Några sportpolitiska söndagstankar för att samla intrycken.
Igår spelade Sverige efter sin förmåga och England efter sin och det fanns en tydlig vinnare. Det är fantastiskt att svensk korpfotboll kunde komma så långt. Det kan vi vara stolta över. Det vi saknade var inte Zlatan men väl en riktig måltjuv som kan dra med sig laget genom att vända en matchbild.
Det fascinerande med det här äventyret har dock varit att följa mediabevakningen. Det har inte varit någon hejd på hur oövervinnligt Sverige skulle vara och hur laget före jaget är det svenska kollektiv som slår världens egon med häpnad. Rena rama folkhemsnostagin. Efter skitmatchen mot Schweiz blev det rent absurt. Var det de samtidiga rosévinsångorna från Almedalen som fick alla att gå i spinn funderar jag? Sällan har en kämpainsats, mot i grunden alla odds - och det stärker ju bara vilken fantastisk prestation det var att komma så långt - klätts i en så politiskt nationsbyggande skrud.
Bortanför alla sportfloskler om "hur känns det?" så har också snart sagt alla upptänkliga politiska floskler dammats av. Jag tänkte att nu kanske det ändå stillar sig lite, men istället kommer klassikerna av klassiker serverad på DN:s förstasida: "Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Det är slutet på början". Jag blir bara mållös. Precis som det svenska landslaget igår.
Allvarligare är då att Almedalen som, bortanför det lätt bortviftade rosévinsträsket, kan vara så fantastiskt med sina faktiska möten som annars inte blir, samtidigt blivit allt mer av en filterbubbla. Jag tyckte det var obehagligt när SD hade sin dag förra året och bokstavligen drog en kall vind in över det annars så gemytliga Visby. Inte bara för att regnmolnen faktiskt tornade upp sig, utan för de människor som närmast kom marscherande ned mot Almedalenscenen den eftermiddagen med kalla blickar och många tvetydiga symboler och närmast en känsla av masspsykos som blir när en grupp med mycket adrenalin drar åt ett håll: "Nu tar vi över och antingen är ni med oss eller så är ni emot och då vet man aldrig vad som kan hända!". Där och då dog mycket av det som är Almedalen som en öppen scen för spännande möten kände jag.
I år har de rena råbarkade Nazisterna fått fritt spelrum och det i sin tur har också i bevakningen av den bubbla Almedalen per definition är, slagit ut allt annat och kvar finns för den omvärld som inte var på plats en filterbubbla av nationalistiska rörelsers grova verbala och fysiska övertag. Plötsligt blir Almedalen bara en skådeplats för det sociala och andra medier redan etablerat. SD blir ett parti som andra för att tillsammans med övriga kunna peka finger åt de riktigt råbarkade nationalisterna. Snyggt orkestrerat. Men läskigt.
Än mer fördummande blir att medialt jämställs det med en överloppsgärning av Domprosten i Visby att ringa i klockorna för att tysta en enskild debattör. Svenska kyrkans möjliga vänstervurm är därmed på något sätt egentligen värre än Nazister, för de senare kan vi ju inte vänta något annat av. Det kan i förstone synas rättfärdigt så, men någonstans vrider också det debatten till att tappa perspektiven. Och det gynnar den agenda som i grunden handlar om att göra människovärde till siffror i marginalen. Så länge vi inte vinner kan resten av världen vara och helst helt hålla sig borta. Det var kanske känslan efter gårdagens match och det går ju över, men politiskt kletar det fast betydligt mer.
Förhoppningsvis kan nu såväl VM-hybris som Almedalsfrossa släppa till förmån för några veckors kontemplation innan vi går in i slutspurt Val 2018. Det ser ut att bli en riktig rysare, men kan också vara en chans till att det inte är slutet, inte ens början på slutet, utan tvärtom slutet på början; för bättre politiska globala tider. Och DN har säkert helt rätt i även detta. EM 2020 och VM 2022 - here we come!
God söndag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar