Njaä till svenska värstingar i Nicaragua!

Återigen kan vi i GP läsa om idén att skicka fyra värstingungdomar till Nicaragua. Det som inte framkommer är att det inte var en enhällig social resursnämnd som beslutade om detta. Jag var i och för sig ensam om att ha en annan åsikt, men det är ju viktigt att markera det.

Jag tycker samtidigt i och för sig att det är tråkigt att från min sida behöva avslå försöket. Jag ville egentligen ha bättre på fötterna innan jag kunde känna mig trygg med att detta skulle bli bra. Därför ville jag återremittera det för att få lite mer underlag kring ett antal frågor (se mitt yrkande i nämnden). När mitt förslag föll återstod bara bifall mot avslag till projektförslaget.

Jag har när jag trängt in i frågan upplevt lite för många varningsklockor ringa för att vara trygg med att vi inte går på en nit. Det kanske är lite överkänsligt, men vi får inte heller vara naiva i de problem som finns i att skicka tungt kriminella ungdomar till de värsta områdena i ett av världens farligare och mer korrumperade länder. Hur välvillliga och goda kontakter som än finns på såväl nicaraguansk sida som svensk. Det senare har jag inget tvivel om. Jag är också övertygad om att förvaltningen kommer att se till att det blir bra.

Men som nämndledamot är det mitt ansvar att bli övertygad eller övertyga mig själv om att jag kan leva med ett beslut, att kunna stå för det oavsett det går bra eller dåligt, utifrån de beslutsunderlag och den information jag har. Den övertygelsen hade jag inte för att kunna bedöma sannolikheten för att det blir bra eller inte, för att vi har kontroll över pengar och ungdomarna när de väl är där och att vi kan agera om det inte fungerar. Det går att säga att det ju bara handlar om fyra värstingar som dels måste gå med på detta frivilligt, bara det är lite tveeggat, dels ändå annars är körda och ställer till det här hemma samt att detta blir billigare än svenska alternativ. Det köper inte jag. Inte när det är svensk lagstiftning, svensk syn på rehablitiering och svenska skattemedel som skall gå i god för en utarrenderad verksamhet till en helt annan miljö utanför vår kontroll och det ju faktiskt också är tänkt att ungdomarna skall komma tillbaka hem igen och var står de då, vilka insatser behöver de då för att inte falla tillbaka i alla fall?

Ett beslut hade kunnat vänta för att få fram mer underlag, hela projektet hänger inte på det. Tvärtom faktiskt. Min kollegor i nämnden får ursäkta, men jag tycker det är oklokt att utan några inbyggda kontrollstationer ge förvaltningen i uppdrag att få carte blanche i att gå vidare. Därför beklagar jag att man inte kunde gå med på en återrmiss för att få lite mer på fötterna för att rentav bli en enig nämnd. För jag är den förste att vara beredd att pröva nya alternativa metoder när allt annat misslyckats och tycker därför detta är en intressant idé. Vi kan förstås aldrig veta allt och måste också våga pröva nytt, men det är ju inte argument emot att försöka klara ut så mycket som möjligt före ett beslut när det är fullt rimligt möjligt att göra det.

Dessutom tycker jag att det egentligen är de nämnder som är de som sedan skall fatta biståndsbesluten och stå för betalningen som skall komma med initiativet, inte att vi drar igång och förbereder och riggar innan det är helt klart. Det är fel ordning.

Bistå och vägled den som har det svårt nog!

Om vägledning för klämda och osedda!

Ännu en ny framgång att notera också. Samtliga partier står bakom min och Jonas (M) och Carinas (KD) motion om att få till en bättre och mer samlad informationsingång för de med funktionsnedsättning. Det är så ofta de bollas mellan olika aktörer, myndigheter och verksamheter utan att veta vart de egentligen skall få hjälp. De får inte det stöd de behöver på det sätt de har rätt till så snabbt som de borde får det helt enkelt. Det är något jag så ofta stött på. Ibland direkt hjärtskärande berättelser om hur de stångar sig blodiga mot en oförstående offentlig apparat. En samlad vägledning skulle kunna vara det som förändrar det, som visar rätt och kan öppna de dörrar som krävs utifrån en förståelse för och kunskap om den funktionsnedsattes behov. Det var därför jag tog initiativet till den motionen.

