Jag fick ju svar på tal från Kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson och ansvarig för sociala frågor Marina Johansson på lite temat "surt sade räven!". Känns lite andefattigt för att vara från en styrande majoritet tycker jag och kan ju inte låta bli att ge igen. Så mitt svar från den 4 augusti följer här med länk till det kan hittas på GT.se med länkarna vidare till tidigare artiklar. Jag gillar i grunden både Ann-Sofie och Marina, även om jag tycker det politiska ledarskapet är svagt, och det behöver påtalas ibland.

------- ARTIKELN --------

Dags för nytt styre för ökad trygghet i Göteborg

Det är synd att kommunledningsföreträdarna Ann-Sofie Hermansson (S) och Marina Johansson (S) fortsätter att se attack som bästa försvar. Jag tror uppriktigt att de vill få ordning på otryggheten i Göteborg. Jag vill så gärna också tro att de denna gång verkligen tänker ta sig an det utanförskap som ger otrygghet.

Jag kunde ha gått tillbaka till våra förslag på 90-talet, men valde att ta avstamp från när det faktiskt var uppenbart vad som höll på att hända. Jag kunde därtill lyft fram fler av våra inspel från både då och nu. Situationen idag är att det krävs mer av akuta insatser för konkret säkerhet i människors vardag.

Det betyder inte att det, utöver en del hårdare nypor, också krävs mjukare famnar för att fånga in dem som hamnar på glid. Det var därför ett samlat center för att ge stöd till stadsdelarnas sociala arbete hade behövts för länge sedan. De enskilda socialsekreterarna såg ofta inte vad de hade framför sig med unga på väg in i kriminella gäng eller extremism och sådant som hedersförtryck visste de inte överhuvudtaget hur det skulle hanteras.

Jag träffade många som var oroade över att stadsdelsnämnderna gav stöd till föreningar som i sin tur stödde religiös fundamentalism. Obefintlig kontroll och politiker själva aktiva i dessa föreningar gjorde att det på sina håll rentav var satt i system. Det är bra att fritidsförvaltningen idag ser över demokratikraven i sitt stöd, men det räcker inte. Det är åter inget som kan lämnas till var och en att hantera själva eller lösas via olika otydliga samverkansprojekt. Dessa behövs också, men det kan inte stanna där.

Problemet var att majoriteten slog ifrån sig. Jag vet inte hur många debatter jag varit i där ansvariga pekat finger om hur vi bara svartmålar. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp och förbi. Vi ville för vår del få med en demokratiskt bred majoritet för att kunna hålla undan den rena populism som ytterst inte vill alla göteborgares väl. Vår mening var att ingen sitter inne med alla svar, men att tillsammans kan vi göra mer och bättre och att det är kommunledningens ansvar.

Givetvis görs jobbet av andra, men det är lite häpnadsväckande med vilken lojhet den styrande majoriteten tog sig an det som var och är Göteborgs största ödesfråga; att bygga ihop staden. Det går inte att bortse från. Jag välkomnar verkligen det nu lite yrvakna engagemanget. Alliansen är i högsta grad med i matchen och kanske kan det äntligen bli spel över hela plan, men det kräver alltnog ett nytt politiskt styre.

Mikael Janson (L)
Riksdagskandidat och tidigare Biträdande Kommunalråd i Göteborg
----------------

Läs den on-line: https://www.expressen.se/gt/debatt-gt/rodgron-lojhet-ger-senkommet-engagemang/

Omsvängningens tid på den göteborska vänsterkanten!

Det känns som om proppen börjat gå ur så här på sluttampen. Jag är ju själv på väg mot nya utmaningar vad det lider. På något sätt känns det bra att i någon mening lämna lite ytterligare avtryck på det viset i för staden så viktiga frågor. Majoriteten vill inte gå till val på den inaktivitet, det nej, nej och åter nej, den handlingsförlamning i spåren av att de som har ansvaret ute i verksamheten inte har redskapen för att ta det ansvaret om inte den politiska ledningen tar tag i det, som jag vill påstå att jag sett till att sätta press på dem att hantera. De låsningar som Göran Johansson (S) stod för kanske också lättat allt mer. Jag kan ju inte påstå att vi var de såtaste vänner om man säger så.

