Sagan om att sätta tvångströja på kejsarens nya kläder

Denna blogg är ju i träda kan man säga. Jag är inte politiskt aktiv i Göteborg längre, men följer förstås vad som sker i min gamla hemstad och kan väl säga; inte mycket nytt under solen är det sedan det begav sig. Ibland hinner väl kanske resten av omvärlden ikapp det som jag då lyfte fram möjligen känns det som. Nåväl, jag kunde för min sinnesfrid inte låta bli att göra följande drapa mitt i allt dock, om nu någon råkar ramla förbi. Någonstans finns alltid den grundläggande demokratiska engagerade lågan där.

 ------------------------------------------

Att Sverigedemokraterna skriver på utrikiska i Stockholms Tunnelbana och därtill inte behärskar det språket heller, är möjligen intressant, men inte allvarligt nog att ge den uppmärksamhet det inte förtjänar. Den som någon gång läst deras stormtruppers haranger på avpixlat och ännu mörkare platser förstår att riktig svenska i alla fall inte är deras starka sida. Styrkan är mer fysisk än verbal, mer reptilhjärna än intellektuellt resonerande.

Det allvarliga däremot är att de allmänt skjuter fram sina positioner och som om det vore den mest självklara sak i världen sipprar varbölden och hatets ideologi in snart sagt överallt. När GP på ledarplats ger utrymme för att de facto smyga in deras förment folkliga men försåtligt drypande demokratiföraktande beskrivning av världen, då är det allvar.

Visst finns det poänger i draporna, men den verkliga poängen lämnas ute. Kejsaren är naken vevar den självpåtagna sanningssägaren, men sanningen i budskapet hålls fördolt. En anonym hegemonisk elit står i vägen för folkets sanna vilja. Men vad folkets sanna vilja är stannar vid antydningar och de konkreta förslagen på lösningar lämnas helt ute. Det är ju det senare som är intressant att föra en intelligent diskussion om, om nu det var syftet.

Men vi får bara att den politik som förs och har förts är fel, fel och fel och går folket emot. Att den politiken är en konsekvens av demokratiska grundläggande värderingar och överläggningar, som för mig är genuint svenska värderingar, avfärdas mest som amsagor. Därtill buntas alla etablerade aktörer ihop i en anonym elit som om den var en homogen massa med samma uppfattningar i allt. Den andra sidan av det hårda myntet får vi däremot inte veta, mer än att det är dags för svensken att resa sig i stolthet igen. Som om vi vore ett kuvat folk. Det är där ekot av 30-talets Tyskland hörs i vinden igen.

Visst har misstag begåtts och mer och annat borde ha gjorts, visst har den goda viljan inte alltigenom varit i samklang med verkligheten, visst har de som försökt visa på att alla framsidor också har en baksida som måste lyftas fram för att kunna hanteras, fått löpa gatlopp i den politiska korrekthetens namn. Det har skapat grogrund för där vi nu står. Det är där någonstans det konstruktiva samtalet kan ta sin början, utan att släppa på det demokratin kräver av oss för vår rätt att leva i en demokrati eller inbilla oss att världen och verkligheten är enkel. Det har den aldrig varit. Det är där det sunda demokratiska folkbildande samtalet gör skillnad i vilka vägar vi tar framåt.

Det finns problem, har alltid funnits problem, men nu är det invandringen och de som står upp för vad demokratin kräver av oss, som får skulden för snart sagt allt från de som anser sig vara folkets sanna uttolkare. En gång i tiden var det judarna. Hatet har sin egen logik i att förblinda och mobilisera från var sina håll. Islamister, extremvänster och nationalister är varandras bästa fiender av samma skrot och korn. Metoden är att bunta ihop till ett ”vi” och ett ”dom”, ett folk mot en elit, mitt folk mot de andra och att tvingas välja sida. Vinnare är det förment folkliga. Förlorare är demokratin. Kortsiktigt vinner hatets exploatörer och deras kollaboratörer, långsiktigt förlorar vi alla. Först de liberala grundfundament demokratin vilar på och med det de mest utsatta som inte är en av oss i vårt illusoriska Volksheim, sedan tuggar tomheten och hatet och rädslan en bit för bit in i oss alla.

Det finns ingen slutgiltig lösning på komplicerade skeenden, däremot bara ett framkomligt vägval med förankring i demokratins första bärande grundpelare: Alla människors lika värde. Släpper man det, har man också lagt grunden för det sluttande planet utför. Den som inte känner igen det som är mitt framför en, till skillnad från de som levde i 30-talet, kan inte skylla på att inte förstå bättre; vi har facit. Givetvis ändras tiderna och idag behövs inga stormtrupper och duperad media. Det räcker med internet, påspädd av en liten räddhågsen högljudd men avskärmad twitterokrati, under det att klassisk folkbildande media är under snabb avveckling, för att förvrida perspektiven och det mänskliga blir i sanning omänskligt för den som bemödar sig om att följa tangentens riktning. Till det kommer ett ökande behagligt avstånd från senast det begav sig i ett Europa på väg mot ännu ett av alla sina genom historien nationalistiskt betingade harmageddon,

Öppen debatt är en självklarhet, men när budskapen smygs in utan annat syfte än att spä på en förklädd förment tyglad folklighet som lägger dimridåer för den egentligen relevanta diskussionen om var vi är och vilka val vi har för vart vi skall, då är det tid att säga stopp. Inte för debatten, men väl mot det som förs fram och vart det leder.

Jag hoppas bara vi kan säga stopp och belägg innan det är för sent. Jag tror inte svenskar innerst inne är vare sig onda eller kuvade. Vi är nog lite till kvinns och mans frustrerade och ingen sitter ensam på alla svar, men den som kommer med halvkvädna löften om att det finns enkla lösningar far med osanning och vet det. Det är att låta medlen få helga målet för att nå makten. Hur det går i sådana samhällen har många miljoner människor bittert fått erfara. Det är dags att ta tillbaka det medmänskliga sunda förnuftet igen, som faktiskt enligt min helt personliga mänskliga mening är att också vara riktigt svensk.

Det är allas vår demokratiska förbannade skyldighet att inte sitta still i den kantrande båten, även om stormvindarna på det globala havet är svåra. Låt oss för allt i världen inte luras av sirenernas okvädna visor där vi navigerar mellan grunden. Lika lite som vi skall surra oss vid masten med de som vägrar se några grund alls och blundar för de saltstänkta brottvågor vi har att alla tillsammans hantera. Kanske Sverigedemokraterna en dag är mogna att delta i den uppgiften, men där är de inte idag. Den historiska belastningen är därtill för tung. Det kräver att förtöjningarna till såväl de mentala som fysiska järnrören en gång för alla kapas och slängs överbord - på allvar.

Kejsaren är kanske naken, det finns en poäng i kritiken även om den slår vilt och skrupellöst, men tro för guds skull inte lösningen på det dunkelt outtalat sagda är att sätta på en förvriden tvångströja istället. Det är min allvarliga mening.