Tänk så fel rätt kan bli!

Några funderingar i farten från mig själv.

1. En felaktig rättelse, eller en rättaktig felelse?!

Tänk så fel det kan bli när det skall rättas till. SvD hade i förra veckan (17/3) en rättelse för att dagen innan ha lagt in fel bild i genomgången av SD-riksdagskanditater och istället för en bild min mindre smickrande fullmäktigenamne - han med "ss" istället för mitt varande ett "s" - lade in en bild på mig. En bild som jag därtill inte har den blekaste var de kan ha fått den ifrån när de nu ändå jagade tag på fel bild. Kände knappt igen mig i det bleka trycket, så skadan var kanske inte så stor.

Men rättelsens bildtexter med samma bild på mig igen och därtill en bild på min namne som nog vare sig jag eller han kände igen (var fick de tag i den kan man undra, fast jag anar rasismdemonstration någon gång i tiden?!), löd: "Fel Mikael Janson" respektive "Rätt Mikael Jansson". Min fråga blir då bara; hur kan han, Mikael Jansson (SD) någonsin bli rätt Mikael Jansson? Följdfrågan, om än något mer personligt färgad, blir förstås; och hur kan jag, Mikael Janson (FP) någonsin bli fel Janson?

Fundera på den...:)...fast det finns väl de som en gång tyckte det fanns en Mikael Janson för mycket i fullmäktige redan när det bara var jag där. Nu kan dock även jag hålla med om att det är en Mikael Jansson för mycket. Det blir det definitivt också även när jag nu lämnar till sommaren och det bara blir en kvar. Det vore kanske skönt med en Mikael Jansson-fri mandatperiod nu, så får vi se vad som händer...;)

2. Pagrotsky har fel - det är däremot, som vanligt, helt rätt!

Leif Pagrotsky är en superpopulist. Men jag begriper inte hur man kan se sig själv i spegeln över att häva ur sig så många osakligheter på en gång som han gjorde i helgens krönika i GP. Han borde väl fastnat med skägget i brevlådan, men kommer undan. Det är möjligen det skickliga. Sverige har haft tre borgerliga regeringar. Samtliga har räddat Sverige från fullständig katastrof. Det hör kanske inte till den gängse bilden, den bild Pagrotsky och hans gelikar rider på, men låt oss ta det från början.

Den första borgerliga perioden 1976-1982.
Den var kantad av en hel del kaos, kris och sorgligheter. Det är helt sant och tråkigt. Det var en regering som var oförberedd och ovan och hur skulle kunnat vara på annat vis efter decennier i opposition - det är därför det är bra med maktbyten då och då bara för sin egen skull till och med - och bedrev stundtals en mer socialistisk politik genom varvs- och industristöd än vad någon socialdemokratisk regering någonsin gjort eller skulle kunna göra. Men ett Sverige som från och med 1968 börjar falla allt mer - se kurvorna där samtidigt som samhällsvärderingarna handlar allt mer om att fördela välståndet och strypa det som skapar välstånd dyker tilläxten och exportöverskotten nedåt - i spåren av att omvärlden kommer ikapp den Marshallplansdrivna efterkrigstillväxt vi med våra obombade industrier stod med samtidigt som vi höjer exempelvis lönekostnaderna med 50% de första åren på 70-talet i samma veva som asiens lågkostnadsländer träder in på arenan. Det var en hemmagjord kris som förrödde de förutsättningar vi skapat under tillväxtåren och till det kom oljekrisen och 70-talskriserna i omvärlden som stod som spön i backen. I allt detta lyckades regeringen rädda jobben.

