T17:29:00.011+01:00

Folkpartiets landsmöte pågår. Några funderingar uppstår.

Arbetsgivaravgifter och sociala avgifter är egna förmåner
- skatt är för det gemensamma!

Efter en lång diskussion om sänkta arbetsgivaravgifter eller inte landade det i att inte sänka. Det är rätt och riktigt tycker jag. Det är en egentligen märklig diskussion. Arbetsgivaravgifterna och de sociala avgifterna är ju avgifter som går till olika förmånssystem för den enskilde, såsom sjukförsäkring, pension med mera. Den kopplingen borde göras ännu tydligare. De avgifter som betalas in skall också tydligt kopplas till de förmåner som de avgifterna är till för, förmåner som i huvudsak borde vara självfinansierande liksom vilket försäkringssystem som helst. I det fall man sänker de sociala avgifterna, så är det för att antingen betalar man för mycket i avgifter mot de förmåner de renderar, eller för att lyfta ut det ur det statliga socialförsäkringssystemet och istället föra över det till privata försäkringar.

Det var därför jag och Krisina Bergman-Alme en gång i fullmäktige drev igenom att det på lönebeskeden för alla kommunalt anställda i Göteborg skall redovisas vilka arbetsgivaravgifter som arbetsgivaren betalar. Det är inte många som vet det och det märkliga är ju just det, att det som är kopplad till förmåner för den enskilde genom alla år dolts, medan det som går till det allmänna i form av skatter däremot redovisas med självklarhet.

I vår motion ville vi också att även de fackligt framförhandlade avgifterna skulle framgå. Det är ju också förmåner direkt kopplade till den enskilde som betalas av arbetsgivaren inom ramen för det totala löneutrymmet. Tyvärr har den delen försvunnit i det nya lönesystemets lönebesked. Eller så har facket bakvägen fått igenom sina bakvända argument för att INTE redovisa detta för den enskilde. De ansåg nämligen att det inte vore bra om den enskilde fick veta hur mycket arbetsgivaren egentligen betalar för deras arbete. Det skulle vara för svårt för den enskilde att förstå och urholka legitimiteten för skatter och avgifter som tas ut, ansåg de när vår motion remissbehandlades. En fantastisk medarbetarsyn från dem som skall företräda dessa sina medarbetarna och för vilka man förhandlat fram alla dessa avgifter och därmed förmåner.

Det kan nog finnas anledning att göra vissa riktade - för att ha en verkan omfattande - sänkningar i de sociala avgifterna för exempelvis grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. För att i övrigt underlätta för företagande och göra det billigare att anställa är det andra system, inte minst de statliga skatterna på arbete, som skall sänkas. De sänkningarna behöver fortgå för att skapa ett konkurrenskraftigt Sverige där det lönar sig att arbeta och studera. Och där det lönar sig att anställa.

Nu är det pensionärernas tur att få del av skattesänkningar också
- tack för stödet för det uttalandet utskottet!

Men vi får inte heller glömma pensionärerna. Det finns en rimlighet i de skattesänkningar som gjorts för löntagarna genom jobbskatteavdragen. Det är genom att det lönar sig att arbeta och att anställa som vi också säkrar pensionerna. Men nu är det också pensionärernas tur att få del av mer av de inkomstskattesänkningar som framledes kan göras, utöver de ökade grundavdrag som vi sett till att få igenom hittills i Alliansregeringen. Därför är jag glad över att ha fått med mig hela det utskott jag satt i på ett uttalande om att det nu är pensionärernas tur att få del av kommande inkomstskattesänkningar. Det finns en rimlighet i det när vi gjort de jobbskatteavdrag som gör att inte minst lågbetalda offentliganställda kvinnor fått så mycket mer i fickan att röra sig med efter skatt.

Nu hoppas jag att hela landsmötet stödjer mitt inspel. Med det i ryggen kan vi möta såväl äldre som yngre väljare med högburet huvud och desarmerar vänstertrojkan som ju antingen som socialdemokraterna svävar på målet om de vill sänka skatten för pensionärer eller höja för låglönegrupperna och i så fall hur mycket - egentligen - eller, som Vänstern, helt klart bara vill höja skatten för alla, inte sänka för pensionärerna. Det räcker inte att försöka få en skattesänkning på lågavlönade till att låta som en straffskatt på pensionärer om alternativet är mer skatt för alla.

Låt oss alla bära med en skärv av Kristallnattens mörka minne!

2009-11-17T15:35:00.010+01:00

I tider när media oftast fokuserar på politik som spelteori snarare än menat allvar och fyra års akademisk journalistutbildning landar i att gräva kvitton snarare än att förklara komplicerade samhällsavvägningar, när intoleransens anhang växer sig allt starkare och passerar riksdagsspärrar i land efter land, nu senast opinionsmätningarna här i Sverige, är det viktigt att komma ihåg varför man ägnar sig åt politik.

Att aldrig som förtroendevald dessutom glömma vem man är till för; att förvalta enskilda medborgares förtroende i formandet av ett samhälle där varje människas rättigheter och förmågor tas tillvara. Man kan då inte vara lite halvdemokrat. Antingen är man för mänskliga rättigheter och alla människors rätt, överallt, eller så är man det inte. Så enkelt är det egentligen, i grunden. Sedan är förstås världen många gånger så mycket mer komplicerad än så.

Och att i det sammanhanget också förstå, för oss som råkar bo här på vår kontinent, varför Europatanken är så central, varför byråkrater och politiker åker kors och tvärs för att tvingas sitta ned vid de gemensamma beslutsborden, på en kontinent vars historia annars är att det är soldater, generaler och krigsherrar som gjort det. En dag kanske vi är mogna nog att rentav slippa flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg. Där är vi uppenbart inte riktigt än, samtidigt som tvärtom den rena skära inskränkta nationalismen åter visar sig allt mer oförblommat.

För att minnas detta måste vi minnas också det vi inte vill minnas. Det är därför förra måndagens minnesstund med anledning av Kristallnatten för nu 71 år sedan är så viktig. Jag är glad att jag fick chansen, ännu en gång, att prata om det i Synagogan. Men det borde vi alla prata om lite till mans, inte bara som en del av en skränig demonstration mot rasism, som Vänstern lätt vill göra det till, utan som just ett demokratiskt vaccinerande levande samtal. Det är ingen slump att jag varit den som av och till i min tur skränat mot Göteborgs intima utbyte med diktaturens Shanghai för att ta ett exempel på att politik handlar om grundläggande värderingar som vi aldrig får glömma. Det har jag burit med mig hela veckan faktiskt när jag av olika skäl haft anledning att reflektera över detta. Det är skönt att kunna göra det med ett liberalt sinne. Det måste jag erkänna.

Läs för övrigt gärna mitt anförande med anledning av Kristallnatten på denna länk. Se för övrigt min och Piotr Kiszkiels motion om utbildning i mänskliga rättigheter som kommer upp på morgondagens kommunstyrelse.

Nya äldrenyheter, eller snarare allt äldre nyheter!

2009-11-16T09:08:00.006+01:00

GP konstaterar på ledarplats återigen äldreomsorgens tillkortakommanden här i Göteborg. Slutsatsen är att Göteborgs äldreomsorg är på väg åt fel håll - så långt håller jag med och har själv ju precis frågat i fullmäktige om de alarmerande medicineringsiffrorna för Göteborg - och att återigen lär göteborgspolitikernas svar bli att skylla ifrån sig, kommunledningen på stadsdelsnämnderna och stadsdelsnämnderna på kommunledningen - det håller jag inte helt och fullt med om.

Det senare må vara sant för den sittande majoritetens sätt att styra kommunen och det är också det som till stor del förklarar de brister vi ser på många håll inom Göteborgs service till medborgarna. Vi halkar på område efter område efter och det blir allt mer olika ens mellan göteborgarna vilkens service man får beroende på var man råkar bo, vilken stadsdelsnämnd som bestämmer.

Färre stadsdelsnämnder kan delvis råda bot på det, men det är bara den ena sidan av myntet. Den andra, som är det jag tjatat om allt sedan jag hade en interpellationsdebatt med Göran Johansson (S) för något decennium sedan(!) om det absurda i att vi inte ens hade en gemensam kontoplan i kommunen och därmed var det omöjligt att jämföra och följa upp stadsdelsnämnderna som bokade sina kostnader lite som de ville och därmed blev det ytterst omöjligt att att leda kommunen, det som ju faktiskt är kommunledningens ansvar och roll. Där hjälper inte hur många kostsamma, svåradministrerade och outtolkade enkäter till brukare, medborgare eller medarbetare som helst, som vi idag lägger jag vet inte hur mycket pengar på i Göteborg.

Det är den sidan av myntet som borde diskuteras lika mycket: Hur kommunledningen kommer in på banan igen och kan följa upp, samordna samt styra utvecklingen, inte minst den samlade kompetens- och chefsutvecklingen, och just helt enkelt ta sitt ansvar som kommunledning. Det hela-staden-perspektivet kan inte de enskilda stadsdelsnämnderna, eller några andra nämnder för den delen, ta och det är det som gör att det som varit en successiv färd utför inte heller tas tag i förrän det gått för långt. Om ens då. På den punkten har GP helt rätt: Den politiska majoriteten ägnar sig åt att kasta ansvaret på varandra istället för att ta det - och se till att styra rätt, när det blivit uppenbart fel!

För egen del kan jag ju bara peka på den rad av initiativ, förslag och frågor vi från vår sida tagit, för att försöka ta det ansvar som ligger på oss, när vi nu under de år jag arbetat med dessa frågor sedan jag kom in i kommunstyrelsen 2005, just sett hur fel det varit på väg att bli och är. Alltifrån när jag var den som - det nästan första jag gjorde - såg till att förändra riktlinjerna så att det skulle bli lättare att få rätt till ett äldreboende, inte ännu svårare som var på gång att beslutas, till de senaste inspelen (se några nedan). Något som ju går så ut över de enskilda äldre som drabbas av en ovärdig omsorg och som i många fall inte kan göra sin stämma hörd, som är beroende av dem man förväntas klaga hos.

Det är därför vi behöver en äldreombudsman som kan gå in och granska äldreomsorgen, även på anonyma anmälningar, följa upp och se till att agera för kvalitetsutveckling i syfte att alla äldre skall erbjudas en värdig och trygg vård och omsorg.

Därför behövs omsorgsgarantier som åtminstone sätter en minsta acceptabel nivå på den enskildes rätt till utevistelser, mathållning, att få duscha med mera, med mera inom allt det som är viktigt i vardagslivet.

Därför behövs en verksamhetsnära kvalitetsgranskning och uppföljning inom inte minst hemtjänsten som vi idag vet alldeles för lite om hur det fungerar för den enskilde i hemmets mörka vrår, dit vanvården tyvärr många gånger flyttat.

Därför behövs anpassade boenden av olika slag, från trygghetsboenden för social samvaro till värdiga vårdboenden i livets slut eller väl fungerande demensboenden, och ett aktivt arbete med att få fram sådana boenden och inte minst stopp för dagens nedläggningar av boendeplatser.

Därför behöver hemsjukvården med sin äldremedicinska kunskap få ett större tydligare mandat och ansvar för alla äldres vårdinsatser i hemmet, på boenden och som en länk till akutvården för att vården skall komma till den äldre i första hand, inte som allt för ofta idag tvärtom - till och med när det är uppenbart mer skadligt för den äldre.

Därför behövs valfrihet i att såväl välja innehåll som vem som utför servicen, för att ge den enskilde makten att själv få bestämma och välja bort det man är missnöjd med eller ännu heller till det man själv vill utifrån sina egan premisser, att få välja det boende man vill var man vill eller den hemtjänst på det sätt man vill från den man vill skall komma över tröskeln, och också ge utrymme för andra initiativ som kan höja livskvaliteten för den enskilde.

Därför behövs en politisk styrgrupp direkt under kommunstyrelsen för att följa upp och styra upp samt ta tag i alla de frågor enligt punkterna ovan som enskilda stadsdelsnämnder inte kan hantera, utan behöver samordning och styrning för att lösas.

Jag tycker min debatt med ansvarig för dessa frågor i kommunstyrelsen, Marina Johansson (S), säger en hel del (går att lyssna på under punkt 6 på fullmäktiget 2009-10-08) om att vi inte tar tag i de brister som finns mitt framför ögonen. Jag tror inte det är av oginhet, utan av oförmåga att bryta sig ur de egna förlamande organisatoriska strukturer som Göteborgs Stad ordnats i. Tyvärr är jag rädd för att den pågående utredningen om stadsdelsnämnderna bara tar tag i den ena sidan av problemet, inte den andra och egentligen viktigare sidan oavsett det exakta antalet stadsdelsnämnder: Det kommunala ledarskapet på central samlad nivå. Det går ytterst ut över enskilda göteborgares möjligheter till en bra vård och omsorg. Det är jag övertygad om, oavsett att jobbet självklart görs lokalt.

Älven tur och retur - igen!

2009-11-11T12:57:00.007+01:00

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, denna gång med anledning av dagens GP-artikel om Norra Älvstranden i deras serie om staden vid älven. På Norra Älvstranden håller vi på att bygga ett nytt Biskopsgården, fast fasen så mycket dyrare och tråkigare med tanke på att älven ger så mycket gratis för stadsmiljön. Husen på kajkanten utmed Eriskbergspirerna fungerar väl rätt okej rent arkitektoniskt kan jag tycka. Men sedan. Frågan är om inte de uppiffade höghusen i Biskopsgården är mer spännande än det som nu reses på bästa paradplats, som det första den som anländer från havet eller för den delen inflygningen till Säve möter, i form av de höghus som nu reser sig invid bockkranen väster om dockan. Någon borde kölhalas. Miljonprogrammens hus hade därtill ofta väldigt bra planlösningar vilket det i ärlighetens namn är si och så med idag.

Det är för att rädda det som räddas går och för att ta ett mer samlat grepp om helheten för att få igång en planeringsprocess som tar tag i de mervärden som Älvstaden utgör som ett nytt levande, sprudlande och livskraftigt regioncentrum vi från vår sida i Folkpartiet, inte minst på mitt initiativ, försökt få till stånd en debatt, diskussion och förändrat planarbete. Det får inte bara handla om att Älvstranden AB skall få till sin exploatering och så får övriga värden och aktörer anpassa sig när byggarna redan fått sin lott och bestämt sin del. Så att det inte bara blir som det blir, det vill säga som det blivit så här långt efter de första årens ändå rätt höga ambitioner som sedan kommit om inte helt så till en stor del på skam.

Det är även därför det behövs en stadsarkitekt med beteendevetenskaplig kompetens för att hålla ihop och lyfta fram och problematisera hur vi bygger vår stad - egentligen. Skall vi få en levande stad med den mångfald som eftersträvas så håller vi nu på att bygga bort de möjligheterna allt mer. Vi håller på att fylla igen tomma hål, snarare än att bygga staden med stort "S".

Men för den skull är Norra Älvstranden på många sätt bra områden att bo i och jag tror de flesta trivs väldigt bra. Fast det skulle ha kunnat vara ännu mera bättre. Återigen betyder älven i sig så fantastiskt mycket, oavsett hur husen bakom kajkanten packas och staplas med den på sina håll belgiska 80-talsarkitektur som tydligen är inne av någon outgrundlig anledning.

Jag instämmer inte heller i GP-bilden av att det inte flyttar in barnfamiljer. I bostadskrisens spår och att oavsett vilka alternativ man väljer så är det idag dyrt i den mån det går att överhuvudtaget hitta en bostad för en familj samt det faktum att antalet 40-talister som skall flytta från villan i Askim till lägenheten på Eriksberg inte räcker till i den takt som var tänkt, så har tvärtom väldigt många barnfamiljer flyttat till området. Trots det fortsätter man mest bygga för dem vars barn flyttat hemifrån. Den sociala omsorgen har tagits på sängen av det behov av förskolor och skolor som exploderat, samtidigt har utbyggnadstakten kommit att bli stor och det har såväl funnits som tillkommit förskolor och skolbyggnader i långt större antalt än vad som var tänkt eller det låter i GP. Det vet jag.

Däremot kanske Herrgårdsparkens skola och förskola ligger något stenkast åt fel håll, men det rättar nog delvis till sig genom utbyggnad på andra delar av Eriksberg samt när torget längst in i Sannegårdhamnen kommer till stånd. Ett torg som ju vi i Folkpartiet på mitt initiativ också varit inne och röjt en del i för att inte göra om alla misstag som gjordes med det som kallas Eriksbergs köpcentrum, som ju varje normal människa lämnar så fort man kan efter uträttat ärende. Helt har vi nog tyvärr inte lyckats ens med det lilla i det annars stora hela som tuffar på, vad alla än säger sig egentligen vilja (=annorlunda). Att utnyttja potentialen av att få en plats som möter kortsidan av Sannegårdens hamnbassäng och bildar en fond bokstavligen inramad av Ramberget därbakom istället för ett köpcenter som vänder ryggen till vattnet. Det var min vision. Älvstranden AB däremot skall exploatera och ger tydligt uttryck för att inte ha några stadsmässiga eller arkitektoniska uppdrag - egentligen. Det är där problemet ligger.

Jag kan i övrigt mest bara hänvisa till mitt förra blogginlägg 5/11 samt den GT-artikel vi senast haft om frågan om den nya Älvstaden eller för all del den GP-artikel vi hade för något år sedan. Det lär finnas anledning att fortsätta diskussionen.

Älvstaden, myt eller verklighet?!

2009-11-05T17:59:00.005+01:00

Jag har hört glunkas, att man skall ta ett samlat grepp om Göteborg utmed älven, Älvstaden kallad. Jag har hört glunkas att man inte tycker att det händer tillräckligt, att de som ansvarar för frågorna inte samverkar som de borde, att det inte finns någon samlad hållning som gör att det blir så som man vill med Göteborg utmed älven. Jag har hört glunkas att det nog är bra med tagen kring Centrala Älvstaden på var sida Göta Älvbron, när det väl kom till stånd, men att det räcker inte, hela Älvrummet, hela Älvstaden, måste tas med i de gemensamma samlade tagen för att se till att det händer saker och att det som händer blir något bra av, inte bara som det råkar bli.

Jag har till och med hört glunkas att man vill lyfta hela detta programarbete till kommunledningen, bort från Ävstranden AB, Byggnadsnämnd, Trafiknämnd, Fastighetsnämnd med flera, som istället får ställa sina resurser till förfogande för den samlade kommuncentrala handen.

Det låter väldigt spännande. Men så slår det mig en sak. Har jag inte hört detta förr? Känner jag inte igen det på något sätt? Har inte vi haft några liknande idéer? Alldeles precis nyss därtill? Som inte blev något av, för att det inte behövdes ansågs det! Allt som behöver göras görs ju redan! Eller hur?! Men då kan man ju inte behöva göra något nu, tvärtom borde det redan ha varit gjort - för länge sedan, eftersom det ju redan var gjort då?!?

Jomenvisst känner jag igen det. Nästan skrattretande väl. Varsågod, här finns det: Motion om att ta ett samlat grepp om hela Älvstaden samt därtill motionen om det som kommit att kallas Centrala Älvstaden. Tänk att ha facit redan innan frågan är ställd - av alla andra menar jag (Obs! sarkasm!). Jag vill minnas att vi stod rätt så ensamma om detta dessutom och ensam kan ju inte ha rätt, vare sig då eller nu?! Vem har sagt att politik inte är det möjligas konst?!

Skall bli spännande att följa hur det slutar! Om nu det jag hört glunkas stämmer!? För det är ju till och med än mer långtgående än vad vi dristade oss föreslå i att helt och fullt lyfta ut Älvstaden från ansvariga nämnder och styrelser, fast det vi villle ansågs oförskämt onödigt ens det - Då, alltså! Tiden är övermogen, kan jag tycka! Det tyckte vi redan 2007!

För den som inte orkar ta till sig våra motioner, kan jag ju också mitt och Kjell Björkqvists och Ann-Catrine Fogelgrens debattinlägg på GT härförleden fungera som vägledning. Nu verkar det ju som att det inte behöver gå omvägen via en diskussion om hela Göta Älv för att ta tag i frågan om Göta Älv i Göteborg; Älvstaden kallad (som ju var ett begrepp som inte ens fanns före våra motioner, men väl delvis plötsligt uppstod under behandlingen av dem och nu är så självklart att det...är just självklart). Fast helheten hänger förstås fortsatt intimt samman avseende båtliv och annat. Det var liksom poängen med våra initiativ, innan tiden och älven runnit ifrån oss vad gäller möjligheterna att forma ett livskraftigt levande regioncentrum med epicentrum mitt i och över älven.

Upprörande och oacceptabelt att Karin 101 inte får flytta hemifrån!

2009-10-29T18:21:00.009+01:00

Äldreomsorgen är i full sving, mediamässigt i alla fall. GP har visat hur äldreomsorgen är det som kommer i kläm i dagens besparingsiver och dagens ledare pekar på bekymren.

När så Vänsterpartierna i Göteborg lägger ut de extra statliga tillskott kommunen fått från Alliansregeringen, är det barn och unga som skall prioriteras. Det håller jag med om. Framförallt skolan måste värnas, men det får ju inte betyda att man behåller skollokaler som inte behövs och kostar pengar med tanke på att antalet barn nu minskar. Men att låta resurserna gå till att enbart barn och unga blir helt fel. Ett sådant styrande budskap riskerar få förskräckliga konsekvenser för de allra äldsta, sjukaste och mest utsatta om det inte ges något utrymme för andra prioriteringar lokalt. Det är därför vi från vår sida dels hellre hade fördelat ut alla resurser, inte hållit kvar en del centralt som vänstermajorieten gör, dels valde att inte peka på olika grupper på det viset utan istället att syftet med pengarna är det som regeringen sagt, d v s kunna behålla personal inom skola och omsorg. Det handlar givetvis inte minst om äldreomsorgen med sin exempelvis personalintensiva hemtjänst.

Det finns dock ett annat problem, som spär på det ekonomiskt ansträngda läget. Det är att vi inte har redskap för att veta hur det ser ut i äldreomsorgen - egentligen. Det blev nästan övertydligt i debatten jag nämnt tidigare om mina frågor i fullmäktige kring kvalitetssäkringen av äldreomsorgen i Göteborg. Svaret är återigen att man jobbar med det lokalt och den som vill klaga kan göra det. Det man inte förstår, är i vilken utsatt beroendeställning den som får äldreomsorg ofta kan vara och att då klaga hos dem man är beroende av är inte lätt. Än svårare är det för den som inte kan prata för sig eller har starka anhöriga. Jag kunde ju i den debatten citera exempel från att den ordning majoriteten med Marina Johansson (S) i spetsen säger sig veta fungerar, inte alls fungerar. Ens de som orkar klaga får inte de klagomålen vidareförda för en förändring till det bättre. (Det går för övrigt att lyssna till den debatten här).

Jag vet också att en del också blivit upprörda över att jag dristat mig att påpeka det något märkliga i att satsa på gratis buss- och spårvagnsresor för de pensionärer som är hyfsat friska och krya, medan man skär ned på de allra svagaste, skröpliga och mest utsatta. De gratis busskorten är jättebra och populära, det köper jag, och jag ser det som en bra insats för att fler äldre ska kunna komma ut och hålla igång. Den satsningen vill jag gärna för min del bibehålla. Men signalen blir väldigt konstig när man samtidigt med den satsningen fortsätter dra ned på exempelvis äldreboendena för dem som verkligen behöver samhällets insatser för att överhuvudtaget leva ett drägligt liv. Det är det jag vill peka på. Gärna både och, men prioritera inte ned dem som är i allra störst behov av våra gemensamma resurser. Dessutom är det orimligt att kommunen skall behöva betala 80 miljoner till Västtrafik för något som egentligen inte kostar dem särskilt mycket mot att inte låta äldre åka gratis på tider när det inte är rusningstrafik. Det är en dålig förhandling från kommunens sida. För varje miljon kan två äldreboendeplatser och många fler trygghetsboenden tryggas för att ha jämförelsen klar för sig. Det tycker jag är värt att påpeka (även om det i tryck inte alltid blir exakt så som det var sagt).

Verkligheten är ju att trots att jag fått igenom, först emot alla och sedan med alla, ändrade riktlinjer för att det skall bli lättare att få rätt till plats på ett äldreboende, fortsätter man att lägga ned platser utan att komma fram med några nya alternativa boendeformer såsom trygghetsboenden för den som är ensam och isolerad och har svårt att komma ut. Det är fullständigt oacceptabelt att Karin 101 år, som GP skrev om, inte får komma till ett äldreboende om hon vill det. Det är direkt upprörande och borde inte ens vara föremål för diskussion. Det blir än mer absurt med tanke på det beslut jag sett till har fattats i Göteborg om att inte bara mycket omfattande medicinska behov skall styra rätten till äldreboende. Men det jag sedan dess hela tiden sagt är att ord och handling måste hänga ihop. Skall det bli lättare att få ett boende måste det också finnas boenden att få.

Även om de flesta äldre vill bo kvar hemma, så vill inte ALLA äldre göra det och det är i det ljuset de fortsatta nedläggningarna av äldreboenden och beslutskrampen kring att överhuvudtaget komma igång med trygghetsboenden blir så förfärande. Om det inte finns några alternativ så finns det ju inte heller något att välja och om det då är mellan dagens äldreboenden som är allt mer av sjukhem eller inget mer än att bo kvar hemma som är alternativen, så får man ju de svar man får. Det mest uppseendeväckande är ju att över hälften av alla äldre göteborgare i de undersökningar som gjorts planerar, vill eller tror sig behöva byta bostad inom överskådlig tid på grund av åldersskäl. 90% kräver dessutom fler olika former av boenden för äldre att kunna välja mellan. Det är egentligen alarmerande och en allt mer ohållbar diskrepans mellan den verkligheten och det som görs rent konkret från kommunens sida.

Det är där min förra motion om en kommunövergripande strategi för fler olika former av äldreboenden i Göteborg respektive den motion jag och Kjell Björkqvist lade i förra veckan om att skapa anpassade trygghetsboenden kommer in i bilden. Jag tycker att det finns anledning att göra den skillnaden tydlig mellan hur vi ser på denna fråga gentemot vänsterpartierna i Göteborg. Det räcker inte med diskussionsklubbar om framtidens äldreboenden, utan mandat eller kraft eller förslag om något, samt allmän välvilja till att det skall bli bra och alla skall få boenden när det faktiskt i realiteten blir sämre. Det har hittills inte resulterat i något.

Ja, ja, visst, något om Sverigedemokraterna också, fast de inte förtjänar det!

2009-10-22T15:15:00.011+02:00

Kan någon begripa varför media bestämt sig för att nu skall Sverigedemokraterna in i Riksdagen?! Är de så bundna vid sin egen medielogik att den tappar all logik?! Det är förstås en retoriska frågor, men hela det mediala försvaret för upplägget haltar. Sverigedemokraterna är inte vilket parti som helst och därför kan de inte hanteras som om de är värda mer eller har större betydelse än andra partier. Efter den beröringsångest som rått i mediavärlden och för all del politiken har proppen nu gått ur, även om det är fel att säga att vi inte tagit debatten med dem som med andra politiska rörelse. Lika lite som att de inte får uppmärksamhet ändå.

För något år sedan fick de en större artikel om sin kommunala budget i GP och med bild än vad den samlade alliansen fick, utan bild. Fast de inte förtjänar det, vare sig ur viktighetshänseende, medialt rättvisetänk eller för den delen med den avgrundssvans de fortfarande har som sitt ursprung och bas. I deras kommunala budget i Göteborg heter det "Bevara Sverige Svenskt!". Märkligt nog refererades aldrig det, när det egentligen borde räcka så. Så finns det inte heller några sprayade "BSS" på de fina historiska göteborgsbyggnader och platser de har på bilder i sin budget. Det hade ju annars varit effektfullt för att visa på sin egen historia. Det lite lustiga är ju att dessa historiska miljöer, liksom det mesta i Göteborg, dessutom har direkta utländska internationella kopplingar fast Sverigedemokraterna märkligt nog i samma veva gör stort nummer av att "Göteborg är en svensk stad!" (ja, kan de inte sin historia så kan de lite geografi i alla fall).

Nu tycks alltså proppen ha gått ur fullständigt med resultat att nyhetssidorna exponerar dem med en sedvanlig kvällstidningstouch av folklighet medan eliten på ledar-, debatt- och kultursidorna attackerar den exponeringen och bidrar ytterligare till att spela dem i händerna. Ett av media själv skapat moment 22. Därför kan de nu spela rollen av både mobbingoffer och ställa krav på att som "ett parti på väg in i riksdagen" måste de beredas samma utrymme som andra partier. Det är bara att gratulera partistrategerna bakom. Jimmy Åkesson och min namne i Göteborgs fullmäktige, som gör det svårt att heta Mikael Janson i dessa tider (i mitt fall ett s, i hans "ss" dock), är ju faktiskt inte SÅ intressanta eller har kommit med SÅ uppseendeväckande utspel som förtjänar DEN uppmärksamheten. Skall bli intressant att se vilken uppmärksamhet vårt landsmöte får i kvällspressen.

Aftonbladet körde i alla fall på vid deras stämma som andra partier av motsvarande storlek bara kan drömma om att bli bevakade, där hela politiken redovisas på helsidesuppslag, nästan så att invandrarfrågan förminskades fast det ju är den enda politik de egentligen har utom ett hopkok stöldgods från andra där allt ont förklaras av invandrarna. En av de märkligaste artiklar jag någonsin läst, ens i en kvällstidning, är idolporträttet på de tvillingar som skall börja en insamlingskampanj mot islam och muslimer. Avslutningen är en orädd David mot Goliat, fast mamma är orolig, som inte ens deras egna propagandaorgan skulle ha kunnat göra bättre. Det onormala - att sträva till intolerans och motsättningar - görs till något normalt, rentav rättfärdigt och modigt. Det ger mig kalla kårar, hur frontlinjen för värnet för humanism, tolerans och värnet om mänskliga rättigheter flyttas flera meter med ett sådant reportage. För det är ju inte för oss som uppfattar oss som hyfsat kloka och sansade personer budskapet i det reportaget är riktat, dessutom skrivet med en allmogekrigarjargong som inte står de nationalistiska rörelsernas egen språkdräkt efter. Även om den säkert är tänkt som en sarkasm och ironi, det är vad jag innerligt hoppas är att det var menat som, så funkar tyvärr inte det på dessa grupper och dem de vänder sig till. Det skulle vara intressant att få en språkprofessors analys. För mig är det en produktplacering på bästa sändingstid. Grattis Sverigedemokraterna.

Givetvis skall inte en enstaka artikels, eller ens ett gäng artiklars, betydelse övervärderas, men inte heller undervärderas. Det sänker i alla fall trovärdigheten för Aftonbladets sammantagna agerande. Det är hursomhelst min mening om detta. Däremot är förstås debatten viktig att ta, fast Sverige ärligt talat står inför andra större frågor än en invandrarfråga när den spelas ut mot allt annat som gör att länder som Danmark och Holland håller på att sänka sig själva i självinfektion. Det handlar i grunden om att antingen är man demokrat och utgår från alla människors lika värde, eller så är man det inte. Man kan inte bara vara lite demokrat för bara något utvalda såsom en själv och några till. Antingen ställer man upp för demokratin och diskuterar de problem som finns utifrån det, eller så gör man det inte och då blir faktiskt demokratin en del av problemet och hatet och hotet en del av lösningen. En lösning som i sig är det som skapar problemen och motsättningarna man säger sig vilja lösa. Det är det som är Sverigedemokraternas affärsidé. Precis som judehatet var nazismens hot och hatbild som också gav den lösning som omtalas som den slutgiltiga lösningen. Det får vi aldrig glömma.

Det undantar inte övriga partiers ansvar för att inte diskutera den misslyckade integrationen och utanförskapet och en inhuman flykting- och invandrarpolitik på ett sätt som är relevant för människor i dagens Sverige och därmed ge grodgrund för främlingsfientliga krafter. Likaväl som missbruket av ordet rasist, som ju inte minst vi Folkpartiet liberalerna fått utstå så ofta, så fort vi pekat på att det naturligtvis också finns problem och för oss i vårt samhälle nya konflikzoner i en ökad mångfald, som måste hanteras, fast lösningen inte för den skull heter mer enfald. Tvärtom. Den tiden är förbi, ens om vi hade velat ha den tillbaka. Dessutom står idén om det enhetliga folkhemmet där alla är lika och hanteras lika och förväntas agera lika en politik för assimilation och inte demokratisk mångfald. Det är väl därför de nationalistiska krafterna så hårt försöker återta folkhemsretoriken, till socialdemokratins stora förtvivlan.

