Omsvängningens tid på den göteborska vänsterkanten!

Det känns som om proppen börjat gå ur så här på sluttampen. Jag är ju själv på väg mot nya utmaningar vad det lider. På något sätt känns det bra att i någon mening lämna lite ytterligare avtryck på det viset i för staden så viktiga frågor. Majoriteten vill inte gå till val på den inaktivitet, det nej, nej och åter nej, den handlingsförlamning i spåren av att de som har ansvaret ute i verksamheten inte har redskapen för att ta det ansvaret om inte den politiska ledningen tar tag i det, som jag vill påstå att jag sett till att sätta press på dem att hantera. De låsningar som Göran Johansson (S) stod för kanske också lättat allt mer. Jag kan ju inte påstå att vi var de såtaste vänner om man säger så.

Omsvängning 1:
Ja till samlat program för trygghetsboenden också i Göteborg!

På morgondagens kommunstyrelse kommer plötsligt ett förslag från (S), (MP) och (V) om att ta ett samlat grepp från kommunledningen för att få till stånd fler olika anpassade former av boenden för äldre, det som kallas trygghetsboenden i Göteborg. Det var det jag motionerade om 2006 och fick avslag på 2007 med att det sköter stadsdelsnämnderna och deras planeringsregioner och behövs inga centrala initiativ. Jag vet inte hur många gånger jag efter det påtalat att det enda stadsdelsnämnderna och planeringsregionerna kommer att göra är att fortsätta lägga ned äldreboendeplatser för att inte riskera stå med tomma kostasamma platser, det får hellre en överlastad hemtjänst som är lättare att använda som dragspel, bära och i övrigt inget mer. Det går inte att i stadsdelarna hitta på egna modeller för andra typer av boenden eller tro att de kommer att stå för några risker kring det. Verkligheten har visat att jag fått rätt. Det brukar bli så ;), tyvärr i det här fallet med tanke på de förlorade år som gått.

Bakgrunden till mitt inspel var att jag ju, först emot alla och sedan med alla, fick igenom att det skall bli lättare att få rätt till äldreboendeplats i Göteborg. Men då måste vi också få fram fler andra typer av boenden, eftersom de äldreboenden vi har blivit allt mer som minisjukhus för allt äldre och sjukare - dock fortsatt i allt för hög grad bemannade som boenden utan nödvändiga sjukvårdsresurser - och skall även andra behov än tungt medicinska, såsom ensamhet, oro och isolering, ge rätt till äldreboende måste vi få fram fler attraktiva alternativ för friskare och kryare äldre.

Det jag fått emot mig då är att alla faktiskt vill bo kvar hemma. Det är - och har varit - en sanning med modifikation. Uppemot hälften av de äldre som tillfrågats har svarat att de planerar, vill, tror sig behöva flytta från sitt nuvarande boende av åldersskäl inom överskådlig tid. Var femte rentav vill flytta från sitt nuvarande boende redan idag, för att de inte orkar gå i trapporna, sköta trädgården eller har svårt att komma ut och vill ha mer gemenskap och trygghet. Så sent som för bara någon månad sedan var det svaret från politiskt ansvariga inom socialdemokraterna, att man vill bo kvar hemma och det är därför det som gäller. Därför lade jag och Kjell Björkqvist (FP) i oktober en motion om att dels ta ett samlat grepp för att tillsammans med andra aktörer få fram en byggnation av trygghetsboenden i Göteborg och ta del av regeringens statsbidrag för sådan byggnation samt sätta press på alla byggare att vid ny- och ombyggnad se till att det skapas fullt ut tillgängliga boenden för äldre i det ordinära bostadsbeståndet.

Nu är det precis det som vänsterkartellen föreslår. De har vi förstås inget emot, fast de kunde ju frågat oss först när de ändå köper våra förslag redan innan de behandlats i kommunstyrelsen och fullmäktige. Allt det vi sagt tidigare och de fram tills nu sagt emot är plötsligt det som är självklart nödvändigt för att det skall hända något. Så kan det bli!