Regeringen 1991-1994.
Det finns egentligen inte mer att säga än att socialdemokraterna under hela 80-talet byggde ekonomin på sänkt köpkraft för svenskarna genom devalveringar för att på andra länders bekostnad kortsiktigt låta svenska företag kissa i byxorna istället för att göra nödvändiga rationaliseringar och därtill subventioner till byggindustrin som ledde till extrema kostnadsökningar samtidigt som man i London och Bryssel undrade över alla fastighestföretags vansinnesaffärer med lånade skattesubventionerade pengar. Den bubblan sprack. 1988 varnade Bengt Westerberg för detta och nödvändigheten av åtstramningar och fick då höra att han hade en felprogrammerad hjärna från socialdemokraternas Sten Andersson. Såväl Ingvar Carlsson som Kjell-Olof Feldt erkänner idag att de gjorde fel som inte lyssnade till det. Men det går förstås inte in i Pagrotskys huvud. Han har ju gubevars bara varit minister. Det mest underbara är ju vilken tilltro han har till borgerliga regeringars förmåga att åstadkomma kriser redan innan de tillträtt. Det var 1990-91 som krisen slog till på allvar med ett flertal krispaket redan åren innan - glöm inte Mona Sahlins famösa försök att stoppa strejkrätten - och arbetslösheten var i fritt fall när regeringen Bildt tillträdde. Tänk vad man kan åstadkomma redan innan. När man lämnade hade ekonomin fått fart igen, företagandet rusade i höjden på ett sätt som inte setts på decennier och arbetslösheten sjönk dramatiskt. Ett år efter att (S) tagit över hade det helt stoppat upp av alla deras så kallade återställare. Trots den största och längsta högkonjunkturen i modern tid under åren 1996-2008 hände i stort sett ingenting med sysselsättningen eller företagandet i Sverige. Det är ett veritabelt misslyckande att lyfta fram.

Den nuvarande regeringen.
Mycket kan nog sägas, men inte att man misskött krishanteringen. Tvärtom har man kanske blåst på lite för mycket i att försöka skydda väldfärden genom bidrag till kommunerna för att de skulle klara sig genom krisen. Ingen kan med någon heder och ära heller säga att den finansiella krisen var ett påfund av alliansregeringen. Däremot har hanteringen av den varit i mycket ett påfund av alliansregeringen som andra länder tagit efter utifrån hur Bildt-regeringen med finansminister Wibble hanterade bankkrisen på sin tid. Krisen är kanske inte över ännu, även om det ser mer positivt ut. Men något mer regeringsfähigt än den nuvarande regeringens sätt att hantera situationen får man nog leta efter. Särskilt ställt mot oppositionens spretande dag-för-dag-(eller snarare god-natt-)förslag som hade inneburit direkt katastrof. Det mest sensationella är väl egentligen att det är fler i sysselsättning idag än när alliansregeringen tog över 2006! Den sysselsättningstillväxt som socialdemokratin med sådana som Pagrotsky i spetsen misslyckades med under högkonjunkurens 12 år formligen exploderade i nya jobb i konjunkturens elfte timma när alliansen tog över. Däremot skall den tidigare (S)-regeringens ekonomiska handlag under devisen "den som är satt i skuld är inte fri" erkännas. Trots krisen har fler även idag jobb ändå. Det talar för sig själv.

Gå hem och gör om läxan, Pagrotsky, så kanske fel blir rätt till slut i alla fall! Varför inte prata med ekonomer istället för statistiker, för som sagts så ofta, med statistik....skit in ger skit ut.

3. Rätt kan bli ännu mera rätt när det blivit fel!

Noterar också att Jan Hallberg (M) i ett blogginlägg på GT, konstaterar att den som driver frågan om att äldre par skall få bo ihop på äldreboende även om bara den ena parten har det behovet kommer att förtjäna allas respekt. Det är så självklart att det är sorgligt att det skall behöva sägas ens. Det har ju varit ett sådant exempel i GT från en kommun uppåt Bohuslän och funnits en rad andra tidigare fall, även i Göteborg. Minns Doris och Bror som efter 62 års giftermål skulle skiljas enligt byråkraternas beslut.