Det är funderingar jag haft allt sedan jag motionerade om ombud för psykiskt funktionsnedsatta i Göteborg som sedan infördes och det är lite i samma banor jag tänkt när det gäller övriga funktionshindergrupper. Det kanske inte är så mycket ett ombud som går in å den enskildes vägnar som för den med en psykisk funktionsnedsättning, utan mer just en personlig vägledning. Det får inte vara så att den som redan är utsatt för ett livstrauma i form av en ny funktionsnedsättning, själv eller som anhörig, också måste vara stark nog för att tränga in i den offentliga apparaten för att kämpa till sig rättmätigt stöd och hjälp för att klara sig i livet.

Efter att jag först faktiskt blev ifrågasatt om det verkligen var nödvändigt med denna motion när jag lade fram den, är det extra glädjande att vi nu samfällt kunnat få till stånd att det nu skall lösas i Göteborg!

Om mediaankor!

Även jag måste väl avslutningsvis säga något om hon Anka. Annars har man väl ingen riktig blogg :). Fast jag förstår inte problemet med Anna Anka. Det är ju bara en tidningsanka. En sådan där som gör att löpsedelsmakarna och "journalisterna" på kvällstidningarna kan haussa det som ledarskribenterna, kulturmakarna och krönikörerna på samma tidningarna sedan kan baissa. Måste vara lite schizofrent...kan jag tycka. Så var dagens Anklevermousse, är hon kusin med Kalle?, avklarat.

Ja till polis och socialtjänst med egen skolnyckel!

Tänk vad jag tjatat om att varje skola borde ha sin egen polis kopplad till sig. Nu kan jag läsa i GP om hur både Ask och Bodström skall till Backa efter all oro i Göteborg. Det konkreta förslag som framkommer i artikeln är behovet av vad som kallas kontaktpoliser i skolan, för att göra så att ungdomarna lär känna en polis och polisen lär känna barnen och avdramatiserar det hela. Det är precis det jag fört fram, allt sedan vi inrättade det på Nordhemsskolan när jag var vice ordförande i SDN Linnéstaden. Vi hade problem med ungdomsgäng, narkotika långt ned i åldrarna och bråk med elever från andra skolor.

Den kvarterspolis som fanns fick egen nyckel till skolan, var ofta där och ute i klassrummen och plötsligt såg skolans personal och polisen samma barn och kunde prata om samma barn. Det vi också gjorde var att placera en socialsekreterare där. På så sätt såg även hon samma barn i deras vardagliga skolmiljö som lärarna och polisen. De kunde i vardagen byta information utan att bryta någon sekretess och det blev inte fullt så dramatiskt att kontakta vare sig polis eller socialtjänst. Det är där problemet oftast är idag. Svårigheterna att nå varandra eller helt enkelt bara skylla på de andra genom att inte vilja se det gemensamma barnet, Det var den bästa förebyggande insats jag sett. Inte bara för att personalen fick nya kontaktvägar, utan också för att det kom till stånd en ny dialog direkt med ungdomarna som skapade nya processer. Men så hände det som så ofta hänt, närpolisen alla pratat om men aldrig sett, försvann helt från området. Nu hoppas jag på hans och hennes återkomst, på allvar.

Det handlar om SSP i vardagen, inte på pappret och i centrala samverkansgrupper. För det är det jag fått tllbaka varje gång jag tagit upp detta; att i Göteborg har vi SSP, skola-social-polis i samverkan, och det räcker gott. Jag trodde först det var det vi hade i Linnéstaden. Tyvärr har det allt för ofta bara varit just samverkan om samverkan. Det är bra. Men det räcker inte att tjänstemän sitter ned och pratar med varandra om barnens situation. De måste ha de mötena i den dagliga vardagen för att ta tag i saker när de sker. Finnas där barnen finns, såväl förebyggande som bryta sådant som kan gå riktigt snett - i tid.

Kan Ask och Bodström sätta igång den processen, så är de välkomna. Fast vi kunde varit igång med det i full skala redan, som jag hade önskat med de exempel vi redan har på hur det kan fungera och de försök att lyfta frågan som vi gjort. Det är stadsdelsnämndernas ansvar, men de måste också få stöd och hjälp och tydliga riktlinjer för hur de bör arbeta och att kommunen agerar gentemot polisen för att få till detta. Dessutom är det ju märkligt hur man till och med inom samma stadsdelsförvaltning inte klarar av att kommunicera mellan skola och socialtjänst. Det finns alldeles för många exempel på det. Tyvärr.

