Om att vänta på något gott och på det som aldrig tas upp!

Först en återkommande fundering: Jösses vad trögt det ibland är. Trots att jag fått igenom löften från ansvariga kommunalråd om såväl en utredning om den palliativa vården i Göteborg där det idag brister i många stadsdelar genom att den fortsätter splittras upp, som inrättande av psykiatriska jourteam för att inte minst kunna nå hemlösa och uteliggare med psykiska problem som fältverksamheten och frivilligorganisationerna inte kan hantera utan hjälp, så händer inget. Jag skall inte lägga skulden helt och fullt på majoritetens företrädare, men det är inte klokt vilken kolasås de skapat i den kommunala styrningen.

Dags att härskna till över dagens palliativa härska och söndra!

Utredningen om den palliativa vården avvaktar än det ena, än det andra och nu skall det äntligen komma en utredning som sjukvården gör som man hänger upp det kring och som sedan kan ligga till grund för en ny utredning som vi kan göra i kommunen. Så håller det på. Det hade ju varit bättre att ta allt i ett svep så hade vi stått bättre rustade i de neddragningar vi nu ser och som med dagens organisation utan tvivel även kommer att drabba vården och omsorgen för den som är döende i sitt hem. Det är djupt beklagligt. Men tro mig, jag har försökt och stött på och agerat för att vi skall få fram ett konkret yrkande om detta i kommunstyrelsen, eftersom vi ju var överens i fullmäktige på min fråga om att göra en översyn.

Jag hoppas dock - hoppet är ju de sista som överger en - att vi kan få någon form av underlag inom hyfsad snar framtid för att landa i hur vi i kommunen skall agera. Jag vet ju vad jag vill, det vill säga bygga upp gemensamma team med tillräcklig professionell kompetens och stadga för att möta behoven för alla göteborgare över hela kommunen, men för att nå dit måste vi ha underlag som även får de styrande partierna att se den bilden.

Det har dröjt och dröjer, trots löften, tyvärr.

Mobila jourpsykteam, var god dröj!

Lika struligt, om inte värre, är det med de mobila psykteamen. Efter att vi till slut fått fram ett underlag för beslut om att inrätta ett sådant team med psykiatrisk kompetens tillsammans med sjukvården, hakade även det upp sig. Det visade sig att juristerna på stadskansliet inte var överens med dem som skrivit fram handlingen utifrån det kommunstyrelseuppdrag som kom utifrån att jag lyft frågan i fullmäktige, om det gick att anordna det så som det var tänkt eller inte. Måste man upphandla eller inte är frågan.

Förslaget var att lägga det hos störningsjouren som ju å bostadsbolagens vägnar tar omhand klagomål från boende på störande grannar. Det är ju en verksamhet som är igång dygnet runt och inte så sällan handlar störande grannar också om grannar med psykiska problem. Det var därför en god idé. Stadskansliet drog dock tillbaka sitt eget ärende och nu väntar vi och väntar och väntar. Det är klart att det går att hitta lösningar på hur man rent formellt hanterar det som det samverkansprojekt det är tänkt som även om det lokaliseras till en bolagsextern verksamhet som störningsjouren. Det kan finnas en poäng i att inte inledningsvis i alla fall behöva upphandla den.

Men det är inte nog med det. Nästa problem är att sjukvården är organiserad så att den ena handen inte vet vad den andra gör. När vi trodde att vi var överens och det viktiga för mig, att teamen också skall inrikta sig på att kunna bistå hemlöshetsarbetet på såväl de övernattningar och boenden som finns, som ute på gator och i buskar, när fältarna stöter på människor som antingen är i akut behov av psykiatrisk hjälp men omöjligen kan tas med till ett sjukhus, eller man inte vet hur man skall göra för att kunna bistå och då behöver en professionell psykiatrisk bedömning för det, så visar det sig att så är det inte alls. Dels har inte sjukvården sett sitt uppdrag på det viset, man är väl inte van vid att tänka i termer av att på uppdrag av någon annan komma ut med läkarresurser i fält på det viset och det är ju ett problem för sjukvården i sin helhet, dels är den som skall betala för detta på sjukvårdens beställarsida inte med på det som den som har ansvaret för det i utförarledet redan har skrivit på!

Så när vi väl löst kommunens interna problem kommer vi att tvingas skicka tillbaka det till sjukvården igen. Huvudlöst. För att skynda på den delen har jag i alla fall lyft frågan i den politiska samverkansgrupp som finns mellan kommun och sjukvård.

