Tänk efter före i årets ödesval!

Ingen media var intresserad av att ta in följande alster. Det är väl antagligen ingen bra introduktion att erkänna att man blivit refuserad. Men det är finare folk än jag som drabbats av det. Jag tar det rentav som en komplimang att den ansågs för "analytisk", vilket jag gissar är nyspråk för att den inte är klickalstrande nog i en tid när det är de nationalkonservativa, de som förr rätt och slätt kallades nationalister/rasister/nazister i olika skalor, som styr agendan även för ett flertal av våra stora mediehus i jakten på klick. Jag kallar den nog mer aktiverande försåtlig än analytisk med en insikt om att i valtider är det många som vill bli hörda. Så är det. Nåväl. Tur att det finns digitala ventiler. För mig handlar det om min självaktning, att ingen när vi vaknar upp den 10/9 skall säga att jag inte försökte få mina medmänniskor att tänka efter före (och har ju haft inne andra drapor i andra sammanhang att tillägga). Håll till godo.

- - - - - - - - - -

Ödesval mellan liberal demokrati eller illiberal nationalism!

Många menar att talet om årets val som ett ödesval är överdrivet och att partierna ska sluta ha beröringsskräck gentemot Sverigedemokraterna. Det är i mina ögon aningslöst.

Givetvis ska Sverigedemokraterna behandlas som det demokratiskt valda parti de är, men det går inte att bortse från det järn(rörs)gäng som springer ur Bevara Sverige Svenskt. 

Värstingarna må alltefter ha skickats till mer extrema rörelser, som för den skull hänger ihop genom veritabla virtuella stormtrupper och hatsajter och inte så sällan stödda av främmande makt, så Sverigevän man säger sig vara, vars intressen är att försvaga rådande världsordning.

Sverigedemokraterna vill följdriktigt ta Sverige ut ur det EU som skapades för att bryta Europas cykler av nationalism, krig, återhämtning och upplysning. Åter växer nationalismen. Det innebär att kastas tillbaka till den otrygga värld där snäva stormaktspolitiska egenintressen och geopolitik styr. Den starkes rätt går före den svages. Det ligger definitivt inte i Sveriges intresse.

Vår svenska strävan efter jämlikhet, jämställdhet, öppenhet, modernitet med utrymme för människors frihet att vara sig själva och engagemang för världens utsatta i internationell samverkan, är något fint att vårda. Inte att förtala och förkasta för en nationalism som gör skillnad mellan människor. 

Historien visar vad som händer när nationalistiska partier ges makt och möjlighet. Allt för många tar för givet de medborgerliga rättigheter som följer av den liberala demokratiska samhällsordning som skapat fred, frihet och välstånd utan historiskt motstycke, inte minst för kvinnor.

Samtidigt har partierna generellt varit sena med att ta människors oro för delar av utvecklingen på allvar av rädsla för att uppfattas göra avkall på humanism och demokratiska grundfundament. Det har givit utrymme för Sverigedemokraternas att med en nedtonad egen retorik och upphaussade hotbildsflöden från sina stödtrupper få fatt i allt fler rena missnöjesröster i väljarkåren. 

En röst i allmänna val är dock aldrig en proteströst emot, utan alltid en aktiv handling för vilken väg politiken och därmed samhället som helhet ska ta.

Förebilderna för dem som allt oftare kallar sig nationalkonservativa finns då att söka i Europas historiska mörka hjärta med Ungerns Viktor Orbán som nutidens fixstjärna med sin självmotsägelse av ”illiberal demokrati”. 

Men medan många av Sverigedemokraternas systerpartier springer ur en allmän populism som med tiden insett sprängkraften i invandringsmotståndet, är det för Sverigedemokraterna egentligen precis tvärtom. De springer ur den regelrätta rasismen. De ränderna går inte ur. 

När Sverigedemokraterna nu också börjar göra anspråk på folkhemsbegreppet finns det verklig anledning att dra öronen åt sig. Det är i botten konservativa tyska 1800-talsidéer med ett stort mått av korporativism som sedermera fascisterna och nationalsocialisterna tog över, samtidigt som den svenska Socialdemokratin för sin del kan sägas ha lånat in begreppet för sitt välfärdsbygge.