Omsvängning 1:
Ja till samlat program för trygghetsboenden också i Göteborg!

På morgondagens kommunstyrelse kommer plötsligt ett förslag från (S), (MP) och (V) om att ta ett samlat grepp från kommunledningen för att få till stånd fler olika anpassade former av boenden för äldre, det som kallas trygghetsboenden i Göteborg. Det var det jag motionerade om 2006 och fick avslag på 2007 med att det sköter stadsdelsnämnderna och deras planeringsregioner och behövs inga centrala initiativ. Jag vet inte hur många gånger jag efter det påtalat att det enda stadsdelsnämnderna och planeringsregionerna kommer att göra är att fortsätta lägga ned äldreboendeplatser för att inte riskera stå med tomma kostasamma platser, det får hellre en överlastad hemtjänst som är lättare att använda som dragspel, bära och i övrigt inget mer. Det går inte att i stadsdelarna hitta på egna modeller för andra typer av boenden eller tro att de kommer att stå för några risker kring det. Verkligheten har visat att jag fått rätt. Det brukar bli så ;), tyvärr i det här fallet med tanke på de förlorade år som gått.

Bakgrunden till mitt inspel var att jag ju, först emot alla och sedan med alla, fick igenom att det skall bli lättare att få rätt till äldreboendeplats i Göteborg. Men då måste vi också få fram fler andra typer av boenden, eftersom de äldreboenden vi har blivit allt mer som minisjukhus för allt äldre och sjukare - dock fortsatt i allt för hög grad bemannade som boenden utan nödvändiga sjukvårdsresurser - och skall även andra behov än tungt medicinska, såsom ensamhet, oro och isolering, ge rätt till äldreboende måste vi få fram fler attraktiva alternativ för friskare och kryare äldre.

Det jag fått emot mig då är att alla faktiskt vill bo kvar hemma. Det är - och har varit - en sanning med modifikation. Uppemot hälften av de äldre som tillfrågats har svarat att de planerar, vill, tror sig behöva flytta från sitt nuvarande boende av åldersskäl inom överskådlig tid. Var femte rentav vill flytta från sitt nuvarande boende redan idag, för att de inte orkar gå i trapporna, sköta trädgården eller har svårt att komma ut och vill ha mer gemenskap och trygghet. Så sent som för bara någon månad sedan var det svaret från politiskt ansvariga inom socialdemokraterna, att man vill bo kvar hemma och det är därför det som gäller. Därför lade jag och Kjell Björkqvist (FP) i oktober en motion om att dels ta ett samlat grepp för att tillsammans med andra aktörer få fram en byggnation av trygghetsboenden i Göteborg och ta del av regeringens statsbidrag för sådan byggnation samt sätta press på alla byggare att vid ny- och ombyggnad se till att det skapas fullt ut tillgängliga boenden för äldre i det ordinära bostadsbeståndet.

Nu är det precis det som vänsterkartellen föreslår. De har vi förstås inget emot, fast de kunde ju frågat oss först när de ändå köper våra förslag redan innan de behandlats i kommunstyrelsen och fullmäktige. Allt det vi sagt tidigare och de fram tills nu sagt emot är plötsligt det som är självklart nödvändigt för att det skall hända något. Så kan det bli!

Omsvängning 2:
Ja till en samlad vision för den nya Älvstaden!

Häromsistens var det mitt initiativ som blev två folkpartimotioner med Kjell Björkqvist (FP) och Ann-Katrine Fogelgren (FP) om att ta ett samlat grepp om Älvstaden som vi valde att benämna det och därtill särskilt omkring framtidens nya epicentrum för hela göteborgsregionen, Bananpiren och Frihamnen i direkt anslutning till en ny Göta Älvbro och alla nya områden på var sida den.