Omsvängning 2:
Ja till en samlad vision för den nya Älvstaden!

Häromsistens var det mitt initiativ som blev två folkpartimotioner med Kjell Björkqvist (FP) och Ann-Katrine Fogelgren (FP) om att ta ett samlat grepp om Älvstaden som vi valde att benämna det och därtill särskilt omkring framtidens nya epicentrum för hela göteborgsregionen, Bananpiren och Frihamnen i direkt anslutning till en ny Göta Älvbro och alla nya områden på var sida den.

Det landade ju först i ett samlat arbete på tjänstemannanivå kallat Centrala Älvstaden, även om svaret på vår motion var att det behövs inte mer än det som redan görs - det vill säga det som var innan Centrala Älvstaden dök upp eftersom det inte fanns när de svaren avgavs - i form av separata planer för varje område samt översiktplanen. Det vi ville var ju att starta ett samlat programarbete över alla förvaltnings- och bolagsgränser för helheten runt älven mellan den statiska satellitbilden översiktsplan och gräv-där-du-står-grodperspektivet i form av detaljplan. En slags svepande rörlig helikoptebild som verkligen såg till att det denna gång blev som vi vill, helst under ledning av en stadsarktitekt med beteendevetnskaplig kompetens, inte de allt mer missade chanser som Eriksberg blivit.

Särskilt med sikte på de områden som kommit att kallas Centrala Älvstaden där det finns möjligheter till något som verkligen slår an, mitt i älven med utsikt över hela Göteborg och som en pendang till Läppstiftet. En stadsbild som sammantaget kan ge något häftigt - vi förde ju en diskussion om en silhuett av ett skepp med möjligheter att projicera bilder på "seglen" - tillika en ekologisk stadsdel på höjden med en Bananpark på spetsen, till vilken en ny Göta Älvbro angör, snarare än bara ett högt hus och bara en ny bro som skall ersätta en gammal. Det senare tycks tyvärr bli fallet hursom.

Däremot kom plötsligt till förra kommunstyrelsen efter partiöverläggningar en skrivelse som innebar att det skall skapas en grupp direkt under kommunstyrelsen för att ta ett samlat grepp och ta fram en vision kring Centrala Älvstaden. Precis det vi föreslog, fast vi därtill också ser behovet av att se till hela älvrummet, men för ett år sedan inte behövdes och vi var helt ensamma om att vilja, men nu var så självklart nödvändigt att alla var med på det. Så kan det gå!

Omsvängning 3:
Kanske ja till samlad strategi för integration också...?!

Det är väl lika bra att ta ut segern i förskott för det jag redan sagt mig vara övertygad om kommer. Det var ju 2006 som vänsterkartellen röstade ned min, Helene Odenjungs (FP) och Kjell Björkqvists (FP) motion om en samlad integrationststrategi under direkt ledning av kommunstyrelsen. Argumentet emot då var detsamma som för det mesta annat, att det skall lösas lokalt.

Jag är lika förundrar ännu idag över att den kanske största ödesfrågan för hela göteborgssamhället, segregationen med sina ökande utanförskapsfickor, överhuvudtaget inte diskuteras i kommunledningen som politisk ledning för hela kommunen. Det räcker inte med allmänna skrivningar i en budgettext och därutöver att tro att enskilda stadsdelsnämnder och bostadsbolag skall lösa detta. Det är en fråga som kräver kraftsamling, samordning och tryck ut i hela organisationen överallt i alla dess delar med tydliga strategier för hur ökad integration skall uppnås. Än mer motsägelsefullt är det att den som varit mest emot centrala samordning och tagit debatten emot mig i dessa frågor, Anna Johansson (S), är den som nu sitter som ansvarig för detta i kommunstyrelsen.