Det var då jag såg till vi nu i Göteborg har infört den parboendegaranti som vi i Folkpartiet efter det också börjat driva nationellt. Idag låter det som om alla var med på banan, men innan jag väckte frågan först i samband med att de nya äldreriktlinjerna tog 2005 och sedan när inte ens de hjälpte genom nya iniatiativ 2007 som ledde fram till att det nu blivit så, fanns det inte med någon stans i exempelvis någon budgetskrivelse utöver förstås vår FP-budget. Tvärtom var det ett rätt kompakt motstånd märkligt nog, därför att idén var någonstans att så få skall behöva bo på äldreboende att då skall defenitivt inte någon medföljande friskare part beredas plats. Så kanske i någon mening i teorin rätt, men ändå i verkligheten så fruktansvärt fel det kan bli.

Problemet nu är att vi saknar bra boenden för par med så olika behov. Det har varit nästa kamp jag fört och kommit så långt att det nu skall ske en planering av fler andra typer av boenden där jag hoppas även detta ryms. Men hursomhelst, jag är glad för att ha kunnat göra skillnad och om det förtjänar respekt, det låter jag andra såsom Jan Hallberg avgöra. Tack för det! :)

Ja, ja, visst, något om Sverigedemokraterna också, fast de inte förtjänar det!

Kan någon begripa varför media bestämt sig för att nu skall Sverigedemokraterna in i Riksdagen?! Är de så bundna vid sin egen medielogik att den tappar all logik?! Det är förstås en retoriska frågor, men hela det mediala försvaret för upplägget haltar. Sverigedemokraterna är inte vilket parti som helst och därför kan de inte hanteras som om de är värda mer eller har större betydelse än andra partier. Efter den beröringsångest som rått i mediavärlden och för all del politiken har proppen nu gått ur, även om det är fel att säga att vi inte tagit debatten med dem som med andra politiska rörelse. Lika lite som att de inte får uppmärksamhet ändå.

För något år sedan fick de en större artikel om sin kommunala budget i GP och med bild än vad den samlade alliansen fick, utan bild. Fast de inte förtjänar det, vare sig ur viktighetshänseende, medialt rättvisetänk eller för den delen med den avgrundssvans de fortfarande har som sitt ursprung och bas. I deras kommunala budget i Göteborg heter det "Bevara Sverige Svenskt!". Märkligt nog refererades aldrig det, när det egentligen borde räcka så. Så finns det inte heller några sprayade "BSS" på de fina historiska göteborgsbyggnader och platser de har på bilder i sin budget. Det hade ju annars varit effektfullt för att visa på sin egen historia. Det lite lustiga är ju att dessa historiska miljöer, liksom det mesta i Göteborg, dessutom har direkta utländska internationella kopplingar fast Sverigedemokraterna märkligt nog i samma veva gör stort nummer av att "Göteborg är en svensk stad!" (ja, kan de inte sin historia så kan de lite geografi i alla fall).

Nu tycks alltså proppen ha gått ur fullständigt med resultat att nyhetssidorna exponerar dem med en sedvanlig kvällstidningstouch av folklighet medan eliten på ledar-, debatt- och kultursidorna attackerar den exponeringen och bidrar ytterligare till att spela dem i händerna. Ett av media själv skapat moment 22. Därför kan de nu spela rollen av både mobbingoffer och ställa krav på att som "ett parti på väg in i riksdagen" måste de beredas samma utrymme som andra partier. Det är bara att gratulera partistrategerna bakom. Jimmy Åkesson och min namne i Göteborgs fullmäktige, som gör det svårt att heta Mikael Janson i dessa tider (i mitt fall ett s, i hans "ss" dock), är ju faktiskt inte SÅ intressanta eller har kommit med SÅ uppseendeväckande utspel som förtjänar DEN uppmärksamheten. Skall bli intressant att se vilken uppmärksamhet vårt landsmöte får i kvällspressen.