Den ovan hänvisade Aftonbladetartikeln finns för övrigt att läsa här. I dagens GP på ledarsidan gör också Abraham Staifo ett mycket bra och kärnfullt inlägg tycker jag.

Om att vänta på något gott och på det som aldrig tas upp!

2009-10-13T09:57:00.007+02:00

Först en återkommande fundering: Jösses vad trögt det ibland är. Trots att jag fått igenom löften från ansvariga kommunalråd om såväl en utredning om den palliativa vården i Göteborg där det idag brister i många stadsdelar genom att den fortsätter splittras upp, som inrättande av psykiatriska jourteam för att inte minst kunna nå hemlösa och uteliggare med psykiska problem som fältverksamheten och frivilligorganisationerna inte kan hantera utan hjälp, så händer inget. Jag skall inte lägga skulden helt och fullt på majoritetens företrädare, men det är inte klokt vilken kolasås de skapat i den kommunala styrningen.

Dags att härskna till över dagens palliativa härska och söndra!

Utredningen om den palliativa vården avvaktar än det ena, än det andra och nu skall det äntligen komma en utredning som sjukvården gör som man hänger upp det kring och som sedan kan ligga till grund för en ny utredning som vi kan göra i kommunen. Så håller det på. Det hade ju varit bättre att ta allt i ett svep så hade vi stått bättre rustade i de neddragningar vi nu ser och som med dagens organisation utan tvivel även kommer att drabba vården och omsorgen för den som är döende i sitt hem. Det är djupt beklagligt. Men tro mig, jag har försökt och stött på och agerat för att vi skall få fram ett konkret yrkande om detta i kommunstyrelsen, eftersom vi ju var överens i fullmäktige på min fråga om att göra en översyn.

Jag hoppas dock - hoppet är ju de sista som överger en - att vi kan få någon form av underlag inom hyfsad snar framtid för att landa i hur vi i kommunen skall agera. Jag vet ju vad jag vill, det vill säga bygga upp gemensamma team med tillräcklig professionell kompetens och stadga för att möta behoven för alla göteborgare över hela kommunen, men för att nå dit måste vi ha underlag som även får de styrande partierna att se den bilden.

Det har dröjt och dröjer, trots löften, tyvärr.

Mobila jourpsykteam, var god dröj!

Lika struligt, om inte värre, är det med de mobila psykteamen. Efter att vi till slut fått fram ett underlag för beslut om att inrätta ett sådant team med psykiatrisk kompetens tillsammans med sjukvården, hakade även det upp sig. Det visade sig att juristerna på stadskansliet inte var överens med dem som skrivit fram handlingen utifrån det kommunstyrelseuppdrag som kom utifrån att jag lyft frågan i fullmäktige, om det gick att anordna det så som det var tänkt eller inte. Måste man upphandla eller inte är frågan.

Förslaget var att lägga det hos störningsjouren som ju å bostadsbolagens vägnar tar omhand klagomål från boende på störande grannar. Det är ju en verksamhet som är igång dygnet runt och inte så sällan handlar störande grannar också om grannar med psykiska problem. Det var därför en god idé. Stadskansliet drog dock tillbaka sitt eget ärende och nu väntar vi och väntar och väntar. Det är klart att det går att hitta lösningar på hur man rent formellt hanterar det som det samverkansprojekt det är tänkt som även om det lokaliseras till en bolagsextern verksamhet som störningsjouren. Det kan finnas en poäng i att inte inledningsvis i alla fall behöva upphandla den.

Men det är inte nog med det. Nästa problem är att sjukvården är organiserad så att den ena handen inte vet vad den andra gör. När vi trodde att vi var överens och det viktiga för mig, att teamen också skall inrikta sig på att kunna bistå hemlöshetsarbetet på såväl de övernattningar och boenden som finns, som ute på gator och i buskar, när fältarna stöter på människor som antingen är i akut behov av psykiatrisk hjälp men omöjligen kan tas med till ett sjukhus, eller man inte vet hur man skall göra för att kunna bistå och då behöver en professionell psykiatrisk bedömning för det, så visar det sig att så är det inte alls. Dels har inte sjukvården sett sitt uppdrag på det viset, man är väl inte van vid att tänka i termer av att på uppdrag av någon annan komma ut med läkarresurser i fält på det viset och det är ju ett problem för sjukvården i sin helhet, dels är den som skall betala för detta på sjukvårdens beställarsida inte med på det som den som har ansvaret för det i utförarledet redan har skrivit på!

Så när vi väl löst kommunens interna problem kommer vi att tvingas skicka tillbaka det till sjukvården igen. Huvudlöst. För att skynda på den delen har jag i alla fall lyft frågan i den politiska samverkansgrupp som finns mellan kommun och sjukvård.

Hur länge skall man behöva vänta, kan det hela sammanfattas med. Mitt svar är: Vi borde inte ha behövt vänta alls, för det är fortsatt lika skandalöst att det ännu inte i Sveriges andra stad finns mobil jourpsykiatri som kan nå dem som aldrig själva skulle söka sig till den själv, rentav just för att man har de psykiska problem som man behöver hjälp för att komma över, eller i alla fall att omgivningens hjälpinsatser behöver hjälp för att kunna bättre hjälpa i sin tur.

Bodströmmen rinner över!?

Sedan också en not om Thomas "allas vår" Bodström. Precis som Pagrotsky och andra med ett högt tonläge - är det inte lite bittermagsura uppstötningar som tillåts passera lite väl ofta från det hållet kan jag tycka - är de ju inte så frekventa på de poster som de ändå plockar ut full ersättning för och inte för den skull avhåller sig från att orerar över hur illa alla andra sköter saker och ting och inte gör sitt jobb. Ta bara Paggans tragikomiska KU-anmälan av en missad handling på ett av de utskottsmöten han ändå inte var med på och som därutöver informerats om i en rad sammanhang där vare sig han och dessutom just nämnde Bodström varit med eller inte ansett det viktigt nog att ta upp i särskild ordning. Så viktig var den frågan - egentligen. Det kanske är en del av spelets regler, men en trist och osund del!

Om Bodström inte är med och stiftar de lagar han är satt att som det viktigaste laghanterande utskottets ordförande att mangla fram, är ytterst egentligen en fråga mellan honom och väljarna. Det är dock en sakupplysning som är viktig för väljaren att ha med sig.

Det allvarligare och som jag aldrig förstått varför ingen reagerar över är det faktum att han som justitieutskottets ordförande samtidigt är en av landets mest högprofilerade aktiva advokater. Det är inte bara osunt, utan direkt rättsvidrigt. Det är i Sverige sådant är möjligt. Ja, kanske i några bananrepubliker och Italien och så. Men i vilken annan demokratiskt rättsstat som helst hade det varit uppseendeväckande om ordföranden för det riksdagsutskott, justitieutskottet, som handhar den oväldiga lagstiftningen och brottsmålsfrågor med mera lagstiftningsjuridik också samtidigt var aktiv utövare och som advokat i någon mening står på den ena sidan, rentav som försvarsadvokat ibland på den andra sidan, av densamma lagstiftning och uttolkningen av den. Jag var förundrad redan av Peter Althins möjligheter att agera på motsvarande sätt, men det är ändå skillnad om man dessutom är utskottsordförande. Jag måste tillstå det.

Det är för mig den allvarliga frågan, inte att man tror att man kan göra som man vill och rent allmänt strunta i sitt uppdrag som förtroendevald för att det inte anses ta tillräckligt mycket tid i anspråk. Jag tror många skulle reagera mer på om någon var ordförande i utbildningsutskottet och samtidigt jobbade mer eller mindre heltid som lärare (inte bara praktiserande då för att hålla sig ajour). Intressekonflikten skulle vara uppenbar, men är egentligen betydligt mindre än att vara aktiv advokat och ordförande i justitieutskottet.

Men så lever vi ju i ett land där media är tredje statsmakten, inte den fjärde som i andra rättsstater, där istället domstolsväsendet är tredje statsmakten vid sidan av den lagstiftande och den utövande makten. I Sverige nämns inte ens rättssystemet som en egen part. I förlängningen är det det som gör att vi har så svårt att diskutera integritet och värnet om den enskildes rättigheter eller konstitutionella frågor överhuvudtaget med någon som helst stringens, vi är alla istället en del av staten liksom domstolarna är en del av den lagstiftande makten. Inte ett värn för oss i den maktdelningsbalans som är en av den liberala demokratiska rättsstatens egentliga grundpelare.

Så har jag fått utlopp för det med :).

...och så veckans underfundering.

Tänk vilken stark drivkraft "Kan själv" är hos barn. Tur att brutna armar inte också är brustna drömmar. Även om det kräver vänstern (fast knappast i politisk mening, för även vuxna kan faktiskt själv ;).

Liberalt fullmäktige: JA, JA, Ja, Njä, Lite, Kanske och Nej, NEJ!

2009-10-07T12:25:00.051+02:00

Imorgon torsdag är det åter dags för Göteborgs kommunfullmäktige att sammanträda. Det blir en tillställning med liberala förtecken. Inte kanske raktigenom i besluten, men i fråga om vilka som står för många av initiativen. Men faktiskt också till stor del besluten utifrån det vi från Folkpartiets sida föreslagit. Inte mindre än 9 av de 29 punkterna är frågor som vi i olika sammanhang varit de som tagit upp frågan. Av de 29 punkterna på listan är det också 7 som är av ren administrativ art och därför kan räknas bort.

För egen del kan jag glädja mig åt två stora framgångar, en personlig del i medverkan i en framgång, en allmän framgång till en viss del samt en direkt motgång. Därtill kommer den Fp-motion som jag var med när den skrevs fram om en nationalstadspark i Slottsskogen, som nu föreslås få utökat skydd efter ett antal varv, senast i form av en C-motion.

Kvalitetssäkrad äldreomsorg med valfrihet - kanske inte, kanske lite!?

Börjar vi med det sista så handlar det förstås om min interpellation om hur kvalitetssäkringen av äldreomsorgen i Göteborg egentligen fungerar, om alls, och hur vi slår vakt om de äldre som faktiskt drabbas av att inte få sina behov och sina rättigheter tillgodosedda idag. Svaret från Marina Johansson (S) ger, som - tyvärr- väntat, mycket att önska. Jag blir själv allt mer uppbragt över de allt fler vittnesmål jag får om hur illa ställt det är när det inte fungerar och hur allt mer fekvent jag får dessa vittnesmål. Jag återkommer om detta efter att vi haft vår debatt.

Det är också glädjande att vi nu - äntligen efter alla dessa år - kan vara överens om att införa den så kallade Askimsmodellen i hemtjänsten överallt i staden. En modell som ger ökat inflytande för den äldre att få den service från hemtjänsten som man önskar, inte bara acceptera det som någon annan bestämt åt en. Det absurda var ju att Askim som infört denna modell för nu ett antal år sedan var på väg att tvingas lägga ned den för att inte strida mot likabehandlingsprincipen som gäller enligt kommunallagen, eftersom övriga stadsdelsnämnder inte följde efter. Man började rentav att plötsligt kalla Askimsmodellen för ett projekt igen för att komma undan kravet på likabehandling av alla göteborgare inom ordinarie verksamhet och om ingen annan gav valfrihet så skulle inte egentligen Askim få lov att göra det heller.

Nu rättar vi till det och inför modellen i hela kommunen. Det är glädjande, så som vi argumenterat för det, men det tråkiga är att majoriteten inte går hela vägen och också inför valfrihet fullt ut, även i att få bestämma vem som skall komma över tröskeln genom att få välja vem som skall utföra servicen, kommunen eller någon annan. Det fortsätter vi förstås att driva.

JA till att lyssna på dem med funktionsnedsättning - bemöt och vägled bättre!

Till det riktigt roliga hör två motioner om bättre situation för människor med funktionsnedsättningar som jag tagit initiativet till och vi i alliansen lagt, som nu får brett stöd över alla partigränser. Det är faktiskt riktigt roligt. Det är ju sällan, tyvärr, media skriver om sådant som alla blir överens om, trots att det kan ha så avgörande betydelse för många göteborgare som i det här fallet de med olika former av funktionsnedsättning och det inte är självklart att alla kan bli överens om tagen i slutändan. Jag fick rentav i förstone ifrågasättanden om det ens fanns behov av det jag föreslog i den ena motionen.

Den motionen handlar om att få till stånd en bättre kanal in i den offentliga stödapparaten för den med funktionsnedsättning. Stadskansliet får nu i uppdrag att jobba fram detta tillsammans med handikapprörelsen. Det var efter att jag en gång lade den motion som gjorde att det inrättades personliga ombud för psykiskt funktionsnedsatta i Göteborg, som jag funderade kring hur det fungerar för övriga grupper som många gånger också bollas runt utan att få rätt stöd på rätt sätt i rätt tid. Det är svårt nog att ha drabbats av en helt ny omvälvande livssituation för egen del eller som anhörig och att då dessutom vara stark nog för att inte bollas runt mellan olika instanser utan istället kräva sin rätt och ens veta sin rätt till stöd är då inte lätt. Det är däremot lätt att helt gå under. Dessutom kostar det alla mer både ekonomiskt och i mänskligt lidande att inte sätta in rätt insatser direkt. Det är bakgrunden till motionen, även om det förstås handlar om en annan typ av verksamhet än personliga ombud, någon slags vägledare och första samlad ingång för att den enskilde skall landa rätt från början inklusive att få hjälp från de olika informations- och stödinsatsder som redan finns.

Den andra motionen handlar om bättre bemötande från kommunens medarbetare gentemot människor med funktionsnedsättning. Det brister tyvärr av och till på den punkten där fördomar, okunskap och direkt motvilja blir som slag rätt i ansiktet på den med funktionsnedsättning. Även om det är av ren välvilja så kan en bristande insikt i ett bra och respektfullt bemötande uppfattas som en kränkning. Det är illa nog om det är från personal som rent allmänt har ett uppdrag att serva göteborgarna oavsett vem man är, men riktigt allvarligt är det när det handlar om personer som dessutom har till uppdrag att vara ett stöd och hjälp för den med funktionsnedsättning. De exemplen finns. Efter många turer och en remiss till Personal- och Arbetsmarknadsdelegationen där jag själv sitter, så landade motionen i att bemötandefrågan skall läggas in som ett särskilt moment i det utbildningspaket som håller på att tas fram kring överhuvudtaget mänskliga rättigheter som en grundpelare i all kommunal verksamhet och i de anställdas agerande gentemot alla göteborgare. Ett bra och respektfullt bemötande är ju en viktig aspekt av det, som nu också kommer att inarbetas. Det känns också bra.

Att vara förälder är också ett jobb (i någon mening)!

Avslutningsvis var det också ett antal turer innan jag i Personal- och Arbetsmarknadsdelegationen kunde baxa igenom en Fp-motion om att även att vara hemma med barn skall betraktas som en merit, att man tillskansar sig erfarenheter, förmågor och kunskaper som faktiskt också ger bidrag till den egna yrkesrollen när man kommer tillbaka samt att rent generellt uppmuntra anställda att vara barnlediga, inte minst papporna förstås. Det finns många aspekter av detta, men vi lyckades landa i en bra linje för att få in dessa delar i kommunens personalarbete som jag tycker är bra. Även det i bred politisk enighet.

Det är bara att tacka och ta emot, samt förstås fortsätta bita ifrån där det inte är lika politiskt samfällt!

Delad(=gemensam) helhet, inte delad(=splittrad) helhet!

2009-10-02T11:04:00.006+02:00

Göteborg har blivit en delad stad och det är oroande. Det har Göteborg i och för sig alltid varit. Det är bara att fråga en gammal Hisingsbo kontra en fastlandsbo eller någon från Redbergslid kontra Örgryte som ju ligger nästgårds. Stadsdens indelning i stadsdelsnämnder har dock också skapat en administrativ uppdelning som blivit allt mer kontraproduktiv, även om man tvingas samarbeta allt mer om allt mer. Jag är den förste tillskyndaren för idén om stadsdelsnämnder och var för när de genomfördes och åren efter. Det var nödvändigt. De gamla centrala facknämnderna var kolosser på lerfötter utan styrning eller ekonomisk kontroll. Det var rena turen att SDN infördes när 90-talskrisen slog till, annars hade det aldrig gått att hantera de krisåren. Likaså har den demokratiska lokala dialogen ökat (för den som verkligen vill få tag i en politiker vill säga).

Bara det att man som beslutsfattare vet var en skola man fattar beslut om ligger är en fördel mot den gamla skolstyrelsen där man knappt ens visste i vilken riktning skolan låg. Genom de veckovisa politikerjourer jag för egen del anordnade på dåvarande café Greddelina mitt i Haga när jag satt i SDN Linnéstaden fick jag många kontakter och kunskaper som jag aldrig hade fått i en mer centraliserad organisation. Det är alltså inte SDN-organisationen i sig som är det enda problemet, även om det är hög tid att nu ändra och slå samman stadsdelar efter 20 år med dem och där nackdelarna i form av olikabehandling av göteborgarna gör sig allt mer påminda. Dessutom söker ju folk information genom internet på ett helt annat sätt än när SDN infördes för att göra det enklare att komma i kontakt med lokala politiker och tjänstemän.

Ett större problem är att vänsterblocket inte sett behovet av central styrning, kontroll och samordning som egentligen ännu viktigare i en decentraliserad organisation, för att hålla ihop "hela-staden-perspektivet". Tvärtom har allt ansvar lagts på nämnderna och trots allt fler heltidspolitiker centralt (jag erkänner; jag är en av dem), så har ansvaret flyttats från den centrala nivån. Det går ju inte att ta ansvar när man ingen makt har. Det var symptomatiskt att man inte ens hade en gemensam kontoplan så att det gick att följa upp och jämföra ekonomin och verksamhetsutvecklingen i olika stadsdelar. Jag tror inte ens det är fullt ut ordnat ännu, trots att kommunstyrelsens ordförande Göran Johansson lovade att det skulle vara löst inom ett år då jag i fullmäktige ställde denna fråga på sin spets för sisådär tio år sedan nu.

Kommunstyrelsen har också eroderat sina möjligheter att såväl styra och ställa med den centrala administrationen, som att få den att i sin tur erhålla ett mandat och en tydlig roll i att samordna, verksamhetsutveckla och slita tvister ute i organisationen inklusive med möjligheten att peka med hela handen och styra det dit man vill, utifrån att vara just en koncernledning och se till hela Göteborg och alla göteborgare. Försök att hämta hem det med så kallade politiska utpekade processledare istället för helt enkelt ansvariga kommunalråd är ett symptom på avsaknaden av en kommunledning med eget mandat för de 80% av kommunens budgetmedel som ändå SDN utgör med sitt ansvar för hela den sociala omsorgen och förskola samt grundskola. Ingen vet heller i fullmäktige vad och hur mycket de pengar man fördelar i budgetbesluten egentligen räcker till för dem som sedan har ansvaret för att få det att gå ihop, de ute i SDN.

Kommunstyrelsen fungerar inte som det bollplank och den verksamhetsformulerare gentemot stadskansliet och därmed ytterst egentligen kommunen som helhet som en vanlig nämnd gör för sin förvaltning och sina ansvarsområden. Däremot kan styrgrupper kopplade till kommunstyrelsen vara ett verktyg för att göra det på samma sätt som Personal- och Arbetsmarknadsdelegationen som är den enda som idag är kvar av centrala delegationer. Övriga områden befinner sig i ett slags vacuum. Det var också så inte minst den förre kommunstyerlsens ordförande ville ha det. På så sätt, lite grovt uttryckt, skvätte inget på honom när det gick medborgarna emot ute lokalt samtidigt som exempelvis den SDN-delegation som fanns i början inte kunde styra och ställa och samordna för mycket på egen hand. Det håller bara inte i längden, att inte lösa den praktiska kommunstyrningsfunktion en decentraliserad organisation måste ha för att hålla ihop och för den delen inte drunkna i samordning sinsemellan utan egentlig kommungemensam samordning.

Det blir särskilt tydligt inom integrationsområdet, där vi verkligen kan tala om en delad stad. En stad som kommunledningen har det yttersta ansvaret för att få ihop och det kan inte enskilda SDN eller bostadsbolag eller andra lösa på egen hand. Det är det jag försökt påpeka under en rad av år nu medan segregationen bara fortsätter att öka. Ingen sitter inne med alla lösningar, men tillsammans och med en tydlig politisk ledning kan vi göra mer och bättre ut i hela organisationen för att få in detta perspektiv i alla dess delar på alla nivåer överallt. Det är min övertygelse. En styrgrupp för en tydlig integrationsstrategi direkt kopplad till kommunstyrelsen vore ett viktigt verktyg för det och det har vi också från folkpartiets sida föreslagit i ett antal olika varianter över tiden.

Det är egentligen det mitt lilla inlägg på GP debatt 1/10 handlar om. Därmed inte sagt att det inte pågår en massor av saker. Det pågår hur många olika projekt och sociala aktiviteter och central samordning genom samverkan mellan olika aktörer som helst. En hel del jättebra och med stor vilja till långsiktighet, annat kanske mindre bra och enkom kortsiktigt. Det är därför omöjligt att dra allt över en kam, det blir ju ganska grova penseldrag i en sådan artikel, men det som det går att dra över en kam, det är att kommunledningens direkta involvering bortanför enskilda initiativ och budgetskrivningar som alla förväntas läsa, saknas. Det är inte att ta det ansvar som den faktiskt viktigaste ödesfrågan för hela göteborgssamhället kräver. På den punkten får de som tycker annorlunda om hur det är eller skall vara ursäkta mitt idoga påpekande av detta faktum.

Till och med argument som att jag är sur för att jag inte får sitta med vid köttgrytorna när den politiska majoriteten bestämmer faller platt. Dels därför att vi inte har en tydlig majoritet som ensam kan göra som man vill i Göteborg. Dels därför att även en politisk majoritet måste fatta beslut och ge uppdrag och få till sig utvecklingen i demokratiskt ordnade former för att det skall bli tydligt, riktigt och få avsedd effekt. Särskilt i en sådan här stor fråga som den om segregationen handlar det om långsiktighet oavsett valutgångar och att visa vilja till breda överenskommelser om den stora majoritet frågor vi kan bli överens om för att också verkligen sätta motsvarande tryck ut i organisationen och få med alla på tåget. Det är det politiskt ledarskap handlar om. För visst är det dessutom någon slags krissituation som råder när det brinner varje natt i förorten och kommunstyrelsen faktiskt är krisledning för kommunen som helhet, utöver det mer långsiktiga integrationsbefrämjande arbetet.

Njaä till svenska värstingar i Nicaragua!

2009-09-25T10:28:00.008+02:00

Återigen kan vi i GP läsa om idén att skicka fyra värstingungdomar till Nicaragua. Det som inte framkommer är att det inte var en enhällig social resursnämnd som beslutade om detta. Jag var i och för sig ensam om att ha en annan åsikt, men det är ju viktigt att markera det.

Jag tycker samtidigt i och för sig att det är tråkigt att från min sida behöva avslå försöket. Jag ville egentligen ha bättre på fötterna innan jag kunde känna mig trygg med att detta skulle bli bra. Därför ville jag återremittera det för att få lite mer underlag kring ett antal frågor (se mitt yrkande i nämnden). När mitt förslag föll återstod bara bifall mot avslag till projektförslaget.

Jag har när jag trängt in i frågan upplevt lite för många varningsklockor ringa för att vara trygg med att vi inte går på en nit. Det kanske är lite överkänsligt, men vi får inte heller vara naiva i de problem som finns i att skicka tungt kriminella ungdomar till de värsta områdena i ett av världens farligare och mer korrumperade länder. Hur välvillliga och goda kontakter som än finns på såväl nicaraguansk sida som svensk. Det senare har jag inget tvivel om. Jag är också övertygad om att förvaltningen kommer att se till att det blir bra.

Men som nämndledamot är det mitt ansvar att bli övertygad eller övertyga mig själv om att jag kan leva med ett beslut, att kunna stå för det oavsett det går bra eller dåligt, utifrån de beslutsunderlag och den information jag har. Den övertygelsen hade jag inte för att kunna bedöma sannolikheten för att det blir bra eller inte, för att vi har kontroll över pengar och ungdomarna när de väl är där och att vi kan agera om det inte fungerar. Det går att säga att det ju bara handlar om fyra värstingar som dels måste gå med på detta frivilligt, bara det är lite tveeggat, dels ändå annars är körda och ställer till det här hemma samt att detta blir billigare än svenska alternativ. Det köper inte jag. Inte när det är svensk lagstiftning, svensk syn på rehablitiering och svenska skattemedel som skall gå i god för en utarrenderad verksamhet till en helt annan miljö utanför vår kontroll och det ju faktiskt också är tänkt att ungdomarna skall komma tillbaka hem igen och var står de då, vilka insatser behöver de då för att inte falla tillbaka i alla fall?

Ett beslut hade kunnat vänta för att få fram mer underlag, hela projektet hänger inte på det. Tvärtom faktiskt. Min kollegor i nämnden får ursäkta, men jag tycker det är oklokt att utan några inbyggda kontrollstationer ge förvaltningen i uppdrag att få carte blanche i att gå vidare. Därför beklagar jag att man inte kunde gå med på en återrmiss för att få lite mer på fötterna för att rentav bli en enig nämnd. För jag är den förste att vara beredd att pröva nya alternativa metoder när allt annat misslyckats och tycker därför detta är en intressant idé. Vi kan förstås aldrig veta allt och måste också våga pröva nytt, men det är ju inte argument emot att försöka klara ut så mycket som möjligt före ett beslut när det är fullt rimligt möjligt att göra det.

Dessutom tycker jag att det egentligen är de nämnder som är de som sedan skall fatta biståndsbesluten och stå för betalningen som skall komma med initiativet, inte att vi drar igång och förbereder och riggar innan det är helt klart. Det är fel ordning.

Bistå och vägled den som har det svårt nog!

2009-09-23T11:45:00.004+02:00

Om vägledning för klämda och osedda!

Ännu en ny framgång att notera också. Samtliga partier står bakom min och Jonas (M) och Carinas (KD) motion om att få till en bättre och mer samlad informationsingång för de med funktionsnedsättning. Det är så ofta de bollas mellan olika aktörer, myndigheter och verksamheter utan att veta vart de egentligen skall få hjälp. De får inte det stöd de behöver på det sätt de har rätt till så snabbt som de borde får det helt enkelt. Det är något jag så ofta stött på. Ibland direkt hjärtskärande berättelser om hur de stångar sig blodiga mot en oförstående offentlig apparat. En samlad vägledning skulle kunna vara det som förändrar det, som visar rätt och kan öppna de dörrar som krävs utifrån en förståelse för och kunskap om den funktionsnedsattes behov. Det var därför jag tog initiativet till den motionen.

Det är funderingar jag haft allt sedan jag motionerade om ombud för psykiskt funktionsnedsatta i Göteborg som sedan infördes och det är lite i samma banor jag tänkt när det gäller övriga funktionshindergrupper. Det kanske inte är så mycket ett ombud som går in å den enskildes vägnar som för den med en psykisk funktionsnedsättning, utan mer just en personlig vägledning. Det får inte vara så att den som redan är utsatt för ett livstrauma i form av en ny funktionsnedsättning, själv eller som anhörig, också måste vara stark nog för att tränga in i den offentliga apparaten för att kämpa till sig rättmätigt stöd och hjälp för att klara sig i livet.

Efter att jag först faktiskt blev ifrågasatt om det verkligen var nödvändigt med denna motion när jag lade fram den, är det extra glädjande att vi nu samfällt kunnat få till stånd att det nu skall lösas i Göteborg!

Om mediaankor!

Även jag måste väl avslutningsvis säga något om hon Anka. Annars har man väl ingen riktig blogg :). Fast jag förstår inte problemet med Anna Anka. Det är ju bara en tidningsanka. En sådan där som gör att löpsedelsmakarna och "journalisterna" på kvällstidningarna kan haussa det som ledarskribenterna, kulturmakarna och krönikörerna på samma tidningarna sedan kan baissa. Måste vara lite schizofrent...kan jag tycka. Så var dagens Anklevermousse, är hon kusin med Kalle?, avklarat.

Ja till polis och socialtjänst med egen skolnyckel!

2009-09-15T09:33:00.006+02:00

Tänk vad jag tjatat om att varje skola borde ha sin egen polis kopplad till sig. Nu kan jag läsa i GP om hur både Ask och Bodström skall till Backa efter all oro i Göteborg. Det konkreta förslag som framkommer i artikeln är behovet av vad som kallas kontaktpoliser i skolan, för att göra så att ungdomarna lär känna en polis och polisen lär känna barnen och avdramatiserar det hela. Det är precis det jag fört fram, allt sedan vi inrättade det på Nordhemsskolan när jag var vice ordförande i SDN Linnéstaden. Vi hade problem med ungdomsgäng, narkotika långt ned i åldrarna och bråk med elever från andra skolor.

Den kvarterspolis som fanns fick egen nyckel till skolan, var ofta där och ute i klassrummen och plötsligt såg skolans personal och polisen samma barn och kunde prata om samma barn. Det vi också gjorde var att placera en socialsekreterare där. På så sätt såg även hon samma barn i deras vardagliga skolmiljö som lärarna och polisen. De kunde i vardagen byta information utan att bryta någon sekretess och det blev inte fullt så dramatiskt att kontakta vare sig polis eller socialtjänst. Det är där problemet oftast är idag. Svårigheterna att nå varandra eller helt enkelt bara skylla på de andra genom att inte vilja se det gemensamma barnet, Det var den bästa förebyggande insats jag sett. Inte bara för att personalen fick nya kontaktvägar, utan också för att det kom till stånd en ny dialog direkt med ungdomarna som skapade nya processer. Men så hände det som så ofta hänt, närpolisen alla pratat om men aldrig sett, försvann helt från området. Nu hoppas jag på hans och hennes återkomst, på allvar.

Det handlar om SSP i vardagen, inte på pappret och i centrala samverkansgrupper. För det är det jag fått tllbaka varje gång jag tagit upp detta; att i Göteborg har vi SSP, skola-social-polis i samverkan, och det räcker gott. Jag trodde först det var det vi hade i Linnéstaden. Tyvärr har det allt för ofta bara varit just samverkan om samverkan. Det är bra. Men det räcker inte att tjänstemän sitter ned och pratar med varandra om barnens situation. De måste ha de mötena i den dagliga vardagen för att ta tag i saker när de sker. Finnas där barnen finns, såväl förebyggande som bryta sådant som kan gå riktigt snett - i tid.

Kan Ask och Bodström sätta igång den processen, så är de välkomna. Fast vi kunde varit igång med det i full skala redan, som jag hade önskat med de exempel vi redan har på hur det kan fungera och de försök att lyfta frågan som vi gjort. Det är stadsdelsnämndernas ansvar, men de måste också få stöd och hjälp och tydliga riktlinjer för hur de bör arbeta och att kommunen agerar gentemot polisen för att få till detta. Dessutom är det ju märkligt hur man till och med inom samma stadsdelsförvaltning inte klarar av att kommunicera mellan skola och socialtjänst. Det finns alldeles för många exempel på det. Tyvärr.

Jag hoppas också Ask och Bodström passar på att träffa kioskägaren på Blendas gata, som sade något av det klokaste när jag träffade honom för nu en tid sedan när frågan om övervakningskameror var på tapeten: "Jo, jag skulle nog vinna på övervakningskameror och för min del vill jag ha det, men vilket samhälle skapar vi då, så som medborgare säger jag nej" (fritt tolkat av mig förstås). Det var det som avgjorde min inställning till det förslaget utöver de rent principiella i att börja bevaka mitt i bostadsområden på allmän plats. Vi bör ha tänkt över det noga innan vi öppnar den fördämningen i alla fall.

Nyckellös hemtjänst eller anpassat boende för varje äldre, vad väljer du?

2009-09-10T16:40:00.004+02:00

Sitter på fullmäktige och funderar på en sak. Det pågår en debatt om vad enskilda nämnder kan och inte kan göra och hur långt fullmäktiges beslut sträcker sig när man tilldelat en särskild resurs till en viss verksamhet i en nämnd.