Det som blev av vår motion var ett styrkort för integration, som nu till slut tycks vara på gång (jag har ju interpellerat om vart det tog vägen en gång redan) och året efter kom förslaget från vänsterkartellen om det som kallas S2020, social utveckling till 2020, som dock parkerades i social resursnämnd istället för kommunledningen och därför har svårt att nå ut till övriga nämnder och styrelser i försöken att få in integrationsperspektivet i all samhällsplanering. Det uppdraget var för övrigt en blåkopia av sammanfattningen på vår motion. Så i någon mening, med som det tycks vara den ungefärliga ledtiden, ett års fördröjning gick majoriteten på det vi föreslog i och för sig. Dock inte fullt ut. Utvecklingen har ju inte därefter heller gått i en bättre riktning i Göteborg utöver de förändringar som regeringen gjorde som fick in fler i arbete innan finanskrisen slog till. Nu är det ännu värre.

Nu kommer därför också fler och fler signaler om hur verksamheterna efterfrågar att kommunledningen kliver in på arenan. Det är ju minst sagt hög tid. Bara det faktum att de oroligheter som varit runtom i kommunen skapar sura politiska kommentarer när jag lyft behovet av att lyfta in dem och följa upp dem i kommunstyrelsen, säger ju något. På kommunstyrelsens beredningsmöte i förra veckan kunde stadskansliet åter redovisa att det saknas en tydlig målbild, styrning och samordning avseende det som egentligen är uppdraget för S2020 och därmed omkring hela segregations- och integrationsproblematiken. Det nickades då från många håll i den politiska församlingen kunde jag notera.

Nu väntar jag bara på att de styrande partierna kommer med kompletterande kommunstyrelseinspel som föreslår det vi redan en gång fått avslag på. Det vore, som sagt, på tiden, övertiden rentav. Eller så får vi framgent påminna dem om vad som framkommer på denna punkt avseende nämndernas syn på arbetet mot segregationen i den uppföljningsrapport som därtill kommer upp på morgondagens kommunstyrelse. Så skulle det också kunna bli!

Nya äldrenyheter, eller snarare allt äldre nyheter!

GP konstaterar på ledarplats återigen äldreomsorgens tillkortakommanden här i Göteborg. Slutsatsen är att Göteborgs äldreomsorg är på väg åt fel håll - så långt håller jag med och har själv ju precis frågat i fullmäktige om de alarmerande medicineringsiffrorna för Göteborg - och att återigen lär göteborgspolitikernas svar bli att skylla ifrån sig, kommunledningen på stadsdelsnämnderna och stadsdelsnämnderna på kommunledningen - det håller jag inte helt och fullt med om.

Det senare må vara sant för den sittande majoritetens sätt att styra kommunen och det är också det som till stor del förklarar de brister vi ser på många håll inom Göteborgs service till medborgarna. Vi halkar på område efter område efter och det blir allt mer olika ens mellan göteborgarna vilkens service man får beroende på var man råkar bo, vilken stadsdelsnämnd som bestämmer.

Färre stadsdelsnämnder kan delvis råda bot på det, men det är bara den ena sidan av myntet. Den andra, som är det jag tjatat om allt sedan jag hade en interpellationsdebatt med Göran Johansson (S) för något decennium sedan(!) om det absurda i att vi inte ens hade en gemensam kontoplan i kommunen och därmed var det omöjligt att jämföra och följa upp stadsdelsnämnderna som bokade sina kostnader lite som de ville och därmed blev det ytterst omöjligt att att leda kommunen, det som ju faktiskt är kommunledningens ansvar och roll. Där hjälper inte hur många kostsamma, svåradministrerade och outtolkade enkäter till brukare, medborgare eller medarbetare som helst, som vi idag lägger jag vet inte hur mycket pengar på i Göteborg.