Det är i det ljuset ”dokumentären” där Sverigedemokrater försöker smeta på att det var Socialdemokratin som lade grunden för Hitlers utrotningsläger, ska ses. I spåren efter den nationalistiska väckelsen i det sena 1800-talet, när nationalstaterna som vi idag känner dem etablerades, längre tillbaks är det inte, följde också läror om den rena folkstammen som grund för nationsbygget.

Filmen Sameblod visar på hur det i Sverige tog sig uttryck innan det hamnade i den återvändsgränd det var. Det har funnits bruna inslag i många partier och de tyska Nazisterna renodlade idéerna till systematiskt barbari. Poängen är att ta lärdom av det. Sverigedemokraterna hanterar det snarare för att rättfärdiga sin historia och politik.

Att Sveriges vice Talman, Sverigedemokraten Björn Söder, hävdar att samer och judar inte är ”riktiga svenskar” är att skicka signaler till kärntrupperna om att den politiska grunden om ”ett folk, en nation” ligger fast. Tar de makten så avser de att leverera, precis som sina förebilder i Ungern, Ryssland, Polen och allt fler andra inklusive Trump i USA. Varför skulle de inte?

Förtal av och kontroll över kultur, media och rättssystem samt oppositionella i kombination med stängda gränser, handelstullar och avveckling av internationella samverkansorgan, baserat på att folkstammen är nationen och att skulden för allt ont är ”dom andra”, är en farlig häxbrygd. Så var det före världskrigen. Så är det idag. När det väl fått fäste går det förskräckande fort.

Därför gäller det att ha öppna ögon och tänka efter före. Det är mycket mer än lite mer eller mindre här eller där i välfärdspolitiken som står på spel. Det finns all faktisk anledning att ha beröringsskräck och att tala om ett ödesval. 

Givetvis är det väljaren som ytterst avgör vilken riktning det tar. Det skiljer inte heller nu från då.

Mikael Janson

Jag fick ju svar på tal från Kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson och ansvarig för sociala frågor Marina Johansson på lite temat "surt sade räven!". Känns lite andefattigt för att vara från en styrande majoritet tycker jag och kan ju inte låta bli att ge igen. Så mitt svar från den 4 augusti följer här med länk till det kan hittas på GT.se med länkarna vidare till tidigare artiklar. Jag gillar i grunden både Ann-Sofie och Marina, även om jag tycker det politiska ledarskapet är svagt, och det behöver påtalas ibland.

------- ARTIKELN --------

Dags för nytt styre för ökad trygghet i Göteborg

Det är synd att kommunledningsföreträdarna Ann-Sofie Hermansson (S) och Marina Johansson (S) fortsätter att se attack som bästa försvar. Jag tror uppriktigt att de vill få ordning på otryggheten i Göteborg. Jag vill så gärna också tro att de denna gång verkligen tänker ta sig an det utanförskap som ger otrygghet.

Jag kunde ha gått tillbaka till våra förslag på 90-talet, men valde att ta avstamp från när det faktiskt var uppenbart vad som höll på att hända. Jag kunde därtill lyft fram fler av våra inspel från både då och nu. Situationen idag är att det krävs mer av akuta insatser för konkret säkerhet i människors vardag.

Det betyder inte att det, utöver en del hårdare nypor, också krävs mjukare famnar för att fånga in dem som hamnar på glid. Det var därför ett samlat center för att ge stöd till stadsdelarnas sociala arbete hade behövts för länge sedan. De enskilda socialsekreterarna såg ofta inte vad de hade framför sig med unga på väg in i kriminella gäng eller extremism och sådant som hedersförtryck visste de inte överhuvudtaget hur det skulle hanteras.

Jag träffade många som var oroade över att stadsdelsnämnderna gav stöd till föreningar som i sin tur stödde religiös fundamentalism. Obefintlig kontroll och politiker själva aktiva i dessa föreningar gjorde att det på sina håll rentav var satt i system. Det är bra att fritidsförvaltningen idag ser över demokratikraven i sitt stöd, men det räcker inte. Det är åter inget som kan lämnas till var och en att hantera själva eller lösas via olika otydliga samverkansprojekt. Dessa behövs också, men det kan inte stanna där.

Problemet var att majoriteten slog ifrån sig. Jag vet inte hur många debatter jag varit i där ansvariga pekat finger om hur vi bara svartmålar. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp och förbi. Vi ville för vår del få med en demokratiskt bred majoritet för att kunna hålla undan den rena populism som ytterst inte vill alla göteborgares väl. Vår mening var att ingen sitter inne med alla svar, men att tillsammans kan vi göra mer och bättre och att det är kommunledningens ansvar.