Det landade ju först i ett samlat arbete på tjänstemannanivå kallat Centrala Älvstaden, även om svaret på vår motion var att det behövs inte mer än det som redan görs - det vill säga det som var innan Centrala Älvstaden dök upp eftersom det inte fanns när de svaren avgavs - i form av separata planer för varje område samt översiktplanen. Det vi ville var ju att starta ett samlat programarbete över alla förvaltnings- och bolagsgränser för helheten runt älven mellan den statiska satellitbilden översiktsplan och gräv-där-du-står-grodperspektivet i form av detaljplan. En slags svepande rörlig helikoptebild som verkligen såg till att det denna gång blev som vi vill, helst under ledning av en stadsarktitekt med beteendevetnskaplig kompetens, inte de allt mer missade chanser som Eriksberg blivit.

Särskilt med sikte på de områden som kommit att kallas Centrala Älvstaden där det finns möjligheter till något som verkligen slår an, mitt i älven med utsikt över hela Göteborg och som en pendang till Läppstiftet. En stadsbild som sammantaget kan ge något häftigt - vi förde ju en diskussion om en silhuett av ett skepp med möjligheter att projicera bilder på "seglen" - tillika en ekologisk stadsdel på höjden med en Bananpark på spetsen, till vilken en ny Göta Älvbro angör, snarare än bara ett högt hus och bara en ny bro som skall ersätta en gammal. Det senare tycks tyvärr bli fallet hursom.

Däremot kom plötsligt till förra kommunstyrelsen efter partiöverläggningar en skrivelse som innebar att det skall skapas en grupp direkt under kommunstyrelsen för att ta ett samlat grepp och ta fram en vision kring Centrala Älvstaden. Precis det vi föreslog, fast vi därtill också ser behovet av att se till hela älvrummet, men för ett år sedan inte behövdes och vi var helt ensamma om att vilja, men nu var så självklart nödvändigt att alla var med på det. Så kan det gå!

Omsvängning 3:
Kanske ja till samlad strategi för integration också...?!

Det är väl lika bra att ta ut segern i förskott för det jag redan sagt mig vara övertygad om kommer. Det var ju 2006 som vänsterkartellen röstade ned min, Helene Odenjungs (FP) och Kjell Björkqvists (FP) motion om en samlad integrationststrategi under direkt ledning av kommunstyrelsen. Argumentet emot då var detsamma som för det mesta annat, att det skall lösas lokalt.

Jag är lika förundrar ännu idag över att den kanske största ödesfrågan för hela göteborgssamhället, segregationen med sina ökande utanförskapsfickor, överhuvudtaget inte diskuteras i kommunledningen som politisk ledning för hela kommunen. Det räcker inte med allmänna skrivningar i en budgettext och därutöver att tro att enskilda stadsdelsnämnder och bostadsbolag skall lösa detta. Det är en fråga som kräver kraftsamling, samordning och tryck ut i hela organisationen överallt i alla dess delar med tydliga strategier för hur ökad integration skall uppnås. Än mer motsägelsefullt är det att den som varit mest emot centrala samordning och tagit debatten emot mig i dessa frågor, Anna Johansson (S), är den som nu sitter som ansvarig för detta i kommunstyrelsen.

Det som blev av vår motion var ett styrkort för integration, som nu till slut tycks vara på gång (jag har ju interpellerat om vart det tog vägen en gång redan) och året efter kom förslaget från vänsterkartellen om det som kallas S2020, social utveckling till 2020, som dock parkerades i social resursnämnd istället för kommunledningen och därför har svårt att nå ut till övriga nämnder och styrelser i försöken att få in integrationsperspektivet i all samhällsplanering. Det uppdraget var för övrigt en blåkopia av sammanfattningen på vår motion. Så i någon mening, med som det tycks vara den ungefärliga ledtiden, ett års fördröjning gick majoriteten på det vi föreslog i och för sig. Dock inte fullt ut. Utvecklingen har ju inte därefter heller gått i en bättre riktning i Göteborg utöver de förändringar som regeringen gjorde som fick in fler i arbete innan finanskrisen slog till. Nu är det ännu värre.

Nu kommer därför också fler och fler signaler om hur verksamheterna efterfrågar att kommunledningen kliver in på arenan. Det är ju minst sagt hög tid. Bara det faktum att de oroligheter som varit runtom i kommunen skapar sura politiska kommentarer när jag lyft behovet av att lyfta in dem och följa upp dem i kommunstyrelsen, säger ju något. På kommunstyrelsens beredningsmöte i förra veckan kunde stadskansliet åter redovisa att det saknas en tydlig målbild, styrning och samordning avseende det som egentligen är uppdraget för S2020 och därmed omkring hela segregations- och integrationsproblematiken. Det nickades då från många håll i den politiska församlingen kunde jag notera.