Det är den sidan av myntet som borde diskuteras lika mycket: Hur kommunledningen kommer in på banan igen och kan följa upp, samordna samt styra utvecklingen, inte minst den samlade kompetens- och chefsutvecklingen, och just helt enkelt ta sitt ansvar som kommunledning. Det hela-staden-perspektivet kan inte de enskilda stadsdelsnämnderna, eller några andra nämnder för den delen, ta och det är det som gör att det som varit en successiv färd utför inte heller tas tag i förrän det gått för långt. Om ens då. På den punkten har GP helt rätt: Den politiska majoriteten ägnar sig åt att kasta ansvaret på varandra istället för att ta det - och se till att styra rätt, när det blivit uppenbart fel!

För egen del kan jag ju bara peka på den rad av initiativ, förslag och frågor vi från vår sida tagit, för att försöka ta det ansvar som ligger på oss, när vi nu under de år jag arbetat med dessa frågor sedan jag kom in i kommunstyrelsen 2005, just sett hur fel det varit på väg att bli och är. Alltifrån när jag var den som - det nästan första jag gjorde - såg till att förändra riktlinjerna så att det skulle bli lättare att få rätt till ett äldreboende, inte ännu svårare som var på gång att beslutas, till de senaste inspelen (se några nedan). Något som ju går så ut över de enskilda äldre som drabbas av en ovärdig omsorg och som i många fall inte kan göra sin stämma hörd, som är beroende av dem man förväntas klaga hos.

Det är därför vi behöver en äldreombudsman som kan gå in och granska äldreomsorgen, även på anonyma anmälningar, följa upp och se till att agera för kvalitetsutveckling i syfte att alla äldre skall erbjudas en värdig och trygg vård och omsorg.

Därför behövs omsorgsgarantier som åtminstone sätter en minsta acceptabel nivå på den enskildes rätt till utevistelser, mathållning, att få duscha med mera, med mera inom allt det som är viktigt i vardagslivet.

Därför behövs en verksamhetsnära kvalitetsgranskning och uppföljning inom inte minst hemtjänsten som vi idag vet alldeles för lite om hur det fungerar för den enskilde i hemmets mörka vrår, dit vanvården tyvärr många gånger flyttat.

Därför behövs anpassade boenden av olika slag, från trygghetsboenden för social samvaro till värdiga vårdboenden i livets slut eller väl fungerande demensboenden, och ett aktivt arbete med att få fram sådana boenden och inte minst stopp för dagens nedläggningar av boendeplatser.

Därför behöver hemsjukvården med sin äldremedicinska kunskap få ett större tydligare mandat och ansvar för alla äldres vårdinsatser i hemmet, på boenden och som en länk till akutvården för att vården skall komma till den äldre i första hand, inte som allt för ofta idag tvärtom - till och med när det är uppenbart mer skadligt för den äldre.

Därför behövs valfrihet i att såväl välja innehåll som vem som utför servicen, för att ge den enskilde makten att själv få bestämma och välja bort det man är missnöjd med eller ännu heller till det man själv vill utifrån sina egan premisser, att få välja det boende man vill var man vill eller den hemtjänst på det sätt man vill från den man vill skall komma över tröskeln, och också ge utrymme för andra initiativ som kan höja livskvaliteten för den enskilde.

Därför behövs en politisk styrgrupp direkt under kommunstyrelsen för att följa upp och styra upp samt ta tag i alla de frågor enligt punkterna ovan som enskilda stadsdelsnämnder inte kan hantera, utan behöver samordning och styrning för att lösas.

Jag tycker min debatt med ansvarig för dessa frågor i kommunstyrelsen, Marina Johansson (S), säger en hel del (går att lyssna på under punkt 6 på fullmäktiget 2009-10-08) om att vi inte tar tag i de brister som finns mitt framför ögonen. Jag tror inte det är av oginhet, utan av oförmåga att bryta sig ur de egna förlamande organisatoriska strukturer som Göteborgs Stad ordnats i. Tyvärr är jag rädd för att den pågående utredningen om stadsdelsnämnderna bara tar tag i den ena sidan av problemet, inte den andra och egentligen viktigare sidan oavsett det exakta antalet stadsdelsnämnder: Det kommunala ledarskapet på central samlad nivå. Det går ytterst ut över enskilda göteborgares möjligheter till en bra vård och omsorg. Det är jag övertygad om, oavsett att jobbet självklart görs lokalt.

