Frågan om "vill du ta emot fler eller färre flyktingar till Sverige?", nu senast i ett par av de så kallade rikstidningarna, är ju ungefär lika intelligent som "Är du för kärnkraft eller miljön?" som dök upp på någon statsvetarenkät jag fick för några år sedan. Det är ju egentligen fantastiskt att en majoritet svenskar fortfarande svarar att de vill ta emot lika många som idag eller fler.
Det visar vilket humanistiskt hjärta som finns i landet, trots ett överbelastat mottagningssystem och som en protest mot dem som vill ge flyktingarna ett "varmt" mottagande, dvs bränna de boenden som ändå kunde finnas, att särskilt betänka så här dagen innan minnesdagen för kristallnatten. Det är samma skrot och korn påhejat av riksdagspartier som snart når samma nivåer som deras tyska 30-talsförebilder innan de tog makten och deras verkligen rätta ansikte visade sig.
Denna typ av undersökningar spelar dem förstås rätt i händerna för vilka svaret är att redan vid en flykting och invandrare är det en för mycket, om man inte förstår att svaren är omöjliga att tolka.
Jag är för en human och generös flyktingpolitik för att ge skydd för människor på flykt. Däremot har jag ingen uppfattning om vi skall ta emot fler eller färre och vad som i så fall vore en på förhand bestämd anständig nivå och inte. Det beror ju på. Därtill har jag ingen aning om hur det praktiskt skulle gå till att sätta en sådan gräns.
Jag skulle själv önska att det inte fanns några flyktingar i världen, så att vi inte behövde ta emot någon av det skälet, men med däremot allmänt öppna gränser för människors fria rörlighet under ordnade former. Det berikar och kan inte nog understrykas att utan det skulle Sverige inte ligga i Europas ekonomitopp, så får de som bara räknar utgiftssidan i balansräkningen tro vad de vill (fast av någon anledning förkastar de just detta enkla samband för en utvecklad ekonomi som vår, trots sin annars idoga iver att lyfta fram enkla samband).
Jag skulle önska att andra demokratier tog sitt förbaskade ansvar så att vi inte ensamma behövde hantera deras ogina grin mot människor på desperat flykt. Särskilt länder som själva under tider med diktatur och krig har bidragit med flyktingar som vi med för den tiden stora utmaningar tagit emot.
Jag skulle önska att Syrien inte stod i brand, bland annat för Europas misslyckande eller snarare rätt upp ned direkta ovilja att bistå den Arabiska Våren. För det bär de främlingsfientliga krafterna i Europa ett stort ansvar.
Det handlar inte om man vill ta emot färre eller fler eller ens om man i grunden tycker det är bra eller dåligt med det som nu sker i ett av bristande solidaritet sönderfallande Europa - igen - utan om demokratiska skyldigheter och där vi alla krafter måste hjälpas åt, i Sverige, i Europa och där flyktingsituationen uppstår och huvudparten av världens flyktingar finns. Att se att det är medmänniskor, även när trycket som nu blivit akut och i slutändan självklart inte Sverige ensamt kan lösa allt för alla alltid och för länge sedan borde satt hårdare press på andra. De som nu tvår sina händer och med berått mod smiter undan genom att skicka följebrevet vidare.
Den komplexa bilden kan ingen enkät i världen fånga och allra minst få tillåtas kapas av de som tror på enkla slutgiltiga lösningar. Det är min enkla mening i en allt för förenklad polariserad debatt.
I övrigt hänvisar jag till mitt "sommarinlägg" om vart vi barkar nedan:
Mikaels Logg i cyberhavet: Sagan om att sätta tvångströja på kejsarens nya kläder
Lite om allt och lite till och något mindre i socialliberal anda. En blogg av och med och för Mikael Janson, fritänkande före detta i Göteborgs Kommunstyrelse - Kandidat för Liberalerna till Riksdagen 2018.
söndag 8 november 2015
torsdag 6 augusti 2015
Sagan om att sätta tvångströja på kejsarens nya kläder
Denna blogg är ju i träda kan man säga. Jag är inte politiskt aktiv i Göteborg längre, men följer förstås vad som sker i min gamla hemstad och kan väl säga; inte mycket nytt under solen är det sedan det begav sig. Ibland hinner väl kanske resten av omvärlden ikapp det som jag då lyfte fram möjligen känns det som. Nåväl, jag kunde för min sinnesfrid inte låta bli att göra följande drapa mitt i allt dock, om nu någon råkar ramla förbi. Någonstans finns alltid den grundläggande demokratiska engagerade lågan där.
------------------------------------------
Att
Sverigedemokraterna skriver på utrikiska i Stockholms Tunnelbana och därtill
inte behärskar det språket heller, är möjligen intressant, men inte allvarligt
nog att ge den uppmärksamhet det inte förtjänar. Den som någon gång läst deras
stormtruppers haranger på avpixlat och ännu mörkare platser förstår att riktig
svenska i alla fall inte är deras starka sida. Styrkan är mer fysisk än verbal,
mer reptilhjärna än intellektuellt resonerande.
Det
allvarliga däremot är att de allmänt skjuter fram sina positioner och som om
det vore den mest självklara sak i världen sipprar varbölden och hatets
ideologi in snart sagt överallt. När GP på ledarplats ger utrymme för att
de facto smyga in deras förment folkliga men försåtligt drypande
demokratiföraktande beskrivning av världen, då är det allvar.