Givetvis görs jobbet av andra, men det är lite häpnadsväckande med vilken lojhet den styrande majoriteten tog sig an det som var och är Göteborgs största ödesfråga; att bygga ihop staden. Det går inte att bortse från. Jag välkomnar verkligen det nu lite yrvakna engagemanget. Alliansen är i högsta grad med i matchen och kanske kan det äntligen bli spel över hela plan, men det kräver alltnog ett nytt politiskt styre.

Mikael Janson (L)
Riksdagskandidat och tidigare Biträdande Kommunalråd i Göteborg
----------------

Läs den on-line: https://www.expressen.se/gt/debatt-gt/rodgron-lojhet-ger-senkommet-engagemang/

Har idag inne en artikel i GT som kan läsas på deras webbplats på följande länk. Den är ett svar på en artikel från Kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson, och ansvarigt kommunalråd för sociala frågor, Marina Johansson. Båda socialdemokrater och med i kommunledningen i olika roller under många år då inte mycket hände för att verkligen komma åt Göteborgs stora otrygghetsskapande sociala utmaning: Utanförskapet i våra förortsområden. 

Redan på min tid i kommunfullmäktige och kommunstyrelse var det ju uppenbart för den som var runt att se vad som var på gång redan då. Jag såg till att det anordnades hearings i kommunstyrelsen, fast det fick inte kallas "hearing" av dåvarande Kommunstyrelsens ordförande, Göran Johansson, och då inte för att det är en anglofiering utan för att det gav "fel bild" (av frågans allvar, får jag väl tillägga), där inte minst Säkerhetspolisen var tydliga med sin oro. Skjutningar förekom redan då ju i staden och därtill religiös extremism under uppsegling och detta var ju före någon hört talas om IS och vad som komma skulle. 

På våra inspel från Folkpartiet Liberalerna, idag Liberalerna, svarade majoriteten bara att vad som behöver göras görs redan. Jag vet inte hur många debatter jag var i där den styrande majoriteten pekade finger och utropade "Du, du är bara ute efter att svartmåla det go'a Göteborg". Allt bara avslogs rätt upp och ned eller med krumbukter som i realiteten innebar avslag. Och där står vi. Vi var då för vår del ganska noga med att påpeka att vi inte satt inne med alla lösningar, men som vanligt är det bättre att agera i tid med samlade krafter än att inte agera alls och tvingas hämta hem nu många förlorade år.

Jag tar mig friheten att här också lägga in hela texten som den var avpassad som en vanlig artikel i GT, men eftersom det är en replik var den tvungen att kortas. Samma budskap men med lite mer "kött på benen" om därtill inte GT-länken ovan fungerar vid något tillfälle. 

--------
Stora ord men lite uträttat för ett tryggare Göteborg

Kommunstyrelsens ordförande, Ann-Sofie Hermansson (S), och kommunalrådet med ansvar för sociala frågor, Marina Johansson (S), tar till stora ord om alliansens påstådda idétorka för det trygghetsskapande arbetet i Göteborg i sin debattartikel i GT 17 juli. Antagligen för att skyla sin egen handlingsförlamning. Allt de sedan räknar upp är ju gammal skåpmat som den sittande majoriteten ägnat sig åt de senaste 20 åren, utan framgång.

Inte för att Göteborg generellt är en otrygg stad, men däremot finns det fickor av otrygghet som i sin tur skapar otrygghet också för övriga. Upplevd otrygghet har ofta därtill en större politisk sprängkraft än faktisk otrygghet. Det känns som om det är det som mer är majoritetens fokus än att verkligen se att det finns människor som drabbas.

Jag vet inte hur många debatter som jag varit i där den styrande majoriteten pekade finger och menade att jag och vi i Liberalerna bara var ute efter att förstöra bilden av det ”Go’a Göteborg” när vi gång på gång förde fram en oro över utvecklingen. Ann-Sofie Hermansson och Marina Johansson kunde ha agerat, men valde att som styrande majoritet sätta sig på åskådarläktaren.

Den motion vi liberalerna lade i Kommunfullmäktige redan 2006 om att det krävdes en av kommunledningen ledd aktiv integrationsstrategi för att bygga ihop Göteborg, redan då Sveriges mest segregerade, bryta utanförskapet, agera mot framväxande gängkriminalitet och religiös fanatism, landade i ett utdraget ingenting.