Jag hoppas också Ask och Bodström passar på att träffa kioskägaren på Blendas gata, som sade något av det klokaste när jag träffade honom för nu en tid sedan när frågan om övervakningskameror var på tapeten: "Jo, jag skulle nog vinna på övervakningskameror och för min del vill jag ha det, men vilket samhälle skapar vi då, så som medborgare säger jag nej" (fritt tolkat av mig förstås). Det var det som avgjorde min inställning till det förslaget utöver de rent principiella i att börja bevaka mitt i bostadsområden på allmän plats. Vi bör ha tänkt över det noga innan vi öppnar den fördämningen i alla fall.

Nyckellös hemtjänst eller anpassat boende för varje äldre, vad väljer du?

Sitter på fullmäktige och funderar på en sak. Det pågår en debatt om vad enskilda nämnder kan och inte kan göra och hur långt fullmäktiges beslut sträcker sig när man tilldelat en särskild resurs till en viss verksamhet i en nämnd.

Det jag funderar på den styrande (S), (MP)-minoritetens syn, oftast med stöd från (V), på detta med ansvar och befogenheter i den kommunala apparaten. Deras svar på nästan alla våra förslag är att det inte är en sak för fullmäktige eller kommunen centralt att besluta, det hör hemma i ansvarig nämnd, oftast ute i de enskilda stadsdelsnämnderna. Det kan till och med låta på dem att de tycker vårt förslag är bra, men inte skall beslutas om centralt (att de sedan röstar emot lokalt också är förstås en annan sak). Det kan man ju tycka, men det blir absurt när enskilda nämnder stångar sig blodiga för att lösa en uppgift de inte mäktar med själva, utan det stöd, den styrning och den samordning som förstås är kommunledningens ansvar att se till.

Ta frågan om hur vi skall forma framtidens äldreboende i Göteborg för ökad valfrihet och trygghet i en situation när nämnderna fortsätter dra ned på platser, utan att behoven minskar, samtidigt som det inte finns en chans i världen att de skall mäkta med att forma fler andra typer av boenden än de rena sjukhem vi idag har, som det finns en så skriande brist på. Göteborg ligger snart sist i landet på detta område och vår organisation är en viktig förklaring för det.

Vad gör vänstermajoriteten? Avslår mitt förslag om att ta fram en samlad hantering av detta, inte för att ta över eller tvinga fram något, utan för att det krävs kommunstyrelsens kommunövergripande engagemang i detta. Ansvarigt kommunalråd behöver den platformen för att vi gemensamt skall kunna hantera detta och få fram fler olika typer av äldreboenden ute i stadsdelarna. Svaret är: Detta är stadsdelsnämndernas ansvar, det skall inte vi gå in och överpröva. Min uppfattning, är att just det vi skall göra, för medborgarnas skull och för verksamhetens skull och för stadsdelsnämndernas egen skull. De ville ha detta rentav när de fick chansen att ge sin syn på min motion. Den politiska majoriteten centralt vill det inte.

Riktigt absurt blir då när vi på gårdagens kommunstyrelse däremot hanterade följande ärende från, just det(!), (S), (MP) och (V), att kommunstyrelsen skulle fatta beslut om att i hemtjänsten införa nyckellös hemtjänst för att förenkla hanteringen kring äldres dörrlås. Det är inget fel i det, bara man tar hänsyn till äldres oro och utformar det så tryggt som möjligt, det är tvärtom säkert väldigt bra. Men om det, som ju är en genuin verksamhetsfråga i det dagliga utvecklingsarbetet för att tillsammans med andra inom äldreomsorgsområdet utveckla hemtjänsten för att effektivisera genom ny teknik. Det är självklart inte en kommunstyrelsefråga. Men si, då kan kommunledningen i all sin vishet enligt majoritetens styrmodell gå in och styra och ställa plötsligt.

Vi kan förstås inte vara emot sakfrågan, men tala om att sila mygg och svälja kameler i den kommunala styrningen av Göteborg stad.

Det är sådant man kan fundera kring ibland. Vem tar ansvar för vad och prioriterar vi rätt frågor - egentligen. Det är dags för ett majoritetsskifte i Göteborg, så att vi fokuserar på det viktiga där frågorna hör hemma, inte lite som det faller sig. Och framförallt för att inte från kommunledningens sida kunna fly undan det verkliga ansvaret för de stora långsiktiga frågorna och mest bara slänga in den ena småfrågan efter den andra. Det går inte att låta bli den misstanken att det är så idag och det är medvetet, just för att hålla ansvaret ifrån sig där det egentligen hör hemma. Det är mer praktiskt så. Vi kan se det på område efter område. Inte minst integrationsfrågans hantering i Göteborg.