Det jag funderar på den styrande (S), (MP)-minoritetens syn, oftast med stöd från (V), på detta med ansvar och befogenheter i den kommunala apparaten. Deras svar på nästan alla våra förslag är att det inte är en sak för fullmäktige eller kommunen centralt att besluta, det hör hemma i ansvarig nämnd, oftast ute i de enskilda stadsdelsnämnderna. Det kan till och med låta på dem att de tycker vårt förslag är bra, men inte skall beslutas om centralt (att de sedan röstar emot lokalt också är förstås en annan sak). Det kan man ju tycka, men det blir absurt när enskilda nämnder stångar sig blodiga för att lösa en uppgift de inte mäktar med själva, utan det stöd, den styrning och den samordning som förstås är kommunledningens ansvar att se till.

Ta frågan om hur vi skall forma framtidens äldreboende i Göteborg för ökad valfrihet och trygghet i en situation när nämnderna fortsätter dra ned på platser, utan att behoven minskar, samtidigt som det inte finns en chans i världen att de skall mäkta med att forma fler andra typer av boenden än de rena sjukhem vi idag har, som det finns en så skriande brist på. Göteborg ligger snart sist i landet på detta område och vår organisation är en viktig förklaring för det.

Vad gör vänstermajoriteten? Avslår mitt förslag om att ta fram en samlad hantering av detta, inte för att ta över eller tvinga fram något, utan för att det krävs kommunstyrelsens kommunövergripande engagemang i detta. Ansvarigt kommunalråd behöver den platformen för att vi gemensamt skall kunna hantera detta och få fram fler olika typer av äldreboenden ute i stadsdelarna. Svaret är: Detta är stadsdelsnämndernas ansvar, det skall inte vi gå in och överpröva. Min uppfattning, är att just det vi skall göra, för medborgarnas skull och för verksamhetens skull och för stadsdelsnämndernas egen skull. De ville ha detta rentav när de fick chansen att ge sin syn på min motion. Den politiska majoriteten centralt vill det inte.

Riktigt absurt blir då när vi på gårdagens kommunstyrelse däremot hanterade följande ärende från, just det(!), (S), (MP) och (V), att kommunstyrelsen skulle fatta beslut om att i hemtjänsten införa nyckellös hemtjänst för att förenkla hanteringen kring äldres dörrlås. Det är inget fel i det, bara man tar hänsyn till äldres oro och utformar det så tryggt som möjligt, det är tvärtom säkert väldigt bra. Men om det, som ju är en genuin verksamhetsfråga i det dagliga utvecklingsarbetet för att tillsammans med andra inom äldreomsorgsområdet utveckla hemtjänsten för att effektivisera genom ny teknik. Det är självklart inte en kommunstyrelsefråga. Men si, då kan kommunledningen i all sin vishet enligt majoritetens styrmodell gå in och styra och ställa plötsligt.

Vi kan förstås inte vara emot sakfrågan, men tala om att sila mygg och svälja kameler i den kommunala styrningen av Göteborg stad.

Det är sådant man kan fundera kring ibland. Vem tar ansvar för vad och prioriterar vi rätt frågor - egentligen. Det är dags för ett majoritetsskifte i Göteborg, så att vi fokuserar på det viktiga där frågorna hör hemma, inte lite som det faller sig. Och framförallt för att inte från kommunledningens sida kunna fly undan det verkliga ansvaret för de stora långsiktiga frågorna och mest bara slänga in den ena småfrågan efter den andra. Det går inte att låta bli den misstanken att det är så idag och det är medvetet, just för att hålla ansvaret ifrån sig där det egentligen hör hemma. Det är mer praktiskt så. Vi kan se det på område efter område. Inte minst integrationsfrågans hantering i Göteborg.

Kom nu inte och säg att allt hör hemma ute verksamheten, inte i kommunledningen, efter gårdagens beslut, säger jag bara. Jag hade önskat det var "VAD" inte "HUR" som kommunstyrelsen fokuserade på.

Äntligen blir det bättre bemötande gentemot den med funktionsnedsättning!

2009-09-09T11:33:00.006+02:00

Äntligen!, frestas man säga.

2007-03-29 lade jag en motion tillsammans med Jonas Ransgård och Carina Liljesand från (M) och (KD) om bättre bemötande av människor med funktionsnedsättning inom kommunen. Det är tyvärr så, att många med funktionsnesättningar ännu idag upplever en negativ attityd, inte bara i hur samhället och tillgängligheten är beskaffad som sådant, utan också från människor de möter.

Många gånger handlar det nog mer om otillräcklighet, okunskap och osäkerhet i hur man skall vara och bete sig i mötet med en människa som uppfattas vara lite annorlunda, än ren illvilja skulle jag tro. Det kan tvärtom rentav handla om en välvilja som blir helt fel fast det var så rätt tänkt. Det blir ju inte bättre om den sortens - verklig eller uppfattad - negativt bemötande också kommer från sådana personer som borde veta bättre, som i sin profession har att göra med människor av alla slag och därför även borde kunna möta den med funktionsnedsättning på ett professsionellt och jämbördigt plan. Ytterligare värre är det när det handlar om personer som dessutom specifikt jobbar med funktionsnedsättningar inom hemtjänst, boendeverksamhet, färdtjänst eller vad det nu är inom den kommunala handikappomsorgen. Människor den enskilde funktionsnedsatte rentav kan vara beroende av för att få sitt liv att fungera och få den hjälp och det stöd man behöver och har rätt till. De exemplen finns tyvärr kan många enskilda med funktionsnedsättningar vittna om.

Därför lade vi den motionen för nu två och ett halvt år sedan om att utbilda alla kommunens medarbetare i bemötandefrågor specifikt riktat för ett bättre bemötande av människor med funktionsnedsättning. Att bättre förstå och veta hur man skall förhålla sig och bete sig. Det skall ju inte vara annorlunda eller konstigare än att bemöta andra, men kan ju tyckas självklart att bemöta dem som man bemöter andra, men så är det nu inte alltid. Att få lite "aha-upplevelser" kan vara det som gör att man får en insikt och kan ändra sitt sätt att vara i aspekter som man helt enkelt bara inte tänkt på tidigare. Därför vore en sådan utbildningsinsats för alla samt sådana moment i all introduktion till nyanställda bra. Inom Västra Götalandsregionen har man också jobbat med ett sådant utbildningspaket som vi tog avstamp i för vår motion.

Sedan har den remissbehandlats, processats och hanterats samt studsat fram och tillbaka inom det kommunala systemet och mellan oss i politiken och tjänstemannaleden i hur många varv vet jag inte nu. Jag har själv i högsta grad varit delaktig i det för att se till att den landar rätt och att vi i Personal- och Arbetsmarknadsdelegationen fått den till oss eftersom det ju handlar om en personalfråga. Det var på väg att bara bli inget med möjligen vällovliga ord men ingen substans. Jag var också orolig när det bordlades förra veckan att nu stöter det på ny - onödig - patrull. Till slut har nu dock på dagens kommunstyrelse det beslut vi kunde fatta i Personal- och Arbetsmarknadsdelegationen befästs och det blir ju det som också blir kommunfullmäktiges beslut.

I det utbildningspaket som nu håller på att utarbetas om att inympa mänskliga rättighetsperspektivet i all kommunal verksamhet gentemot kommunens anställda kommer nu också bemötandefrågan att läggas in som ett delmoment. Specifikt när det kommer till bemötande av dem med funktionsnedsättning, men också generellt gentemot andra grupper i samhället som är eller kan uppfatta sig vara diskriminerade och givetvis har samma rätt att få samma behandling och bemötande från kommunens företrädare som någon annan. Det är bra. Det gör att frågan landat rätt. Att den både blir större men också förs in i ett naturligt sammanhang som annars hade missat en viktig aspekt. I detta fall hur vi bemöter våra medmänniskor, medborgare, klienter och kunder etc., som en del i det grundläggande demokratiska offentligverksamma perspektivet om alla människors lika värde som ju är grunden för de mänskliga rättigheterna. Det är jag mycket glad över.

Det är det som är att göra skillnad, faktiskt.

Det mesta bordlagt, ledsagning på G och fortsatt oroligt!

2009-09-02T11:24:00.007+02:00

Dagens kommunstyrelse var bordläggningarnas mästerskap. Jag trodde vi skulle ha kunnat rensa av en del, men icke.

1. Miljöpartiet stoppade rakt ja till bättre bemötande gentemot funktionsnedsatta!

Till och med sådant som Miljöpartiet suttit med Personal- och Arbetsmarknasdsdelegationen och kunnat påverka i ett antal turer blev bordlagt för att man inte uppenbarligen förstod frågan. Jag tänker då bland annat på vår motion om ett bättre bemötande av funktionshindrade som nu är tänkt att bakas in som utbildningsmoment i den satsning på kunskap kring mänskliga rättigheter och icke-diskriminering som är under utarbetande för att nå all kommunens personal. Vad är problemet med det kan man fråga? Ren okynnesbordläggning helt enkelt! Ibland blir man bara så trött.

2. Alla med på framtagande av nya regler för ledsagarservicen i alla fall!

Nu är frågan om att försöka få till stånd en rättssäker, rättvis och tillräckligt omfattande ledsagarservice för funktionsnedsatta i alla fall på rulle efter beslut om det yrkande vi tragglat fram (se föregående inlägg om alla turer för övrigt). Jag vet att bland annat de synskadade är glada för det, bara det nu blir tillräckligt tempo så att det är i full gång till årsskiftet.

Jag var hos dem så sent som igår och utövade blindbock, det vill säga gick runt med förbundna ögon såväl inomhus som ut i trafiken. Som väl var fanns det andra med, annars hade det nog varit en Mikael Janson mindre i göteborgspolitiken nu :). Det är bra att påminna sig ibland om det man vet och försöker agera för, men förstås bara är teori för den som inte själv lever i den vardag som innebär att det inte går att man när man själv vill sedan ta av sig ögonbindeln. Eller hoppa ur rullstolen eller vad det nu är.

Det är ofta så små enkla saker som såväl ställer till det som skulle kunna förenkla. Vi är fortfarande för urusla i Göteborg på att ordna stadsrum och gatumiljöer som är till för alla. Bara en sådan sak, som att se till att det tickande ljudet från övergångsställenas trafikljus är högt nog för att verkligen också höras i allt annat brus och med inbyggd automatik för att dra ned på volymen när det inte rusningstrafik och därmed eventuella boende kan bli störda av det. Allt är möjligt bara man tänker efter före och inte efter (det är då det istället bara blir dyrt, svårt och landar i halvmesyrer).

Där hade en interaktiv tillgänglighetskatalog som vi vill se kunnat göra nytta, för att successivt tillgänglighetsanpassa alla miljöer och se vad som fungerar och inte fungerar idag.

3. Oroligheterna fortsätter och vi följer från sidan.

Jag väckte också frågan på dagens kommunstyrelse om hur vi egentligen följer oroligheterna runtom i staden. Det är en exceptionell situation som alla pratar om och många lever mitt i. Då måste vi, som jag sagt tidigare, vara med på arenan i kommunledningen också. Jag vet att ordförande och vice ordförande och ansvarig för de sociala frågorna får fortlöpande information. Men jag tycker inte för egen del att det är tillfredsställande att få andra- eller tredjehandsinformation långt efter med tanke på hur snabbt allt händer och insatser sätts in. Vi i kommunstyrelsen är trots allt kommunens krisledningsfunktion och kommunen befinner sig i en kris.

Det är bra att vi får återkommande korta dragningar när vi ändå har våra möten, det var det jag först begärde en övrig fråga om för att försäkra mig om att vi får åtminstone det. Men lite mer på tå hade jag önskat att vi var. Vi måste också redan nu börja fundera på vilka lärdomar vi kan dra av allt som skett och sker och hur vi kan organisera oss för att vara mer förberedda till nästa gång någots sådant här, eller för all del helt annat, händer utifrån det man nu prövar sig fram med för att stävja oroligheterna.

Jag kan väl inte säga att det var vågen, dock absolut en viss samsyn, men det fanns också en i mitt tycke onödig irritation över att jag skulle vara på gränsen till att begära för mycket. Jag som tvärtom tycker det är så modesta påpekanden det kan vara i den situation vi befinner oss i. Jag skulle ju rentav egentligen vilja att vi mer aktivt hade en gruppering inom kommunstyrelsen som verkligen tillsammans tog saken i egna händer, inte för att göra jobbet eller köra över social eller polis, utan för att bilda sig uppfattningar, se mönster och gå i god för att kommunen centralt är lika med som de ute på fältet och kan ge stöttning och på snabba boliner sätta in kommungemensamma åtgärder.

Det tuffa, avslutningsvis, är att vi har en kärna som nu under två veckors tid orkat hålla liv i de uppblossande bränderna och annat. De jag påpekade redan efter den första nattens bränder i Backa. Det är där jag tror den enhet för subkultulturer som vi föreslagit hade gjort nytta, kopplad till insatserna mot den grova organiserade kriminaliteten men ändå en annan typ av ungdomsgäng/subkultur än brottssyndikaten och att socialen kan få stöd att följa dem ned på individnivå i spåren av den sociala oro som finns och föräldrar och vuxensamhälle som abdikerat.

Ledsagning på lika villkor är ett villkor!

2009-09-01T11:37:00.010+02:00

Den minnesgode kommer ihåg att jag kommenterat det problematiska med att social resursnämnd beslutade lägga ned den generella ledsagningen som framförallt nyttjats av äldre och människor med synnedsättning. Detta innan frågan om hur denna ledsagning skall hanteras av socialtjänsten där den ju egentligen hör hemma lösts ut. Det är ju fråga om ett stöd som för den enskilde berörde är skillnaden mellan att kunna komma ut och röra sig i samhället eller inte när man behöver hjälp av en så kallad ledsagare för att ta sig fram.

Den utredning jag från början väckte behovet av att få gjord, då det inte varit bra med en lagstadgad ledsagning i socialtjänsten och en liten oklart definierad ledsagning i social resursförvaltning som inte på långa vägar kunde bistå alla som skulle kunna tänkas ha behovet, landade i ett förslag om att föra över all ledsagning till socialtjänsten med ett utökat uppdrag även för de grupper som inte fått den ledsagning de egentligen har rätt till och behöver. Den utredningen hamnade tyvärr sedan bara i byrålådan utan åtgärd. Det skapar förstås oro hos de som direkt berörs när det blev så här. Särskilt som sociala resursnämndens beslut endast handlade om att spara pengar och inget annat.

Därför tog jag upp redan på den sociala resursnämndens möte att den utredningen måste lyftas för snabb hantering igen. Direkt till första kommunstyrelsemötet efter sommaren skrev jag fram ett sådant yrkande som vi i alliansen var överens om. Det viktiga var ju dock att få med alla partier eftersom jag uppfattadee att vi i grunden nog kunde bli överens. Knäckfrågan blir möjligen finansieringen när det kommer till sin spets. Vi fick dock först ingen reaktion från övriga partier, men efter lite turer har vi nu alla i kommunstyrelsen enats om att se till att från stadskansliet få fram konkreta beslutsförslag på de ändringar som måste till för att sjösätta det som enligt den ursprungliga utredningens förslag redan borde ha varit genomfört. Det är bra.

Minst lika bra är också att i det uppdraget, helt i linje med vårt ursprungliga yrkande och tidigare interpellationsdebatter jag haft i fullmäktige, ingår att se över hela regelverket för att tillförsäkra att alla med behov av ledsagning får det på lika rättssäkra villkor över hela Göteborg. Idag skiljer det på ett upprörande vis mellan olika stadsdelar vilken hjälp den enskilde får. Det skall inte bero på var i staden man råkar bo vilken rätt till ledsagning man har, utan det faktiska behov man har. Det hoppas jag nu också en gång för alla skall ordnas, så att människor inte skall tvingas flytta för att få den hjälp de behöver. Sådana exempel finns.

Strävan måste vara att allt detta skall vara på plats till senast årsskiftet, då den generella ledsagningen som funnits i sociala resursförvaltningen slutgiltigt är tänkt att vara nedlagd.

Vårt yrkande som blir ett yttrande finns på följande länk: Allians-ledsagning.
Det gemensamma yrkandet finns på följande länk: All-ledsagning.

Äldreombudsman - ja tack, nu tack!

2009-08-27T17:28:00.000+02:00

Återigen kan vi läsa om hur vanvård förekommer inom äldreomsorgen, denna gång i Frölunda, så allvarlig att den blir förstasidesnyhet på GP. Det är sorgligt att det är anhöriga som skall behöva strida för de sina hela vägen till formella anmälningar för att i alla få upprättelse för omsorgens misslyckande. Detta emot dem man är beroende av, det vill säga äldreomsorgen själv, som borde vara de första att reagera och agera.

Tur att jag agerat för möjligheten att byta boende i kommunen så att den som ändå orkar också kan få byta plats om man inte vill vara kvar där man är när det handlar om vanvård på ett äldreboende. Värre är det för den som bor kvar hemma och fortfarande i Göteborg inte kan välja sin hemtjänst.

Det är precis det vi återkommande pekar på från vår sida, att vi fångar inte idag avarterna, där det går helt fel och som drabbar den enskilde berörde så oerhört hårt, och det finns då ofta ingen som verkligen tar dennes parti i hur kommunen nu fungerar. Dessutom kan man oftast inte heller själv välja bort det som inte fungerar. Tänk på de som inga kraftfulla anhöriga har. Jag har ett annat aktuellt exempel från en ledsen kvinna som sett hur illa hennes mor hanterats och skrivit till mig om det.

Tänk om jag nu istället kunde få svaret från ansvariga inom (S) att ni har rätt, det behövs en äldreombudsman i Göteborg, som kan bevaka de äldres rättigheter och som enskilda kan vända sig till, även anonymt, för att påtala misshälligheter och med ett mandat att gå in och granska och ställa verksamheten till svars för varför det är på ett visst sätt om det inte är bra. Man skall inte behöva vända sig till dem man är beroende av när man är gammal och skröplig och inte får den vård man behöver. Det påminner jag nu Marina Johansson (S) om i det uttalande jag gjort idag. Tänk om det också kunde bli svaret från henne! Fast jag tillåter mig att, ännu en gång tyvärr, tvivla! Hittills har det varit dödfött att försöka, nu senast Kerstin Ekman (FP) genom en motion i fullmäktige.

Tänk om man också, när vi nu åter på kommande kommunstyrelse lyfter den frågan, inte bara accepeterar ökade möjligheter för den enskilde att välja vilken service man vill ha i hemtjänsten, utan också gick med på att införa möjligheten att även få välja vem som skall utföra den. Även där har vi ju hittills gått på pumpen varje gång. Jag hade ju själv en motion om det i fullmäktige.

Jag bara undrar hur många fler fall, som det i dagens tidning, vi skall behöva läsa eller höra om egentligen?!

Högt och lågt i kommunstyrelsen, från trappkiss till upptrappad kris!

2009-08-26T13:13:00.000+02:00

Kommunstyrelsen bjuder på högt och lågt kan man säga. Vilket som är vad kan förstås diskuteras. Idag var det så kallat papperslöst möte, det vill säga utrymme för information och fördjupning istället för snabba beslut (även om vi beslutade i enlighet med mitt förra inlägg avseende infrastrukturpaketet för Göteborg också dock).

1. Lust att leda lärandet i skolan!

Bland mycket matnyttigt fanns information från skolutvecklingsenheten och allt som sades var det jag sade när jag jobbade med de frågorna en gång i tiden - och fick ständiga mothugg på! Om det är bra eller dåligt vet jag inte. För mig finns en tydlig kedja som kan formuleras att rektorn är den viktigaste personen för en framgångsrik skola om hon eller han kan matcha fram sina lärare att i sin tur matcha fram sina elever samt att allt annat barn- och ungdomsarbete måste ses genom skolans läsglasögon för att ge stöd och möjligheter för alla dessa led att fungera med elevens kunskapsutveckling/möjligheter till kunskapsutveckling i fokus. Det är det man nu verkar jobba med. Bra så. Tråkigt bara att många elever under tiden hunnit gå igenom en skola som inte fungerat.

2. Backa inte för Backa, utan ta ett kliv framåt också från kommunledningen!

Det för över till dagens stora punkt förstås. Den om ungdomssituationen i Backa och numer allt fler stadsdelar. Länspolismästare och stadsdelschefen i Backa gav en bra, tydlig, öppen och ärlig bild av läget. Det var värre än jag trodde, även om jag varit den som lyft fram att vi inte har full koll på läget tidigare. Samtidigt görs ett intensivt och bra jobb från alla parter. Det går inte att beskylla vare sig polis eller socialtjänst för att inte agera och göra sitt bästa, men man når inte hela vägen fram för det.
Det ena som saknas enligt min mening är en fungerande närpolisverksamhet som skapar förtroende i stadsdelarna och gör att människor vågar röra sig fritt och medverka till att mota bort de destruktiva krafterna. Sedan en tid jobbar dock polisen med att genomföra den närpolisreform som aldrig blev genomförd. Det är bra, men har skapat ett glapp och misstro som tar tid att reparera. Det bidrar säkert till att informationsspridningen om vad som var på gång inte heller fungerade. För visst måste det ha funnits varningsklockor redan tiden före att det blossade upp som det gjort.

Det andra som saknas är en kompetens från kommunen centralt som kan stötta stadsdelarnas arbete med att se, förstå, förebygga och motverka destruktiva subkulturer av olika slag lokalt. Nu var det i Backa de ungdomsgäng man inte har riktigt kontroll över, för det har vi inte, gavs utrymme att ställa till det med de spridningseffekter det fått (om det är samma kärna som rör sig över staden, olika som tar efter varandra eller krafter utifrån som försöker underblåsa den sociala oro som finns, låter jag vara osagt i det här läget). Ett kunskapscentrum mot subkulturer som vi från vår sida förslagit, men aldrig fått gehör för, hade kunnat bidra till att kommunen är mer på tå. Det är processer som de enskilda socialarbetarna inte kan lösa eller ens alltid se eller förstå på egen hand. Vi har fokuserat för mycket bara på den grovt organiserade kriminaliteten och det kunskapscentret. Det är bra, men hade behövts det andra också för att knyta ihop säcken. Nästa gång är det något annat som briserar, någon annan extrem rörelse som drar åt något håll vare sig det är kopplat till kriminella, politiska eller religiösa krafter.

Det finns mycket att säga om detta. Mina funderingar är dels att vi i Personal- och arbetsmarknadsdelegationen tar en funderare på hur vi mer aktivt kan stötta sysselsättningsarbetet ute i stadsdelarna. För det är självklart att en stor del av detta handlar om utanförskap, sysslolöshet och rastlöshet. Det duger inte med bara korta projekt eller samverkan såsom Ung & Trygg. Det behövs ett mer strategisks arbete gentemot alla ungdomar och inte minst de som annars riskerar att falla ur och stötta civilsamhället runt dessa och alla de boende som inte vill något annat än att ha lugn och ro och göra rätt för sig.

Vi behöver också i kommunledningen ta ett steg fram för att ta mer kommando tycker jag. Det går inte att bara låta SDN och bostadsbolag och andra hantera det och sedan nöja sig med att följa utvecklingen. Kommunstyrelsen måste mer med i matchen och ha en direkt egen dialog med alltifrån ungdomarna själva, de vuxna samt alla som jobbar med frågorna för att samla ihop, se helheten och besluta om strategiska samlade insatser. Det är vårt ansvar som politisk ledning för Göteborg och göteborgarna. Det är egentligen hela det diskussionen om en integrationsstrategi under direkt ledning av en kommunstyrelsekommission, som jag och vi drivit, handlar om. Där är det för lamt från majoritetens sida och har varit det genom alla år jag drivit frågan tycker jag. Det är i alla fall min uppfattning.

Det var ju bara en informationspunkt idag, men vi lär återkomma i frågan.

3. Börshuset skall inte vara Bärshuset!

Avslutningsvis så fick vi också information om en annan fråga som legat mig varmt om hjärtat och det är en uppföljning av det initiativ jag tog för att få bort sölet och nedskräpningen på vår allt mer sunkiga paradentré till stadens finrum, Börshustrappan, eller "Bärshustrappan" som jag kallade den i det sammanhanget.

Stadskansliets utvärdering visar att den utökade bevakningen med vakter inte hjälpt så mycket. Nu kommer istället ett batteri av insatser med bättre och finare belysning, upprustning av trappan, mer frekvent städning två gånger om dagen, nya soptunnor som dels uppmuntrar att man slänger skräp där, dels inte fungerar som skydd för pissande öldrickare med mera inklusive fortsatt fler vaktronder, att tas fram till nästa sommar.

Det kan kanske kallas för en skitfråga, men någon ordning får det ju ändå vara i vårt gemensamma finrum som också fungerar som paradentré för gäster från när och fjärran. Att sitta och äta sin medhavda lunch där är ju jättetrevligt och skall vara jättetrevligt, bara man tar med sig skräpet och slipper sitta mitt i urinstanken och andras skit.

Tänk vilka processer man kan starta med en stilla önskan om att få lite trevligt på och runt en trappa mitt i stan. Jag lovar att fortsätta följa även den frågan. Det är inte utan att man kan fundera kring att även om dragningen som sådan var kortare, så var de politiska intresset och kraven på åtgärder väl i paritet med frågan om ungdomssituationen, nästan mer. Det går förstås inte att i övrigt göra några jämförelser. Jag är ju i högsta grad skyldig till att frågan överhuvudtaget lyfts!

Som sagt, det är högt och lågt som passerar kommunstyrelsen, samtliga dessa exempel med kopplingar till olika initiativ som jag genom åren tagit dessutom.

Hurra för biltullar, jag menar trängselskatt, nej vägavgift, nej...

2009-08-25T22:51:00.000+02:00

Tänk vilka långbänkar och trätor som i en handvändning plötsligt kan få alla att falla i varandras armar mot löfte om att inte påminna varandra om det som varit. Få frågor har väl varit så infekterade som den om biltullar i Göteborg. Nu har vi fått ett riktigt Kinderegg som lovar allt, bara någon annan betalar.

Från och med nu skall vi alla jubla över att nu satsar vi på Göteborg. Den som satsar är regering och kommun med kranskommuner och region, den som betalar är förstås vi skattebetalare, särskilt om vi av och till kör bil. Det kan ju då dock inte handla om trängselskatt som det sägs i media, för då skulle ju knappast de ekonomiska kalkylerna hålla om man verkligen fick bilisterna att sluta köra och därmed sluta att betala för sig.

Detta är nu en process som hållit på under lång tid och alla frågor har ju bollats i luften och ett antal parallella processer startats och pågått. Det är på mållinjen vi – åter – varit på väg att snubbla, medan Stockholm ännu en gång fått ett jättepaket mot att de kastar in 50% och Malmö sedan länge dragit ifrån oss med sina bro- och tunnelinvesteringar som de lagt i runda slängar 40% från eget håll. Vi däremot har stått och stampat, inte beredda att betala något själva.

Det har stått klart för alla under en längre tid att det inte är en hållbar strategi. Ingen har ju heller räknat på förlusten, eller om man så vill kostnaden, vi gjort och gör på att INTE göra något. Pengar som rinner oss förbi och måste ställas i relation till kostnaderna vi nu talar om i storleksordningen 30 miljarder för en ny älvtunnel, delar av en ny Göta Älvbro, hela Västlänkenpaketet med tågtunnel under Göteborg med mera, med mera. Knäckfrågan har förstås varit finansieringen när vi tragglat fram alla önskelistor. Ingen har egentligen trott på att det skall gå att lösa. Även om vi sett en helt annan ton från denna vår Alliansregering än tidigare regeringar.

Regeringen har nu också löst det åt oss. De har gett oss ett erbjudande, ”take or leave it!”. Gör som de andra eller låt bli. Nästa chans blir kanske om något decennium eller så. Om någonsin. En annan regering kommer inte att vara mer frikostig, det har historien visat. Tvärtom är detta ju fantastiskt för att kunna lösa en rad av våra kommunikationsmässiga stoppklossar och få ökat kollektivtrafikresande, framförallt tågpendelmöjligheter.

Det är det politiken handlar om, att förhålla sig till förändrade förhållanden och verkligheter och ta långsiktigt ansvar för utvecklingen och möjligheter till utveckling när tillfälle ges. Inget av det som nu diskuteras är nytt under solen, det är bara det att det kan bli verklighet under ett antal förutsättningar som vi alla haft beredskap för beroende på spelplanen. Det oansvariga vore att försitta den chansen oavsett vilken principiell hållning vi har till vem som skall betala vad när verkligheten inte ser ut sådan och inte har gjort det de senaste 25 åren heller. Det går inte ställa sig vid sidan av om man vill vara med. Nu är vi med från Västsverige igen. Hoppas jag, så att vi inte av egen kraft skjuter oss i foten igen på något bakvänt, inkrökt väldigt västsvenskt sätt. Det har varit mitt varnande finger genom alla möten och diskussioner som - faktiskt - varit under ett antal år nu, att vi måste ta oss samman och sluta bara önska, kräva, skälla ut och sura, utan att bjuda något i gengäld om vi verkligen vill något. För en gångs skull ligger annars vi i Göteborgsregionen och Västra Götaland rätt väl framme kring en samsyn om projektprioriteringar ned på objektsnivå.

Nu kommer också i nästa steg alla preciseringar och detaljer och annat som säkerligen lär sätta såväl käppar som snurr på hjulen. Det höll på att tjorva till sig redan på kvällens möte med GöteborgsRegionens förbundsstyrelse när plötsligt allt och inget skulle in på objektsnivå utan beredning istället för att se till att hänga på statens lås och inte tillåta dem dra tillbaka sitt erbjudande, utan tvärtom se till att få huvuddragen stadfästa en gång för alla. Likaväl som att på allvar syna korten om hur mycket pengar det i slutändan blir och kan bli fråga om.

Måtte vi bara slippa trängselskatter à la Stockholm. Dels är Göteborgs problem något annat än Stockholm, egentligen precis det motsatta, dels strider hur de tas ut mot alla vettiga principer.

Stockholm har problem med en igenkorkad innerstad med få småvägar mellan olika områden men en rad leder över broar åt olika håll på grund av alla öar. Göteborg har problem med igenkorkade leder på grund av att de samlas vid för få övertfarter över älven som skär av staden på mitten, som genererar köer åt alla håll, men med en mängd småvägar mellan olika områden i övrigt. Därför kan våra trafikavgiftsystem inte formas utifrån Stockholms modell och med syftet att få bort innerstadstrafiken. Vårt problem är inpendlingen där kollektivtrafiken endast står för runt 17% mot Stockholms 40%. Det löses inte i första hand med trängselskatt, utan med gtillgång till pendeltåg. Det är det kollektivtrafiksystemet som måste finansieras och Västlänken är en grundsten för det.

Utformningen av Stockholms trängselskatt måste dessutom strida mot alla internationella medborgerliga rättighetskataloger för skatteuttag i en rättsstat. Jag blir arg bara jag ser dem. Man vet inte om och vad man skall betala och man kan inte betala direkt utan först i form av en samlingsfaktura en månad senare. Som turist finns svenska skyltar med ett telefonnummer och oläsbara tavlor för den som kör bil som informerar om att något skall betalas till någon på något sätt. Det är absurt att det skall sitta folk och fatta skattebeslut på fotograferade nummerplåtar. Ännu mer absurt var det när den enskilde dagen efter passagen var tvungen att gå till exempelvis en 7-11-butik för att lösa sin skuld. Måtte vi ändra till vettiga principer om att det skall kunna tas ut vägavgifter så som man gör på andra håll för att finansiera kopplade infrastruktursatsningar och inte som en skatt med alla dess skatterättsliga märkligheter. Tänk att det enkla alltid skall vara det svåra att lösa (bara för att Finansen inte vill släppa greppet - oavsett regering i det fallet).

Det blir förstås den riktigt trickiga frågan, att utforma ett rimligt vettigt hyfsat rättvist betalsystem, som undviker de orimligheter som biltullarna som diskuterades för nu snart 20 år sedan - tiden går fort :) - hade inneburit. Önska kan man alltid och mer möjligt är det med modern teknik.

Det är min stilla önskan i all denna jätteapparat med de enorma summor detta handlar om. Vi får se var det landar, för det enda man vet är att byggprojekt tar 50% längre tid och kostar det dubbla (trippelt beaktat inflationen), typ. Jag är i övrigt med på tåget om man så säger, såväl med beslutet i dagens GR som det beslut Göteborgs Kommunstyrelse lär fatta imorgon onsdag. Fast visst är det lite väl mycket ketchupeffekt på en gång efter allt tomt flaskskakande som varit genom åren.

Backa inte för Backa!

2009-08-19T16:17:00.000+02:00

Så har det brakat lös i Backa igen!