Aftonbladet körde i alla fall på vid deras stämma som andra partier av motsvarande storlek bara kan drömma om att bli bevakade, där hela politiken redovisas på helsidesuppslag, nästan så att invandrarfrågan förminskades fast det ju är den enda politik de egentligen har utom ett hopkok stöldgods från andra där allt ont förklaras av invandrarna. En av de märkligaste artiklar jag någonsin läst, ens i en kvällstidning, är idolporträttet på de tvillingar som skall börja en insamlingskampanj mot islam och muslimer. Avslutningen är en orädd David mot Goliat, fast mamma är orolig, som inte ens deras egna propagandaorgan skulle ha kunnat göra bättre. Det onormala - att sträva till intolerans och motsättningar - görs till något normalt, rentav rättfärdigt och modigt. Det ger mig kalla kårar, hur frontlinjen för värnet för humanism, tolerans och värnet om mänskliga rättigheter flyttas flera meter med ett sådant reportage. För det är ju inte för oss som uppfattar oss som hyfsat kloka och sansade personer budskapet i det reportaget är riktat, dessutom skrivet med en allmogekrigarjargong som inte står de nationalistiska rörelsernas egen språkdräkt efter. Även om den säkert är tänkt som en sarkasm och ironi, det är vad jag innerligt hoppas är att det var menat som, så funkar tyvärr inte det på dessa grupper och dem de vänder sig till. Det skulle vara intressant att få en språkprofessors analys. För mig är det en produktplacering på bästa sändingstid. Grattis Sverigedemokraterna.

Givetvis skall inte en enstaka artikels, eller ens ett gäng artiklars, betydelse övervärderas, men inte heller undervärderas. Det sänker i alla fall trovärdigheten för Aftonbladets sammantagna agerande. Det är hursomhelst min mening om detta. Däremot är förstås debatten viktig att ta, fast Sverige ärligt talat står inför andra större frågor än en invandrarfråga när den spelas ut mot allt annat som gör att länder som Danmark och Holland håller på att sänka sig själva i självinfektion. Det handlar i grunden om att antingen är man demokrat och utgår från alla människors lika värde, eller så är man det inte. Man kan inte bara vara lite demokrat för bara något utvalda såsom en själv och några till. Antingen ställer man upp för demokratin och diskuterar de problem som finns utifrån det, eller så gör man det inte och då blir faktiskt demokratin en del av problemet och hatet och hotet en del av lösningen. En lösning som i sig är det som skapar problemen och motsättningarna man säger sig vilja lösa. Det är det som är Sverigedemokraternas affärsidé. Precis som judehatet var nazismens hot och hatbild som också gav den lösning som omtalas som den slutgiltiga lösningen. Det får vi aldrig glömma.

Det undantar inte övriga partiers ansvar för att inte diskutera den misslyckade integrationen och utanförskapet och en inhuman flykting- och invandrarpolitik på ett sätt som är relevant för människor i dagens Sverige och därmed ge grodgrund för främlingsfientliga krafter. Likaväl som missbruket av ordet rasist, som ju inte minst vi Folkpartiet liberalerna fått utstå så ofta, så fort vi pekat på att det naturligtvis också finns problem och för oss i vårt samhälle nya konflikzoner i en ökad mångfald, som måste hanteras, fast lösningen inte för den skull heter mer enfald. Tvärtom. Den tiden är förbi, ens om vi hade velat ha den tillbaka. Dessutom står idén om det enhetliga folkhemmet där alla är lika och hanteras lika och förväntas agera lika en politik för assimilation och inte demokratisk mångfald. Det är väl därför de nationalistiska krafterna så hårt försöker återta folkhemsretoriken, till socialdemokratins stora förtvivlan.

Den ovan hänvisade Aftonbladetartikeln finns för övrigt att läsa här. I dagens GP på ledarsidan gör också Abraham Staifo ett mycket bra och kärnfullt inlägg tycker jag.