Nu väntar jag bara på att de styrande partierna kommer med kompletterande kommunstyrelseinspel som föreslår det vi redan en gång fått avslag på. Det vore, som sagt, på tiden, övertiden rentav. Eller så får vi framgent påminna dem om vad som framkommer på denna punkt avseende nämndernas syn på arbetet mot segregationen i den uppföljningsrapport som därtill kommer upp på morgondagens kommunstyrelse. Så skulle det också kunna bli!

Delad(=gemensam) helhet, inte delad(=splittrad) helhet!

Göteborg har blivit en delad stad och det är oroande. Det har Göteborg i och för sig alltid varit. Det är bara att fråga en gammal Hisingsbo kontra en fastlandsbo eller någon från Redbergslid kontra Örgryte som ju ligger nästgårds. Stadsdens indelning i stadsdelsnämnder har dock också skapat en administrativ uppdelning som blivit allt mer kontraproduktiv, även om man tvingas samarbeta allt mer om allt mer. Jag är den förste tillskyndaren för idén om stadsdelsnämnder och var för när de genomfördes och åren efter. Det var nödvändigt. De gamla centrala facknämnderna var kolosser på lerfötter utan styrning eller ekonomisk kontroll. Det var rena turen att SDN infördes när 90-talskrisen slog till, annars hade det aldrig gått att hantera de krisåren. Likaså har den demokratiska lokala dialogen ökat (för den som verkligen vill få tag i en politiker vill säga).

Bara det att man som beslutsfattare vet var en skola man fattar beslut om ligger är en fördel mot den gamla skolstyrelsen där man knappt ens visste i vilken riktning skolan låg. Genom de veckovisa politikerjourer jag för egen del anordnade på dåvarande café Greddelina mitt i Haga när jag satt i SDN Linnéstaden fick jag många kontakter och kunskaper som jag aldrig hade fått i en mer centraliserad organisation. Det är alltså inte SDN-organisationen i sig som är det enda problemet, även om det är hög tid att nu ändra och slå samman stadsdelar efter 20 år med dem och där nackdelarna i form av olikabehandling av göteborgarna gör sig allt mer påminda. Dessutom söker ju folk information genom internet på ett helt annat sätt än när SDN infördes för att göra det enklare att komma i kontakt med lokala politiker och tjänstemän.

Ett större problem är att vänsterblocket inte sett behovet av central styrning, kontroll och samordning som egentligen ännu viktigare i en decentraliserad organisation, för att hålla ihop "hela-staden-perspektivet". Tvärtom har allt ansvar lagts på nämnderna och trots allt fler heltidspolitiker centralt (jag erkänner; jag är en av dem), så har ansvaret flyttats från den centrala nivån. Det går ju inte att ta ansvar när man ingen makt har. Det var symptomatiskt att man inte ens hade en gemensam kontoplan så att det gick att följa upp och jämföra ekonomin och verksamhetsutvecklingen i olika stadsdelar. Jag tror inte ens det är fullt ut ordnat ännu, trots att kommunstyrelsens ordförande Göran Johansson lovade att det skulle vara löst inom ett år då jag i fullmäktige ställde denna fråga på sin spets för sisådär tio år sedan nu.

Kommunstyrelsen har också eroderat sina möjligheter att såväl styra och ställa med den centrala administrationen, som att få den att i sin tur erhålla ett mandat och en tydlig roll i att samordna, verksamhetsutveckla och slita tvister ute i organisationen inklusive med möjligheten att peka med hela handen och styra det dit man vill, utifrån att vara just en koncernledning och se till hela Göteborg och alla göteborgare. Försök att hämta hem det med så kallade politiska utpekade processledare istället för helt enkelt ansvariga kommunalråd är ett symptom på avsaknaden av en kommunledning med eget mandat för de 80% av kommunens budgetmedel som ändå SDN utgör med sitt ansvar för hela den sociala omsorgen och förskola samt grundskola. Ingen vet heller i fullmäktige vad och hur mycket de pengar man fördelar i budgetbesluten egentligen räcker till för dem som sedan har ansvaret för att få det att gå ihop, de ute i SDN.