Jag har ju följt Backa under några år och varit den som sett till att vi fått upp återkommande rapportering om situationen där i kommunstyrelsen. Vi har problem i många stadsdelar och haft det genom åren, men Backa har haft särskilda problem som vuxit fram utan att socialtjänst, stadsdelsförvaltning eller polis riktigt hanterat det, de har inte ens haft samsyn om det funnits problem och i så fall hur stora de är. Man blev överrumplad helt enkelt, trots att signalerna funnits under många år. Till slut brakade det löst som kan läsas på bland GP.se.

Jag tog ett initiativ till att vi från Alliansen var i Backa före sommaren för att följa upp den rapportering vi fått i kommunstyrelsen om att situationen är under mer kontroll än när stöket på Selma Lagerlöfs torg, bråken vid Blendas gata och oron kring det som kallas Backa Röd var som störst. Det är nog så att man till en del fått bukt med rekryteringen till ungdomsgängen och fått ned oroligheter, våldsamheter och brottslighet en hel del, någon slags "normalnivå". Stadsdelsförvaltningen gav en positiv bild av utvecklingen, fältarna var väl mindre övertygade om det även om de såg att deras insatser gjort skillnad.

Det är väl för tidigt att dra några slutsatser av gårkvällen på Blendas gata med förstörd polisbil, bilbrand och nedslagningar, men att det fortfarande pyr är helt klart. Även om det inte är helt ovanligt i samband med skolstart att det blir socialt oroligt bland ungdomsgäng, är det naturligtvis på en alarmerande nivå när det blir så här. Det är ett ungdomsgäng som "fastnat" och börjar bli till åren men håller på som i tonåren, som verkar vara kärnan. Som väl är har stadskansliet i sin anda av att vara mer "proaktiva" tagit till sig bollen innan någon (= jag exempelvis :) hann lyfta frågan och sade sig därför till kommande kommunstyrelsemöte ge en mer fullödig bild av vad som hänt och varför samt hur vägen framåt nu ser ut när det pratat med dem i Backa och polisen. Det är bra. Det vore nog bra om de kom också för att mer i detalj redogöra läget.

Jag hade hoppats att få slippa höra mer om just Backa, men icke, tyvärr. Den lilla glädjen är att polis, socialtjänst och förvaltningsledning nu är inne på arenan på ett helt annat och direkt sätt, än det möte vi hade med dem för något år sedan som mest gick ut på att baktala varandra och förminska problemen alternativt lägga över ansvaret på den andre. Jag vet att inte minst Alliansen i Backa varit aktiva i nämnden gentemot förvaltning och verksamhet sedan dess.

Det finns säkert all anledning att återkomma med kommentarer om detta beroende på vilken information vi nu får. Jag kommer i alla fall att följa frågan - ännu mer.

Kär stad har många namn som GP skrev, nu heter vi Go:teborg också!?

2009-08-12T12:10:00.000+02:00

Jaha, återkommen till Göteborg efter semester (=trevlighet) och annat (=tråkighet), känns det som om att vara där jag var innan jag reste när jag öppnar dagens GP. Den minnesgode vet att jag i början av sommaren kommenterat min motion om att Göteborg skall vara stolt över att ha flera internationella namn varav Gothenburg förstås är det mest kända och väletablerade. Det skall vi inte utrangera utan tvärtom uppvärdera. 67% av över 21.000 röstande på GP.se håller också med mig om det.

Nu ser jag att Göteborg & Co enligt GP lanserat en ny logga som skrivs Go:teborg. Känns ju sådär spännande. Som folkpartist och alliansföreträdare är det ju i och för sig intressant att de valt det typsnitt och den pastellblå vi hade förra valrörelsen och moderatarna sedan tagit sig. Jag känner till och med igen formspråket med ":" från någon av våra kampanjer och det är väl också McDonald's eller någon som kört med det. Det är dock lite sidospår.

Framförallt blir frågan hur man tänkt sig att det skall uttalas. Goteborg med hårda "G" förefaller ligga närmast till hands när man låter prickarna rasa ned. Kanske Go To Borg (möjligen kan det glädja Anders Borg). Ni får ursäkta, men Göteborg heter inte så, vare sig i Sverige eller internationellt. Visst kan man ha en logga, fast den inte känns så där göteborsk eller spännande, men dels får den ju inte ersätta stadens officiella vapen på allt och alla för att vi lagt ut en miljon för att plocka fram den, dels får den inte stå i vägen för en sund diskussion om vad staden egentligen heter och hur vi skall omnämna oss själva. Den bästa historien hittills är han som åkte från England via Stockholm till Göteborg för att han inte kunde hitta något direktflyg till "Goteborg".

Det ena utesluter förstås inte det andra. Att ha en logga och i övrigt använda de riktiga benämningarna såsom Göteborg i Sverige och komplettera med Gothenburg internationellt är ju helt möjligt. Det är egentligen det jag är ute efter. Fast jag misstänker att det inte är riktigt så Göteborg & Co tänkt sig det (bara det namnet Göteborg & Co signalerar ju en del, som väl snart blir Go:teborg & Co:mpani eller något sådant kan tro).

Det ser ut att kunna bli en intressant höst i namnfrågan. Det är något med Göteborg och namn. Det är inte världens viktigaste fråga, men den är inte helt oviktig heller. Det har ju om inte annat Göteborg & Co nu visat. Min motion kom mer i rättan tid än jag själv trodde.

Ja till generell ledsagning, bara den gäller alla på lika villkor!

2009-07-16T14:09:00.000+02:00

Det har varit en del omkring sociala resursnämndens beslut om att lägga ned den så kallade generella ledsagningen för dem med funktionsnedsättning som behöver hjälp i vardagen för att ta sig fram. Senast i GT:s ledare (som tar upp en annan fråga som jag haft uppe tidigare om stölder hem hos äldre). Alla med färdtjänst har rätt till sådan ledsagning i Göteborg. Problemet är att om alla verkligen utnyttjade den rätten så skulle den service som idag finns inte räcka till på långa vägar, inte ens till en bråkdel. Dessutom finns det en ledsagning som tillhandahålls av varje stadsdelsnämnd, men skiljer sig på ett så markant sätt mellan stadsdelarna och måste göras något åt utöver att utöka rätten till en motsvarande generell ledsagning även den vägen istället för att ha två parallella organisationer i kommunen - eller egentligen 22, de 21 stadsdelarna plus social resursnämnd.

Jag har ju i fullmäktige tidigare uppmärksammat de oacceptabla skillnader som finns i ledsagningen beroende på i vilken stadsdel den enskilde råkar bo. Jag kan inte säga att jag är nöjd med det svar jag fick. Ett av problemen är att de kommuncentrala riktlinjer som finns i alldeles för liten grad har med något om just ledsagningen och hur den skall hanteras för att bli mer lika i staden som helhet. Om den generella ledsagningen som den varit utformad strider mot kommunallagens likställdhetsprincip i just princip så som den varit utformad, så strider den övriga ledsagningen i praktik genom de oacceptabla skillnader som råder.

Jag har därför också lyft frågan genom sociala resursnämnden där vi i Alliansen gick fram med ett yrkande om att få en översyn av hela ledsagningen. Min baktanke var att dels sammanföra det hela till en ansvarig instans genom att utöka stadsdelsnämndernas ansvar för även den ledsagning som gällt dem i färdtjänsten och deras möjligheter att röra sig och det utan de åldersgränser som annars finns. Framförallt är det synskadade som berörs av denna ledsagning. Dels ville jag också den vägen få till en översyn av riktlinjerna överlag när det gäller ledsagningen. Resutlatet blev att nämnden tog detta initiativ som sedan blev ett majoritetsyrkande i kommunstyrelsen. Den utredning som kom ut av det angav precis den färdriktning jag var inne på. Tyvärr antecknades den utredningen bara som fullgjord när den kom till kommunstyrelsen och har sedan blivit liggande. Ibland undrar man bara varför man hela tiden måste ligga på om allt, varför saker inte sker ändå när allt förarbete ju redan är gjort!?

Det är ett riktigt beslut i sak som vi i sociala resursnämnden fattat, om att till årsskiftet avveckla den generella ledsagningen. Däremot är det av fel orsak och i fel ordning.

Eftersom S och MP lagt ett beting om 5% på sociala resursnämnden så sparar man nu in på allt. Jag tror dock inte det håller i detta fall. Därför är det fel orsak att tro att det skall gå att spara in på detta. Vi för vår del har från Folkpartiets sida lagt "enbart" 2% besparing för att vi ser att när inte minst stadsdelarna måste spara så står sociala resursnämnden med sina sociala insatser för de verkligt marginaliserade i vårt samhälle för en central uppgift i att kunna bistå socialtjänsten med sådana insatser som de inte längre kanske orkar med för att klara sin ekonomi. Det få inte hursomhelst gå ut över de mest utsatta. Det fanns också en medveten strategi om att från vår sida kunna föra över resurser för en överflyttning av den generella ledsagningen till SDN. Tyvärr är det ju nu inte vår budget som råder i Göteborgs Stad.

Det är också helt fel ordning. Givetvis borde beslutet om att hantera frågan i kommunstyrelsen ha kommit före beslutet i sociala resursnämnden. Det tog jag därför också upp när frågan behandlades och att vi måste lyfta utredningen i kommunstyrelsen. Jag uppfattade det som att övriga instämde i den uppfattningen och därmed är det det spåret jag tycker är det riktiga att jobba vidare med. Därmed kunde jag stå för att göra en förändring. Därför kommer jag att agera för att det första vi gör efter sommaren är att från kommunstyrelsens sida sätta i sjön de riktlinjer som gör att den ledsagning som nu läggs ned i sociala resursnämnden läggs till den övriga ledsagning som finns och att få till stånd en ökad rättssäkerhet och likställdhet för alla i behov av ledsagning över hela Göteborg.

Det borde inte vara några problem, men ibland känns det som att man behöver ett litet "lycka till!". Inte så mycket för min egen del som för dem som berörs och nu lever i en olycklig otrygghet om hur framtiden blir. Det är bara att erkänna att det gick lite för fort med ena sidan av myntet, även om det varit en rätt lång och knölig resa dit, nu gäller det att gravera den andra sidan så snabbt det bara går för att rätta till det. Det har jag också sagt till dem som med alla rätta undrat vad som egentligen står på.

Några ord om cyberrymden och ansiktsböcker!

2009-07-13T12:04:00.000+02:00

Jag försöker skriva någon gång i veckan för att ändå hålla bloggen uppdaterad. Så här på sommaren blir det förstås lite mer spretigt än så. Mitt förra inlägg räcker ju också dessutom för några veckor i omfång kanske ;), som också blev en krönika på stadsbyggnadssighten Yimbygbg och det är ju alltid roligt att få lite spridning och möjlighet att föra en friare diskussionen med andra intresserade av i detta fall hur vi skall ha det med vårt kära Göteborg.

Just nu håller jag på att förstå mig på det här med Facebook - ja, just så 1900-tal är jag - och fascineras egentligen mest av två saker, dels att samma personer som skriker efter integritet och föraktar Microsofts dominans samtidigt lägger ut allt om sig själva och sina liv på sådana (monopol-)sighter som Facebook, dels den nya medeltidsmänniskan som håller på att växa fram, som inte vet var man själv och det egna jaget slutar och den omgivande familjen och bygemenskapen börjar, även om bygemenskapen är en virtuell tillvaro och den sociala gemenskapen utifrån den jagjagande jagfixering som råder i hög grad har sin utgångspunkt i att just bekräfta det egna jaget i publik realtid snarare än påtvingade familje- och bystrukturer (det är väl ungefär som att blogga :)). Men visst är det fantastiskt med dessa nya medier när de tas för vad de är i vår globala värld och inte verkligen blir hela den egna världen. Det skall bli spännande att fortsätta (cyber-)rymdpromenaden, fast jag lovar ta det försiktigt och några kompisar har jag också fått, till min egen förvåning :).

Annars är det roligt att diskussionen om "Göteborg" eller "Gothenburg" fortsätter. GP.se:s webbomröstning ligger fortfarande ute och med över 20.000 röstande (!) leder Gothenburg med 67 mot 33%. Jag har ju kommenterat detta tidigare på min blogg, men att det är en fråga som engagerar är ju helt klart. Jag återkommer med en kommentar och lite annat som varit på tapeten även om det annars är ganska mycket kommunal politisk sommartorka just nu.

Hur - inte - bygga en stad - Exemplet Göteborg från min horsiont!

2009-06-29T10:36:00.000+02:00

Både GT och GP slåss nu lite om att lyfta fram stadsbyggnadsfrågorna och det ena öde torget efter det andra eller den ena bättre platsen än den andra i vårt kära Göteborg, som genom åren blivit så misshandlat.

Själv har jag allt sedan jag gick i gymnasiet funderat över hur det kommit sig att medan andra länder bombat sönder varandras städer så har vi efter att ha köpt oss fria från det de senaste 200 åren istället ägnat en 50-årsperiod åt att självmant spränga sönder våra stadskärnor. Det hänger naturligtvis ihop med den enormt snabba utvecklingen - just beroende på vårt friköp från framförallt andra världskriget - från fattigast till rikast i Europa (och nu tillbaka i mittenskiktet någonstans), från bondesamhälle till modernism samt därmed behovet av att riva allt gammalt och sunkigt som dessutom blev synonymt med fult och bygga nytt för de nya moderna tiderna där även det funktionella blev lika med det fina. Det är förståeligt men tråkigt. Ingen vill ha tillbaka de gamla TBC-kåkarna, men samtidigt vilka områden för den kreativa staden som hade kunnat finnas kvar.

Jag säger bara Nordostpassagen, byggt så att man riktigt förstår hur arkitekten tänkt att människor ska ha bra lägenheter men inte bo i hus som gör att de tror att de är lyckligare än de är. Det är arkitektonisk socialrealism det. Hade inte Oscar Fredikskyrkan varit en kyrka så hade den väl också rykt. Idag står de där som varandras motsatser i byggnadsstil, om än lika monumentala mot det gytter som tidigare fanns. Detta till skillnad mot Landala kapell som tvärtom är allt det som Landala idag inte är vad gäller småskalighet och folklore bortsett från utlöparen upp mot torget av stadens vackraste(?) gata, Erik Dahlbergsgatan. Det finns överlag något med backiga gator som jag gillar, där tät stadsbebyggelse både tvingar sig på som sker på topografins villkor och samtidigt sluter sig runt färden uppåt och öppnar vyn på färden nedåt, såsom Nordhemsgatan och Kvarnbergsgatan.

Allt detta kombinerat med en socialdemokrati sammanvuxen med allmännytta, egna-hemsrörelsen och kooperationen och en rationell effektiv beslutsprocess utan medborgerliga bromsar, släppte processen fri under några stadsbyggnadsmässigt förödande decennier. Se alla Domustorg i våra mindre städer och se Nordstan eller som jag egentligen tycker ännu värre Arkaden och Fredsgatan. Ingen kan förstås friskriva sig från tidsandan, så även många av våra företrädare och föregångare ville vara ännu bättre på att sanera det gamla och bygga det - då - nya, inte minst i bilismens självklara framväxande era. Jag är samtidigt glad över att vi var de genom bland annat Erling Bager som till slut satte stopp för en sanering av Haga motsvarande den i Olskroken eller ännu värre Landala med flera och att vi vill slå vakt om det som finns av gamla Gårda. Att Haga bakom Haga Nygatas kulisser är samma hus med olika fasader är inte så kul det heller, egentligen, men bättre än inget om vi ser till omnämnda exempel ovan. Självklart måste en stad byggas och byggas om och byggas ny, men inte i de stora sjok som varit den svenska och framförallt göteborska modellen genom egentligen alla tider.

Det som fascinerar mig är att man när det gäller inomhustorg fortsätter bygga så som man gör. Se på Allum, ett riktigt skräckexempel, eller köpladan 421 i Sisjön för att nämna några nya exempel. Möjligen tycker man att det borde ha gått att på fyrtio år göra något bra av Nordstan, men icke det heller. Åk till vilket amerikanskt "Mall" som helst och jämför. Är det det att vi är rädda för att skapa köptempel som lockar i kraft av sig själva och istället bygger vi köplador som vi snabbt som möjligt skall fly ifrån? Eller är vi bara småsnåla även i det som byggs enbart för att skapa kommers?

Nåväl, i allt detta tycker man ju att Byggnadsnämnden borde ligga i framkant och ta den kastade handsken. Men ärligt talat, vad hör vi därifrån egentligen, mer än att stadshjulet rullar vidare i olika turer, ens om vi lägger örat mot marken bortanför den frågan? Inte mycket.

Jag och vi har ju försökt i olika omgångar, med vår önskan om att ta tag i hela Älvrummet, som bidde en tumme, om att göra något mer av en ny Göta Älvbro än bara en bro, som blev kanske inte det men i alla fall omnämnda tumme för områdena runtomkring. Kjell Björkqvist hos oss har ju för länge sedan lagt förslaget om att göra ett hus av gamla gasklockan och det kommer man med tankar om nu har jag sett. Det saknas dock de bredare penseldragen för att komma ned i detaljerna. Att ens fundera på att riva de kvarvarande husen på Södra Älvstranden är ju befängt. Det är ju de som skapar silhuetten. Absurditeten visas av att i de första skisserna skulle man anlägga en park där det idag är hus och bygga hus där det idag är hålrum, istället för tvärtom. Kjells motion om en öppen process för Södra Älvstranden räddade oss kanske från det i alla fall.

Att inte fundera hur vi kan göra ett "Fishermans wharf" ut i älven där Stena Danmarksterminal nu ligger och helt enkelt byta plats på den och nuvarande rätt hopplösa Fiskhamn är ju bara att försinka chansen när nu Stenas kontakt på marken går ut om fyra år! Det är också en del av Älvstaden som vi ville lyfta upp på bordet, liksom förstås möjligheten att skapa ett spännande nytt regioncentrum på Bananpiren med såväl utrymme för öppna aktiviteter som tät stadsbebyggelse på höjden inklusive parker i höjd med en ny bro som ger utrymme för båtttarfik på älven. Jag har ju lite på skoj kallat det för en Bananpark på sydspetsen anspelande på Battery Park på Manhattan. Det är då spännande att se vad som i nästan tysthet samtidigt pågår i Klippanområdet, med byggnation mitt i ett kulturområde, som både är anpassad och sticker ut. Mycket spännande, men som sagt, märkligt tyst om egentligen.

Jag har sedan min tid i SDN Linnéstaden engagerat mig för Skanstorget under många år och Kjell och vi har ju agerat för den frågan tidigare. Jag var ju den som via SDN Linnéstaden väckte idén om att titta på torget för att skapa ett levande intimt studenttorg mitt i Universitetskvarteren istället för att bygga högt upp på Skansbergets dessutom mörkaste sidor. Det var efter det som det programarbete inleddes som sedan aldrig kom någon vart. Det kanske börjar rulla nu när byggnationen på Skanstorget stoppats upp helt. Jag är inte så rädd som Anna-Clara Löfvenberg i GT för byggnation utmed torgets sidor, tvärtom, då det är en större plats än man i förstone kan tycka och om det är nödvändigheten för att få till något så är det inte fel, särskilt om det kan anspela på och liva upp traditionen kring den historiska saluhallen som också kan skärma av Övre Husrgatan som ju inte är vad den en gång var. Vågar man dessutom göra något som också "smälter" in i berget på den andra sidan (varför inte också en hiss upp till ett café på toppen på sommarhalvåret?) kan det bli riktigt intressant.

Vi har ju överlag för många, många år sedan lagt en motion om att rusta upp de öde torgen runtom i staden där Skanstorget var ett exempel. En annan personlig "favorit" vid sidan om Rosenlundsområdet är förstås blåshålet Masthuggstorget.

Min och Helena Holmbergs motion om att rusta upp Rosenlund för att också bli av med torskarna och prostitutionen genom att göra det till ett levande område för oss alla att vilja vara i tar ju greppet att vilja knyta Rosenlund till Haga via andra sidan kanalen, istället för att vara en öde baksida mot kanalen - mitt i stan! - som det idag mest är. Det är också ett område, den så kallade Pusterviksplatsen, som börjar nu komma i ropet. Som på så många andra ställen är det ju idag bara en parkeringsplats. Av den motionen blev det inget. Att prata om torg i Göteborg är att prata om trafikplatser, läs: Gamlestadstorget.

Själv har jag i många år förundrat mig över hur vi kan låta en piazza som Lilla Torget ned mot Hamnkanalen bara ligga där och vara en bilrondell plus busshållplats. Jag hoppas någon tänkt tanken vad vi skall göra för att göra något av det den dagen det är tänkt att dessutom dras en spårvagn där, så att man inte just bara dra en spårvagn där. Istället borde det ju knytas till Packhusplatsen och älvrummet kring Stora bommen, varför för övrigt inte ett inglasat torg på Packhusplatsen och arkader i två nivåer utmed St. Eriksgatan och branten nedanför.

Det var ju så det var med Järntorget som det nu riskerar bli med Lilla Torget, att förslaget var att dra extra spår tvärsöver allt och bredda bilvägarna som gick där men i övrig låta den tidigare trafikkarusellen ligga kvar. Hade inte Mats Rahmberg för oss i Trafiknämnden tillsammans med mig genom SDN Linnéstaden agerat som vi gjorde hade det blivit så. Vi tog till och med fram alternativa skisser som idag är i många delar det vi föreslog. Kanske blir det dags igen när Lilla Torget närmar sig någon form av beslutspunkt.

Götaplatsen och Gustaf Adolfs Torg, stadens centraltorg, skall vi ju inte prata om. Det är nog på det hela taget fina platser, men de är ju helt döda. Däremot har förstås Mark Isitt i GP rätt i den speciella genomarbetade estetiken och konsekvent genomförda arkitekturen, som bara säger: "Titta vi kan och vågar!". Fast ärligt talat, så är det monumentala med Götaplatsen dess ogöteborskt storsvulna allvar, som att vi är mer än bara räkor och go'a glada gubbar, vi är kultur också. Gott så. Men ett allvar på gränsen och ett förebud från den liberala handelsstaden Göteborg om det kommande 30-talets fascistoida arkitektur, men som i det göteborska snarare blir en välkomnande hägring i fonden när man tittar ut mot den omgivande staden. Platsens ödslighet i alla sin storhet behöver funderas mer kring, just för att den inrymmer kulturens högborgar som tycks sluta sig inåt istället för utåt torget, som är en - som namnet säger - plats inte ett torg idag.

Jag är förstås också glad över vår Kerstin Ekmans motion om att etablera café på Gustaf Adolfs Torg, det är tankar jag haft men det var ju svårt för det café som en gång försökte och det beror på att som husen idag används är det svårt att få till en caférörelse. Det är då det man skall titta på, inte att argumentera emot att det inte skall vara något liv på torget (annat än när arbetsrrörelsen och deras gelikar behöver det för att demonstrera, det finns ju gott om plats ändå!).

Efter att stadens mest centrala och samtidigt under decennier mest öde område, Västra Nordstaden där talande nog också stadsbyggnadskontoret har sitt säte, börjat få lite liv genom de studenthus som på nåder tillåtits kanske det finns underlag för mer liv även på torget. Jag tror dock också man måste ta ett helhetsgrepp och göra Rådhuset när det nu blir tomt till kommunstyrelsens hus med möjlighet för ett centralt medborgarcenter samt låta stadskansli och vaktmästeri med mera ta delar av huset närmast traktöreren där vi i politiken idag sitter och så öppna mittdelen för exempelvis kultur och uställningsverksamhet och café även inne på den fantastiska innergård som finns där. Det är kanske fria fantasier, men ändå.

Det finns så fantastiskt mycket att göra, och ändå så lite som blir gjort och det som blir gjort blir inte så roligt. Se bara på byggnationen runt Eriksbergsdockan. De hus som kunde vara front hamnar nu bakom och det som blir är återigen lamellhus och punkthus utan något egentligt mervärde, ja det skulle väl vara lite trädetaljer och terrassering på taken då. Det är kanske så, att smaken är som baken, men jag är glad att vi stoppade totalrivningen av Juvelkvarnen, fast visst hade det varit fräckt med kronan kvar över hela verket som en fond för hela Eriksbergsområdet.

Jag tror det är hela konstruktionen med Älvstranden AB och Framtiden AB som snarare än stadsbyggnadskontoret är de som styr processen är ett av problemen. Det var framsynt tänkt en gång, men när det blir för stort och tar över allt och byggarna styr premisserna för politiken att mest bara acceptera eller inte från aktörer som inte har eller anser sig ha några arktektoniska stadsrumsuppdrag, så har det blivit ett problem. Det är inte minst i ljuset av det det behövs en stadsarktiket, med som inte minst jag velat lyfta fram och vi poängterat i vår motion om detta, också beteendevetenskaplig kompetens som motor i stadsbyggnadsdebatten. Från de stora dragen till att skjuta in lite stresspunkter i utformningen av sådant som enskilda broar. Det jag hört om "Nya Viktoriabron" var att den skulle breddas men med bibehållan detaljer. Nu blev det tydligen inte så och ingen vet egentligen varför. Var höll stadsbyggarna hus? Varför tar vi inte hand om våra känsliga stadsmiljöer, idag heller? Det går inte att bara peka på enskilda lyckade exempel, även om de finns, som jag tycker Kungsportsplatsen är. Det är väl signifikant att exploatören där har haft en idé om vad man vill för att passa deras image med nya hotell Avalon.

Det är i alla fall min mening så här inför sommarvilan när man får fundera lite fritt för egen del i alla fall kring sådant som inte kanske är mina primära frågeområden, men intresserar mig som kanske märks :) för den som läser denna lilla sommarlektyr :)) - och då har jag bara sagt hälften :))), precis som det nog ligger alla göteborgare varmt om hjärtat, hur vi vill ha vår stad - egentligen. Därför är det bra att GT och GP och andra tar den debatten. Men var är vår kommunstyrelsestadsbyggnadsansvarige, egentligen? Hittills har det ju bara varit nej, nej och åter nej. Utom till stadshjulet förstås. Det gäller ju att välja vad som är viktigt.

Göteborgs Stad är också city of Gothenburg, eller hur!?

2009-06-24T14:54:00.000+02:00

Så har jag lagt en motion i fullmäktige som jag gått och värkt på under några år. Jag har irriterat mig på det faktum att staden plötsligt fick för sig att bara omnämna sig själv som Göteborg och inget annat. Självklart heter Göteborg just Göteborg och inget annat. Men vi har ju också ett antal internationella synonymer där förstås Gothenburg är den mest internationellt erkända. Jag tycker det är synd att helt kasta ut det epitetet.

Det är förstås ingen stor fråga jämfört med den ekonomiska krisen och allt annat, men en stads namn och benämningar är ändå intimt förknippade med stadens identitet i övrigt. En internationell stad som Göteborg, genom historen byggd av människor från andra håll och ständigt berikad av internationell influenser, har förstås särskild anledning att vårda sin internationella identitet. Att som en av få städer i hela Norden ha ett eget engelskt namn är förstås då något unikt att vårda snarare än kasta på sophögen. Tycker i alla fall jag. Lite kuriosa i sammanhanget är dessutom att just Gothenburg var den benämning som enligt uppgift användes i det tyska originaldokumentet som gav staden dess stadsprivilegier 1621!

Det blir också väldigt konstigt att vi försöker göra oss av med det namn som ändå är så etablerat och ändå används i så många sammanhang, även av oss göteborgare själva när vi skall bli lite mer internationella. Att då i officiella sammanhang däremot säga något slags "Goteborg" med hårt "G" är bara förvirrande för alla inblandade, särskilt om det i princip råder förbud för något annat. Utan att vilja ändra stadens namn till något annat än vad det är, vill jag därför ändå att vi tar fam några riktlinjer för hur vi själva i kommunen i olika - internationella - sammanhang kan använda oss av det namn de flesta som reser till Göteborg och Sverige faktiskt ändå möter på de flesta flygplatser med mera, d v s Gothenburg, så att man åtminstone vet att det är en och samma stad! Dessutom är i alla fall jag lite stolt över att bo i en stad med så många olika internationella synonymer som Göteborg faktiskt har haft och fortfarande har!

Riktigt kul är att GP passat på att göra en liten webbomröstning om detta, där just nu i alla fall Gothenburg leder över Göteborg med 60 mot 40. Även om det förstås skall tas med en liten klackspark, så är det ändå lite spännande att se var det landar. Liksom förstås var hela motionen landar. Frågan skall inte göras vare sig större eller mindre än vad den är, men namn och benämningar är inte oviktiga, tvärtom!

Pressmeddelandet med en länk till motionen finns på: http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/ListPage____92952.aspx

Gangsterstaden Göteborg är mer, liksom att fixa praktikplatser!

2009-06-16T15:40:00.000+02:00

I helgen skrev kommunalråden tillsammans med polisen en artikel i GP om att, som de avslutade den, det är "knappast någon av oss som vill att bilden av Göteborg som en gangsterstad ska bli den enda sanna", och det är förstås sant och riktigt. Vi är alla rätt så överens om tagen, oavsett att åtminstone jag tycker att vi legat steget efter stundtals i att etablera skola, social och polis i ett vardagsnära samarbete och inte bara samverkan på chefsnivåer samt att vi saknar en del verktyg kring destruktiva subkulturer som inte bara handlar om ren och skär gängkriminalitet.

Det intressanta med den artikeln är att så mycket, rent ut sagt, skit som jag fått för att jag av och till pekat på problemet, att bilden av Göteborg allt mer är bilden av en gangsterstad bara i det citatet blir erkänt av även kommsuntyerlsens ordförande med flera. Det är förstås ingen upprättelse eller ens något positivt att kunna säga "Vad var det jag sade!", som så ofta ;), utan just mest bara intressant. Ingen har påstått att Göteborg är en gansterstad och inget annat. Men vi har ett problem som vi också måste ta på allvar och tala om som det problem det är och inte gömma oss bakom floskler som att ingen behöver vara rädd för att bli skjuten på gatan för det är ju ovanligt, det är känslan av otrygghet som i sig eroderar det "Goa' göteborska!", som kräver gemensamma krafttag. Det går inte att låta bli att prata om det i hopp om att det försvinner av sig själv. Därför är det bra att det är mer klarspråk - och det kommer jag att påminna dem om fortsättningsvis också!

Eller som jag uttryckte det i budgetdebatten härförleden: "Har vi ett problem eller har vi det inte? Svaret kan vi läsa på Spårvagnarna: 'Vi har också ungdomsproblem - våra ungdomar vet inte vilken av alla fritidsaktiviteter de ska välja!', med avsändare; 'Kungälv - 15 minuter från Göteborg'. Den som vill locka göteborgare att flytta till Kungälv uppfattar i alla fall att bilden av Göteborgs ungdomsproblem och brottslighet är ett argument starkt nog för en reklamkampanj. Då har vi ett problem. Ett problem som vi måste ta på allvar." Det handlar inte om bilden av Göteborg, även om det är viktigt nog för att inte hamna i en negativ spiral som göder sig själv, utan om ungdomars och andra göteborgares verkliga trygghet och tro på en annan framtid än sysslolöshet, utanförskap och brottslighet.

Därför är det bra att det nu också finns en ökad vilja från samtliga övriga partier att också sätta mer fokus på detta genom att bättre samla ihop de insatser som görs och kan göras under kommunledningen. Fortfarande saknas dock den viktiga pusselbiten att koppla det till en samlad integrationsstrategi för att bryta det utanförskap som också är en grogrund för rekryteringen till kriminella gängbildningar.

Jag kan inte som "veckans kommentar" innan midsommarhelg och allt låta bli att lägga till ytterligare en av de saker jag länge arbetat för som nu börjar få styrfart, och det är frågan om att samordna kommunens praktikplatser så att inte alla förvaltningar och bolag springer på samma bollar och missar andra. Är det något som ökar så är det behovet av praktikplatser och läringsplatser och allt vad det heter. Det kräver en samordning för att vi i kommunen skall kunna erbjuda det och få till tillräckligt antal sådna platser under ordnade former. Inte minst viktigt är också hög kvalitet på handledarna och att de får stöttning i sin roll. Det gäller såväl om att i kommunen kunna erbjuda och ta emot praktikplatser och ens själva veta vilka som finns att tillgå, som att inom skola och social verksamhet med flera hantera detta i jakten på externa praktikanordnare i företag och organisationer.