Upprörande och oacceptabelt att Karin 101 inte får flytta hemifrån!

Äldreomsorgen är i full sving, mediamässigt i alla fall. GP har visat hur äldreomsorgen är det som kommer i kläm i dagens besparingsiver och dagens ledare pekar på bekymren.

När så Vänsterpartierna i Göteborg lägger ut de extra statliga tillskott kommunen fått från Alliansregeringen, är det barn och unga som skall prioriteras. Det håller jag med om. Framförallt skolan måste värnas, men det får ju inte betyda att man behåller skollokaler som inte behövs och kostar pengar med tanke på att antalet barn nu minskar. Men att låta resurserna gå till att enbart barn och unga blir helt fel. Ett sådant styrande budskap riskerar få förskräckliga konsekvenser för de allra äldsta, sjukaste och mest utsatta om det inte ges något utrymme för andra prioriteringar lokalt. Det är därför vi från vår sida dels hellre hade fördelat ut alla resurser, inte hållit kvar en del centralt som vänstermajorieten gör, dels valde att inte peka på olika grupper på det viset utan istället att syftet med pengarna är det som regeringen sagt, d v s kunna behålla personal inom skola och omsorg. Det handlar givetvis inte minst om äldreomsorgen med sin exempelvis personalintensiva hemtjänst.

Det finns dock ett annat problem, som spär på det ekonomiskt ansträngda läget. Det är att vi inte har redskap för att veta hur det ser ut i äldreomsorgen - egentligen. Det blev nästan övertydligt i debatten jag nämnt tidigare om mina frågor i fullmäktige kring kvalitetssäkringen av äldreomsorgen i Göteborg. Svaret är återigen att man jobbar med det lokalt och den som vill klaga kan göra det. Det man inte förstår, är i vilken utsatt beroendeställning den som får äldreomsorg ofta kan vara och att då klaga hos dem man är beroende av är inte lätt. Än svårare är det för den som inte kan prata för sig eller har starka anhöriga. Jag kunde ju i den debatten citera exempel från att den ordning majoriteten med Marina Johansson (S) i spetsen säger sig veta fungerar, inte alls fungerar. Ens de som orkar klaga får inte de klagomålen vidareförda för en förändring till det bättre. (Det går för övrigt att lyssna till den debatten här).

Jag vet också att en del också blivit upprörda över att jag dristat mig att påpeka det något märkliga i att satsa på gratis buss- och spårvagnsresor för de pensionärer som är hyfsat friska och krya, medan man skär ned på de allra svagaste, skröpliga och mest utsatta. De gratis busskorten är jättebra och populära, det köper jag, och jag ser det som en bra insats för att fler äldre ska kunna komma ut och hålla igång. Den satsningen vill jag gärna för min del bibehålla. Men signalen blir väldigt konstig när man samtidigt med den satsningen fortsätter dra ned på exempelvis äldreboendena för dem som verkligen behöver samhällets insatser för att överhuvudtaget leva ett drägligt liv. Det är det jag vill peka på. Gärna både och, men prioritera inte ned dem som är i allra störst behov av våra gemensamma resurser. Dessutom är det orimligt att kommunen skall behöva betala 80 miljoner till Västtrafik för något som egentligen inte kostar dem särskilt mycket mot att inte låta äldre åka gratis på tider när det inte är rusningstrafik. Det är en dålig förhandling från kommunens sida. För varje miljon kan två äldreboendeplatser och många fler trygghetsboenden tryggas för att ha jämförelsen klar för sig. Det tycker jag är värt att påpeka (även om det i tryck inte alltid blir exakt så som det var sagt).