Kommunstyrelsen fungerar inte som det bollplank och den verksamhetsformulerare gentemot stadskansliet och därmed ytterst egentligen kommunen som helhet som en vanlig nämnd gör för sin förvaltning och sina ansvarsområden. Däremot kan styrgrupper kopplade till kommunstyrelsen vara ett verktyg för att göra det på samma sätt som Personal- och Arbetsmarknadsdelegationen som är den enda som idag är kvar av centrala delegationer. Övriga områden befinner sig i ett slags vacuum. Det var också så inte minst den förre kommunstyerlsens ordförande ville ha det. På så sätt, lite grovt uttryckt, skvätte inget på honom när det gick medborgarna emot ute lokalt samtidigt som exempelvis den SDN-delegation som fanns i början inte kunde styra och ställa och samordna för mycket på egen hand. Det håller bara inte i längden, att inte lösa den praktiska kommunstyrningsfunktion en decentraliserad organisation måste ha för att hålla ihop och för den delen inte drunkna i samordning sinsemellan utan egentlig kommungemensam samordning.

Det blir särskilt tydligt inom integrationsområdet, där vi verkligen kan tala om en delad stad. En stad som kommunledningen har det yttersta ansvaret för att få ihop och det kan inte enskilda SDN eller bostadsbolag eller andra lösa på egen hand. Det är det jag försökt påpeka under en rad av år nu medan segregationen bara fortsätter att öka. Ingen sitter inne med alla lösningar, men tillsammans och med en tydlig politisk ledning kan vi göra mer och bättre ut i hela organisationen för att få in detta perspektiv i alla dess delar på alla nivåer överallt. Det är min övertygelse. En styrgrupp för en tydlig integrationsstrategi direkt kopplad till kommunstyrelsen vore ett viktigt verktyg för det och det har vi också från folkpartiets sida föreslagit i ett antal olika varianter över tiden.

Det är egentligen det mitt lilla inlägg på GP debatt 1/10 handlar om. Därmed inte sagt att det inte pågår en massor av saker. Det pågår hur många olika projekt och sociala aktiviteter och central samordning genom samverkan mellan olika aktörer som helst. En hel del jättebra och med stor vilja till långsiktighet, annat kanske mindre bra och enkom kortsiktigt. Det är därför omöjligt att dra allt över en kam, det blir ju ganska grova penseldrag i en sådan artikel, men det som det går att dra över en kam, det är att kommunledningens direkta involvering bortanför enskilda initiativ och budgetskrivningar som alla förväntas läsa, saknas. Det är inte att ta det ansvar som den faktiskt viktigaste ödesfrågan för hela göteborgssamhället kräver. På den punkten får de som tycker annorlunda om hur det är eller skall vara ursäkta mitt idoga påpekande av detta faktum.

Till och med argument som att jag är sur för att jag inte får sitta med vid köttgrytorna när den politiska majoriteten bestämmer faller platt. Dels därför att vi inte har en tydlig majoritet som ensam kan göra som man vill i Göteborg. Dels därför att även en politisk majoritet måste fatta beslut och ge uppdrag och få till sig utvecklingen i demokratiskt ordnade former för att det skall bli tydligt, riktigt och få avsedd effekt. Särskilt i en sådan här stor fråga som den om segregationen handlar det om långsiktighet oavsett valutgångar och att visa vilja till breda överenskommelser om den stora majoritet frågor vi kan bli överens om för att också verkligen sätta motsvarande tryck ut i organisationen och få med alla på tåget. Det är det politiskt ledarskap handlar om. För visst är det dessutom någon slags krissituation som råder när det brinner varje natt i förorten och kommunstyrelsen faktiskt är krisledning för kommunen som helhet, utöver det mer långsiktiga integrationsbefrämjande arbetet.

Gangsterstad utan valfrihet för äldre - Inte var det så vi ville ha det!