Min ingång personligen i detta, som gjort att jag från början väckt frågan, har varit den senare sidan av myntet, att som verksam i ett företag få frågor från alla möjliga olika håll om att erbjuda praktik till olika personer från utbildningsanordnare, förvaltningar, olika kommuner och arbetsförmedling med fler, med flera. Det går kanske an för mig som även när jag jobbade i ett privat litet företag kan systemet, men för andra blir det för mycket.Vi måste samordna oss mer och bättre för att kunna agera mer professionellt mot tilltänkta privata praktiksplatsanordnare och inte trötta ut dem eller sätta dem i klistret när det inte fungerar samtidigt som vi från kommunens sida jagar samma arbetsgivare och missar andra.

Därför behövs en samordning och stöttning ut i organisationen och tillsammans med kranskommunerna och andra aktörer samt bättre stöttning av även handledare i företag och organisationer och snabbt agerande när det strular till sig. Jobbet görs lokalt förstås från dem som söker eller anordnar praktikplatser och ofta handlar det ju om personkännedom och förtroende mellan de olika parterna för att få till det, men just därför är det viktigt att den ena vet vad den andre gör och vice versa och det förutsätter samordning. Det har vi nu beslutat om i Personal- och Arbetsmarknadsdelegationen efter en process under något års tid. Jag hoppas det kan ge lite styrsel och fler ianspråktagna praktikplatser och en ökad vilja från företag och organisationer att vilja erbjuda praktikplatser till oss. Det känns i alla fall bra så här långt!

EU-valseffekter och hard core kommunbudgetdebatt!

2009-06-08T20:25:00.000+02:00

Så var valet avverkat och det gick ju bra för oss även om vi kan notera en nationell Mariteffekt som dock inte helt tog ut en "omvänd Cissi-effekt" här i Göteborg i och med att vi faktisk backade lite här mot senast av det jag sett. Vi är fortfarande större än riksgenomsnittet men inte lika mycket större än vad vi var förra gången när ju en mig närstående stod överst på vår lista. Jag kan tänka mig att exempelvis en del moderater som på andra håll valde oss kryssade göteborskt moderat denna gång när vi inte hade någon göteborgare lika högt upp. Men vad gör det när vi fixade tre liberala mandat!

Så var också årets budgetdebatt avverkad. Det blev en lite mer avslagen och lite mer malande och mindre debatterande tillställning denna gång. Nerven har varit så EU-fixerad senaste tiden tror jag, att nu var inte orken riktigt på topp. Jag kände det själv. Många hade ju också hållt igång länge på valnatten. Det har inte funnits sedvanlig tid att ladda och förbereda. Samtidigt är vi ju som vi är. Vi tar tag i debatten i alla fall och kör på. Fast den inte förändrar något. S och MP vinner likt förbaskat. Debatter vi för vid många andra tillfällen kommer i repris och körs i repris. Men det är också en del av den politiska vardagen och en väl så viktig del.

Besluten må vara fattade redan när de kommer till fullmäktige, men just vetskapen om att där kommer de att bli debatterade och redovisade för - den intresserade - allmänheten gör att när förslagen tas fram och de politiska positionerna låses så måste man ha det i åtanke, att kunna stå för det hela vägen ut. Det går inte att gömma undan i hopp om att ingen bryr sig eller tar debatten för att göra sin ståndpunkt och sina motargument känd. Det finns en väl så viktig demokratisk aspekt i det även om det ibland kan uppfattas som lite onödigt att ta en debatt om något som ju i realiteten redan är kört. Det finns ett slags förebyggande beslutsinslag i den efterkommande publika fullmäktigedebatten.

Denna gång höll vi nog tillbaka något. Den ekonomiska krisen gör ju också att svängrummet är mindre. Även om vi har olika lösningar och allt inte handlar om resurser, så är det klart att det lägger lite sordi på stämningen och möjligheterna att kunna genomföra allt man skulle vilja genomföra. Bara det faktum att Anneli Hulthén har en helt annan debattteknik än Göran Johansson drar också ned på de yvigaste svängarna. Det är stramare och finns inte samma ambition att gå loss tills sista ordet är sagt som hos Göran. Det är ju också så att vi går in i ett nytt valår. Om ett år är det val. Den stora kommunfullmäktigebataljen till det valet kommer säkerligen vid budgetdebatten nästa år och det gör också att vapnen vässas till dess snarare än att leverera allt krut nu. Det kan kanske skall ses som lite försiktig prövande förfäktning idag istället.

Det jag tycker var lite synd, var att ingen överhuvudtaget nappade på det jag tog upp om problemen med gängkriminalitet, våldsbrottslighet och utanförskapet, den sociala segregationen. Att man inte vill ha den debatten förstår jag, även om det annars räcker att antyda detta för att de skall kasta sig som ulvar på mig i andra sammanhang, med svepande påståenden om att jag bara svartmålar och överdriver. Den som lyssnade idag skulle nog säga att jag tvärtom håller igen rätt så ordentligt med tanke på problemens dignitet. Jag nämnde inte ens ordet gangsterstad :). Det är ju ett politisk misslyckande av värsta sort som givetvis skvätter på den politik som förs av det rådande styret, samtidigt som förstås ingen enskild kan ställas till svars och lösningarna ligger i att vi tillsammans tar oss an problemen.

Det är en för viktig debatt för att överlämnas till min namne i Sverigedemokraterna samtidigt som det ju inte går att tvinga fram en debatt om man inte vill ta den. Kommunledningen står ännu för mycket vid sidan av istället för att axla rollen och ta ledningen i arbetet mot våldet och segregationen i Göteborg. Det är ju utan tvekan vår största ödesfråga för hela göteborgssamhället. Det är ett ansvar vi som inte, i kontrast till min namnes anghang, vill bidra till motsättningar mellan människor av politiska skäl måste axla för att verka för ett hållbart helt Göteborg, inte ett fortsatt allt mer delat. Tyvärr kommer ju den ena rapporten efter den andra som visar på att utveckligen fortsätter gå åt fel håll i Göteborg. Det är så trist att så ofta behöva säga, "Vad var det jag sade!".

En välvillig tolkning är att det kanske är något på gång. En slags talande tystnad i att här och nu inte gå i polemik för att sedan komma med något annat. Inte bara en allmän ovilja att diskutera frågan publikt av olika taktiska skäl. Att insikten om att kommunledningen måste in på banan på ett helt annat sätt har börjat tränga in hos fler i den innersta cirkeln. Eller så är det bara fria fantasier och önskedrömmar. Det finns all anledning att lyfta frågan igen och igen och igen, som vi gjort gång på gång på gång tidigare, men bara fått nej, nej, nej.

Det är kul med valrörelse!

2009-06-06T17:08:00.000+02:00

Man glömmer det mellan varven och tänker, nej skall jag behöva stå ännu några blåsiga timmar på ett öde torg eller ut i regnet och blada flygblad i brevlådor eller i kokhet värme då istället solterrassen lockar och sätta upp affischer som snart ändå rivs ned eller en debatt som ändå ingen som inte redan vet vad man tycker kommer att bry sig om eller föra ett samtal på scen om vår politik när folk bara ändå rusar förbi...men så står man där och kommer ihåg hur fantastiskt roligt det är att träffa människor, bryta argument och faktisk leva demokrati på riktigt tillsammans med partkamrater och en och annan politisk meningsmotståndare.

Jag måste säga att denna valrörelse varit ovanlig rolig. Kanske kortare och kanske inte riktigt lika intensiv som "vanliga" valrörelser, men så har jag ju inte själv varit kandidat och det "vanliga"politiska livet med budgetarbete, kommunstyrelse, "vanliga "studiebesök och så vidare rullat på som vanligt. Men vilket medborgarintresse och folkliv runtomkring! Jag tycker det varit mycket mer intresse, mer pålästa och relevanta frågor och mer öppenhet för dialog och att få veta vad de olika kandidaterna står för än någon valrörelse jag varit med om tidigare! Helt enkelt en demokratisk nyfikenhet bortanför raka gurkor, ja eller nej och EU som något konstigt som inte har med oss att göra! Vad man kan dra för slutsatser avseende valdeltagande och initierade partival är väl omöjligt av det, men det har i alla fall känts bra, så som demokratiska val skall gå till!

Jag tror nog både vi politiska partier - inklusive regeringen tydligare "aktivism" inom EU-frågorna - och media tagit vårt ansvar på ett helt annat sätt än tidigare för det. Jag har ju tidigare anmärkt något på hur EU-valet beskrivits medialt, men sista veckan har även den rent politiska debatten om vad vi vill göra i EU fått ökat utrymme som också höjt valtemperaturen avsevärt. Även om vissa media fortfarande försöker göra allt för att skriva ned valet som valet ingen bryr sig om. Kanske har det inte heller brutit igenom hos det stora folkflertalet, men bara det att förtidsröstningen slår alla rekord är ju roligt i sig, om dessutom folk även på valdagen tar sig till vallokalerna i hyfsad utsträckning. En stor eloge till valnämnden som verkligen gjort att det funnits en valnerv över hela staden med mobila valstugor där folk rentav köat för att få komma till. Jag har ju kritiserat dem för beslutet att åldersdiskriminera alla över 65 att få vara valförrättare. Desto större anledning att nu i gengäld ge dem en eloge för det som varit väldigt bra.

Det har också varit fantastiskt att se ungdomsförbundens engagemang. Rent allmänt är många unga engegared i EU-frågan och det är inte så konstigt för det är ju en fråga som berör solidariteten med andra länder och folk, den gränsöverskridande miljöförstöringen och klimatfrågan och i grunden fred, frihet och demokrati. Frågor som engagerar unga (och förstås också oss lite lätt avdankade :) och särskilt unga liberaler och det har verkligen vårt liberala ungdomsförbund visat av det jag sett. Vilken otrolig ut sagt proffsig insats med små ekonomiska resurser från ett gäng glada ungdomar alltifrån att de campade inför vallokalens öppnande i Nordstan och framåt. Riktigt roligt att se.

Sedan har jag idag också sett dem! Alla, d v s media och förståsigpåare men däremot inte en enda av dem jag mött på gator och torg, har pratat om dem! Visst har jag mött någon av dem som med världskonspiratoriskt sinne och en colabruk i handen - apropå imperialistisk världskonspiration - med en argumentation som närmar sig gränsen för att det demokratiska öppna samhället kan aldrig tillåtas försvara sig för då är det inte demokratiskt öppet längre om det gör det. Nätet, som sägs vara den nya demokratiska arenan, men ju ärligt talat mest är ett marknadstorg och - är jag övertygad om - kommer att bli allt mer av en också i det fördolda köpt marknadsplats för olika intressen inklusive de som vill attackera vårt öppna demokratiska samhälle - om det inte redan är så - men förstås tillsammans med allt annat fyller sin roll för den fria såväl demokratiska som odemokratiska debatten på ett aldrig tidigare skådat sätt, har förstås varit översållat av dem. Jag tänker förstås på piratpartiet.

De stod där i solljuset och kisade, som direkt ur sina mörka dungeons, och ärligt talat såg den splitternya lilamålade partibussen lite apart ut där den stod vid de likaledes nya övriga partiprylarna jämfört med lirarna som stod där som för vilket demokratiskt parti som helst (fast vi skulle inte ha råd med en ny ommålad buss förstås). Det är ju i sig fantastiskt. Lite sedvanligt demokratiskt fotfolksarbete mitt i solljuset i direkt dialog med människor. Även om man får känslan av att det nog finns en del starka intressen bakom och en partibuss lite mer likt ett sunkigt pizzabud hade passat bilden i övrig bättre, så är ju det också en del av demokratins fantastiska möjligheter när säkerhetsventilen pyser över.

De är fortfarande ett gäng snyltare som pratar om integritet i en värld där allt och alla skall fläkas ut på nätet för offentlig beskådan, även det mest privata och andras ännu mer privata, i samma anda som det är ok att lägga ut obduktionsbilder av mördade barn för det är demokratisk offentlighetsprincip det. Snacka om att ha fått saker och ting om bakfoten och svälja mygg och sila kameler vad gäller demokrati, yttrandefrihet, skapande upphovsrätt, offentlighet och integritet och använda våra demokratiska byggstenar som regelrätta vapen för att kräva sin egen självskrivna rätt att få stjäla det man vill av det som andra skapat.

Vi får väl se om de står pall om någon nu skulle komma in i parlamentet, risken är ju att det blir fläskpannkaka som för junilistan och andra när man inser hur mycket jobb det innebär, vilka svåra avvägningar som måste göras - världen kan inte bara reduceras till en fråga eller en förenklad tes - och att det gäller att bygga allianser "real life" för att nå sina mål, utan att samtidigt förvåna sina egna väljare över vad man egentligen visar sig stå för när det kommer till kritan. Men tusen gånger hellre piratpartiet, vilka de nu egentligen är bakom den imaginära fasaden, än andra verkligen ljusskygga odemokratiska krafter.

Det var förresten, som kontrast till de som kallar sig nationalister men är antidemokratiska rasister, roligt att idag också på nationaldagen vara med och dela ut diplom till alla de göteborgare som valt att inte bara vara göteborgare utan också bli svenska medborgare. Flaggviftande, glada, stolta nya svenskar som vill vara en del av vårt samhälle hela vägen ut. Härligt att se för att vaccinera sig mot mångfaldens allt högljuddare belackare, här i Sverige och runtom i vårt Europa. Återigen, måste tyvärr sägas. Det behövs då starka liberala krafter som står emot.

Nu är det hursomhelst några sista fotarbetsryck under söndagen och sedan blir det riktigt spännande att se hur det slutar på valnatten!

Hurra för mobila psykiatriteam och rätt att få bo ihop på äldreboende!

2009-06-01T11:38:00.000+02:00

Trägen vinner heter det!

Och trägen det är jag. Nu är det mobila psykiatriteam som är på väg att etableras i Göteborg. Det är ju en fråga jag haft uppe under flera år eftersom det ju är närmast skandalöst att en storstad som Göteborg inte har någon mobil jourpsykiatri. Efter att jag till slut, efter en rad andra initiativ, ställde frågan direkt till ansvarigt kommunalråd, Dario Espiga, som självklart efter att ha läst in sig och dessutom har en egen yrkeskarriär inom vården, inte kunde svara annat än att det behövs och det skall vi nu försöka få till så har det börjat hända saker.

Sjukvården har inte själva kunnat tillskapa detta, tyvärr kan jag bara konstatera, det var därför det var så nödvändigt att sätta kommunal press och ge stadskansliet ett sådant uppdrag. Sedan får man väl stå ut med att (S) och (MP) var så oschyssta att de försökte sig på att göra det formella förslaget till sin egen angelägenhet istället för det breda partigemensamma yrkande jag efterfrågade och det sedan också blev när uppdraget gavs. På onsdag skall vi besluta om resultatet, d v s att inrätta mobil psykiatri i Göteborg, i kommunstyrelsen. Det är bara att tacka och ta emot. Det är också bara att hoppas att även Västra Götaland nu står för sin självklara del i och med att det ju är lika mycket, egentligen mer, en vårdfråga. Jag hoppas innerligt också att den allmänna ekonomiska krisen inte får någon att säga att detta som beräknas kosta runt 1,5 Mkr för kommunen per år har vi inte råd med. Det måste vi har råd med, särskilt som det finns vinning för alla att göra, även ekonomiskt.

Min ingång har framförallt varit arbetet med hemlöshetsfrågorna och där fältarna behöver den möjligheten att kunna knyta psykiatrisk kompetens till sig när de stöter på människor som de inte kan nå eller befinner sig i en situation där de kan vara farliga för sig själva och andra men det inte finns kunskap och kompetens att bedöma vilken typ av psykiska problem personen de möter har och hur man når honom eller henne. Likadant är det ju på de rena övernattningsboenden som finns och där det vistas människor med oklara symptom som plötsligt kan brisera eller bara är svårhanterliga rent allmänt och personalen oavsett det är kommunens eller frivilligorganisationer inte har den utbildning och kunskap som krävs för att möta det på rätt sätt.

Överlag finns det ju idag inom den öppna psykiatriska vården, som blivit allt mer omfattande, också många människor i även helt egna boenden som har en medicinering som de slarvar med eller får plötsliga psykoser som kräver professionell kunskap för att hantera och då måste det självklart finnas mobila team som kan rycka ut. Det är ju rätt enastående att vi lade ned de gamla vårdinsititutionerna för så många år sedan och ännu inte kommit ikapp vare sig avseende vården, boenden eller möjligheten till mobila insatser. Detta är ju inte människor som frivilligt söker sig till akutvården eller övrig vård, i alla fall inte innan det hunnit gå för långt och kostar samhälle och individ ännu mer, men behöver hjälp liksom dessutom deras närmaste omgivning som annars kan råka ut för både det ena eller andra i onödig utsträckning.

Det är extra kul när saker som jag genom åren arbetat för och drivit på för och skrivit om och tagit upp i olika politiska sammanhang också får såväl gehör som blir verklighet. Fast det kommer säkert att låta som att vi alla varit överens hela tiden och att jag försöker ta åt mig äran för det. Tro det, att jag gör det!

Precis som med de nyligen beslutade reglerna om rätt för äldre par att bo ihop på äldreboende som ju alla och då särskilt de styrande partierna S och MP alltid tyckt och velat, enligt dem själva. En sanning med modifikation med tanke på att när jag väckte frågan i fullmäktige 2007 så fanns det inte ett ord om det i deras budget, som ju ändå styr i kommunen, medan vi hade haft med det i flera år i vår FP-budget och i olika sammanhag lyft även den frågan. Men därefter, när jag också väckt frågan särskilt i fullmäktige och fått ett positivt gensvar om behovet av att ändra regelverket, har det funnits med även i deras budget, d v s efter att vi redan börjat hantera frågan i kommunstyrelsen. Det är två år sedan och två år är inte att man alltid velat något, inte i min begreppsvärld i alla fall.

Däremot är det ju bra att vi alla är överens om något som ju egentligen borde vara självklart men tyvärr inte varit det och det beror i sin tur på den syn som funnits på äldreboendena och som jag också var den som började ändra på när jag kom in i kommunstyrelsen. Det är också ett faktum. Äras den som äras bör utan att för den skull ta äran av dem som hänger på och håller med helt enkelt eller har andra bra idéer som de arbetar för och vi andra hänger på. Poängen är att man kan tycka massor och vilja massor utan att ha skrivit det i och för sig, men om inte någon tar några initiativ så händer ju heller inget. Det är det jag menar med att för egen del göra skillnad!

Men, det politiska och mediala minnet är kort och är det någonstans piratpartiet hör hemma så är det ju i politiken, för där finns verkligen inga upphovsrättslagar och det är ju bra det. I politiken alltså. I andra sammanhang är det en annan histora. Men det är just en annan historia.

Kanske det blir en hel Älvstad i alla fall!

2009-05-27T10:22:00.000+02:00

Ibland går saker i sina runda cirklar i politiken. För något år sedan lade jag och vi i folkpartiet en motion i fullmäktige, eller egentligen två, om dels att ta ett samlat grepp om den framtida utbyggnaden av hela älvrummet, Älvstaden som vi kallade det, dels särskilt avseende utformningen av en ny Göta Älvbro och stadsrummet däromkring som det nya epicentret för Göteborg och hela vår region. Det handlar inte bara om att fylla tomma hålrum eller att bygga en bro för att ersätta en gammal, det handlar om en vision om hur vi vill forma vår stad som en attraktiv, kreativ och hållbar tillväxtmotor för boende, verksamhet och besökare. Idag vet vi inte ens utifrån en samlad idé hur vi skall ha det med broarna över älven som ju är en förutsättning för att knyta ihop staden med älven mitt i byn, inte en barriär.

Svaret på vår propå var att det vi efterfrågade håller man redan på med och våra förslag var därför helt onödiga. Nu visste vi ju förstås att det inte var så, men om det uttalas på det viset uppfattas det förstås av många som att då måste det ju vara så också. Det som dock verkligen hade hänt var att det hade etablerats ett arbete med det som kommit att kallas Centrala Älvstaden som är det område vi pekade ut runt en ny Göta Älvbro. Det var dock mer en diskussionsklubb mellan några parter, långtifrån alla. Det startade också efter det att vi lagt vår motion, till och med så långt efter att det inte fanns när motionen remissbehandlades, så helt fel var vi ju ändå inte ute med andra ord när det plötsligt blev sådan fart på det. Arbetet med Centrala Älvstaden nämndes alltså inte ens i svaret på vår motion eller att det överhuvudtaget skulle finnas något helhetsgrepp kring stadsutvecklingen runt älven och Göta Älvbron som var det vi ville ha. Det går ju att dra sina slutsatser av det. Det enda som omnämndes var arbetet med utsnittet Södra Älvstranden, som ju gått helt i stå, och en översiktsplan som ju ligger på en helt annan nivå än att ge visioner för mer konkret stadsutveckling i det här fallet i älvsnittet.

Men nu har jag fått höra att det är på gång, att Älvstranden AB, som ju äger hela området runt älven och idag lever sitt eget liv och är en av anledningarna till att det blir som det blir istället för att det blir som vi vill att det ska bli, och stadsbyggnadskontoret som egentligen borde styra och ställa skall börja samtala mer konkret med varandra och i den dialogen ta med fastighetskontoret, trafikkontoret och rentav andra intressenter såsom statliga myndigheter för att i en gemensam projektorganisation få fart på utvecklingen av staden runt älven. Det har gått i stå, inget händer och det finns ingen samlad hantering, ingen samlad idé, om hur den utvecklingen skall fortskrida idag. Jag tycker jag känner igen det från ett par motioner för någon tid sedan :). Det kanske inte är exakt samma, men det är inte heller något helt annat, om man så säger.

Tänk att det som redan görs ibland kan ta sådan tid för att börja göras, fast det redan finns ett beslut om att det inte behöver beslutas om för att det ju redan görs. Var någonstans det beslutet som då hänvisades till hade fattats fick vi ju aldrig veta när våra motioner avslogs, men nu vet vi det vi då redan visste. Det fanns inga beslut, bara några tjänstemän som tog sig lite mer friheter än de egentligen hade politiska mandat för av ren nödvändighet och där är jag övertygad om att våra motioner genom att i sig processas lösgjorde den kraften. Nu sker det vi då också visste var problemet som vi ville komma åt, att Älvstranden AB sitter på hela affären utan några stadsbyggnadsmässiga ambitioner annat än att exploatera områdena, medan Stadsbyggnadskontoret har myndighetsutövningen och möjligen stadsarkitekterna men utan några egentliga mandat. Det är därför det behövs en renodlad funktion som stadsarkitekt, som vi ju också motionerat om, och det är därför politiken också behöver ta tillbaka processägandet för att bygga framtidens Göteborg mitt i dagens Göteborg genom en mer samlad hantering av dels hela Ävstaden som sådan inklusive kopplingar till pågående arbete med Södra Älvstranden, dels de områden som ligger närmast i tid kopplat till en ny älvbro.

Vi får se om det embryo som nu spirar kan vara det vi efterfrågade. Synd bara att allt i denna stad skall behöva ta så märkliga omvägar och surmulna kommentarer mot dem som har idéer och visioner om ett annat sätt att hantera frågor på, istället för att ta fasta på sakfrågan och föra diskussionen utifrån det. Det hade kunnat vara på ett annat sätt - redan nu. Det är inte första gången heller, om man säger så. Men ibland hinner verkligheten ikapp - kanske!?

Gå och rösta i EU-valet!? Så klart! Och så då detta med "sossarna"!

2009-05-20T16:55:00.000+02:00

Nu är det långhelg och alla har gått hem, antar jag för de flesta i alla fall. det skall jag också göra och faktiskt resa bort några dagar dessutom.

Utanför fönstret har sossarna satt upp ett tält för - antar jag - EU-valskampanj. Det är lite lustigt förresten. Miljöpartiet har gått ut till sina egna och sagt att de inte får kalla sossarna för just sossarna, av respekt för sin samarbetspartner. Samtidigt har Mona Sahlin öppnat just websajten "sossarna.se". Det säger något. Det är söderbönans folkliga tilltal som slår igenom. Där tror jag dock miljöpartiet ligger närmare än "sossarna" i synen på hur man ska återskapa respekt och regeringsfähighet hos det som en gång var det givna regeringsalternativet. Med Mona Sahlin är man ett socialdemokratiskt parti bland andra partier i Sverige och på den Europeiska arenan som ligger på 30-35% och någon gång mer, någon gång mindre. Det är bra för demokratin och till och med socialdemokratin.

Det borde till och med alla dessa sosse-märkta statsvetare som är ute i tid och otid och får frågan om hur deras parti ska bli stort igen tycka, som de statsvetare de utges för att vara och inte de partityckare bereds utrymme för att vara. Tänk vilket ramaskri det skulle bli om någon statsvetare gick ut som M-märkt eller FP-märkt eller något sådant och uttalade sig om det politiska läget i landet. Där finns ett av huvudargumenten för varför det är demokratiskt bra med att inte bara ett parti dominerar den politiska arenan så som socialdemokratin gjort, för de finns in i våra nervtrådar än idag i ryggmärgsreflexer om vad som är rätt och fel, fast det egentligen är fel även det som ses som allmänt självklart. Till och med jag kan ibland komma på mig att prata om oppositionen som om den är regeringen och tvärtom. Fast det klingar, frigörande nog, av allt mer, särskilt så som oppositionen, dvs vänsterröran, beter sig i sin oppositionsroll idag. Kanske kan Sverige bli en riktig levande demokrati till slut. Men det finns mycket att röja runt i ännu dock, inte minst hör i vår egen stad. Bara vi får chansen så!

Det är sådant man kan fundera på kopplat till Europaparlamenstvalet. Det som varit vårt nationella trauma kopplat till EU är att vi haft en förlamande Ja och Nej-debatt som fortfarande finns där. Vi gick inte med i EU för att vi brinner för världsfred och samarbete för att säkra den freden (det kan andra göra åt oss), vi gick med som en bisats för att det nog var bästa så rent ekonomiskt framför att i evinnerliga tider stå utanför (dvs att någon annan kan börja plocka russinen från vår kaka om vi inte är med och delar på den och talar om "How we do it in Sweden!").

Det intressanta med den här valrörelsen är att JA och Nej har börjat tonas ned. Var är förresten Marita Ulvskog, ännu en av våra lyckans smeder från det partiet? Media tar också sitt ansvar och inte bara pliktskylidgast utan också ordentligt och i många delar bra belyser EU-valet. Det är bara ett problem: Man gör det som en undervisningsinsats för hur EU fungerar, hur EU styrs, vilka som finns där och så några frågor som får symbolisera allt det som EU står för. Det är inget fel i det egentligen. Det är rent av oklanderligt och bra. Men till skillnad mot när det i alla fall var Ja eller Nej så blir det väldigt lite utrymme för politisk debatt. Debatten handlar om hur få som kommer att rösta och den sedvanliga "granskningen" av hur den politiska eliten skor sig med hårt klippta bortförklaringar för att driva tesen till sin spets. Vad den samlade bilden för den vanlige väljaren då blir är ju rätt given, för vad ger störst - skapade - rubriker?

Tänk om en vanlig valrörelse hade skickat det budskapet: Detta är så komplicerat så det kan du inte förstå och om du inte är extremt insatt i teknikaliteterna kan du göra som alla andra och stanna hemma, rentav som en protest mot dem som ändå inte göra något annat än att sko sig på din bekostnad i den sedvanligta medieskugga som ligger över mellanvalstiden! Jag är övertygad om att svensken vet mer om hur EU fungerar och alla komplicerade turer än de har en aning om hur en kommun fungerar eller ännu mer vad ett landstingsfullmäktige är eller ens skillnaden mellan riksdag och regering. Ändå kan de pallra sig till valurnorna och göra ett val. Hade de vetat bättre hade de kanske stannat hemma från det med. Vem vet? Och hade de haft det minsta lilla hum om FN som ju är höjt över allt som det godaste av goda, så hade vi nog lämnat den skurkorganisationen för länge sedan. Men i brist på bättre får vi ta det som finns i kampen för en bättre värld och det är kanske gott nog. Precis som EU och vad vi å ena sidan vill med EU och å andra sidan kan göra av EU. Det är ju den intressanta politiska debatten.

Men visst har vi i politiken en hemläxa att göra - också. EU har inte blivit en naturlig del av den politiska vardagen och dels kan kanske inte ett samarbete mellan 27 länder över en hel kontinent med en halv miljard människor alltid bli det. Att det överhuvudtaget finns, i någon mening fungerar och inte ställer till det mer än att en majoritet tycker det får andra hantera, är kanske inte så illa heller i någon mening. Det tar sin tid innan saker blir en naturlig del när det handlar om så tröga processer som demokratin kan vara.

Det går annars bra att som GP gjorde härförleden redovisa hur mycket fullmäktiges beslut påverkas av EU och beklaga att vi inte varje gång nämner EU när vi har lokala debatter. Lika lite som vi särskilt ofta nämner regering och riksdag i lokala debatter. Dock oftare. Det har med närheten att göra, men ännu mer EU-politikens dilemma så länge det bygger på nationellt samarbete och inte ren överstatlighet: Att det inte blir en kamp mellan olika tydliga regeringsalternativ. Det är nog den politiska valtemperaturens viktigaste stämningshöjare och det momentet saknas. Det är nog den viktigaste förklaringen till att de riktigt hårda politiska konfrontationerna inte blir lika tydliga och därmed intresset inte lika högt. Men samtidigt; hur mycket bevakar samma journalister egentligen EU i vardagen och hur mycket lägger media på det för att göra de politiska meningsskiljaktigheterna tydliga bortanför tillfällighetsfrågor som lite slumpmässigt kan poppa upp lite då och då?

Jag tror svensk media utan konkurrens är världssämst på det, inklusive en rad länder som inte är med i EU. Hur många debattartiklar om EU bedöms som intressanta av debattsidorna under mellanvalsperioden - trots att de just tar upp sådant som har den betydelse i vår vardag som man nu hävdar att de har - när nu inte lite utrymme släpps till slentrianmässigt i valrörelsen? Det ger också en bild av ledarsidornas intressanta stående tes om att detta val dels är som alla andra val, dels att partierna inte tar sitt ansvar för det valet. Mer än Sverigedemokraterna verkar det som av det mediaintresse de får i förhållande till de siffror de faktiskt uppvisar. Det ena ger det andra skulle jag säga.

Vi skulle ha val oftare, så blir inte varje val så stigmatiserat, utan en naturlig process där människor gör sin valhandling utifrån en levande allmän demokratisk debatt. Det är i alla fall min lilla demokratiska dröm.

Stadsdelsnämnder = Delad Helhet i dubbel bemärkelse!?

2009-05-14T19:20:00.000+02:00

Så är diskussionen om stadsdelsnämnderna igång igen. Deras vara eller inte vara. Men ärligt talat, så föreslår ju ingen idag deras fullständiga avskaffande i Göteborg. Tiden är nu mogen att göra en förändring, men utan att för den skull kasta ut barnet med badvattnet. Det går att prata om indirekt valda politiker som fattar beslut över medborgarnas huvuden, men ingen har väl sagt att det är kommunfullmäktige som skall fatta varenda beslut i denna enorma kommun? Fortfarande krävs nämnder och styrelser och om de styr på längden som facknämnder för ett visst sakområde eller bredden som stadsdelsnämnder över fler sakomoråden inom ett visst geografiskt område är ju inte så stor skillnad ur den aspekten. Så låt oss inte förenkla debatten för mycket.

Jag har själv uttatalat att tiden är mogen för en halvering av antalet SDN. Det är också det vi i Alliansen är överens om. Det är en smart strategi, att slå samman nämnder som idag ändå samverkar väldigt mycket samtidigt som man inte göra hela havet stormar och lägger all kraft på att utreda allt och sedan organisera om allt med all tidspillan och tapp i verksamhetsfokus det innebär. Det gör att de nya ledningarna kan se igenom hela sin nya sammanlagda befintliga verksamhet och skala bort allt dubbelarbete och onödigt arbete och där pengar rinner till fel saker med nya ögon, men utan att tappa fokus på uppdraget att leverera välfärd till göteborgarna med risk för att bara titta inåt på organisationsförändringen som sådan. Sedan kanske det om några år när våra idéer om valfrihetssystem som ger makten till medborgaren och brukaren och de sammanslagna SDN:en börjar bli obekväma i alla fall är dags att ta något nytt steg bort från hela SDN-systemet. Till vad vet inte jag just nu dock. För centrala facknämnder i en storstad som vår är jag tveksam till. Då bygger vi åter barriärer och byråkratiska kolosser som var anledningen till att en gång skapa SDN.