Verkligheten är ju att trots att jag fått igenom, först emot alla och sedan med alla, ändrade riktlinjer för att det skall bli lättare att få rätt till plats på ett äldreboende, fortsätter man att lägga ned platser utan att komma fram med några nya alternativa boendeformer såsom trygghetsboenden för den som är ensam och isolerad och har svårt att komma ut. Det är fullständigt oacceptabelt att Karin 101 år, som GP skrev om, inte får komma till ett äldreboende om hon vill det. Det är direkt upprörande och borde inte ens vara föremål för diskussion. Det blir än mer absurt med tanke på det beslut jag sett till har fattats i Göteborg om att inte bara mycket omfattande medicinska behov skall styra rätten till äldreboende. Men det jag sedan dess hela tiden sagt är att ord och handling måste hänga ihop. Skall det bli lättare att få ett boende måste det också finnas boenden att få.

Även om de flesta äldre vill bo kvar hemma, så vill inte ALLA äldre göra det och det är i det ljuset de fortsatta nedläggningarna av äldreboenden och beslutskrampen kring att överhuvudtaget komma igång med trygghetsboenden blir så förfärande. Om det inte finns några alternativ så finns det ju inte heller något att välja och om det då är mellan dagens äldreboenden som är allt mer av sjukhem eller inget mer än att bo kvar hemma som är alternativen, så får man ju de svar man får. Det mest uppseendeväckande är ju att över hälften av alla äldre göteborgare i de undersökningar som gjorts planerar, vill eller tror sig behöva byta bostad inom överskådlig tid på grund av åldersskäl. 90% kräver dessutom fler olika former av boenden för äldre att kunna välja mellan. Det är egentligen alarmerande och en allt mer ohållbar diskrepans mellan den verkligheten och det som görs rent konkret från kommunens sida.

Det är där min förra motion om en kommunövergripande strategi för fler olika former av äldreboenden i Göteborg respektive den motion jag och Kjell Björkqvist lade i förra veckan om att skapa anpassade trygghetsboenden kommer in i bilden. Jag tycker att det finns anledning att göra den skillnaden tydlig mellan hur vi ser på denna fråga gentemot vänsterpartierna i Göteborg. Det räcker inte med diskussionsklubbar om framtidens äldreboenden, utan mandat eller kraft eller förslag om något, samt allmän välvilja till att det skall bli bra och alla skall få boenden när det faktiskt i realiteten blir sämre. Det har hittills inte resulterat i något.

Nyckellös hemtjänst eller anpassat boende för varje äldre, vad väljer du?

Sitter på fullmäktige och funderar på en sak. Det pågår en debatt om vad enskilda nämnder kan och inte kan göra och hur långt fullmäktiges beslut sträcker sig när man tilldelat en särskild resurs till en viss verksamhet i en nämnd.

Det jag funderar på den styrande (S), (MP)-minoritetens syn, oftast med stöd från (V), på detta med ansvar och befogenheter i den kommunala apparaten. Deras svar på nästan alla våra förslag är att det inte är en sak för fullmäktige eller kommunen centralt att besluta, det hör hemma i ansvarig nämnd, oftast ute i de enskilda stadsdelsnämnderna. Det kan till och med låta på dem att de tycker vårt förslag är bra, men inte skall beslutas om centralt (att de sedan röstar emot lokalt också är förstås en annan sak). Det kan man ju tycka, men det blir absurt när enskilda nämnder stångar sig blodiga för att lösa en uppgift de inte mäktar med själva, utan det stöd, den styrning och den samordning som förstås är kommunledningens ansvar att se till.

Ta frågan om hur vi skall forma framtidens äldreboende i Göteborg för ökad valfrihet och trygghet i en situation när nämnderna fortsätter dra ned på platser, utan att behoven minskar, samtidigt som det inte finns en chans i världen att de skall mäkta med att forma fler andra typer av boenden än de rena sjukhem vi idag har, som det finns en så skriande brist på. Göteborg ligger snart sist i landet på detta område och vår organisation är en viktig förklaring för det.