Hur länge skall man behöva vänta, kan det hela sammanfattas med. Mitt svar är: Vi borde inte ha behövt vänta alls, för det är fortsatt lika skandalöst att det ännu inte i Sveriges andra stad finns mobil jourpsykiatri som kan nå dem som aldrig själva skulle söka sig till den själv, rentav just för att man har de psykiska problem som man behöver hjälp för att komma över, eller i alla fall att omgivningens hjälpinsatser behöver hjälp för att kunna bättre hjälpa i sin tur.

Bodströmmen rinner över!?

Sedan också en not om Thomas "allas vår" Bodström. Precis som Pagrotsky och andra med ett högt tonläge - är det inte lite bittermagsura uppstötningar som tillåts passera lite väl ofta från det hållet kan jag tycka - är de ju inte så frekventa på de poster som de ändå plockar ut full ersättning för och inte för den skull avhåller sig från att orerar över hur illa alla andra sköter saker och ting och inte gör sitt jobb. Ta bara Paggans tragikomiska KU-anmälan av en missad handling på ett av de utskottsmöten han ändå inte var med på och som därutöver informerats om i en rad sammanhang där vare sig han och dessutom just nämnde Bodström varit med eller inte ansett det viktigt nog att ta upp i särskild ordning. Så viktig var den frågan - egentligen. Det kanske är en del av spelets regler, men en trist och osund del!

Om Bodström inte är med och stiftar de lagar han är satt att som det viktigaste laghanterande utskottets ordförande att mangla fram, är ytterst egentligen en fråga mellan honom och väljarna. Det är dock en sakupplysning som är viktig för väljaren att ha med sig.

Det allvarligare och som jag aldrig förstått varför ingen reagerar över är det faktum att han som justitieutskottets ordförande samtidigt är en av landets mest högprofilerade aktiva advokater. Det är inte bara osunt, utan direkt rättsvidrigt. Det är i Sverige sådant är möjligt. Ja, kanske i några bananrepubliker och Italien och så. Men i vilken annan demokratiskt rättsstat som helst hade det varit uppseendeväckande om ordföranden för det riksdagsutskott, justitieutskottet, som handhar den oväldiga lagstiftningen och brottsmålsfrågor med mera lagstiftningsjuridik också samtidigt var aktiv utövare och som advokat i någon mening står på den ena sidan, rentav som försvarsadvokat ibland på den andra sidan, av densamma lagstiftning och uttolkningen av den. Jag var förundrad redan av Peter Althins möjligheter att agera på motsvarande sätt, men det är ändå skillnad om man dessutom är utskottsordförande. Jag måste tillstå det.

Det är för mig den allvarliga frågan, inte att man tror att man kan göra som man vill och rent allmänt strunta i sitt uppdrag som förtroendevald för att det inte anses ta tillräckligt mycket tid i anspråk. Jag tror många skulle reagera mer på om någon var ordförande i utbildningsutskottet och samtidigt jobbade mer eller mindre heltid som lärare (inte bara praktiserande då för att hålla sig ajour). Intressekonflikten skulle vara uppenbar, men är egentligen betydligt mindre än att vara aktiv advokat och ordförande i justitieutskottet.

Men så lever vi ju i ett land där media är tredje statsmakten, inte den fjärde som i andra rättsstater, där istället domstolsväsendet är tredje statsmakten vid sidan av den lagstiftande och den utövande makten. I Sverige nämns inte ens rättssystemet som en egen part. I förlängningen är det det som gör att vi har så svårt att diskutera integritet och värnet om den enskildes rättigheter eller konstitutionella frågor överhuvudtaget med någon som helst stringens, vi är alla istället en del av staten liksom domstolarna är en del av den lagstiftande makten. Inte ett värn för oss i den maktdelningsbalans som är en av den liberala demokratiska rättsstatens egentliga grundpelare.

Så har jag fått utlopp för det med :).

...och så veckans underfundering.

Tänk vilken stark drivkraft "Kan själv" är hos barn. Tur att brutna armar inte också är brustna drömmar. Även om det kräver vänstern (fast knappast i politisk mening, för även vuxna kan faktiskt själv ;).

Hurra för mobila psykiatriteam och rätt att få bo ihop på äldreboende!

Trägen vinner heter det!

Och trägen det är jag. Nu är det mobila psykiatriteam som är på väg att etableras i Göteborg. Det är ju en fråga jag haft uppe under flera år eftersom det ju är närmast skandalöst att en storstad som Göteborg inte har någon mobil jourpsykiatri. Efter att jag till slut, efter en rad andra initiativ, ställde frågan direkt till ansvarigt kommunalråd, Dario Espiga, som självklart efter att ha läst in sig och dessutom har en egen yrkeskarriär inom vården, inte kunde svara annat än att det behövs och det skall vi nu försöka få till så har det börjat hända saker.