Vårt förslag något år senare om att utöka det inrättade kompetenscentret mot MC-gängen till ett samlat stödcenter mot all form av gängkriminalitet samt politisk och religiös extremism ansågs irrelevant. Det vi såg var hur problemen växte, inklusive skjutningar och hedersrelaterat förtryck, utan någon möjlighet för enskilda stadsdelsnämnder och socialsekreterare att hantera. Det om något var och är ett ansvar för den yttersta politiska ledningen och är ett av de största misslyckandena för vår stad att det aldrig togs på allvar.

Vårt förslag om att se sociala insatser för framförallt unga på väg in i brottsligt beteende som en investering för framtiden med fokus på åtgärder i tid i samverkan mellan skola, socialtjänst och polis, och att kostnaden för det skall ställas mot vinsterna jämfört med att inte agera, hamnade liksom allt annat i en enda långbänk.

Det finns många fler konkreta förslag från både förr och senare och vi såg till att frågorna lyftes in i Kommunstyrelsen för särskilda diskussioner där budskapen från exempelvis säkerhetspolisen redan då var mycket tydliga. Men det var också tydligt att (S), (V) och (MP) inte ville få upp det på kommunledningens bord. Det skulle skötas någon annanstans av andra. Det är då så dags nu, någon månad före ett val när det inte längre går att blunda, att vifta kraftfullt i luften.

De exempel på vad som nu görs som Hermansson och Johansson tar fram är ju exakt det som gjorts alla dessa år med rader av otydliga parallella samverkansorgan. Vi ville exempelvis lyfta upp samverkan inom det som kallades ”Ung & Trygg” till att ligga direkt under kommunledningen för att bättre följa utvecklingen och tydligt få med hela göteborgssamhället i arbetet från högsta ledningen och ut. Det blev nej. Trygghetsvärdar är jättebra, men det är faktiskt inte bostadsbolagens roll att lösa stadens sociala utanförskap. Sådana satsningar är därtill inte heller något nytt, utan sådant vi har medverkat till förr.

Även om det sägs att attack är bästa försvar, hade det, måste jag säga, varit på sin plats att vara lite mer ödmjuk och mer lyssna till både politiska motståndare och framförallt de människor som upplever otryggheten. Annars riskerar debatten att helt hamna i händerna på dem som har ett intresse av ökade motsättningar och hårdare tag gentemot de mest utsatta i vårt delade Göteborg istället för verkliga gemensamma lösningar.

Sport & Politik en söndag efter en förlustmatch i sista rycket av Almedalsveckan

Några sportpolitiska söndagstankar för att samla intrycken.

Igår spelade Sverige efter sin förmåga och England efter sin och det fanns en tydlig vinnare. Det är fantastiskt att svensk korpfotboll kunde komma så långt. Det kan vi vara stolta över. Det vi saknade var inte Zlatan men väl en riktig måltjuv som kan dra med sig laget genom att vända en matchbild.

Det fascinerande med det här äventyret har dock varit att följa mediabevakningen. Det har inte varit någon hejd på hur oövervinnligt Sverige skulle vara och hur laget före jaget är det svenska kollektiv som slår världens egon med häpnad. Rena rama folkhemsnostagin. Efter skitmatchen mot Schweiz blev det rent absurt. Var det de samtidiga rosévinsångorna från Almedalen som fick alla att gå i spinn funderar jag? Sällan har en kämpainsats, mot i grunden alla odds - och det stärker ju bara vilken fantastisk prestation det var att komma så långt - klätts i en så politiskt nationsbyggande skrud.

Bortanför alla sportfloskler om "hur känns det?" så har också snart sagt alla upptänkliga politiska floskler dammats av. Jag tänkte att nu kanske det ändå stillar sig lite, men istället kommer klassikerna av klassiker serverad på DN:s förstasida: "Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Det är slutet på början". Jag blir bara mållös. Precis som det svenska landslaget igår.