Tiden går fort när man har roligt heter det. Det gör den även när man har fullt upp. Särskilt när det är en komprimerad vecka och allt skall hinnas med innan helgen och vi har många ärenden på gång nästa kommunstyrelse på onsdag.

VALFRIHET FÖR ÄLDRE - OCH FLER SOCIALA FÖRETAG, TACK!

Inte minst inom äldreområdet såsom den ständiga striden om mer valfrihet för äldre där socialdemokraternas och miljöpartiets nya linje är att få det till en fråga om att stötta den så kallade sociala ekonomin eller inte. Det är ju förstås en dimridå, därför att de som gynnas mest av valfrihetsmodeller, utöver den enskilde äldre förstås, är ju de sociala företag som vill erbjuda hemtjänst och annat till olika grupper. Det går inte heller att enbart bjuda in sociala företag eftersom det är omöjligt att dra gränsen för när ett företag går från att vara ideellt icke-vinstdrivande till att vara ett vanligt privat bolag. Dessutom vet jag många enskilda kvinnor med invandrarbakgrund som startat aktiebolag för att det är den tryggaste företagsformen och inget hellre vill än att erbjuda hemtjänst till sina språkgrupper. De stängs ute om man bara tittar till företagsform istället för innehåll. Det är bara dumt. Syftet måste ju vara att erbjuda den enskilde äldre valfrihet och i den strävan se till att hitta vägar för att särskilt uppmuntra ideella aktörer och kooperativ med flera sådana aktörer, inte tvärtom!

GANGSTERSTADEN GÖTEBORG - PART II!

Jag fick idag också på fråga i ett samtal anledning att diskutera den senaste tidens skjutningar i Göteborg. Jag säger det igen: Göteborg är en gangsterstad! Tyvärr! Det var många som blev upprörda när jag sade så när det var direkt gangsterkrig på våra gator i somras. Man får inte överdriva hette det. Det skadar vårt rykte hette det också. Som om gangstrerna inte förstör vårt rykte ändå. Som om det formidabla öppna krig som var då inte är ett uttryck för något fundamentalt fel som är en mycket allvarlig underströmning, en veritabel cancerböld, i göteborgssamhället som vi faktiskt inte har kontroll över. Vi befinner oss nu mitt i ett lågintensivt krig som av och till slutar i ond bråd död på våra gator. Det är verkligheten. Tyvärr.

Det finns många förklaringar till det. Den sociala segregationen och utanförskapet är en grogrund. Det måste vi också våga säga utan att bli utpekade som att det är den som säger det som är problemet, inte det som man pekar ut som ett problem. Tankefelet är att lösningen sedan kanske inte finns där problemet är som mest uppenbart, i våra segregerade förortsområden, utan i att se till hela-staden-perspektivet och därmed finns att söka på helt andra ställen. Lösningen kanske finns i åtgärder som berör de ännu mer välbeställda segregerade förorterna på andra håll eller i centrum eller vad det nu är. Sedan är det självklart så att problemet inte är om vi har hyfsat välmående villaområden, problemet är om vi har dysfunktionella fattiga utanförskapsomården. Och det har vi idag. Ingen sitter inne med alla lösningar och svar på det problemet, men tillsammans kan vi göra mer!

Det är det vi måste diskutera och för det behövs ett politiskt forum som idag inte finns. Orsaken till att det är att kommunmajoriteten aktivt motarbetar att frågorna lyfts upp på det sättet i kommunledningen. Det närmaste vi kommit är att börja bygga långsiktiga nätverk via sociala resursnämnden för ett socialt hållbart Göteborg till år 2020. Självklart borde även det höra hemma i kommunstyrelsen. Det finns dock också mer akuta saker att i avvaktan på arbetet med S2020 hantera som vi självklart behöver dryfta i den högsta politiska ledningen oavsett om jobbet görs lokalt eller inte. För helheten kan inte delarna ensamt ta ansvar för hur mycket vi än lägger på dem att ta det ansvaret. Tiden rinner ifrån oss. Det visar ju - återigen - den rapport som nyligen presenterades om den ökande segregationen i Göteborg som jag kommenterat tidigare.