Vad gör vänstermajoriteten? Avslår mitt förslag om att ta fram en samlad hantering av detta, inte för att ta över eller tvinga fram något, utan för att det krävs kommunstyrelsens kommunövergripande engagemang i detta. Ansvarigt kommunalråd behöver den platformen för att vi gemensamt skall kunna hantera detta och få fram fler olika typer av äldreboenden ute i stadsdelarna. Svaret är: Detta är stadsdelsnämndernas ansvar, det skall inte vi gå in och överpröva. Min uppfattning, är att just det vi skall göra, för medborgarnas skull och för verksamhetens skull och för stadsdelsnämndernas egen skull. De ville ha detta rentav när de fick chansen att ge sin syn på min motion. Den politiska majoriteten centralt vill det inte.

Riktigt absurt blir då när vi på gårdagens kommunstyrelse däremot hanterade följande ärende från, just det(!), (S), (MP) och (V), att kommunstyrelsen skulle fatta beslut om att i hemtjänsten införa nyckellös hemtjänst för att förenkla hanteringen kring äldres dörrlås. Det är inget fel i det, bara man tar hänsyn till äldres oro och utformar det så tryggt som möjligt, det är tvärtom säkert väldigt bra. Men om det, som ju är en genuin verksamhetsfråga i det dagliga utvecklingsarbetet för att tillsammans med andra inom äldreomsorgsområdet utveckla hemtjänsten för att effektivisera genom ny teknik. Det är självklart inte en kommunstyrelsefråga. Men si, då kan kommunledningen i all sin vishet enligt majoritetens styrmodell gå in och styra och ställa plötsligt.

Vi kan förstås inte vara emot sakfrågan, men tala om att sila mygg och svälja kameler i den kommunala styrningen av Göteborg stad.

Det är sådant man kan fundera kring ibland. Vem tar ansvar för vad och prioriterar vi rätt frågor - egentligen. Det är dags för ett majoritetsskifte i Göteborg, så att vi fokuserar på det viktiga där frågorna hör hemma, inte lite som det faller sig. Och framförallt för att inte från kommunledningens sida kunna fly undan det verkliga ansvaret för de stora långsiktiga frågorna och mest bara slänga in den ena småfrågan efter den andra. Det går inte att låta bli den misstanken att det är så idag och det är medvetet, just för att hålla ansvaret ifrån sig där det egentligen hör hemma. Det är mer praktiskt så. Vi kan se det på område efter område. Inte minst integrationsfrågans hantering i Göteborg.

Kom nu inte och säg att allt hör hemma ute verksamheten, inte i kommunledningen, efter gårdagens beslut, säger jag bara. Jag hade önskat det var "VAD" inte "HUR" som kommunstyrelsen fokuserade på.

Ge även äldre par fler typer av anpassade boenden!

Nu är jag glad! För nu blev det beslut om taxor och regler för äldres rätt att få bo ihop även på äldreboenden när bara den ena parten egentligen har så stora behov att han eller hon får rätt till det. Jag har bloggat om det tidigare och vägen fram till dagens beslut i kommunstyrelsen.

Överlag var det mycket äldrefrågor som nu hanterades. Bland annat remissen om "Bo bra hela livet" där frågan om trygghetsboenden tas upp. Där ville vi från Alliansens sida var mer positiva till det än vad som nu beslutades som kommunens svar på den remissen, även om man inte är negativ heller. Det handlar mer om att vilja för att det också skall bli något. Den viljan visar inte riktigt socialdemokraterna och därför händer inte så mycket. Det är ju direkt kopplat till inte minst frågan om äldre par med olika omvårdnadsbehov. Det finns idag inga boenden som passar dem, som både kan ta hand om stora omsorgsbehov och vara ett bra boende för den som är friskare. Det saknas boenden mellan det vanliga ordinära boendet och de rena särskilda boendena som ju är allt mer av någon slags sjukhem. Jag avskyr termen "mellanboende" och därför är det så bra med en beteckning som just trygghetsboenden som visar vad det egentligen handlar om samtidigt som det kan byggas upp på många olika sätt. Det är det vi borde diskutera, inte om vi skall ha det eller inte. Det är hög tid att det nu sker något i Göteborg istället för att det bara fortsätter läggas ned de få boenden som finns.