Sjukvården har inte själva kunnat tillskapa detta, tyvärr kan jag bara konstatera, det var därför det var så nödvändigt att sätta kommunal press och ge stadskansliet ett sådant uppdrag. Sedan får man väl stå ut med att (S) och (MP) var så oschyssta att de försökte sig på att göra det formella förslaget till sin egen angelägenhet istället för det breda partigemensamma yrkande jag efterfrågade och det sedan också blev när uppdraget gavs. På onsdag skall vi besluta om resultatet, d v s att inrätta mobil psykiatri i Göteborg, i kommunstyrelsen. Det är bara att tacka och ta emot. Det är också bara att hoppas att även Västra Götaland nu står för sin självklara del i och med att det ju är lika mycket, egentligen mer, en vårdfråga. Jag hoppas innerligt också att den allmänna ekonomiska krisen inte får någon att säga att detta som beräknas kosta runt 1,5 Mkr för kommunen per år har vi inte råd med. Det måste vi har råd med, särskilt som det finns vinning för alla att göra, även ekonomiskt.

Min ingång har framförallt varit arbetet med hemlöshetsfrågorna och där fältarna behöver den möjligheten att kunna knyta psykiatrisk kompetens till sig när de stöter på människor som de inte kan nå eller befinner sig i en situation där de kan vara farliga för sig själva och andra men det inte finns kunskap och kompetens att bedöma vilken typ av psykiska problem personen de möter har och hur man når honom eller henne. Likadant är det ju på de rena övernattningsboenden som finns och där det vistas människor med oklara symptom som plötsligt kan brisera eller bara är svårhanterliga rent allmänt och personalen oavsett det är kommunens eller frivilligorganisationer inte har den utbildning och kunskap som krävs för att möta det på rätt sätt.

Överlag finns det ju idag inom den öppna psykiatriska vården, som blivit allt mer omfattande, också många människor i även helt egna boenden som har en medicinering som de slarvar med eller får plötsliga psykoser som kräver professionell kunskap för att hantera och då måste det självklart finnas mobila team som kan rycka ut. Det är ju rätt enastående att vi lade ned de gamla vårdinsititutionerna för så många år sedan och ännu inte kommit ikapp vare sig avseende vården, boenden eller möjligheten till mobila insatser. Detta är ju inte människor som frivilligt söker sig till akutvården eller övrig vård, i alla fall inte innan det hunnit gå för långt och kostar samhälle och individ ännu mer, men behöver hjälp liksom dessutom deras närmaste omgivning som annars kan råka ut för både det ena eller andra i onödig utsträckning.

Det är extra kul när saker som jag genom åren arbetat för och drivit på för och skrivit om och tagit upp i olika politiska sammanhang också får såväl gehör som blir verklighet. Fast det kommer säkert att låta som att vi alla varit överens hela tiden och att jag försöker ta åt mig äran för det. Tro det, att jag gör det!

Precis som med de nyligen beslutade reglerna om rätt för äldre par att bo ihop på äldreboende som ju alla och då särskilt de styrande partierna S och MP alltid tyckt och velat, enligt dem själva. En sanning med modifikation med tanke på att när jag väckte frågan i fullmäktige 2007 så fanns det inte ett ord om det i deras budget, som ju ändå styr i kommunen, medan vi hade haft med det i flera år i vår FP-budget och i olika sammanhag lyft även den frågan. Men därefter, när jag också väckt frågan särskilt i fullmäktige och fått ett positivt gensvar om behovet av att ändra regelverket, har det funnits med även i deras budget, d v s efter att vi redan börjat hantera frågan i kommunstyrelsen. Det är två år sedan och två år är inte att man alltid velat något, inte i min begreppsvärld i alla fall.

Däremot är det ju bra att vi alla är överens om något som ju egentligen borde vara självklart men tyvärr inte varit det och det beror i sin tur på den syn som funnits på äldreboendena och som jag också var den som började ändra på när jag kom in i kommunstyrelsen. Det är också ett faktum. Äras den som äras bör utan att för den skull ta äran av dem som hänger på och håller med helt enkelt eller har andra bra idéer som de arbetar för och vi andra hänger på. Poängen är att man kan tycka massor och vilja massor utan att ha skrivit det i och för sig, men om inte någon tar några initiativ så händer ju heller inget. Det är det jag menar med att för egen del göra skillnad!

Men, det politiska och mediala minnet är kort och är det någonstans piratpartiet hör hemma så är det ju i politiken, för där finns verkligen inga upphovsrättslagar och det är ju bra det. I politiken alltså. I andra sammanhang är det en annan histora. Men det är just en annan historia.