Allvarligare är då att Almedalen som, bortanför det lätt bortviftade rosévinsträsket, kan vara så fantastiskt med sina faktiska möten som annars inte blir, samtidigt blivit allt mer av en filterbubbla. Jag tyckte det var obehagligt när SD hade sin dag förra året och bokstavligen drog en kall vind in över det annars så gemytliga Visby. Inte bara för att regnmolnen faktiskt tornade upp sig, utan för de människor som närmast kom marscherande ned mot Almedalenscenen den eftermiddagen med kalla blickar och många tvetydiga symboler och närmast en känsla av masspsykos som blir när en grupp med mycket adrenalin drar åt ett håll: "Nu tar vi över och antingen är ni med oss eller så är ni emot och då vet man aldrig vad som kan hända!". Där och då dog mycket av det som är Almedalen som en öppen scen för spännande möten kände jag.

I år har de rena råbarkade Nazisterna fått fritt spelrum och det i sin tur har också i bevakningen av den bubbla Almedalen per definition är, slagit ut allt annat och kvar finns för den omvärld som inte var på plats en filterbubbla av nationalistiska rörelsers grova verbala och fysiska övertag. Plötsligt blir Almedalen bara en skådeplats för det sociala och andra medier redan etablerat. SD blir ett parti som andra för att tillsammans med övriga kunna peka finger åt de riktigt råbarkade nationalisterna. Snyggt orkestrerat. Men läskigt.

Än mer fördummande blir att medialt jämställs det med en överloppsgärning av Domprosten i Visby att ringa i klockorna för att tysta en enskild debattör. Svenska kyrkans möjliga vänstervurm är därmed på något sätt egentligen värre än Nazister, för de senare kan vi ju inte vänta något annat av. Det kan i förstone synas rättfärdigt så, men någonstans vrider också det debatten till att tappa perspektiven. Och det gynnar den agenda som i grunden handlar om att göra människovärde till siffror i marginalen. Så länge vi inte vinner kan resten av världen vara och helst helt hålla sig borta. Det var kanske känslan efter gårdagens match och det går ju över, men politiskt kletar det fast betydligt mer.

Förhoppningsvis kan nu såväl VM-hybris som Almedalsfrossa släppa till förmån för några veckors kontemplation innan vi går in i slutspurt Val 2018. Det ser ut att bli en riktig rysare, men kan också vara en chans till att det inte är slutet, inte ens början på slutet, utan tvärtom slutet på början; för bättre politiska globala tider. Och DN har säkert helt rätt i även detta. EM 2020 och VM 2022 - here we come!

God söndag!

Det är inget fel i att vilja vara god – Motsatsen som blivit närmast legio skrämmer i alla fall mig (GP Debatt 28/2)

Startpunkten för min valrörelse 2018 kan sägas vara den debattartikel som infördes av Göteborgs-Posten den 28 februari och det var jag väldigt glad för, att debattsidan gav utrymme för den. Det handlar någonstans om en ansats för en vettig debatt med mänskliga utgångspunkter. I en tid när till och med regeringspartier slirar betänkligt i grumlig gyttja så är det än viktigare att hålla sig på rätt sida av historien och mänskligheten nu när valrörelsen drar igång. Det här kan bli riktigt läskigt, på riktigt. Så för att påminna mig själv, så här är artikeln i sin helhet. Finns även att läsa på på GP.se.

----------  

Att vilja vara god är inget fel!

Den svenska debatten befinner sig på ett sluttande plan. Särskilt debatten om invandringspolitiken. Och det skaver. I ivern att övertrumfa varandra med förenklade svar på komplicerade frågor glömmer vi att debatten handlar om människor med samma rätt att leva i fred och frihet som vi själva. Det som skaver är att det plötsligt blev fel att just försöka vara en anständig och god människa, skriver Mikael Janson (L).

Det är något som skaver i den svenska debatten. Alla som haft skoskav vet att det kan sluta illa. Det som var omöjligt att prata om för bara ett par år sedan är nu tvärtom legio. Åsikterna om invandring har alltid funnits. Ny Demokrati kunde på sin tid plocka poäng på det. Det var dock mest ett pajaseri som rentav vaccinerade oss ett tag till mot den mer rena invandrarfientlighet som Sverigedemokraterna odlade i hägn av sin råbarkade Vitmaktrörelse. Och visst har det funnits fog att peka på en ökande social oro långt innan alla i dag försöker övertrumfa varandra med allt hårdare tag. Som om hårda tag skapar mindre av utanförskap.