Sista slutjusteringen för också äldre pars självklara rätt att inte tvingas isär!

Ibland tar saker och ting sin tid innan bitarna faller på plats. En av de första saker jag gjorde när jag kom in i kommunstyrelsen 2005 var att stoppa planerna på att göra det ännu svårare för att få rätt till en plats i äldreboende. Det var riktlinjer som hade tragglats genom alla kommunala instanser inklusive pensionärsråd och bara var uppe för konfirmering i kommunstyrelse och fullmäktige när jag bokstavligen sade "stopp och belägg!".

Sedan tog det ett halvårs diskussioner innan vi till slut istället kunde enas om att tvärtom, för första gången på år och dagar, minska kraven för rätt till ett boende. Verkligheten hade hunnit ifatt även de övriga till slut. Det hade gått för långt med den så kallade "kvarbo-principen" där äldre skulle bo kvar hemma till snart sagt vilket pris som helst. Det är fortfarande något av det jag är mest stolt över att ha åstadkommit.

Tyvärr fortsätter ju dock majoriteten att lägga ned äldreboenden så det reala genomslaget är allt för begränsat. Och det fortsätter jag förstås att tjata om. Det saknas dessutom attraktiva boenden för den som inte så väldigt illa däran som de flesta idag är på våra äldreboenden som snart sagt mest kan liknas vid de gamla sjukhemmen igen.

En sak missade vi dock, eller rättare: Jag trodde det skulle räcka med det. Det visade sig dock att skrivningarna inte hjälpte de äldre par där bara den ena hade ett stort omvårdnadsbehov. När jag blev uppmärksammad på flera upprörande fall där äldre par som levt ett helt liv ihop tvingades isär av kommunen ställde jag en fråga i fullmäktige om det rimliga i detta och om vi inte borde ändra regelverket så att det inte gick att missförstå. Svaret blev att det borde vi nog göra och i kommunstyrelsen gav vi sedan ett gemensamt sådant uppdrag - även om socialdemokraterna osnyggt försöker ta åt sig äran för det så här i efterhand - som efter en tid kom tillbaka i form av ett förslag om förändrade riktlinjer som gjorde tydligt rätten för även äldre par att få bo ihop. Det är egentligen tragiskt att något så självklart skall behöva skrivas in i regelverk när vi i övrigt slagit fast viljan att göra det enklare äverlag att få rätt till äldreboende.

Nu kommer så, till slut, det sista steget på denna resa upp på kommunstyrelsens bord nu på onsdag i form av ett följdbeslut avseende taxor och avgifter för att verkligen möjliggöra för även den som inte egentligen har behov av en äldreboendeplats att få flytta med sin make/maka.

Det glädjer mig verkligen i allra högsta grad. Nu hoppas jag vi aldrig mer skall få läsa sådana saker i Göteborg om hur man tvingar isär äldre par. Det finns bara ett stort problem och det är att lika mycket som vi saknar boenden av olika slag för äldre rent allmänt, lika mycket saknar vi bra anpassade boenden för par med olika behov. Det är ju ärligt talat inte särskilt roligt att som relativt frisk komma in i många av dagens så kallade boenden. Jag är dock glad för att möjligheten finns, på papper. Ännu gladare blir jag när vi följdriktigt ordnat bättre anpassade boenden för de olika behov som finns. Det är en fortsatt kamp att föra.

Alla äldre är inte ett och samma, vilket tyvärr alldeles för mycket av dagens socialdemokratiska äldrepolitik utgår ifrån.