Kom nu inte och säg att allt hör hemma ute verksamheten, inte i kommunledningen, efter gårdagens beslut, säger jag bara. Jag hade önskat det var "VAD" inte "HUR" som kommunstyrelsen fokuserade på.

Äntligen blir det bättre bemötande gentemot den med funktionsnedsättning!

Äntligen!, frestas man säga.

2007-03-29 lade jag en motion tillsammans med Jonas Ransgård och Carina Liljesand från (M) och (KD) om bättre bemötande av människor med funktionsnedsättning inom kommunen. Det är tyvärr så, att många med funktionsnesättningar ännu idag upplever en negativ attityd, inte bara i hur samhället och tillgängligheten är beskaffad som sådant, utan också från människor de möter.

Många gånger handlar det nog mer om otillräcklighet, okunskap och osäkerhet i hur man skall vara och bete sig i mötet med en människa som uppfattas vara lite annorlunda, än ren illvilja skulle jag tro. Det kan tvärtom rentav handla om en välvilja som blir helt fel fast det var så rätt tänkt. Det blir ju inte bättre om den sortens - verklig eller uppfattad - negativt bemötande också kommer från sådana personer som borde veta bättre, som i sin profession har att göra med människor av alla slag och därför även borde kunna möta den med funktionsnedsättning på ett professsionellt och jämbördigt plan. Ytterligare värre är det när det handlar om personer som dessutom specifikt jobbar med funktionsnedsättningar inom hemtjänst, boendeverksamhet, färdtjänst eller vad det nu är inom den kommunala handikappomsorgen. Människor den enskilde funktionsnedsatte rentav kan vara beroende av för att få sitt liv att fungera och få den hjälp och det stöd man behöver och har rätt till. De exemplen finns tyvärr kan många enskilda med funktionsnedsättningar vittna om.

Därför lade vi den motionen för nu två och ett halvt år sedan om att utbilda alla kommunens medarbetare i bemötandefrågor specifikt riktat för ett bättre bemötande av människor med funktionsnedsättning. Att bättre förstå och veta hur man skall förhålla sig och bete sig. Det skall ju inte vara annorlunda eller konstigare än att bemöta andra, men kan ju tyckas självklart att bemöta dem som man bemöter andra, men så är det nu inte alltid. Att få lite "aha-upplevelser" kan vara det som gör att man får en insikt och kan ändra sitt sätt att vara i aspekter som man helt enkelt bara inte tänkt på tidigare. Därför vore en sådan utbildningsinsats för alla samt sådana moment i all introduktion till nyanställda bra. Inom Västra Götalandsregionen har man också jobbat med ett sådant utbildningspaket som vi tog avstamp i för vår motion.

Sedan har den remissbehandlats, processats och hanterats samt studsat fram och tillbaka inom det kommunala systemet och mellan oss i politiken och tjänstemannaleden i hur många varv vet jag inte nu. Jag har själv i högsta grad varit delaktig i det för att se till att den landar rätt och att vi i Personal- och Arbetsmarknadsdelegationen fått den till oss eftersom det ju handlar om en personalfråga. Det var på väg att bara bli inget med möjligen vällovliga ord men ingen substans. Jag var också orolig när det bordlades förra veckan att nu stöter det på ny - onödig - patrull. Till slut har nu dock på dagens kommunstyrelse det beslut vi kunde fatta i Personal- och Arbetsmarknadsdelegationen befästs och det blir ju det som också blir kommunfullmäktiges beslut.

I det utbildningspaket som nu håller på att utarbetas om att inympa mänskliga rättighetsperspektivet i all kommunal verksamhet gentemot kommunens anställda kommer nu också bemötandefrågan att läggas in som ett delmoment. Specifikt när det kommer till bemötande av dem med funktionsnedsättning, men också generellt gentemot andra grupper i samhället som är eller kan uppfatta sig vara diskriminerade och givetvis har samma rätt att få samma behandling och bemötande från kommunens företrädare som någon annan. Det är bra. Det gör att frågan landat rätt. Att den både blir större men också förs in i ett naturligt sammanhang som annars hade missat en viktig aspekt. I detta fall hur vi bemöter våra medmänniskor, medborgare, klienter och kunder etc., som en del i det grundläggande demokratiska offentligverksamma perspektivet om alla människors lika värde som ju är grunden för de mänskliga rättigheterna. Det är jag mycket glad över.