Jag brukar själv tänka tillbaka på besöken vid Hammarkullekarnevalen i början av 2000-talet. Där de flesta såg en färgsprakande lättklädd fest, såg jag en främmande fågel. Inte i det svenska samhället som tvärtom gladdes åt det vi så oerhört svenskt kallar för att få vara lite ”osvenska”, men väl i festivalens egen betongförort. En förort med allt fler förvirrade grabbar som, uppiskade av källarmoskéernas muslimskt tunna men islamistiskt starka predikningar, börjat agera moralpoliser gentemot allt mer begränsade invandrarkvinnor. När jag och liberalerna i Göteborg lyfte behovet av ett kommuncentralt kunskapscentrum mot fanatism och extremism, utifrån det vi såg och hörde, fick vi ta mycket stryk.

Däri har Hampus Magnusson i dagens Moderater helt rätt, att det är bra att man nu pratar om Göteborgs riktiga problem i stället för den glättiga bilden, fast lite sent och med fel sikte från hans och moderaternas sida skulle jag säga. Min poäng är inte att gå till försvar för en misslyckad svensk integrationspolitik. Däremot försvarar jag gärna hur lyckad den varit för de många. Utan det hade vi inte klarat vården, omsorgen och företagandet. Det är svart på vitt verkligheten runtom oss. Och nej, jag tror inte för den skull Sverige kan ta emot alla människor som är på flykt i världen.

Oresonligt fokus

Det som dock skaver nu är det helt oresonliga fokus som är på invandringspolitiken, utan någon sans och måtta, där äpplen och päron blandas friskt för att i slutändan blanda bort alla korten. Givetvis var den ”humanitära stormakten” en illusion och värsta sortens självinbillning som gödde en åsiktskorridor, den har jag inte minst sagt själv blivit utsatt för, men det fanns ändå ett uns av anständighet i att vilja vara en god nation i en hård värld. Precis som det finns en anständighet i att vilja vara en god människa, även med de fel och brister och stundtals rena hyckleriet som det innebär att vara en människa.

Det som skaver nu är att plötsligt blev det fel att just försöka vara en anständig och god människa. Någonstans har nyanserna suddats ut. Det finns alltid en bortre gräns, men i dagens debatt ser jag inte att den gränsen dras. Det är en farlig utveckling för därmed lämnar vi också grundläggande demokratiska värderingar och principer åt sitt öde.

Den mest grundläggande demokratiska principen kan skrivas som att utgå från alla människors lika värde och därmed allas rätt att få leva i en demokrati. Har jag den rätten har alla andra det också. Demokrati är inte bara ett kontrakt mellan mig som medborgare och den stat jag är medborgare i. Demokrati är också att ha ett globalt ansvar och att verka för att andra skall ha samma rätt som jag själv att få leva i fred, frihet och demokrati. Så enkelt och precis så svårt är det.

Sluttande plan

Det är där jag blir orolig, när även de som borde stå upp för detta grundläggande ansvar verkar ha glömt av det i ivern att övertrumfa varandra med förenklade svar på komplicerade frågor. Vi har helt glömt av att det är människor med människors rätt att bli sedda som människor. Det är det sluttande plan vi befinner oss mitt på. Det skaver.

Någon miljon flyktingar från ett sönderbombat Syrien hade inte varit några problem för 500 miljoner människor i EU, om bara viljan funnits, men det gjorde den inte. Bilden av den danske mannen som spottade på passerande kvinnor och barn som fått sina liv söndertrasade och med umbäranden sökte en trygg hamn och famn någonstans, eller den ungerska journalisten som lade fällben på de mest utsatta människor på flykt, är en skam att bära i det kedjebrev som blev europeisk flyktingpolitik.

Det får vi leva med och göra det bästa av. Inte minst ge familjer möjligheter att återförenas och satsa på de som kommit samtidigt som vi hittar olika nya former för att hjälpa våra medmänniskor där vi kan. Men ingen politiker vågar i dag säga det. I stället skall alla kostnader redovisas heter det. Kunde vi med en resolut politik i stället skola de som nu kommit så att de kan gå in i yrken som i dag skriker efter personal är det inget annat än en ren investering för framtiden, särskilt ställt mot alternativet.

Hårdare tag och mjukare famnar

De problem som finns är ju inte heller de nyanlända, men i debatten blandas de med andra och tredje generationens rotlösa. Det är generationer av misslyckande och det finns en berättigad kritik över att vi varit naiva. Vi säger jag, även om nog få lyft problematiken så konsekvent och hårt ansatt som jag under mina år i Göteborgs kommunfullmäktige.