För fyra-fem stadsdelsjättenämnder som diskuterats av och till tror jag inte alls på. De blir ju var och en som ett helt Uppsala och kan omöjligen styras av en enda nämnd med dessutom fritidspolitiker. De kommer att bli undernämnder, rent lagmässigt måste det rentav till flera sociala utskott i en sådan befolkningsmässigt stor nämnd, och allt mer arvoderade politiker för att överhuvudtaget gå att hantera. En stadsdelsnämnd av idag är ju som en medelstor svensk kommun. En kommun som har ett kommunfullmäktige, en kommunstyrelse med åtminstone någon eller några heltidspolitiker samt ett antal undernämnder för olika sakområden. En stadsdelsnämnd däremot är just bara en stadsdelsnämnd. De kan inte heller helt frikoppla sig från kommunen i sin helhet, det är de för små och sårbara för. Ett fåtal regionala nämnder däremot kommer att kunna bli sig själva nok och kommunledningens möjligheter till att styra dem vill jag tro på lika väl som en amsaga. Det blir fyra eller fem Göteborg eller så faller de ihop av sin egen tyngd.

Precis som de gamla facknämnderna en gång gjorde. Den gamla skolstyrelsen där beslutsfattarna knappt visste ens åt vilket håll skolan de fattade beslut om låg och inte hade en aning om alla pengar som rann åt olika håll i alla de undernivåer som med nödvändighet måste till i en så stor komplex organisation. Och då hade de inte ens ansvar för skolans inre arbete som kommunen idag har. Ingen utanför rådde heller på dem, allra minst den centrala kommunledningen som istället mest var en krigsskådeplats mellan de olika tunga facknämndernas företrädare för att roffa åt sig maixmalt med pengar snarare än att se till helheten för stadens bästa. Känns det för övrigt igen från sjukvården med sina professionella elefantiasisorganisationer?!

När SDN infördes kunde man spara in om det var ett par hundra tjänstemän och hittade pengaflöden som man inte hade en aning om att de fanns och vart de gick till. Hade vi inte infört SDN samtidigt med krisen i början av 90-talet hade vi aldrig klarat av att spara upp till 25% i nettokostnader på enskilda verksamheter utan mer dramatiska effekter i servicen till medborgaren än som det då blev genom att även små siffror plötsligt blev relevanta i den ekonomiska redovisningen på SDN-nivå, som tidigare bara stått i kolumnen övrigt, samtidigt som det fanns samordningsvinster att göra över de olika gamla facknämndsområdena där vallgravar skilt också arbetet i vardagen åt. Det finns en anldening att SDN-folket knappt reser någonstans för konferenser och studiebesök - alldeles för lite faktiskt - medan centrala facknämnder åker till de mest märkliga ställen utan särskilda tydliga anledningar - på sina håll lite väl mycket kanske. Det blir helt enkelt svårare när du som beslutsfattare befinner dig nämrare medborgarna och verksamheten att medvetet lägga pengar på på sådant istället för verksamheten.

Till det kommer möjligheten att känna de lokala förutsättningarna och anpassa verksamheten utifrån det på mest effektiva sätt och rentav tillåta att det blir lite olika, för det ser väldigt olika ut på olika håll i Göteborg. Det är nog den stad i landet där de geografiska skillnaderna också får ett så tydligt genomslag i vilka behov och vilken service medborgarna efterfrågar och har behov av. Det finns vinster i det med. Det är också en del av sanningen att bära med i minnet. Därmed inte sagt att SDN lyckats bryta med allt det som var dåligt och lyckat i allt det som är bättre. På sin håll tvärtom tyvärr, samtidigt som man byggt upp nya murar runt sig.

Men till och med demokratifrågan som var en av huvudanedningarna till att vi från Folkpartiets sida var de som först var för reformen har inte blivit så illa som det i debatten ibland görs gällande. Det är väl bra om politikerna har lite bättre koll på verksamheten de är satta att fatta beslut om och om den medborgare som vill också har mycket lättare att komma åt sin politiker. Det har otvetydigt varit fallet med SDN jämfört med världen innan SDN i Göteborg. Nackdelen, i den mån nu medborgaren uppfattar det som en nackdel, är förstås att det är svårare att lägga ned en skola om man sitter nära en av de få skolor man har i sin stadsdel och möter föräldrarna på de öppna mötena, än att sitta i en central nämnd långt bort från den berörda skolan. Det är ju en av skolans problem idag, att pengarna går till allt för dåligt utnyttjade lokaler istället för bra verksamhet. Att spara pengar så att det slår rättvist är dock aldrig lätt, oavsett organisation.

Majoritetens stora fel har varit att de abdikerat på kommuncentral nivå. En decentraliserad organisation kräver egentligen en ännu tydligare och mer samlad central ledning och styrning för att hålla ihop. Det kan låta som en självmotsägelse, men är en realitet, om det också skall finnas en central ledning och det måste det förstås i en kommun med ett av medborgarna valt fullmäktige som högsta beslutande organ. Medan kommunstyrelsen har fler heltidspolitiker än någonsin, jag är en av dem det är bara att erkänna, så har vi mindre ansvar i dagens styrmodell än någonsin. Det ligger helt och fullt på fritidspolitikerna lokalt. Det försöker man nu rädda hem med något som kallas processledare som ska se till att alla nämnder och styrelser följer kommunens gemensamma uppsatta mål. Det är egentligen att bakvägen försöka återupprätta ansvariga kommunalråd, fast utan egna mandat annat än att vara något så nästan ute i managementlitteraturen som "processledare". Det är där jag tror att man nu börjat inse hur ostyrigt det blivit. Men det beror inte så mycket på SDN i sig som hur man valt att ordna beslutsprocessen utifrån mantrat att det är en decentraliserad organisation och ansvaret för allt - utom det viktigaste av allt i form av den egna möjligheten att påverka sina ekonomiska ramar - ligger helt utlagt. Då blir det som det blir. Däremot kan färre SDN öka möjligheten till central kontroll, det blir helt enkelt mer hanterbart med 11 nämnder som vi föreslår än dagens 21.

Den bästa organisationen är väl den som inte i sig motverkar syftet med att den finns. Det är väl lite drastiskt uttryckt ungefär så långt vi människor kan organisera alla våra olika viljor i särskilt en demokratiskt styrd organisation som kommunen. Alla organisationer har sina fördelar och sina nackdelar, men när de senare börjar övertrumfa de förra så är det dags att göra något. Där är SDN idag efter nu snart 20 år och det är ju inget konstigt med det. Tiderna förändras. Att nå sin politiker är mer av att hitta en kanal på nätet än ett lokalt medborgarkontor på gångavstånd hemmavid. De små specialverksamheter som också behövs hamnar allt mer i kläm ju längre tiden går och de tillåts att allt mer splittras upp och smetas ut lokalt. Möjligheten att hålla ihop frågorna kommuncentralt eroderar. Svårigheten att överhuvudtaget hålla ihop den kommunala verksamheten så att den service du får inte beror på var, i vilken stadsdel du råkar bo, och att undvika onödigt dubbelarbete och slack på fel ställen i organisationen när man lagt sig till med diverse later över åren gör att det är hög tid för en reformering. På den punkten har det gått för trögt efter de utredningar som gjordes för nu ett antal år sedan och aldrig ledde någonvart.

På den punkten är det dags att nu göra något. Den kloka vägen är då det vi i Alliansen enats om, att i ett första steg halvera antalet och därtill införa valfrihetssystem på allt fler välfärdsområden. Det står jag för. Om nu någon orkat läsa ända hit :). Fast ibland behöver en citerad mening i en tidning lite mer rundskrivningar för att bli satta i sitt rätta sammanhang, till och med när de var rätt och i rätt sammanhang redan från början :))! En randkommentar är också att jag tycker det var signifikant att av de tillfrågade medborgarna i samma reportage i GP häromdagen fanns det ett rätt sunt tänkande: Antingen visste man vad det handlade om och tyckte det var bra med närheten i SDN även om det kanske fanns skäl att ändra något och att det nog fanns lite onödigt dubbelarbete kanske eller så var det inget man funderat så mycket på och visste så mycket om och då hade man inte heller så mycket att säga om det. Det är rätt klokt det med.

Grabbkultur och Fotboll i fel ordning!

2009-05-06T13:12:00.000+02:00

Så hade vi en genomgång i kommunstyrelsen idag om fotbollsvåldet. Det var bättre än jag trodde. Inte våldet, men väl mötet. Starten för nya Gamla Ullevi - tänk att man skall behöva skriva så konstigt som "nya gamla" för att det skall bli rätt - varit katastrofal för oss som inte följer fotboll så noga men väl mediarapporteringen. Det slår ju i sin tur mot hela göteborgsfotbollen och Göteborg som evenemangsstad. Där får det inte vara någon pardon i att sätta stopp för sådan huliganism både på och utanför arenan.

Fast jag måste säga att jag tycker framförallt klubbarna slingrar sig en del när det kommer till att tydligt markera mot sina "svansar" eller "firmor" eller vad de nu kallas. De finns en grabbkultur som kanske inte helt och fullt rättfärdigar, men ger utrymme för dessa kriminella huliganer i glappet mellan föreningsliv och kommersiellt bolag som ju en fotbollklubb idag är. Det borde då också finnas ett tydligare uttalat intresse som demokratisk förening och kundorienterat underhållningsföretag att på allvar sätta hårt emot, som man inte riktigt lever upp till tycker jag när frågan spetsas till på det viset.

Det krävs absolut en rad konkreta åtgärder, men det handlar också om attityder som klubbarna själva medvetet eller omedvetet bidrar till och gör att gråzonen mellan en riktig bra supporter och en riktigt dålig huligan blir väl stor. Fotbollen kan inte lösa allt själv, mycket påminner om hur de kriminella gängen fungerar, men de måste bli mer proaktiva som det heter och bjuda in oss alla i dansen för att få bort svansen. Det är egentligen inte vi som skall behöva ta det initiativet. Det var dock bra att vi från kommunstyrelsen gjorde det. Det ökar också min övertygelse om att vi från vår sida i folkpartiet varit på rätt spår i våra budgetar de senaset åren med att det räcker inte med ett center mot organiserad brottslighet, vi behöver också i kommunen en kunskapsenhet kring destruktiva subkulturer överlag som stöd och verktygsmakare åt kanske framförallt socialtjänsten ute i stadsdelarna.

Själv fick jag två ögonöppnare mig till livs:
1. Det går idag att gå in på en fotbollmatch rätt så bra i gasen och sedan fortsätta accelerera med folköl (som ju motsvarar en snaps varje burk). Problemet är inte så mycket folkölen som insläppet enligt min mening. Om man nu skall vara tydlig i vad som är god respektive dålig fotbollskultur åtminstone.
2. Fotbollsförbundet berömmer sig av att polisen har behövt minska sin insats från 450 till hälften för varje högriskmatch! Jösses, är det så mycket - fortfarande! Trots att klubbarna öst på med egna matchvärdar och allt vad det heter. Tala om att samhället redan lägger in väldiga resurser på detta - och ändå går det överstyr. Förstås beroende på att resurserna läggs in där snarare än att minimera problemet som sådant. Det är de åtgärderna, verktygen och opinionsarbetet som måste till.

Det finns all anledning att fortsätta dialogen.

Nya inkomstsamordningsvalser på hög nivå!

2009-04-28T09:19:00.001+02:00

Så var det dags igen!

Denna gång är det före detta generaldirektörer som granskats av TV4 och som gjort de de har rätt till, dvs tagait ut full statlig pension samtidigt som de har andra inkomster som genom att de tas ut som vinster i det egna företaget inte samordnas med pensionen. Vem tackar nej till dubla ersättningen för halva jobbet?!

Det är det jag försökt få stopp för här i Göteborg, att före detta kommunalråd och chefstjänstemän med avtalspensioner skall kunna göra samma sak. Det har fallit på juridiken, att det är svårt att få till en vattentätt sådan klausul i avtalen, men det alla andra som hävdat detta argument då missat är att detta handlar inte om juridik och avtal, det handlar om etik och moral.

Hela syftet med inkomstsamordningen är att det inte skall gå att få en offentligt finansierad full pension samtidigt som man har andra inkomster - oavsett sedan i vilken form de inkomsterna kommer. Genom att påtala detta enkla faktum i också en klausul i avtalet blir det mycket tydligare för den enskilde pensionstagaren vad som förväntas också om inkomsten kommer på annat sätt än som direkt lön. Det ger även kommunen en legal möjlighet att granska de inkomsterna för en diskussion med avtalspensionären om inte det borde vara föremål för inkomstsamordning eller inte. Det blir då inte lika självklart enkelt att gå vid sidan av andemeningen med inkomstsamordningen bara genom att starta ett eget bolag som det helt uppenbart är för berörda intevjuade generaldirektörer. Även om de gör helt lagligt rätt.

Det jag efter många år och turer fick till var att det nu åtminstone skrivs in i våra avtal att kommunen har rätt att efterfråga även andra inkomster än direkt lön såsom via ett eget bolag. Det är naturligtvis ett steg i rätt riktning och ibland får man nöja sig med det lilla. Bara att fårgan kan ställas kan ju ha en återhållsam effekt även utan att några skarpare avtalsvapen finns inskrivna. Men ens bara det var det häpnadsväckande knöligt att baxa igenom och få med sig alla övriga utom signifikant nog socialdemokraterna som inte ens ville det lilla.

Det handlar inte om stora pengar eller att någon medvetet luras eller att det inte är lite juridiskt svårt, utan om att så långt det går försöka täppa till de kryphål som finns och skapa ett gentemot den enskilde göteborgaren etiskt, tydligt och hållbart system. Jag tycker det är okej att den som - tvingas - lämna sin tjänst i förtid på en hög utsatt position också skall ha en bra ersättning under tiden man arbetar och därefter ett rimligt vederlag under en övergångsperiod. Däremot är det förstås vare sig en livslång inkomstgaranti för den som lämnar långt före den egentliga pensionsdagen eller rätt att kunna få ut både sådan pension och annan lön samtidigt.

Riksdagen har en dylik klausul om att kunna samordna inkomster även från eget bolag. Regeringen avser nu att se över det. Då borde vi väl ha kunnat göra det också i Göteborg. Tyvärr har hittills mina frågor om det är idé att åter väcka den frågan besvarats nej av en tydlig politisk majoritet. Men skam den som ger sig.

Vanvård ovård eller bara bra vård och omsorg för äldre i Göteborg!?

2009-04-20T11:30:00.000+02:00

GP har haft ett par artiklar i helgen om vanvården inom Göteborgs äldreomsorg. Det är ju som Peter Lenken på GP skriver i dagens GP att det förstås inte går att prata om en generell vanvård. Men det finns exempel på brister som är upprörande nog. Brister som slår så oerhört mot den enskilde som drabbas.

Det är precis det jag nu under flera år försökt få kommunmajoriteten att också se. Inte så att de inte ser att det finns problem. Problemet är bara att deras lösning är den så kallade balanserade styrning som kommunen har som kvalitetsuppföljningsmodell. Problemet med den i sin tur är ju att den bara genom årliga enkäter fångar medelvärden som på kommunledningsnivå blir till frågan om värdet 75 eller 76 skall anses som gott nog eller inte. Det säger ju inget om dem som det faktiskt inte är bra för, de som ligger utanför siktfältet för det där medelvärdet och kanske är så få att de knappt förändrar medelvärdet alls, i den mån de alls svarar på enkäten och i så fall vet om de skall våga säga som det är eller inte av omsorg för den hårt kämpande personalen som annars riskerar att få kritiken på sig när det är de som är de som försöker göra det så bra det bara går.

Trots dessa omfattande och kostsamma kvalitetsmätningar vet vi, ärligt talat, egentligen väldigt lite om hur situationen är i vår äldreomsorg runtom ute i stadsdelarna om man ser till det vi behöver för att kunna fatta rätt beslut. Är det svårt att få kunskap om situationen på våra boenden är det ännu svårare i hemmens mörka vrår inom hemtjänsten. Det har varit en av mina käpphästar de senaste åren. Är det någonstans vi skall söka vanvården så är det där. Men då måste vi ha verktyg som kan följa upp kvaliteten. Det räcker inte med bara enstaka enskilda nedslag eller hopp och tro och aggregerade medelvärden.

Det är inte lätt att klaga hos dem man är beroende av för sin livsföring. Det blir inte lättare om man är gammal och skröplig och kanske saknar aktiva anhöriga. Det är dem vi andra, inte minst i politiken, har ett ansvar för att bevaka rättigheterna för och slå larm när det brister, när åtgärder måste till, och det kan då inte få tillåtas ta flera år utan måste ske i stunden. Min övertygelse är att en stor del av möjligheten för en sådan uppföljning ligger i hur cheferna närmast verksamheten fungerar. Vi har lämnat dem allt för mycket åt sitt öde med ett stort ansvar men utan resurser, stöttning och kompetensutveckling för att hantera det ansvaret och se kritik som en väg till förbättring, inte något att tysta ned och lägga tillbaka på dem som för fram kritiken. Det i sin tur kräver kommunens insatser och då inte bara ute i stadsdelsförvaltningarna, utan också engagemang från kommunen centralt. Vi har ju inte ens kvar den styrgrupp för äldrefrågor som tidigare fanns direkt under kommunstyrelsen efter att majoriteten med socialdemokraterna i spetsen lade ned den. Det kräver också modeller och system för uppföljning och granskning som just fångar avvikelserna, inte bara medelvärdena, och lyfter fram anmälningarna som något positivt, som en grund för åtgärder.

Det saknar vi idag i Göteborg. Jag är övertygad om att en äldreombudsman, som vi från folkpartiet liberalerna föreslagit gång efter annan här i Göteborg, är en nyckelperson för ett sådant kvalitetssäkringssystem genom att vara en av de som kan fånga upp där det finns brister och vara en person som vem som helst, den äldre själv, anhöriga eller personal kan vända sig till - också anonymt - för att påtala ovård eller vanvård. Återigen, inte för att peka ut syndabockar, utan för att bidra till en konstruktiv förändring till det bättre.

En annan klassisk politisk skiljelinje är förstås frågan om valfrihet, som i sig också handlar om var makten ligger; hos den enskilde eller hos myndigheten. Den som kan välja kan också välja bort om man är missnöjd. Det är givetvis enklare inom hemtjänsten än äldreboendena, men en tydligare öppen jämförelse som ökad valfrihet innebär är också en press på alla att göra bättre ifrån sig. Det är ungefär som med de öppna kvalitetsjämförelser som nu arbetas med från statsmakternas sida och även om det alltid går att diskutera detaljerna så är det något i grunden bra.

Det är bara att fortsätta den debatten och det gör jag nu genom att - ännu en gång - väcka frågor kring detta i fullmäktige, så får vi se om det blir bättre svar denna gång. Det hoppas jag faktiskt! För jag tror ju inte att det finns en ovilja hos någon annan att göra gott, man har bara låst sig vid en enskild kvalitetssäkringsmodell som missar den ack så viktiga detaljen: De enskilda individer som kommer i kläm! Det är en av de saker vi måste förändra, bland mycket annat!

Full fullmäktigefart, eller!?

2009-04-16T22:04:00.000+02:00

Så var dagens fullmäktige avklarat och det var väl inga direkta höjdarintressanta debatter, även om jag kan konstatera att jag träffat mina övermän - framförallt män - i långrandighet och att vägra inte ha sista repliken på vänsterbänken ;). Fast om en bostadsförmedling var det deras gruppledare Marie Lindén som höll i, för tredje gången. En favorit i repris från deras sida helt enkelt. Förslaget blir inte bättre för det. Det är bostäder folk vill ha, inte en bostadskö! Själv stod jag i tre år och missade att återanmäla mig med en dag för nu väldigt många år sedan när det fanns en sådan så kallad förmedling (vad den förmedlade var mer osäkert). Därmed var jag utkastad ur den kö jag inte avancerat en millimeter i under de åren. Grattis helt enkelt.

Hur märker man annars att man nått någon slags stadie av akut hjärnstress? Jo, det finns tre tydliga symptom.

1. När det är lätt att försvinna iväg och svårt att hämta hem i sina egna väl så viktiga utläggningar om än mer väl så viktiga saker, så att till slut sitter man och ser på när man själv pratar. Så var det igår. Inte bra! Men mänskligt!

2. När man i som dagens debatt om kommunens årsrapport för 2008 som jag höll i för vår del missade att hinna få med något av det mest tänkvärda, att som en av de mest centrala punkterna i stadsdirektörens sammanfattning över året finns etablerandet av kunskapscentret mot organiserad brottslighet. Då blir vilka problem vi har plötsligt väldigt tydliga, att den insatsen är en av de viktigaste som gjorts. Och så får man inte prata om gangsterstad! Varför inrättar vi det i så fall annars?! Hemskt nog verkar det ju också som om vi har det första helt oskyldiga dödsoffret nu, även om det mesta ännu är väldigt osäkert kring dödsskjutningen av studenten i Johanneberg. Det finns anledning att återkomma om detta. Fast att missa det. Inte bra! Men ingen katastrof heller - i just det sammanhanget alltså!

3. När man etter värre helt missar att anmäla ordet i frågan om den rapport som var ett resultat av vår motion om att öppna hemtjänsten för fler aktörer, som istället blev en rapport om hur kommunen kan stödja den sociala ekonomin inom hemtjänsten. Vällovligt men ändå så fel tänkt. Det har jag kommenterat tidigare. Jag blev distraherad av en partikamrat direkt efter årsrapportdebatten och så var den frågan förbi. Fast det gör nu inte heller så mycket. Det vi från alliansens sida yrkade på där återkommer och det rapporten tar upp föreslås bli beslutat i samband med att vår motion om valfrihet rent allmänt inom det sociala området kommer upp nästa kommunfullmäktige. Så då kan jag ändå till en del använda det jag faktiskt emellan mötena idag hade hunnit skriva ned. Men så går det när man inte ligger på, ingen annan gör det åt en, kan väl slutsatsen av det sammanfattas med som en gliring till alla som annars gärna tar åt sig äran av det som blir när det blir. Ja, ja, den debatten kan med fördel sparas till nästa gång, men lite snöpligt ändå, det måste väl tillstås (berätta inte för någon :)).

Då är det helt enkelt dags att backa hem och ta om igen. Det var skönt med påskhelgen, men vädret - en dag sol och du förlåter allt dåligt väder som någonsin varit - gjorde ju att det kändes som att komma tillbaka efter sommarsemestern igen och i och med att veckan innan och nu efter blir så komprimerad får man tillbaks den ledigheten med rejäl baksving istället. Det blev lite väl många skrivelser och frågor att hantera på kort tid inför framförallt kommunstyrelsen samtidigt som man skall hinna med sådant som ett intressant besök på KFUM i deras nya lokaler med många spännande förebyggande ungdomsprojekt som jag var på idag exempelvis efter ett morgonmöte i styrgruppen för ny spårvagn där vi måste sätta ned foten om 25 ytterligare vagnar samt därefter direkt till en tretimmarsövning fram till lunch i Spårvägsstyrelsen om kommande anbudshandling i förestående bussupphandling med alla intrikata frågeställningar att hantera nu när en försäljning av bussverksamheten aldrig kom till skott samt däremellan byte av däck på bilen, telefonvisa avstämningar varav ett långt och allvarligt - rent ut sagt påfrestande - samtal som sekretessen förbjuder mig att gå in på och så nu närmare fem timmar kommunfullmäktige till sena kvällen. När det är en normaldag känns det att fredagen närmar sig.

Men då har jag bara ha två träffar inplanerade, dels om vår motion om ombud för funktionsnedsatta som en väg för att underlätta i kontakterna med det offentliga, dels om mitt uttalande i media om att det finns områden i vår stad där exempelvis tejejer inte vågar gå ut hursomhelst utan att bli trakasserade. Det är två vanliga människor som själva lever i den världen som var för sig bett om att få prata om det och det skall bli oerhört intressant att höra vad de har att säga och vad det kan ge för det fortsatta arbetet med dessa frågor för mitt vidkommande. Sedan skall nog några av högarna på skrivbordet - ja just nu staplar jag dem även på min fåtölj och på soffbordet - flyttas om (ibland känns det ju som det är det man gör när man får en stund över, försöker bringa ordning genom att flytta papper och däremellan läsa in, agera eller reagera samt formulera sig med i högsta grad varierande framgång). Ännu en dag på jobbet helt enkelt!

Ge även äldre par fler typer av anpassade boenden!

2009-04-15T11:38:00.000+02:00

Nu är jag glad! För nu blev det beslut om taxor och regler för äldres rätt att få bo ihop även på äldreboenden när bara den ena parten egentligen har så stora behov att han eller hon får rätt till det. Jag har bloggat om det tidigare och vägen fram till dagens beslut i kommunstyrelsen.

Överlag var det mycket äldrefrågor som nu hanterades. Bland annat remissen om "Bo bra hela livet" där frågan om trygghetsboenden tas upp. Där ville vi från Alliansens sida var mer positiva till det än vad som nu beslutades som kommunens svar på den remissen, även om man inte är negativ heller. Det handlar mer om att vilja för att det också skall bli något. Den viljan visar inte riktigt socialdemokraterna och därför händer inte så mycket. Det är ju direkt kopplat till inte minst frågan om äldre par med olika omvårdnadsbehov. Det finns idag inga boenden som passar dem, som både kan ta hand om stora omsorgsbehov och vara ett bra boende för den som är friskare. Det saknas boenden mellan det vanliga ordinära boendet och de rena särskilda boendena som ju är allt mer av någon slags sjukhem. Jag avskyr termen "mellanboende" och därför är det så bra med en beteckning som just trygghetsboenden som visar vad det egentligen handlar om samtidigt som det kan byggas upp på många olika sätt. Det är det vi borde diskutera, inte om vi skall ha det eller inte. Det är hög tid att det nu sker något i Göteborg istället för att det bara fortsätter läggas ned de få boenden som finns.

Gangsterstad utan valfrihet för äldre - Inte var det så vi ville ha det!

2009-04-08T17:59:00.000+02:00

Tiden går fort när man har roligt heter det. Det gör den även när man har fullt upp. Särskilt när det är en komprimerad vecka och allt skall hinnas med innan helgen och vi har många ärenden på gång nästa kommunstyrelse på onsdag.

VALFRIHET FÖR ÄLDRE - OCH FLER SOCIALA FÖRETAG, TACK!

Inte minst inom äldreområdet såsom den ständiga striden om mer valfrihet för äldre där socialdemokraternas och miljöpartiets nya linje är att få det till en fråga om att stötta den så kallade sociala ekonomin eller inte. Det är ju förstås en dimridå, därför att de som gynnas mest av valfrihetsmodeller, utöver den enskilde äldre förstås, är ju de sociala företag som vill erbjuda hemtjänst och annat till olika grupper. Det går inte heller att enbart bjuda in sociala företag eftersom det är omöjligt att dra gränsen för när ett företag går från att vara ideellt icke-vinstdrivande till att vara ett vanligt privat bolag. Dessutom vet jag många enskilda kvinnor med invandrarbakgrund som startat aktiebolag för att det är den tryggaste företagsformen och inget hellre vill än att erbjuda hemtjänst till sina språkgrupper. De stängs ute om man bara tittar till företagsform istället för innehåll. Det är bara dumt. Syftet måste ju vara att erbjuda den enskilde äldre valfrihet och i den strävan se till att hitta vägar för att särskilt uppmuntra ideella aktörer och kooperativ med flera sådana aktörer, inte tvärtom!

GANGSTERSTADEN GÖTEBORG - PART II!

Jag fick idag också på fråga i ett samtal anledning att diskutera den senaste tidens skjutningar i Göteborg. Jag säger det igen: Göteborg är en gangsterstad! Tyvärr! Det var många som blev upprörda när jag sade så när det var direkt gangsterkrig på våra gator i somras. Man får inte överdriva hette det. Det skadar vårt rykte hette det också. Som om gangstrerna inte förstör vårt rykte ändå. Som om det formidabla öppna krig som var då inte är ett uttryck för något fundamentalt fel som är en mycket allvarlig underströmning, en veritabel cancerböld, i göteborgssamhället som vi faktiskt inte har kontroll över. Vi befinner oss nu mitt i ett lågintensivt krig som av och till slutar i ond bråd död på våra gator. Det är verkligheten. Tyvärr.

Det finns många förklaringar till det. Den sociala segregationen och utanförskapet är en grogrund. Det måste vi också våga säga utan att bli utpekade som att det är den som säger det som är problemet, inte det som man pekar ut som ett problem. Tankefelet är att lösningen sedan kanske inte finns där problemet är som mest uppenbart, i våra segregerade förortsområden, utan i att se till hela-staden-perspektivet och därmed finns att söka på helt andra ställen. Lösningen kanske finns i åtgärder som berör de ännu mer välbeställda segregerade förorterna på andra håll eller i centrum eller vad det nu är. Sedan är det självklart så att problemet inte är om vi har hyfsat välmående villaområden, problemet är om vi har dysfunktionella fattiga utanförskapsomården. Och det har vi idag. Ingen sitter inne med alla lösningar och svar på det problemet, men tillsammans kan vi göra mer!

Det är det vi måste diskutera och för det behövs ett politiskt forum som idag inte finns. Orsaken till att det är att kommunmajoriteten aktivt motarbetar att frågorna lyfts upp på det sättet i kommunledningen. Det närmaste vi kommit är att börja bygga långsiktiga nätverk via sociala resursnämnden för ett socialt hållbart Göteborg till år 2020. Självklart borde även det höra hemma i kommunstyrelsen. Det finns dock också mer akuta saker att i avvaktan på arbetet med S2020 hantera som vi självklart behöver dryfta i den högsta politiska ledningen oavsett om jobbet görs lokalt eller inte. För helheten kan inte delarna ensamt ta ansvar för hur mycket vi än lägger på dem att ta det ansvaret. Tiden rinner ifrån oss. Det visar ju - återigen - den rapport som nyligen presenterades om den ökande segregationen i Göteborg som jag kommenterat tidigare.

En av de saker jag tänker närmast på i det här sammanhanget är de subkulturer som växer fram på olika håll oavsett det är ungdomsgäng, organiserad kriminalitet, hederskulturer - som ju borde heta skamkulturer - eller fanatism av olika slag. Den som inte förstår det ser det inte heller ens om man har det mitt framför sig och kan ännu mindre se kopplingarna till andra skeenden på andra håll. Därför behöver vi kommuncentral kompetens som kan ge kunskap och samordning och stöd ut i verksamheten kring dessa frågor. Det har vi under nu flera år föreslagit i vår budget för Göteborg. Det är bra med kunskapscentret mot organiserad brottslighet som kommunen bygger upp efter att vi i Alliansen tog initiativet, men vi missar viktiga andra aspekter genom det ensidiga fokuset på organiserad "klassisk" kriminalitet.

Det är absolut hög tid för en integrationskommission i Göteborg när vår idé om en integrationsstrategi direkt under kommunstyrelsen bara landade i ett balanserat styrkort, en statistisk uppföljningsmodell, för integration som vi fortfarande inte sett. Men det är kanske dags att ännu en gång också specifikt kalla till en hearing om situationen på våra gator och torg och hur vi hanterar det utifrån ett kommunledningsperspektiv, även om det inte är lika spektakulärt som när kriget bokstavligen rasade och jag begärde och fick till stånd det direkt efter sommaren då kommunstyrelsen kallade polisen till sig. Mitt i den ekonomiska krisen kan vi inte bara stirra oss blinda på våra interna kommunalekonomiska problem, precis tvärtom!

Det skall jag fundera på över Påskhelgen.
Glad Påsk helt enkelt!

Sista slutjusteringen för också äldre pars självklara rätt att inte tvingas isär!

2009-03-30T15:39:00.000+02:00

Ibland tar saker och ting sin tid innan bitarna faller på plats. En av de första saker jag gjorde när jag kom in i kommunstyrelsen 2005 var att stoppa planerna på att göra det ännu svårare för att få rätt till en plats i äldreboende. Det var riktlinjer som hade tragglats genom alla kommunala instanser inklusive pensionärsråd och bara var uppe för konfirmering i kommunstyrelse och fullmäktige när jag bokstavligen sade "stopp och belägg!".

Sedan tog det ett halvårs diskussioner innan vi till slut istället kunde enas om att tvärtom, för första gången på år och dagar, minska kraven för rätt till ett boende. Verkligheten hade hunnit ifatt även de övriga till slut. Det hade gått för långt med den så kallade "kvarbo-principen" där äldre skulle bo kvar hemma till snart sagt vilket pris som helst. Det är fortfarande något av det jag är mest stolt över att ha åstadkommit.