Det är det som är att göra skillnad, faktiskt.

Det mesta bordlagt, ledsagning på G och fortsatt oroligt!

Dagens kommunstyrelse var bordläggningarnas mästerskap. Jag trodde vi skulle ha kunnat rensa av en del, men icke.

1. Miljöpartiet stoppade rakt ja till bättre bemötande gentemot funktionsnedsatta!

Till och med sådant som Miljöpartiet suttit med Personal- och Arbetsmarknasdsdelegationen och kunnat påverka i ett antal turer blev bordlagt för att man inte uppenbarligen förstod frågan. Jag tänker då bland annat på vår motion om ett bättre bemötande av funktionshindrade som nu är tänkt att bakas in som utbildningsmoment i den satsning på kunskap kring mänskliga rättigheter och icke-diskriminering som är under utarbetande för att nå all kommunens personal. Vad är problemet med det kan man fråga? Ren okynnesbordläggning helt enkelt! Ibland blir man bara så trött.

2. Alla med på framtagande av nya regler för ledsagarservicen i alla fall!

Nu är frågan om att försöka få till stånd en rättssäker, rättvis och tillräckligt omfattande ledsagarservice för funktionsnedsatta i alla fall på rulle efter beslut om det yrkande vi tragglat fram (se föregående inlägg om alla turer för övrigt). Jag vet att bland annat de synskadade är glada för det, bara det nu blir tillräckligt tempo så att det är i full gång till årsskiftet.

Jag var hos dem så sent som igår och utövade blindbock, det vill säga gick runt med förbundna ögon såväl inomhus som ut i trafiken. Som väl var fanns det andra med, annars hade det nog varit en Mikael Janson mindre i göteborgspolitiken nu :). Det är bra att påminna sig ibland om det man vet och försöker agera för, men förstås bara är teori för den som inte själv lever i den vardag som innebär att det inte går att man när man själv vill sedan ta av sig ögonbindeln. Eller hoppa ur rullstolen eller vad det nu är.

Det är ofta så små enkla saker som såväl ställer till det som skulle kunna förenkla. Vi är fortfarande för urusla i Göteborg på att ordna stadsrum och gatumiljöer som är till för alla. Bara en sådan sak, som att se till att det tickande ljudet från övergångsställenas trafikljus är högt nog för att verkligen också höras i allt annat brus och med inbyggd automatik för att dra ned på volymen när det inte rusningstrafik och därmed eventuella boende kan bli störda av det. Allt är möjligt bara man tänker efter före och inte efter (det är då det istället bara blir dyrt, svårt och landar i halvmesyrer).

Där hade en interaktiv tillgänglighetskatalog som vi vill se kunnat göra nytta, för att successivt tillgänglighetsanpassa alla miljöer och se vad som fungerar och inte fungerar idag.

3. Oroligheterna fortsätter och vi följer från sidan.

Jag väckte också frågan på dagens kommunstyrelse om hur vi egentligen följer oroligheterna runtom i staden. Det är en exceptionell situation som alla pratar om och många lever mitt i. Då måste vi, som jag sagt tidigare, vara med på arenan i kommunledningen också. Jag vet att ordförande och vice ordförande och ansvarig för de sociala frågorna får fortlöpande information. Men jag tycker inte för egen del att det är tillfredsställande att få andra- eller tredjehandsinformation långt efter med tanke på hur snabbt allt händer och insatser sätts in. Vi i kommunstyrelsen är trots allt kommunens krisledningsfunktion och kommunen befinner sig i en kris.

Det är bra att vi får återkommande korta dragningar när vi ändå har våra möten, det var det jag först begärde en övrig fråga om för att försäkra mig om att vi får åtminstone det. Men lite mer på tå hade jag önskat att vi var. Vi måste också redan nu börja fundera på vilka lärdomar vi kan dra av allt som skett och sker och hur vi kan organisera oss för att vara mer förberedda till nästa gång någots sådant här, eller för all del helt annat, händer utifrån det man nu prövar sig fram med för att stävja oroligheterna.