En av de saker jag tänker närmast på i det här sammanhanget är de subkulturer som växer fram på olika håll oavsett det är ungdomsgäng, organiserad kriminalitet, hederskulturer - som ju borde heta skamkulturer - eller fanatism av olika slag. Den som inte förstår det ser det inte heller ens om man har det mitt framför sig och kan ännu mindre se kopplingarna till andra skeenden på andra håll. Därför behöver vi kommuncentral kompetens som kan ge kunskap och samordning och stöd ut i verksamheten kring dessa frågor. Det har vi under nu flera år föreslagit i vår budget för Göteborg. Det är bra med kunskapscentret mot organiserad brottslighet som kommunen bygger upp efter att vi i Alliansen tog initiativet, men vi missar viktiga andra aspekter genom det ensidiga fokuset på organiserad "klassisk" kriminalitet.

Det är absolut hög tid för en integrationskommission i Göteborg när vår idé om en integrationsstrategi direkt under kommunstyrelsen bara landade i ett balanserat styrkort, en statistisk uppföljningsmodell, för integration som vi fortfarande inte sett. Men det är kanske dags att ännu en gång också specifikt kalla till en hearing om situationen på våra gator och torg och hur vi hanterar det utifrån ett kommunledningsperspektiv, även om det inte är lika spektakulärt som när kriget bokstavligen rasade och jag begärde och fick till stånd det direkt efter sommaren då kommunstyrelsen kallade polisen till sig. Mitt i den ekonomiska krisen kan vi inte bara stirra oss blinda på våra interna kommunalekonomiska problem, precis tvärtom!

Det skall jag fundera på över Påskhelgen.
Glad Påsk helt enkelt!

Inga krafttag mot segregationen i sikte för Göteborg, nu heller!

Det har ju varit lite skriverier om segregationen i Göteborg efter en utredning som gjorts på uppdrag av stadskansliet. Det konstateras att segregationen bara ökar. Det tråkiga med det är ju att utredningen egentligen inte visar på något nytt, tyvärr. Jag är bara fascinerad över ansvarig i kommunstyrelsen, Anna Johansson (s), som med en dåres envishet hävdar att det bara är att jobba på som man gör och ett uppdarg för alla andra, men inte oss i kommunen centralt. Vi skall bara följa utvecklingen heter det.

Här har vi en av våra viktigaste och största ödesfrågor för hela Göteborgs framtid och så skall vi bara sitta på åskådarläktaren! Är det någon gång kommunledningen måste ta just ledningen så är det väl när vi har en stad som håller på att bli två, en del som hänger med och en som inte gör det!? Denna passivitet gör mig bara allt mer frustrerad.

Därmed självklart inte sagt att vi i kommunledningen kan eller skall göra jobbet, det ligger på alla och envar i hela Göteborg egentligen. Men vi måste ta vårt aktiva ansvar och peka ut färdriktningen, vad det är vi egentligen vill skall ske på vilket sätt. Det är ju det som är politikens ansvar. Det tar man inte från kommunmajoriteten idag, tyvärr. Alla våra förslag om en integrationsstrategi under ledning av kommunstyrelsen, om en integrationskommission direkt under fullmäktige och kommunstyrelsen med flera mer konkreta åtgärdspaket har ju bara slagits undan. Och inte blir det bättre, kan vi åter konstatera.

Ibland tycks det som att det är bättre att inte prata om det eller lyfta in det i kommunens högsta ledning, för då finns det inte, då stör det inte bilden av det goa glada Göteborg. Men hur gott och glatt är det för dem som finns i de utanförskapets fickor vi idag ser växa sig allt fastare i våra förorter?! Det sker jättemycket positivt där som absolut skall lyftas fram, men det finns också sådant som inte är lika trevligt som vi inte heller får blunda för. Särskilt som kristider inte gör det bättre. Det är att svika dem som drabbas idag. Det är också utan tvekan något som slår tillbaka mot oss alla förr eller senare. Och då har det tillåtits gå för långt.

Det är därför även vi som har ansvar för kommunen i sin helhet måste ut på arenan. Det är för stort och rör hela staden i alla dess aspekter för att tro att det kan lösas ensamt av enskilda stadsdelsnämnder och bostadsbolag. Det är i alla fall min fasta övertygelse.