Tyvärr fortsätter ju dock majoriteten att lägga ned äldreboenden så det reala genomslaget är allt för begränsat. Och det fortsätter jag förstås att tjata om. Det saknas dessutom attraktiva boenden för den som inte så väldigt illa däran som de flesta idag är på våra äldreboenden som snart sagt mest kan liknas vid de gamla sjukhemmen igen.

En sak missade vi dock, eller rättare: Jag trodde det skulle räcka med det. Det visade sig dock att skrivningarna inte hjälpte de äldre par där bara den ena hade ett stort omvårdnadsbehov. När jag blev uppmärksammad på flera upprörande fall där äldre par som levt ett helt liv ihop tvingades isär av kommunen ställde jag en fråga i fullmäktige om det rimliga i detta och om vi inte borde ändra regelverket så att det inte gick att missförstå. Svaret blev att det borde vi nog göra och i kommunstyrelsen gav vi sedan ett gemensamt sådant uppdrag - även om socialdemokraterna osnyggt försöker ta åt sig äran för det så här i efterhand - som efter en tid kom tillbaka i form av ett förslag om förändrade riktlinjer som gjorde tydligt rätten för även äldre par att få bo ihop. Det är egentligen tragiskt att något så självklart skall behöva skrivas in i regelverk när vi i övrigt slagit fast viljan att göra det enklare äverlag att få rätt till äldreboende.

Nu kommer så, till slut, det sista steget på denna resa upp på kommunstyrelsens bord nu på onsdag i form av ett följdbeslut avseende taxor och avgifter för att verkligen möjliggöra för även den som inte egentligen har behov av en äldreboendeplats att få flytta med sin make/maka.

Det glädjer mig verkligen i allra högsta grad. Nu hoppas jag vi aldrig mer skall få läsa sådana saker i Göteborg om hur man tvingar isär äldre par. Det finns bara ett stort problem och det är att lika mycket som vi saknar boenden av olika slag för äldre rent allmänt, lika mycket saknar vi bra anpassade boenden för par med olika behov. Det är ju ärligt talat inte särskilt roligt att som relativt frisk komma in i många av dagens så kallade boenden. Jag är dock glad för att möjligheten finns, på papper. Ännu gladare blir jag när vi följdriktigt ordnat bättre anpassade boenden för de olika behov som finns. Det är en fortsatt kamp att föra.

Alla äldre är inte ett och samma, vilket tyvärr alldeles för mycket av dagens socialdemokratiska äldrepolitik utgår ifrån.

Inga krafttag mot segregationen i sikte för Göteborg, nu heller!

2009-03-26T23:14:00.000+01:00

Det har ju varit lite skriverier om segregationen i Göteborg efter en utredning som gjorts på uppdrag av stadskansliet. Det konstateras att segregationen bara ökar. Det tråkiga med det är ju att utredningen egentligen inte visar på något nytt, tyvärr. Jag är bara fascinerad över ansvarig i kommunstyrelsen, Anna Johansson (s), som med en dåres envishet hävdar att det bara är att jobba på som man gör och ett uppdarg för alla andra, men inte oss i kommunen centralt. Vi skall bara följa utvecklingen heter det.

Här har vi en av våra viktigaste och största ödesfrågor för hela Göteborgs framtid och så skall vi bara sitta på åskådarläktaren! Är det någon gång kommunledningen måste ta just ledningen så är det väl när vi har en stad som håller på att bli två, en del som hänger med och en som inte gör det!? Denna passivitet gör mig bara allt mer frustrerad.

Därmed självklart inte sagt att vi i kommunledningen kan eller skall göra jobbet, det ligger på alla och envar i hela Göteborg egentligen. Men vi måste ta vårt aktiva ansvar och peka ut färdriktningen, vad det är vi egentligen vill skall ske på vilket sätt. Det är ju det som är politikens ansvar. Det tar man inte från kommunmajoriteten idag, tyvärr. Alla våra förslag om en integrationsstrategi under ledning av kommunstyrelsen, om en integrationskommission direkt under fullmäktige och kommunstyrelsen med flera mer konkreta åtgärdspaket har ju bara slagits undan. Och inte blir det bättre, kan vi åter konstatera.

Ibland tycks det som att det är bättre att inte prata om det eller lyfta in det i kommunens högsta ledning, för då finns det inte, då stör det inte bilden av det goa glada Göteborg. Men hur gott och glatt är det för dem som finns i de utanförskapets fickor vi idag ser växa sig allt fastare i våra förorter?! Det sker jättemycket positivt där som absolut skall lyftas fram, men det finns också sådant som inte är lika trevligt som vi inte heller får blunda för. Särskilt som kristider inte gör det bättre. Det är att svika dem som drabbas idag. Det är också utan tvekan något som slår tillbaka mot oss alla förr eller senare. Och då har det tillåtits gå för långt.

Det är därför även vi som har ansvar för kommunen i sin helhet måste ut på arenan. Det är för stort och rör hela staden i alla dess aspekter för att tro att det kan lösas ensamt av enskilda stadsdelsnämnder och bostadsbolag. Det är i alla fall min fasta övertygelse.

Dagens fullmäktige: Biltullar, Äldrerätt och Livets slut.

2009-03-26T22:49:00.000+01:00

Det var en kort fullmäktigelista idag, men blev ett lååångt fullmäktige. Fast denna gång var det inte jag som åstadkom det även om jag hade två interpellationsdebatter. Två viktiga sådana.

Den långa debatten blev förstås om biltullarnas vara eller inte vara, eller snarare på vilket sätt de skall vara och vem som skall tillfrågas om dem. Det blev återremiss och den kommer väl på returen till nästa gång och då blir det som det blir. Majoriteten vinner och vill bara titta på trängselavgifter och vi förlorar som vill se över alla former av avgifter i samverkan med kranskommunerna.

Min uppfattning är att Göteborgs problem inte är Stockholms, snarare precis tvärtom. Medan Stockholm har problem med mycket bilar i city, få tillfartsvägar till följd av sina öar och tillgång till framförallt pendeltågsnät, så har vi få bilar i city men trängsel vissa stunder i Älvsnittet - som vidareköar sig i staden som helhet - och väldigt många tillfartsvägar samt nästan ingen infrastruktur för pendeltåg. Därför är trängselavgifter för att styra bort trafik inte vår lösning. Det är istället att skapa mer och bättre infrastruktur över älven och för pendlare att överhuvudtaget kunna välja kollektivtrafik och det som då, under galgen, kan behövas är trafikavgifter som finansierar det.

Annars fick jag svar på min förundran över att stadsdelsförvaltningen i Majorna åter förvägrat en äldre människa att flytta till ett önskat äldreboende i en annan stadsdel. Jag väljer att tro på att det nu inte skall hända igen. Det är ju andra gången jag lyft frågan. För några år sedan drev jag ju debatten om Gudrun 92 år som inte fick flytta till Örgryte. Mitt intresse är ju inte att märka ut Majorna. Mitt intresse är att inte enskilda skall drabbas av att vi råkat organisera kommunen i 21 stadsdelar som bygger murar sinsemellan. Det gäller att aldrig tappa bevakningen av det tycks det, särskilt i ekonomiskt trängda tider.

Avslutningsvis fick jag ju upp min fråga om den palliativa vården också, som jag redan skrivit om. Det blev väl som jag förväntat mig. Ett positivt svar om att en översyn för en bättre samverkan omkring den palliativa vården i Göteborg och gentemot sjukvården. Ett mindre positivt om vad som nu händer i Linnéstaden där man ju fortsätter arbetet med att splittra det team som idag finns och servar hela centrumkretsen.

Bra besked om en översyn av vården av döende i hemmet i Göteborg!

2009-03-23T17:06:00.000+01:00

Skall man ropa hej när det utlovas en utredning?! Ofta är ju en utredning bara ett sätt att politiskt begrava en fråga, men denna gång ropar jag faktiskt HEJ, när ansvarigt kommunalråd Marina Johansson (s) på min fråga meddelar att man skall göra en utvärdering av den palliativa vårdens organisation i Göteborg!

Jag uppmärksammade ju tidigare i våras hur nu senast SDN Linnéstaden är på väg att lägga ned det palliativa resursteam för vård i livet slutskede som hittills funnits i centrumområdet för att föra in den i sin egen hemtjänst och hemsjukvård. Det kan aldrig bli bra för en så liten och sårbar verksamhet som betyder så mycket för den det berör, den enskilde döende och dennes anhöriga, att ytterligare splittra upp den. Det har jag också fått flera exempel från de områden där den idag är uppsplittrad som på Hisingen hur olika kvalitet det blir, hur dåligt med professionella läkare som går att uppbåda i en sådan liten organisation och hur sårbart det är när plötsligt behoven fördubblas från en till två döende personer och kompetensbristerna blir påtagliga när sjukdomsbilder och behov är helt olika från fall till fall vilket inte går att hantera i en allt för liten organisation i varje enskild stadsdel.

Dessutom handlar det inte om äldreomsorg, som många ute stadsdelarna tycks tro, utan om vårdinsatser för människor och deras anhöriga mitt i livet och det är faktiskt en skillnad som lätt raderas ut när man lägger in det under äldreomsorgen utan att tänka sig för.

Det är inte värdigt för en stor kommun som vår, som faktiskt har möjligheter till en professionell, flexibel och tillräckligt stor sådan sammanhållen verksamhet i nära samverkan med sjukvårdens läkarresurser. Samma läkare kan inte vara på flera ställen samtidigt och behoven är inte beroende av när respektive stadsdel tidsmässigt över dygnet råkar kontrakterat sin läkare i den mån de alls hittat sådana delade läkare som kan ta några timmar här och några timmar där. Det borde rentav bli billigare dessutom att hålla ihop det än att försöka upprätthålla ett sådant mindre bra team i varje stadsdel.

Därav att jag ställde frågan i fullmäktige om vi verkligen är på rätt väg eller inte och var beredd att lägga ett förslag om en förändring beroende på svar från ansvarig för frågorna. Därav att jag nu är glad för svaret om att det nu kommer att göras en översyn. Det är ju ett bra första steg för att göra det bästa av den palliativa vården i Göteborg. Det är det jag hoppas på i alla fall, för det var ju mitt syfte.

Det var så vi hanterade hospicen en gång i tiden, vården av döende i särskilda boenden när det inte vara går att vara kvar hemma, där det på mitt initiativ i fullmäktige skapades en gemensam hantering som slog vakt om de tre hospice som fanns men var på väg att läggas ned när de hanterades var för sig utan gemensam samordning någonstans. Nu hoppas jag på något liknande för den palliativa vården. Det tror jag vorde det bästa.

Vem har sagt att det inte går att påverka i opposition!? Nu får det inte bara gå för långsamt med översynen samtidigt som det är viktigt att den blir professionellt utförd. Dessutom kvarstår ju frågan om vad som under tiden händer med det palliativa teamet i Linnéstaden efter det här beskedet från ansvarigt kommunalråd?! Det verkar ju lite knasigt att fortsätta på den inslagna vägen nu för att sedan kanske behöva ändra tillbaka igen om det skulle bli det - önskade - utfallet av en sådan utredning att faktiskt inte splittra upp det i varje stadsdel på det viset! Jag hoppas på lokal klokskap och en tydlig central anvisning i den delen nu!

Göteborgsblåsningen?!

2009-03-19T10:56:00.000+01:00

GöteborgsMusiken, numera kallade Göteborg Wind Orchestra (GWO) vilket jag måste erkänna att jag har lite svårt för att anamma även om det är blåsigt i Göteborg ;), är i fara för nedläggning efter att försvarsanlaget som flygvapnets musikkår dragits in. Det saknas idag 6Mkr och om inget görs är det slut den 15 maj något sådant. Det är tragiskt. De har en nyrenoverad fantastisk konsertlokal i Kronhuset och gör god reklam för Göteborg runtom i Sverige och världen. Det är något att satsa på före ett stort pariserhjul hur kul den idén än är!

Vi i Spårvägen är ju en av stiftarna i och med att detta ju egentligen är det som en gång var Göteborgs Spårvägars Musikkår med rötter från 1905! Vi ger också ett bidrag till orkestern, men av förståeliga skäl är ju ekonomin inte sådan att det räcker så långt. Däremot har vi diskuterat en vilja att åtminstone räkna upp beloppet, trots vår ekonomi, och det skulle väl vara bra om alla gjorde det. Dessutom är det ju en marknadsföringssak för Göteborg och att om då Göteborg & Co. drog sitt strå till stacken skulle ju inte vara fel. Har de resurser för att ta ekonomiska risker med ett stort hjul så kan de säkert ta en risk för lite blåsning tills en mer långsiktig lösning hittats. Kan sedan Västra Götaland putta in något så kanske det börjar närma sig hamn, utan att drabba övrig kommunal kärnverksamhet i dessa kristider.

Skulle man inte rentav kunna bli Lisebergs blåsorkester och göra inspel där på deras olika scener och i parken som deras paradorkester - Göteborgsblåsningen! - i övrigt vid särskilda sammanhang så vore ju lyckan gjord?! Jag tror det skulle kunna vara ett lyft för alla parter faktiskt! Men det är väl kanske lite sent i allas planering av sommarsäsong och så, men nu gäller det ju att vara lite kreativ också från de parter som jobbar med detta. Vi får se hur det går, men det vore ju verkligen synd om den skulle gå i graven efter alla dessa år som en unik professionell blåsorkester med ett program så imponerande att det verkligen sticker ut (synd bara att man är småbarnsförälder och knappt ens kommer ut på bio och ännu mindre andra kulturella begivenheter så ofta, men vad jag vet så är det inget fel på publiktrycket i alla fall)!

Göteborgshumorn når nya snurrande höjder - ganska exakt 60 meter visst!

2009-03-12T14:07:00.000+01:00

Jag läste att Åke Lundgren på GT idag skåpade ut alla som inte var överväldigade förtjusta i det Pariserhjul som ju nu snurrar i allt snabbare och märkligare turer. Min kommentar är att det inte är så mycket att alla vill ge Göran Johanson på näpsen som är problemet, det är att förenkla bilden väl mycket, utan att Göran själv hellre sätter sig i centrum på en presskonferens där allt anges som klappat och klart än ser till att förankra och processa en så stor fråga som denna innan det går så långt.

Det mest intressanta är ju att "Göransborg!" med utropstecken med de sista turerna har blivit "Göransborg?!" med också ett frågetecken i leken. Alla i det gamla gänget har sprungit på som om det vore som förr i tiden och nu står de där med rumpan bar och det är egentligen det allvarliga. För det är naturligtvis inte bra att kommunens marknadsföringsbolag i någon mening dras ned inför öppen ridå på det viset. Helt på egen förskyllan dessutom oavsett vad man nu tycker om hjulet som sådant. Det är ju inte utan att det spännande att följa var det landar.

För min egen del efter att ha funderat åt olika ledder utifrån att det ju trots allt är en kul idé och bortsett från det orimliga i 800 besökare varje dag året runt om nu kostnaden 22Mkr stämmer och biljettpriset är 75:-, så är inte platsen som sådan problemet så länge man kollat för säkerheten - som var en av mina första frågetecken - med mera som rent formellt förstås måste prövas. Tvärtom rentav, om man idag ser hur det området ser ut idag. De omgivande dimensionerna med lagerhuskaraktären på operan - vilket jag gillar skall jag kanske tillstå - och Östra Nordstadens betonghetto samt Göta älvbrons spinkiga metallkonstruktion och Läppstiftet gör att jag tycker att den öppna plats som vi lagt ned 3 miljarder på att skapa inte alls är fel för en - tillfällig - konstruktion av det slaget, faktiskt!

Däremot är hela hanteringen av frågan inget annat än rejäl göteborgshumor så här långt, tyvärr.

Media - Demokratins dödgrävare?!

2009-03-09T21:37:00.000+01:00

Jag har ett stående momentum och det är medias roll i den demokratiska dialogen, eller snarare allt mindre roll i densamma. Självklart skall media kritiskt granska fel och brister och missgrepp. Men media har också ett ansvar för att belysa saker ur flera perspektiv för att vara en del av den demokratiska dialogen. När de inte tar det ansvaret så är de inte heller en del av den dialogen. Då är de tvärtom en del av problemet.

Det kanske är att ta i att kalla det demokratins dödgrävare, men i ett land där media är den så kallade tredje statsmakten - inte den fjärde som i alla andra demokratiska civiliserade liberala demokratier där det fristående domstolsväldet är den självklara tredje - så är ju frågan vad som är kvar om den pelaren faller. Att kvällspressen faller ur ramen är en sak, men när P1 och Ekot blir allt mer infantiliserade och nu senast en tidning som Riksdag & Departement spelar på de strängarna, då är det dags att verkligen förtvivla. Dessutom undrar man ju vad poängen är att gå långa journalistutbildningar för att gräva i andras sopor utan att sedan ens kunna förstå innehållsförteckningen på flingpaketen. Min övertygelse har alltid varit att journalistutbildningen är den bästa garanten för att ta död på medias roll som en hörnpelare i det demokratiska resonerande förnuftssamhället. Den som saknar djup på åtminstone ett samhällsområde får inte heller någon bredd, det blir bara en avgrund. Som väl är finns det väl tillräckligt många som kan kompensera de bristerna i den utbildningen på egen hand. Det finns många bra journalister också som väl är och då oftast i de mer lokala medierna. Där har det rentav skett en uppryckning, så kanske håller inte min utbildningsteori fullt ut. Annars skulle jag varit direkt mörkrädd.

Det jag upprörs över nu är att ett beslut som fattats av den socialdemokratiska regeringen i brett samförstånd, som handlar om att ta bort alla ekonomiska avarter som gjort att sådana som vissa av de som annars i ord säger sig vara emot EU för dess fiffels skull i realiteten kunnat sko sig på Europaparlamentets bekostnad, dvs alla vi skattebetalare, och gör att parlamentariker från alla länder nu äntligen skall få samma lön och därmed stora grupper får rejäla sänkningar och som det fattades beslut om under en tid när kronan stod i 8 Euro och inte 12 - ännu ett argument för att vara med i Euron - rapporteras som om det vore något nytt skoop som kan lastas den nuvarande regeringen i en tidning som Riksdag & Departement.

Riktigt slaskigt blir det när företrädare för de partier som skott sig på det nuvarande systemet är de som går i taket om de inte har vett att hålla sig undan medan de som tvärtom inte plockat ut alla extraersättningar eller i skymundan hållt undan ersättningar för att den möjligheten funnits, får stå upp för att få lite mer ordning på torpet för att det skall bli öppnare, rakare och ärligare. Med tiden går säkert Euron ned också, så blir den skillnaden inte så stor. Tyskar och Italienare och andra som hittills haft långt över 100.000 i månaden och inga dubier för att ta ut alla extraersättningar vore ju annars de gladaste om vi nu stjälpte det hela. Det är också det en del av politikens vardag att förhandla och kompromissa för att nå något som sammantaget är lite bättre än det som var och stå fast vid det när det väl gäller.

Den underliggande värre diskussionen som den typen av journalistik spelar på är en hjärntrubbig diskussion om något så omöjligt som att även de politiker som ägnar sina liv åt att leva från sina familjer, förhandla om sådant som syftar till en bättre värld för oss andra - sedan har vi oika uppfattningar om vad det är och det är ju precis det som är demokrati - och vara ute och träffa människor, på möten, debatter, förhandlingar, konferenser, studiebesök, inläsningstimmar etc, etc, dagar, kvällar och helger faktiskt också kan få en lön för det. Jag kan tycka att Vd:ar i storföretagen och de i bolagsstyrelserna får på tok för höga ersättningar i förhållande till sin betydelse, men hyfsat bra ersättningar tycker jag de skall ha för det. I politiken tillkommer ju dessutom den belastningen att den dagen man lämnar - och det gör de allra flesta för det är så det fungerar i samband med valen när partier ökar eller minskar och ledamöter röstas ut eller in - så är ju de enorma erfarenheterna inget som värderas på arbetsmarknaden i övrigt märkligt nog. Men det har kanske med mediabilden av vad politik och politiker handlar om att göra.

Så är det förvånande att det finns ett politikerförakt?! Det är att vara demokratins dödgrävare att mot bättre vetande bidra till det utan att också åtminstone försöka problematisera beskrivningen. Det är något helt annat än att lyfta fram det som är fel, problematiskt och omoraliskt för det finns naturligtvis det med och det är medias roll att granska. Likaså kan man självklart ha olika uppfattningar om vad som är rimligt och inte, men det bygger ju också på en kunskap om vad det handlar om. För det finns faktiskt också något mer än bara fiffel och båg i politiken. Tro´t eller ej. Särskilt lustigt var det när alla trodde att jag som vice ordförande i en stadsdelsnämnd hade anställning, hög lön och tjänstebil och rent allmänt trodde man var dum i huvudet eftersom jag höll på med politik. När jag berättade vad jag hade i ersättning för allt det engagemang och den tid jag lade ned på det vid sidan om mitt ordinarie arbete som förstås blev lidande, för att bidra till att just dessa människors vardag skall fungera med förskola, skola, äldreomsorg och ännu mer inte drabbas av andras elände i den sociala omsorgen etc., så blev de övertygade om att jag var dum i huvudet. När jag inte ens, liksom så gott som alla andra jag känner som är politiskt engagerade, hade vett att sko mig på det! Det är också en verklighet som behöver lyftas fram då och då.

Men, i ärlighetens namn, de allra flesta journalister är också hederligt arbetande personer med tuffa krav på att leverera slagkraftiga intressanta texter för att fylla igen hålen mellan annonserna utan onödig tidspillan, så jag skall inte raljera över dem heller. De har säkerligen inte alltid resersättning, betald logi och transport, dagtraktamente, övertidsresättning och en bra grundlön med dessutom lediga kvällar och helger heller för den delen. Det gäller nog bara kvällstidningsjournalisterna - de där som tycker att de är skjutjärn och inte bara nöjer sig med att harva på i den demokratiska bildningsmyllan - och det kan de ju behöva för det jobbet. Ok, jag är raljant nu, jag vet, med alla risker det innebär. Men man måste också våga föra den diskussionen på det sättet, att ställa saker på sin spets. Tycker jag. (Sedan är det kanske lite att ta i att vilja ha 100.000 i månaden i en småkommun som Lerum för att dessutom förstöra våra andras möjligheter till en växande göteborgsregion med bra tågförbindelser för den som nu hänger med i den plötsliga svängen från min sida - Och Ok, det är utanför ämnet! :)

Allt detta resonemang trots att jag varit den som exempelvis stått på barrikaderna mot ohemula politikerpensioner och de kryphål som funnits - och delvis finns - i Göteborg. Det vore dock för enkelt att bara spela på den strängen. Inget är alltigenom svart eller vitt (utom i populistens färgblinda skalle förstås). Lika lite som allt är jämngrått, inte ens Göteborgvädret!

Hellre många hjul som snurrar än ett enskilt, hurt stort det än är!

2009-03-04T15:45:00.001+01:00

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, vi bor i Ankeborg! Jag tänker förstås på den nya vindsnurran vid Operan. Det är i och för sig bättre att ha byggt en Götatunnel för tre miljarder för att få plats med ett stort Pariserhjul än en beachvolleyplan när Görans ankdamm inte gick att fylla för att tunneln var byggd som den var byggd. Ibland är det en fördel att ta beslut i rätt ordning. Så också när det gäller detta jättehjul.

Göteborgs & Co. och Liseberg hittar på en kul idé, som en tillfällighet finns Göran Johansson med i båda och styr och detta är ju ett livstecken på det om något, lägger ut ett antal miljoner och ser till att få det på båtar från Australien innan man talar om för alla oss andra vilken kul idé man kommit på. Ursäkta mig, vilka friheter kan man ta sig egentligen?! Dessutom kanske det kunde ha varit en affärsidé för Saab att bygga istället för i Australien som testprojekt för vindkraftsnurror (ok, jag är lite ironisk nu om det inte framgick).

Östra Hamngatan är på Nordstadssidan ingen kul gata direkt och platsen nede vid det så kallade Älvrummet kan göras roligare i avvaktan på något annat, men någon demokratisk ordning får det ju vara när en så för stadsbilden stor sak som ett jättehjul skall placeras där. Det är ju inte direkt en liten pjäs det handlar om. Har vi koll på säkerhetsavstånden och allt sådant som väl måste utredas först, hur svenskt trist det är i all glädjeyra över att åter sätta oss på världskartan, eller rullar den rakt ut i älven av sig själv om något skulle gå snett?! Dessutom finns ju en ekonomisk risk som måste vara utklarad, för annars är det ju uppenbart att Göteborg & Co. sitter på för mycket pengar vilket vi ju i våra budgetar gång på gång hävdat men ständigt fått mothugg på.

Jag har ingen egentlig synpunkt på själva idén, den är för ny för att ha hunnit smälta, men just på grund av det däremot många synpunkter på sättet det hanteras. Jag inledde nog fel, det är inte Ankeborg, det är fortfarande Göransborg. Undrar hur kul Anneli Hulthén tycker det är - egentligen!

Jag för min del vill hellre få de ekonomiska hjulen att snurra i Göteborg som helhet än att få just detta hjul att snurra. Jag skulle också vilja se den som på samma sätt skulle kunna förvänta sig, att bara få ta för sig på en så central plats på det sättet om det till exempel kom en privat entreprenör med en dylik kul idé och beredd att stå för risken. Det hade jag tyckt varit mycket roligare och aptitligare i så fall. För nu rullar nog det här tåget, f'låt hjulet, kan jag tro.

Det enda positiva är ju att man kommer att se Hisingen så fint ifrån det :)! Jag antar att man till och med från den höjden lär se Torslandaverken och därmed är namnet givet: Volvo - "Jag rullar" - II! Kan vi bygga en Götheborg II kan vi väl också garantera något som rullar när det är lite knackigt på Volvo i övrigt. Eller varför inte "Kul-lagret", "Konjunkturcykeln", "Snurre-Sprätt"? Göteborgshumorn hittar säkert på något. Jag får fundera vidare också...:))

Gardell och kapitalistiska spelare som spelar med hela kaptalismens fundamenta

2009-03-03T11:43:00.000+01:00

Visst är det en märklig värld. I söndags stog LO:s Wanja Lundby-Wedin brevid aktiehajen Christer Gardell i TV:s agenda och nästan gosade med varandra mot Finn Johnssons och Volvo-styrelsens huvudlösa förslag om att höja bonusarna för de högsta cheferna. Han verkar inte riktigt i takt med tiden den gode Finn och jag kan mycket väl förstå hur Fredrik Reinfledt och Maud Olofsson ryser bara de tänker på att föra dialog med Volvo och dess styrelse, men tyvärr måste de ju samtidigt låta de personliga känslorna stå tillbaka för allas vårt gemensamma intresse av att bibehålla kärnan av en överlevnadsduglig industri kvar i landet mitt i det svarta hål som öppnat sig och nu drar med sig det mesta i fallet. Där öppnar man från framförallt näringsdepartementet för lite väl lättköpta poäng från oppositionens sida som det idag framställs, helt i onödan faktiskt med tanke på vad som faktiskt görs.

Men åter till Christer Gardell, som ju är en av de gamar som med sin utpressnings- och utdelningspolitik gnagt Volvo och andra bolag in på märgen så att man inte står rustade att möta lågkonjunkturen. Man kunde riktigt se hur han njöt av att ge igen på delar av Volvostyrelsen som nu skjutit sig i foten - vem spred den nyheten förresten?! - och att marknadsstrategiskt göra sig till folkhjälte och dessutom vill han väl inte att pengar går till direktörerna i det här läget, dem behöver han ju bättre själv kan man tro! För en gångs skull stod han där i egen hög - i alla fall lång - person, men nog blev det avspända leendet lite ansträngt när frågan om den senaste aktieutdelningen kom upp och hur det då istället plötsligt var styrelsen som i sin klokskap(!) gjort den avvägningen.

Det enda riktiga sättet för Gardell med flera att visa på seriöst ägarskap är ju att nu vara beredda att putta in pengar i Volvo när de så väl behöver det. Fast de pengarna har väl redan blåst all världens väg i aktieraset. Det är därför staten förväntas gå in och täcka det som spelats bort av de som borde vetat bättre.

För mig är Gardell synonym med det som inte är riktig kaptalism, för kapitalism bygger i grunden på kapitalister med långsiktigt aktivt ägande och strävan till kapitalförädling genom att se till att pengarna sätts i arbete. Det var så marknadsekonomin växte fram och det är det som är grunden i den liberala ekonomin. Idag har vi på sitt sätt det värsta av två världar: Anonyma offentliga fonder med enorma kapital men utan ägarintresse - svenskt näringsliv i den del som inte är utlandsägd är ju i princip idag "församhälleligat" genom dessa pensionsfonder och andra motsvarande aktörer - och små men personligt starkare aktiespelare som kan utnyttja "oägarskapet" hos de stora ägarna till att kapa åt sig egen ekonomisk vinning på bekostnad av långsiktigheten i bolagen.

Det är en ny tid med inte minst den tekniska IT-utvecklingen som redskap för snabba ekonomiska affärer, som lever sitt eget liv så att även begreppet kvartalskapitalism idag är för långt tidsperspektiv. På den punkten är det dags att vi liberaler tar kommandot igen och inte lämnar spelplanen fri för förödande motkrafter, antiglobaliseringsrörelser - som av någon anledning ofta är de snabbaste på att använda sig av den nya teknik de är emot och som skapar förutsättningar för just sådana globala rörelser - och andra irrläror. Marknadsekonomi och kapitalism kräver också tydliga gemensamma regleringar för att just slå vakt om en sund konkurrens och ett sunt företagande, nationellt, på EU-nivå och internationellt. Allt annat är faktiskt irrläror det med.

Underliga äro toppcheferna och till det lite allmänna Volvo- & Saab-biltankar!

2009-02-23T11:42:00.000+01:00

Det går inte att låta bli att förundras över ledningarna i de stora bolagen, det måste jag säga. Det finns få som är så sturska och anser sig ha så stor betydelse som rättfärdigar de höga lönerna - en typisk sammanblandning av person och rollens betydelse - och samtidigt förstår så väldigt lite om det omgivande samhället och varför exempelvis vi i politiken inte inser att det bara finns en enda rätt väg. En väg som i grunden handlar om att låta dessa toppchefer ratta ekonomin och sina företag som de behagar. Jag brukar jämföra det med att varför finns det då så många olika bilföretag som konkurrerar om samma sak om världen nu vore så enkel att det bara fanns ett enda sätt att hantera en fråga på?! Det är ju det som är marknadsekonomi och den råder också inom politiken. Ibland får man vara så överförenklad för att nå fram. Och då är ju ändå en bil ett under av simplicitet jämfört med samhället och politiken.

Nu, när deras förmåga verkligen ställs på prov och de beslut de så rådigt har och har haft ansvar för under de gångna åren som berett marken för deras företags ställning här och nu, när de besluten ställs på sitt prov och precis den anledning till att de som chefer och styrelseorföranden har sina stora ersättningar verkligen är att vara upp till bevis, ja då är det plötsligt regeringen och vi i politiken som skall ta över ansvaret och pumpa in skattebetalarnas pengar för att rädda vad som räddas går. Det finns en anledning till att det finns de företag som står starka även i dessa tider och andra inte gör det, även om situationen är exceptionell och därför också helt klart kräver exeptionella åtgärder även från statens sida, men någon måtta får det väl ändå vara i klagokören från dem som har betalt för att inte hamna där de nu är. Sedan kan jag hålla med om att näringsminister och statsminister talat ned Saab för mycket och därmed helt i onödan egentligen ställer ut sig för en kritik mot det, som om de eller någon annan inte bryr sig om att några av svensk industris flaggskepp - oavsett de nu är amerikanskt ägda - är på väg i putten med allt vad det innebär. Men ingen annan har ju några andra bättre förslag än de som hittills levererats att komma med.

Det är en rad strategiska missgrepp som skett genom åren hos såväl Volvo som Saab utöver att de haft ägare som i grunden mot bättre vetande fört sina bolag mot avgrundens rand.

Till det kommer de utdelningar många av bolagen gjort och där den nya tidens aktieägarspelare som Gardell bokstavligen suger ut bolagen i goda tider för att inte slita dem åt vargarna och sälja dem bit för bit istället. När krisen kommer står de där finansiellt utmärglade och utan hull att klara minsta vågsksvalp, än mindre en flodvåg som dagens finanskris. Det är då staten plötsligt måste gå in när hyenorna lämnat boet. Det är inte marknadsekonomi och det är inte ens kapitalism, för kapitalism bygger på långsiktiga ägare som tar ansvar för sina investeringar. Gardell och Co borde vara återbetalningsskyldiga! I Volvos Cars fall handlar det dock om att Ford tagit kassan under de goda åren för att få igen sin köpeskilling och i Saab Automobiles fall kan nog ingen påstå något annat än att underskotten varit kroniska.