Jag kan väl inte säga att det var vågen, dock absolut en viss samsyn, men det fanns också en i mitt tycke onödig irritation över att jag skulle vara på gränsen till att begära för mycket. Jag som tvärtom tycker det är så modesta påpekanden det kan vara i den situation vi befinner oss i. Jag skulle ju rentav egentligen vilja att vi mer aktivt hade en gruppering inom kommunstyrelsen som verkligen tillsammans tog saken i egna händer, inte för att göra jobbet eller köra över social eller polis, utan för att bilda sig uppfattningar, se mönster och gå i god för att kommunen centralt är lika med som de ute på fältet och kan ge stöttning och på snabba boliner sätta in kommungemensamma åtgärder.

Det tuffa, avslutningsvis, är att vi har en kärna som nu under två veckors tid orkat hålla liv i de uppblossande bränderna och annat. De jag påpekade redan efter den första nattens bränder i Backa. Det är där jag tror den enhet för subkultulturer som vi föreslagit hade gjort nytta, kopplad till insatserna mot den grova organiserade kriminaliteten men ändå en annan typ av ungdomsgäng/subkultur än brottssyndikaten och att socialen kan få stöd att följa dem ned på individnivå i spåren av den sociala oro som finns och föräldrar och vuxensamhälle som abdikerat.

Ledsagning på lika villkor är ett villkor!

Den minnesgode kommer ihåg att jag kommenterat det problematiska med att social resursnämnd beslutade lägga ned den generella ledsagningen som framförallt nyttjats av äldre och människor med synnedsättning. Detta innan frågan om hur denna ledsagning skall hanteras av socialtjänsten där den ju egentligen hör hemma lösts ut. Det är ju fråga om ett stöd som för den enskilde berörde är skillnaden mellan att kunna komma ut och röra sig i samhället eller inte när man behöver hjälp av en så kallad ledsagare för att ta sig fram.

Den utredning jag från början väckte behovet av att få gjord, då det inte varit bra med en lagstadgad ledsagning i socialtjänsten och en liten oklart definierad ledsagning i social resursförvaltning som inte på långa vägar kunde bistå alla som skulle kunna tänkas ha behovet, landade i ett förslag om att föra över all ledsagning till socialtjänsten med ett utökat uppdrag även för de grupper som inte fått den ledsagning de egentligen har rätt till och behöver. Den utredningen hamnade tyvärr sedan bara i byrålådan utan åtgärd. Det skapar förstås oro hos de som direkt berörs när det blev så här. Särskilt som sociala resursnämndens beslut endast handlade om att spara pengar och inget annat.

Därför tog jag upp redan på den sociala resursnämndens möte att den utredningen måste lyftas för snabb hantering igen. Direkt till första kommunstyrelsemötet efter sommaren skrev jag fram ett sådant yrkande som vi i alliansen var överens om. Det viktiga var ju dock att få med alla partier eftersom jag uppfattadee att vi i grunden nog kunde bli överens. Knäckfrågan blir möjligen finansieringen när det kommer till sin spets. Vi fick dock först ingen reaktion från övriga partier, men efter lite turer har vi nu alla i kommunstyrelsen enats om att se till att från stadskansliet få fram konkreta beslutsförslag på de ändringar som måste till för att sjösätta det som enligt den ursprungliga utredningens förslag redan borde ha varit genomfört. Det är bra.

Minst lika bra är också att i det uppdraget, helt i linje med vårt ursprungliga yrkande och tidigare interpellationsdebatter jag haft i fullmäktige, ingår att se över hela regelverket för att tillförsäkra att alla med behov av ledsagning får det på lika rättssäkra villkor över hela Göteborg. Idag skiljer det på ett upprörande vis mellan olika stadsdelar vilken hjälp den enskilde får. Det skall inte bero på var i staden man råkar bo vilken rätt till ledsagning man har, utan det faktiska behov man har. Det hoppas jag nu också en gång för alla skall ordnas, så att människor inte skall tvingas flytta för att få den hjälp de behöver. Sådana exempel finns.

Strävan måste vara att allt detta skall vara på plats till senast årsskiftet, då den generella ledsagningen som funnits i sociala resursförvaltningen slutgiltigt är tänkt att vara nedlagd.

Vårt yrkande som blir ett yttrande finns på följande länk: Allians-ledsagning.
Det gemensamma yrkandet finns på följande länk: All-ledsagning.