Visst finns
det poänger i draporna, men den verkliga poängen lämnas ute. Kejsaren är naken
vevar den självpåtagna sanningssägaren, men sanningen i budskapet hålls
fördolt. En anonym hegemonisk elit står i vägen för folkets sanna vilja. Men
vad folkets sanna vilja är stannar vid antydningar och de konkreta förslagen på
lösningar lämnas helt ute. Det är ju det senare som är intressant att föra
en intelligent diskussion om, om nu det var syftet.
Men vi får
bara att den politik som förs och har förts är fel, fel och fel och går folket
emot. Att den politiken är en konsekvens av demokratiska grundläggande
värderingar och överläggningar, som för mig är genuint svenska
värderingar, avfärdas mest som amsagor. Därtill buntas alla
etablerade aktörer ihop i en anonym elit som om den var en homogen massa med
samma uppfattningar i allt. Den andra sidan av det hårda myntet får vi däremot
inte veta, mer än att det är dags för svensken att resa sig i stolthet igen.
Som om vi vore ett kuvat folk. Det är där ekot av 30-talets Tyskland
hörs i vinden igen.
Visst har
misstag begåtts och mer och annat borde ha gjorts, visst har den goda viljan
inte alltigenom varit i samklang med verkligheten, visst har de som
försökt visa på att alla framsidor också har en baksida som måste lyftas fram
för att kunna hanteras, fått löpa gatlopp i den politiska korrekthetens
namn. Det har skapat grogrund för där vi nu står. Det är där någonstans det
konstruktiva samtalet kan ta sin början, utan att släppa på det demokratin
kräver av oss för vår rätt att leva i en demokrati eller inbilla oss att
världen och verkligheten är enkel. Det har den aldrig varit. Det är där det
sunda demokratiska folkbildande samtalet gör skillnad i vilka vägar vi tar
framåt.
Det finns
problem, har alltid funnits problem, men nu är det invandringen och de som står
upp för vad demokratin kräver av oss, som får skulden för snart sagt allt från
de som anser sig vara folkets sanna uttolkare. En gång i tiden var det
judarna. Hatet har sin egen logik i att förblinda och mobilisera från
var sina håll. Islamister, extremvänster och nationalister är varandras
bästa fiender av samma skrot och korn. Metoden är att bunta ihop till ett
”vi” och ett ”dom”, ett folk mot en elit, mitt folk mot de andra och att tvingas
välja sida. Vinnare är det förment folkliga. Förlorare är
demokratin. Kortsiktigt vinner hatets exploatörer och deras
kollaboratörer, långsiktigt förlorar vi alla. Först de liberala
grundfundament demokratin vilar på och med det de mest utsatta som inte är en
av oss i vårt illusoriska Volksheim, sedan tuggar tomheten och hatet och
rädslan en bit för bit in i oss alla.
Det finns
ingen slutgiltig lösning på komplicerade skeenden, däremot bara ett
framkomligt vägval med förankring i demokratins första bärande grundpelare:
Alla människors lika värde. Släpper man det, har man också lagt grunden för det
sluttande planet utför. Den som inte känner igen det som är mitt framför en,
till skillnad från de som levde i 30-talet, kan inte skylla på att inte
förstå bättre; vi har facit. Givetvis ändras tiderna och idag behövs inga
stormtrupper och duperad media. Det räcker med internet, påspädd av en
liten räddhågsen högljudd men avskärmad twitterokrati, under det att
klassisk folkbildande media är under snabb avveckling, för att förvrida
perspektiven och det mänskliga blir i sanning omänskligt för den som bemödar
sig om att följa tangentens riktning. Till det kommer ett ökande behagligt
avstånd från senast det begav sig i ett Europa på väg mot ännu ett av alla sina
genom historien nationalistiskt betingade harmageddon,
Öppen debatt
är en självklarhet, men när budskapen smygs in utan annat syfte än att spä
på en förklädd förment tyglad folklighet som lägger dimridåer för den
egentligen relevanta diskussionen om var vi är och vilka val vi har för vart vi
skall, då är det tid att säga stopp. Inte för debatten, men väl mot
det som förs fram och vart det leder.
Jag hoppas
bara vi kan säga stopp och belägg innan det är för sent. Jag tror inte svenskar
innerst inne är vare sig onda eller kuvade. Vi är nog lite till kvinns och mans
frustrerade och ingen sitter ensam på alla svar, men den som kommer med
halvkvädna löften om att det finns enkla lösningar far med osanning och vet
det. Det är att låta medlen få helga målet för att nå makten. Hur det går
i sådana samhällen har många miljoner människor bittert fått erfara. Det är
dags att ta tillbaka det medmänskliga sunda förnuftet igen, som faktiskt enligt
min helt personliga mänskliga mening är att också vara riktigt svensk.
Det är allas
vår demokratiska förbannade skyldighet att inte sitta still i den kantrande
båten, även om stormvindarna på det globala havet är svåra. Låt oss för allt i
världen inte luras av sirenernas okvädna visor där vi navigerar mellan grunden.
Lika lite som vi skall surra oss vid masten med de som vägrar se några grund
alls och blundar för de saltstänkta brottvågor vi har att alla tillsammans
hantera. Kanske Sverigedemokraterna en dag är mogna att delta i den uppgiften,
men där är de inte idag. Den historiska belastningen är därtill för tung. Det
kräver att förtöjningarna till såväl de mentala som fysiska järnrören en gång
för alla kapas och slängs överbord - på allvar.
Kejsaren är
kanske naken, det finns en poäng i kritiken även om den slår vilt och
skrupellöst, men tro för guds skull inte lösningen på det dunkelt outtalat
sagda är att sätta på en förvriden tvångströja istället. Det är min allvarliga
mening.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)