På rena symbolnivån tycker jag det var ett signifikant tecken i tiden när Saab en gång i relativt modern tid valde sin symbol med Skånegripen som ingen förstår, är grafiskt komplicerad och därmed blir plottrig och inte har någon relevant koppling till Saab - till skillnad mot exempelvis jaguaren på Jaguar - och dessutom tvättas bort med åren ser jag på en del äldre bilar(!). Istället hade de exempelvis kunnat plocka upp den gamla enligt mitt tycke lysande symbolen med ett stiliserat propellerflygplan rakt framifrån som lätt kunnat formas till ett formspråk över grillen som ju idag är en bils tydligaste varumärkesmarkör. Jag noterar i och för sig att man under senare år försökt forma mittstrecket till mer flygplansaktig än förr. Det är naturligtvis en detalj, men ibland är det i detaljerna de underliggande signalsystemen framskymtar som också talar om om man som bolag är på väg. Att Saab redan när GM tog över stog helt naken med avsaknad av modeller eller en framtidsplan har ju sedan varit GM:s problem som man aldrig klarat ut. Saab har haft kombinationen tekniskt driv och tur att tillfälligt hanka sig kvar med turbon och att kunna dra full kraft ur etanolen (mer maxat än miljövänligt fast namnet "Biopower" är lysande). Sannolikheten för tredje gången gillt är ju inte lysande. Därför blir det ju lite "Bagdad-Bob" över Saab-chefen när han pekar ut att nu skall det lösa sig, eller det är egentligen i princip redan ordnat. Men vad skall han annars säga? Även om jag gillar en del av de stilstudier man visat från Saab.

I den stora bilden är det naturligtvis det missade miljötåget i kombination med att upprätthålla säkerhetsimagen - även om ingen idag kan ligga främst hela tiden för varje bilmodell längre - som är det mest frapperande. Saab har ju ingen egentlig image mer än lite kul, annorlunda och teknikdrivet innovativt som i GM- och Opelkostymen helt förötts, medan Volvo ju däremot är ett bilmärke för den småintellektuelle som vill vara något mer, som vill vara premium, miljövänlig och att tänka ett steg längre i omtanke om sig själv och andra, fast inte egentligen är beredd att betala priset för det. Lite fördomsfullt - jag har Volvo gasbil själv just nu - men något åt det hållet. Jag tror aldrig Volvo eller Saab någonsin kan klara matchen i yppersta premium och vad jag förstår har för mycket fokus legat på det istälet för att vårda de kärnvärden som ger imagen.

I det perspektivet förstår jag exempelvis inte mig på den nya Volvo V70, som säkerligen är en ypperligt bra bil, men för vem är den till och vad tänkte de på när de lade upp reklamkampanjen för den, som ju ytterligare bara suddade ut begreppen? En bil som i vare sig det yttre eller inre sticker ut, tvärtom, som är stor och bred på alla håll för att kunna vara en laståsna och samtidigt skall närma sig premium utan att vara det måste ju ha en image, ett upplevt eller i alla fall uppfattat mervärde på de andra marknader som inte är Volvoimpregnerade som tjänstebilssverige, men jag hittar inte det och det tror jag förklarar mer det extra Volvotappet än bilkrisen i sig. Det är förstås en amatörs tankar, men ändå.

Kanske ligger Saabs framtid som en nischtillverkare - 100.000 bilar är ju hursomhelst nichbilar på dagens globala marknad - inom miljöområdet, om det finns några sådana kapitalister att uppbringa som behöver en bilfabrik för det. Som svensk och västsvensk vore det roligaste förstås om Saab och Volvo kunde slå sina påsar ihop genom gemensamma bolag inom några utvecklingsområden där de kan ligga långt framme och köpa in kompetens från de globala aktörer som finns (bilfabriker är ju idag mest bara sammansättningsanläggningar av komponenter från Bosch med flera och därutöver behöver de ett globalt bilåterförsäljarnät samt ekonomiska muskler att ta fram en plattform och ett designspråk och en marknadsföringsprofil att montera allt på). För den dödsdans vi nu ser är ju inte rolig och lite önsketänkande är ju inte fel, även om det sker under yxan och det talar ju bara det tyvärr sitt tydliga språk i sig. För Volvos del kan jag i alla fall se att man har haft kraften att snabbt återhämta en del förlorad mark i exempelvis miljöimagen och det är ju ett styrketecken som så väl behövs.

Men marknadsproblemen har faktiskt de som nu kritiserar regeringen från bolagens sida själva ansvar för och är det på den nivån styrelse- och ledningsarbetet sköts, oavsett om de kan skylla på att de suttit som marionettdockor i händerna på deras USA-ledningar, så förstår jag att de har problem. Tyvärr. Till det kommer förstås den rasande farten i det ekonomiska raset när det väl kom, även om alla visste att det skulle komma på något sätt. Inte tu tal om det.

Det rivs och det byggs!

2009-02-19T10:17:00.000+01:00

I det senaste har jag fått mig till livs två stadsbyggnadsmässiga "surdegar" som jag levt med ett antal år.

Den ena är frågan om Skanberget och Skanstorget, där jag nu kunde läsa att den lokala s-föreningen i Linnéstaden vill göra ett levande torg av Skanstorget när socialdemokraterna nu centralt backat från försöken att bebygga själva Skansberget.

Ja jösses, sent skall syndaren vakna!

Det var ju faktiskt jag som en gång som vice ordförande i stadsdelsnämnden Linnéstaden började med att föra fram en förädling av Skanstorget som ett alternativ till de då mycket omfattande planerna på att bygga upp på själva berget och allt sedan dess arbetat för det mot framförallt, just det(!), socialdemokraterna. Däremot fick jag ju med mig Ethel Sjöberg (mp) som även då var ordförande i nämnden på det och det tillskrev vi i presidiet därför Byggnadsnämnden om och det startade en utredning kring helheten Skansberget och Skanstorget, som sedan på grund av politisk ovilja från, ja just det(!), socialdemokraterna rann ut i sanden.

Nu är det annat ljud i skällan och det är förstås bara bra, men rätt får ändå vara rätt!

Vi lät i (fp) till och med ta fram skisser på hur ett sådant nytt torg skulle kunna gestaltas, som ett levande intimt studenttorg avskärmat ut mot Övre Husargatans genomfartstrafik in mot universitetsområdena i Haga, Vasastan och mot Linnéplatsen till och därmed också perfekt för de studentlägenheter som var tänkta på själva berget, istället för dagens trista vindpinade parkeringsplats (som däremot kan läggas under eller rentav in i själva berget). Det skulle bli ett torg i ett tättbebyggt område som saknar just torg med det dramatiska Skansberget med Skansen Kronan på toppen som fond och möjligheter att rusta upp även denna formidabla historiska turistattraktion som bara tillåtist förfalla och förslummas. Det finns ju knappt ens skyltar som pekar mot hur man tar sig till Skansen idag.

Den andra frågan som åter är aktuell är Friggagatan som vi kunde läsa om i dagens tidning nu - till slut - börjat bebyggas efter alla år av raseri mot rivningsraseriet. Jag är bedrövad över att det inte gick att få gehör för det som jag drivit i den frågan från första stund och också skivit om, att är det någon gång vi i Göteborg skall ta oss i hampan och göra det som ofta sägs i de vackra talen, att bygga ihop gammalt och nytt, så var det på Friggagatan med sina fantastiska funkislängor. För mig har det bara varit slum och porrklubbar blandat med motorcyklar, så kallas den ju också för "Bikerstreet", men i allt det kunde glansen från den 30-talets stadsinfart ändå anas.

Byggnaderna med sina trappstegsliknande påbyggnader hade ju varit ypperliga att bygga på och bakom med ytterligare trappstegsnivåer och i gatuplanet bibehålla butiker med känslan av det gamla inramade av de gamla fasaderna med modern anpassad exploatering upp och runtom.

Efter sju års bedrövelser hamnade dock frågan i läget om att till slut rusta upp området med nybyggnation av många små lägenheter som så väl behövs eller att låta det bara fortsätta förfalla år efter år. Några andra realistiska och vare sig privat eller kommunalt ekonomiskt hållbara alternativ fanns inte. Det får man leva med, som politiker måste man ju ibland sätta ned foten även när det bär emot och stå för det. Det är bara hoppas att det blir snyggare än vad man kan befara av det illustrationer som hittills visats. Det var också ett villkor från min sida, men det är ju bara att konstatera, att de frågorna är inte de styrande socialdemokraternas starkaste sida, att se till både funktionalitet och gestaltning som en helhet för den som skall bo, leva och verka i det som sedan skall stå där i många generationer framåt.

Ett stort steg tillbaka och ett litet steg framåt för äldre med hemtjänst!

2009-02-17T14:53:00.000+01:00

"Vad var det jag sade!", är det värsta jag vet men samtidigt ibland omöjligt att inte häva ur sig. Nu, efter mycket om och men, kommer utredningen utifrån socialdemokraternas och miljöpartiets uppdrag om att öppna hemtjänsten för andra än kommunen bara för de företag som kan anses höra till den sociala ekonomin upp för behandling i kommunstyrelsen.

Precis som vi sade redan när uppdraget lades är det fel tänkt från början. Syftet med att öppna hemtjänsten är att öka valfriheten för den enskilde och se till att den äldre själv ytterst kan bestämma över vem man vill skall komma över tröskeln i det egna hemmet, inte kommunen och dess byråkrater. Syftet är inte att endast se till att gynna den sociala ekonomins företag, även om det också som en följdeffekt är en viktig och bra effekt i ett land och en stad som med den hittillsvarande socialdemokratiska politiken helt strypt sådant företagande.

Det var därför också helt bakvänt att skicka frågan till den Sociala resursnämnden som ju inte har något med äldrefrågorna att göra, även om vi - jag sitter där ju själv - har ett övergripande och viktigt ansvar för att verka för den sociala ekonomin i Göteborg. Mycket riktigt konstaterade vår förvaltning detta också. De konstaterar också det jag sade när (s) och (mp) kom med sitt motförslag mot den av mig initierade motionen tillsammans med (m) och (kd) om att öppna för andra inom hemtjänsten, att det går inte att göra skillnad på olika typer av företag och aktörer på det sättet, även om det låter bra att prata om sociala företag som något helt annat än andra företag.

Däremot är det självklart att en av de stora vinnarna med ett sådant system är sociala företag som bara står i startgroparna om kommunen ger dem chansen. Men det finns också enskilda invandrarkvinnor som har egna aktiebolag som inget heller vill än att få erbjuda sina landsmän hemtjänst på deras språk, som idag förvägras den möjligheten i Göteborg och som hade fortsatt förvägrats den möjligheten om (s) och (mp) fått som de ville, bara för att de har bestämt sig för att en företagsform är god och en annan är ond.

Så enkel är inte verkligheten och så enkelt låter det sig inte heller göras har vi nu svart på vitt. Det enda raka hade därför varit att som vi föreslog från början innan (s) och (mp) konstrade till det, införa ett system som öppnar för alla andra som vill erbjuda hemtjänst och uppfyller de krav som självklart kan ställas på dem oavsett de är privata, kooperativa eller kommunala. Stadskansliet skickar också den snygga passningen i retur till den styrande minoriteten, att det fortfarande går att söka om pengar för att utreda ett sådant valfrihetssystem i sin helhet, som man hittills totalvägrat här i Göteborg, trots statliga stimulanspengar. Det skall bli spännande att se hur de tar den bollen!

Däremot är det glädjande att "Askimsmodellen" för ökat inflytande för den enskilde i hemtjänsten som varit på väg att tvingas skrotas för att inte krocka med likställdheten för alla göteborgare nu får en delvis renässans i Göteborg som helhet. Det har varit för segt med det från övriga stadsdelar. Nu kommer dock, även det till kommande kommunstyrelse, ett förslag om att skapa en göteborgsmodell som ger den enskilde ökat inflytande i vilken service man kan få från hemtjänsten. Det är ju bara en bit på vägen, men i alla fall just en bit på vägen, mot verklig valfrihet och inflytande för den enskilde äldre göteborgaren i något så viktigt som den hemtjänst som möjliggör att livet i övrigt kan fungera när den egna orken inte längre riktigt räcker till.

Mitt hem på nätet och andras hemlöshet då!?

2009-02-08T10:21:00.000+01:00

Men jag då, frestas man utropa med anledning av att GP idag inte ens omnämner min blogg i sin genomgång av göteborgspolitiker som bloggar :(. Fast, det är ju inte direkt någon stormande reklamkampanj som föregått den från min sida och än så länge kanske den gör sig bäst i att hålla sig till en liten krets (= ungefär mig själv!:). Jag hänvisar till mina första två inlägg nederst på inläggslistan. Och framförallt, min partikamrat och kollega Helene förtjänar utan jämförelse titeln Göteborgs bloggdrottning! Kanske kan man någon dag närma sig hovfolket i det sammanhanget :))!

Apropå GP så hade de några artiklar om hemlöshet i veckan. Jag tillhör ju dem som bokstavligen baxat majoriteten med socialdemokraterna i spetsen till att åtminstone öppna den övernattning som nu finns på Linnégatan och inte kräver att man först haft kontakt med socialen för att få komma dit. Det var många debatter och ett hårt arbete bakom kulisserna för att ens nå dit. Men jag instämmer helt i GP:s slutsats att det behövs något att erbjuda den kategorin människor hela dygnet, där man inte blir utkastad varje dag. Det är uppenbart att det inte går att lägga sig till ro bara för att man lyckats en bit på vägen. Det gör jag inte heller, det kan jag lova och vi för diskussionen i Sociala Resursnämnden om detta. Det glädjande är ju i alla fall att jag fått med mig ordföranden Dario på att vi måste få till jourteam för människor med psykisk sjukdom, för det är många av dem som idag döljer sig i hemlöshetsgruppen och ingen idag kommer åt att ens erbjuda ett värdigt liv.

Nu drar jag till fjälls, vi hörs!

Jag, antiantisemit!?

2009-02-07T21:40:00.000+01:00

Ibland blir det bra konstigt. Alla som känner mig och vet vad jag står för vet också min syn på antisemitism och rasism och mitt av hela mitt hjärta starka engagemang för att vi aldrig får glömma förintelsen. En liten struken mening om att Israel självklart har rätt att försvara sig och det är helt förståeligt, dessutom utan min medverkan till det, i en artikel kombinerat med ett par i en sista redigering för att få ned textlängden strukna ord i en annan mening gör att en och annan får för sig att jag skulle skulle tycka att Israels krig i Gaza i sig är baserat på ren och skär rasism! Hu så dumt! Det har väl inte varit någon folkstorm direkt, milt uttryckt, men det räcker med att en skall ha missförstått min poäng för att det skall vara illa nog.

Jag åsyftar då en artikel jag hade i GT härförleden som ju tvärtemot var en attack mot Vänsterns idylliserande av Hamas och propaganda mot Israel där de rentav i en kommunal skrivelse pekar ut Israel som varande just rasistiskt. Det är ju hur horribelt som helst. Det kan inte få bara passera och därför tycker jag det är viktigt att ta den debatten framför att bara ducka som alla andra, även om den är svår och inte hör hemma i kommunpolitiken egentligen.

Däremot kan jag för den skull inte acceptera Israels krigföring som sådan i Gaza. Det känner jag en skyldighet i att också markera oavsett att jag är en vän av Israels rätt. Jag rentav oroas av den högersvängning som sker och den - i och för sig lilla - kärna som motsvarande deras kontrahenter på den palestinska sidan är hårdföra i sin retorik. Hamas med sin uttalade rasistiska antisemitism och hat skall vi inte ens tala om i sammanhanget. Det kommer aldrig att leda framåt mot en fredlig lösning baserad på ömsesidig respekt för de mänskliga rättigheterna. Jag hoppas istället på utsträckta händer, trots allt.

Samtidigt oroas jag också av att extremerna på respektiva sida spiller över på oss i omvärlden som ju tvärtom måste just se till de gemensamma mänskliga rättigheterna och att de upprätthållas av båda sidor. Riktigt allvarligt är det när det i sin tur spiller över i synen på såväl judar som palestinier i gemen. Där förstår jag de judar som oroas av varje antydan till antisemitism som lever mitt i det hatet som tyvärr växer sig allt starkare igen. Om någon tagit illa vid sig utifrån det perspektivet är jag förstås den förste att beklaga och be om ursäkt. Tyvärr är ingen vaccinerad mot rasism om vi inte ständigt för den kampen, mot rasismen varhelst den dyker upp, men utan att för den skull blunda för vare sig israelers eller palestiniers lidande i det som är oroshärden mellanöstern av idag.

Den debatten måste också gå att föra, för fredens och alla folks rätts skull.

Ingo åt folket och ett enda Ullevi i en smäll!

2009-02-03T15:34:00.000+01:00

Göteborgsboxaren Ingemar "Ingo" Johansson har avlidit och debattens vågor går om hur han skall hedras. Jag gillar inte boxning och tycker inte det är mycket att lyfta fram. En del menar att andra sporter är farligare och det håller jag med om. Skillnaden är bara att deras syfte är inte att ha som huvudmål att slå sin motståndare medvetslös eller i alla fall så sänkt att vederbörande inte rent fysiskt klarar av att fortsätta. Däremot går det inte att komma ifrån vilken prestation Ingemar gjorde och att det är en bragd i sig. Få idrottare har nog också varit så folkkära som "Ingo".

I någon mening var det ju en annan tidsepok och boxningen och andra så kallade kanske ännu farligare kampsporter måste ju diskuteras i nutid avseende synen på deras berättigande eller inte, även om kanske Ingos sista år är syn för sägen i faran med att få slag mot huvudet på det sättet. Det lär vi väl aldrig få veta även om vi kan spekulera. Det förtar därför inte det självklara i att hedra Ingemar Johanssons minne.

För mig är det rätt solklart att det bästa sättet att hedra Ingo är att döpa om nya - numera gamla allt oftare kallad stora - Ullevi som ju bara heter Ullevi (det är ju den nya arenan som är Gamla Ullevi!) till Ingemar Johansson stadium eller arena. Det var där han på sin tid satte publirekord och det var där han blev hyllad och jag tror att för många yngre göteborgare som inte var med själva, är ett bestående intryck av Ingo, just hans koppling till det då verkligen Nya Ullevi. Det skall förstås också manifesteras i en staty på platsen.

På så sätt kommer vi också bort från dumheterna med två Ullevi och vilken som egentligen är gammal eller ny samt också det omöjliga i att kunna enas om exempelvis någon fotbollslegendar som alla alliansklubbar och supporters kan enas kring. Om man nu vill ha med Göteborg kan det ju bli "Ingemar Johansson Göteborg Arena". Hopplöst långt, men det löser nog folkhumorn och en och annan PR-nisse när det kommer till att marknadsföra arenan internationellt. Ett upprustat och moderniserat nytt Ullevi skulle som invigningsglans kunna få också ett nytt namn!

Kia går över älven efter vatten!

2009-02-02T16:02:00.000+01:00

Så har Kia Andreasson, miljöpartiets kommunstyrelseledamot, varit i farten igen. Denna gång vill hon flytta Göteborg till Skara - eller om det nu var Skövde såg jag i en annan nätupplaga - för att vi, dvs Göteborg, skall undkomma vattenhöjningen till följd av klimathuseffekten. Jag förstår hur hon menar. Det är en retorisk fråga med ironi, men av någon anledning har man denna gång tagit henne på allvar i mediarapporteringen!

Själv undrar jag om inte det enklaste vore att vi här i huset helt enkelt tog och salade ihop till en enkelbiljett till Skövde för Kia, därifrån går det väl rätt enkelt att också ta sig till Skara. Det är väl något år kvar innan vattnet väller in, så det går väl dessutom att få tag i rätt billiga förköpsbiljetter på tågen med de märkliga prissystem som numera råder.

Nej, allvarligt talat, så är det helt rätt att vi måste planera och agera och det kommer att kosta pengar och det är också en statlig uppgift att vara delaktig i, men jag tycker nog att Gårdstensbergen eller något sådant borde ligga ganska nära och bra till från ens den värsta flodvåg. Man behöver väl inte gå över älven efter vatten. Om nu det förstås på rätt sätt, förstås!

Alla göteborgare är INTE rasister - men de finns för det!

2009-01-26T13:06:00.000+01:00

Det är alltid en fara att bara gå på lösryckta citat i media. Men ibland måste man reagera, som Anna Johanssons (s) uttalande i söndagens GP om en undersökning av göteborgarnas syn på Bergsjön. Det är ingen bra början för Anna Johansson som nytt socialdemokratiskt kommunalråd med ansvar för integrationsfrågorna i Göteborgs Kommunstyrelse, att börja med att i princip sätta rasiststämpel på alla göteborgare.

Det är inte att vara rasist att se att det finns problem i Bergsjön och att en misslyckad integrationspolitik är en förklaring till det. Det är möjligen inskränkt att inte också samtidigt se allt det andra, potentialen och möjligheterna för Bergsjön och mångkulturen i vår globala värld. Det är i sin tur mer ett uttryck för kommunens misslyckade integrationspolitik i den mån den alls funnits, än något annat.

Det är inte rasism ens att vilja att ens egna barn skall ha så bra förutsättningar i livet och exempelvis lära sig ordentlig svenska. Det vet vi är ett problem i en stadsdel som Bergsjön. Det betyder inte att de barnen är mindre värda eller att de inte lär sig ett språk för framtiden och rentav blir bättre rustade för att möta en global värld. Det är farligt att blanda ihop och etikettera allt på ett enda sätt, särskilt när det kommer till rasism. Den verklige rasistens bäste vän, är att bli ihopbuntad med alla andra som inte svarar rätt på en enkät om hur man ser på en stadsdel med kända sociala problem. Det är att gå för långt. Istället för att stöta ifrån människor med att göra dem till rasistspöken, måste vi involvera fler i att omfatta en vilja till att faktiskt kunna bidra till innanförskap.

Ännu mer förunderligt blir det när i så fall den påstådda rasismen enligt Anna Johansson skall elimineras genom att byta beteckning på de områden i vår stad som otvetydigt har stora sociala problem. Det är klassisk socialdemokratisk politik. Prata inte om det eller ändra namn på det, så finns det inte. I verkligheten förändrar det förstås ingenting, bara försvårar debatten, dialogen, lösningsfokus samt underblåser de verkligt främlingsfientliga och rasistiska krafter som absolut finns. Jag tror det dessutom är få som ens pratar om invandrartäta stadsdelar, däremot pratar vi om exempelvis utanförskapsområden och inte heller det har passat Anna Johansson i debatten.

Det är inte genom att döja problemen och fokusera på vad de kallas och hoppas på det bästa vi skapar förändring mot det bättre. Det är genom att lyfta fram möjligheterna OCH problemen samt involvera hela göteborgssamhället som en kraft och tillgång i det förändringsarbetet som det kan hända något långsiktigt bestående. Men det var Anna Johansson en av de främsta kritikerna emot när vi från folkpartiet liberalernas sida föreslog att kommunstyrelsen skulle ta ledningen i ett sådant arbete som en av de viktigaste ödesfrågorna för hela Göteborgs framtid.

Jag väljer att hoppas på ökad fokus på dessa frågor framgent från kommunledningens sida med Anna Johansson i spetsen samt att det trots allt är lösryckta citat som inte skymmer sikten för den viktiga utmaningen att skapa ett helt Göteborg, inte ett fortsatt allt mer delat Göteborg.

Sossetyper!

2009-01-23T13:06:00.000+01:00

Att GP inte skulle ta in följande insändare var kanske inte så överraskande.

Replik på Lill Karlsson (Fria Ord 19/1)

Efter många debatter är det idag väldigt tydligt i riktlinjerna för äldreomsorg i Göteborg, att äldre par ska få flytta in i äldreboende tillsammans. Det har genom åren funnits upprörande fall där par som levt ett helt liv tillsammans tvingats isär när bara den ena parten har bedömts ha behov av äldreboende. Så får det inte vara och så ska det inte heller längre vara. Det är i så fall helt fel hanterat av stadsdelsförvaltningen om det handlar om Göteborg. Dessutom är det idag – också det efter mycket debatt och diskussion – så att även sådant som social oro och ensamhet ska vägas in i biståndsbeslutet, inte bara omfattande fysiska behov och det om något borde ju gälla för den part som riskerar bli lämnad ensam hemma, som skäl för att få rätt till boende tillsammans med sin partner.

Grundproblemet är dock att det idag i Göteborg saknas attraktiva boenden för äldre där såväl den som är friskare som den som är i större omvårdnadsbehov kan få det bra. Dagens äldreboenden har ju allt mer blivit som de gamla sjukhemmen. Det finns inga äldreboenden för den som ”bara” känner att orken inte riktigt finns där och ensamheten kryper på, som inte klarar av det stora huset eller lägenheten två trappor upp utan hiss. Det är den typen av boende som skulle behövas inte minst för par där bara den ena parten har ett stort omvårdnadsbehov. Det är en fråga som regeringen arbetar med, men där tyvärr diskussionen och debatten här i Göteborg inte lett särskilt långt hittills. Att behovet finns är ju däremot allt mer uppenbart.

Mikael Janson (fp)
Göteborgs Kommunstyrelse

De tycker säkert att det var för mycket partipolitik och för mycket underförstått hur bra jag är. Men det är ju svårt att hitta en balans där jag ändå tonat ned min egen insats helt med tanke på att det faktiskt är tack vare mig det blivit lättare för äldre att få rätt till äldreboende i Göteborg - på pappret mest dock tyvärr eftersom s-styret fortsätter lägga ned äldreboenden trots det - och att äldre par skall få rätt att bo ihop på äldreboenden. Det mest otroliga är att det inte varit en självklarhet tidigare. Desto mer överraskad är jag över att GP mot bättre vetande tog in en insändare av ansvarig för äldrefrågorna i Göteborg, Marina Johansson (s), där hon tar åt sig äran att tillsammans med (mp) vara de som beslutat om denna rätt. Ett över alla partigränser enigt beslut efter att jag väckt frågan utifrån några upprörande fall där äldre tvingats isär när bara den ena parten ansetts ha behov av äldreboende. Självklart får den som är ansvarig för en fråga företräde på insändarsidan när denne bemödar sig om att ge en kommentar, men jag tycker det är magstarkt - ens för att vara i politiken - att skriva om historien på det viset. Men inget förvånar med dagens socialdemokrati. Vidsynthet är inte deras kännetecken direkt.

Ingen bojkott av israeliska varor

2009-01-21T12:12:00.000+01:00

Vi hade kommunstyrelse idag. Den första på detta år och det är väl lite senare än vanligt. Vi har ju guberars bytt ordförande från Göran Johansson till Anneli Hulthén och det kan säkert bli bra med en mer civiliserad samtalston även om de politiska motsättningarna i många stycken kvarstår. Det mesta blev bordlagt och återremmitterat också denna gång dock.

Vänstern har ett yrkande om att kommunen skall sluta köpa varor från Israel och det är förstås ren och skär symbolpolitik. Det är ju bra att få utrett om den frågan alls går att lyfta på det sättet i kommunstyrelsen. Annars är det självklart bara att avslå. Inte för att Israel inte denna gång gått över alla gränser - bokstavligen - för vad som kan tillåtas ens för att försvara sitt eget territorium. Det kan man verkligen förstå att de vill och måste agera för. Det finns dock också på sina håll en närmast rasistisk syn på vilka offer palestinierna i Gaza kan få tåla för att stå till svars för Hamas rätt misslyckade raketskjutningar mot Israel. Befolkningen i Gaza sitter ju i en rävsax som också Israel sitter på nyckeln till samtidigt som Hamas uttnyttjar situationen tillfullo med sitt eget folk som sköldar. Inte desto mindre har Israel förstås rätt att försvara sig mot de umbäranden Hamas raketer innebär, även om tidpunkten med tanke på en annalkande valrörelse och ett USA som befinner sig mellan två presidenter reser en del frågetecken.

Varje attack mot judar och deras helgedomar som vi ser runtom i Europa är lika avskyvärda för det är det viktigt att vara ännu tydligare med i denna stund. Det tråkiga med kriget i Gaza - bortsett från de fruktsanvärda offren, inte minst barnen, som kommer att generera nästa generation terrorister som ett brev på posten - är att det underblåser krafter som inte vill ha fred och ytterst sätter hela världssamfundets trygghet på spel med den krutdurk som Mellanöstern utgör och med de intoleranta krafter som finns runtom och inom våra egna samhällen. Krafter som i sin tur nu Vänstern spelar i händerna.

Tillbaka till frågan om Vänsterns yrkande. Deras hänvisning till att inte handla med Israel är att de kränker föreningsfriheten och organisationsrätten i Gaza och för palestinier i Israel. Tänk om (v) hade haft den synen under Sovjettiden i sitt eget utbyte och syn på Sveriges relationer till Sovjetunionen. Det vore härligt att höra en vänsterpartist använda de argumenten för att inte handla med Cuba. Jag tycker USA:s bojkott av Cuba är kontraproduktiv, men plötsligt är det Vänstern som ger argument för en sådan handelsbojkott! Dessutom skulle vi inte kunna handla med vare sig Palestina eller länderna runt Israel med den argumentationen. För säga vad man vill om Israel, men det är - med alla sina fel och brister - den enda demokratiska staten i hela regionen.

Kommunen skall agera etiskt riktigt och vi kan verka för utbyte med andra städer och regioner runtom i världen eller välja att inte ha det med sådana där vi ser att de mänskliga rättigheterna förtrampas, alternativt använda den plattformen för utbyte som ett medel för att bidra till att mänskliga rättigheter upprätthålls. Det är jag ju den första att skriva under på med tanke på hur jag drivit frågan om Göteborgs utbyte med Shanghai i Kina. Ren och skär - kanske snarare illröd - lokal ensidig pamflettpolitik hjälper dock inte en fredlig demokratisk utveckling i Mellanöstern framåt. Snarare tvärtom. För den skull tycker jag att (v) har rätt att lyfta frågan politiskt. Det är alltid bra att lufta det faktum att även Göteborg är en del av global värld och har ett demokratiskt ansvar även i det större perspektivet. Även om jag inte delar deras slutsats i den mån den alls är lagligt möjlig att besluta om i kommunstyrelsen.

Nu så...Allt har ett slut...även början

2009-01-20T13:39:00.000+01:00

Tja, nu börjar det kanske likna något. Inte världens snyggaste blogg, men ändå något att jobba med och utgå ifrån. Världen kommer ju knappast att slås av häpnad och samlas runt den för dess spännande utseende förstås (lika lite som innehållet kan jag befara). Men i alla fall en habil startpunkt för mig att utgå ifrån helt enkelt. Tänd ett ljus och låt det brinna...

Allt har en början...även slutet...

2009-01-19T15:33:00.000+01:00

Tja, det är ju till att ha lite hybris att tro att mänskligheten inte önskar något annat än att ta del av vad just jag tycker, driver och vill. Men så är det ju - alla har, borde ha, väntat alldeles för länge på det, eller hur?! Det är ju ovedersägligt...typ. "The world according to M Janson", det är precis min stil det. Fast det känns lite skämmigt att ha fallit dit. För jag förstår fortfarande inte vem som har tid att läsa allt om allt när man tittar runt på olika bloggar. "Is there anybody out there?", egentligen. Den frågan kanske är ännu mer relevant idag än när den begav sig, trots all förment lättillgänglig kommunikation. Är detta illusion eller verklighet och vilket är i så fall viktigast? För vad spelar allt tyckande för roll om det inte finns någon konkret substans bakom?! Det är väl i någon mening den moderna demokratins dilemma. Så mycket 1900-tal är jag och det får man leva med. Nåja. Detta är ju bara ett försök för att se vad det blir med en lite loggbok om livet som det ter sig från min göteborgskommunala horisont. Hur kul låter inte det :)! Det är min avsikt i alla fall att inte dela ut mig till alla, utan ta tillfället i akt att lyfta det jag tycker finns anledning att ta upp, så kanske finns det något som någon kan tycka också tillför denne något. Till en början helt och sant och visst med viss trevan..., som en slags kommentarsbok till min hemsida helt enkelt. Och hur kul låter då inte det :))! Välbekomme!