Det fanns också de, skall sägas, som satte denna naivitet i system för betydligt snävare vinster. Precis som borgmästaren i Molenbeek i Bryssel, den kommun som skickat flest IS-terrorister i Europa, köpte röster med föreningsbidrag mot att blunda för oegentligheter med hur medlen nyttjades, har vi haft samma situation i våra förorter i Göteborg. Det behövs nu en blandning av både hårdare tag och mjukare famnar för att på allvar rusta polis, socialtjänst och skola för att successivt återta förlorad mark. Det bygger också på svenska värden om demokrati, solidaritet och jämställdhet att gälla för alla i hela Sverige.

Det måste dock gå att ha två tankar i huvudet samtidigt. Det finns uppsidor och nedsidor med allt, men framförallt måste vi orka stå emot det gift som avhumaniserar människor runt om oss, som skuld till allt inklusive en systemkollaps som aldrig blev av. Vi vet i Europa av historien hur tunn den civiliserade fernissan är och ingen annan än vi själva kan vårda den. Det är att vara på den goda sidan, utan att vara naiv men inte heller så enfaldig som den politiska debatten tillåtits bli. Innan det som skaver blir en oåterkallelig kallbrand. Vi är farligt nära.

Mikael Janson (L)

kandidat till riksdagen för Liberalerna i Göteborg

Och så ett sista inspel denna sommar(tid)ens första dag!

Lite ketchupeffekt för den som tittar in idag söndag vårfrudagen 25 mars 2018, med lite gammalt som inte kommit ut (två inlägg ned), lite framåt för nu tar jag nya tag (inlägget nedan) samt ett här och nu hämtat från en egen facebook-kommentar i en diskussionstråd för någon dag sedan enligt följande.

"Sommartid året om tack och att EU:s utjämningssystem i utbyte mot stöd söderut skickar sol norrut. Nu blev det ju helt galet. Snö i Grekland och på Sicilien. Måste varit ansökningsblanketterna som var för krångliga..."

Detta med anledning av den pågående debatten och förslag i EU om sommartidens eviga varande eller inte. Inatt skedde ju omställningen med tidsframflyttning för detta år. Kanske inte DEN STORA frågan i en värld som brinner i knutarna, men något som alltid legat även mig varmt om hjärtat för det; det onödiga i att behöva vrida fram och tillbaka när det kan vara sommar(tid) året runt.

På vintern är det ju hursomhelst mörkt när man går på morgonen och när man kommer hem på eftermiddagen. Varje timma sol till på dagen när den går mot kväll är ju något att drömma om.

Nya tider, nya tag, snart val - Även på (B)loggen!

Min röst i cyberrymden har ju varit minst sagt sporadisk sedan jag lämnade det aktiva politiska livet som Kommunalrådsersättare i Göteborg våren 2010. Sedan dess har ju egentligen precis de frågor jag drev då bara ytterligare eskalerat och jag tänker i mitt stilla sinne; så många förlorade år för Göteborg. Det mesta hade ju kunnat gjorts något åt för länge sedan och till ett betydligt lägre pris för "bilden av Göteborg", fast jag är mer intresserad av verkligheten för Göteborg skall sägas. Det gäller lika mycket för Sverige som helhet.

Nåväl. Nu går vi mot ett nytt val och jag finns på Liberalernas lista till Riksdagen i valet 9 september 2018 på en hedrande sjätte plats. Det gör förstås att jag kommer att engagera mig lite mer aktivt och då även här i min alldeles egna loggbok. Jag skriver ju med viss ironi i huvudet ovan att det är en blogg av och med och för mig själv och i någon mån är det väl också huvudet på spiken - världen lär ju inte stanna för att jag lägger upp något här, mer än att det är en plats att samla sina egna tankar. Blogg känns ju också lite 00-tal. Icke desto mindre är det en plattform att kunna hänvisa till och länka annat till när jag någon gång fått till någon som jag tycker viktig reflektion.

Kanske finns det rentav någon där ute i verkligheten som är intresserad - ho, ho...eko...(?!)...tack för att du är det i så fall och välkommen att följa med, utan löften om vare sig kontinuitet eller form på det som blir. Jag gillar att resonera och då blir det låååångt, men med alla dessa twitter och facebookflöden utan slut, så behöver demokratin också ventiler av just resonemang och att vi tar oss tid att skruva ned tonläget lite. Även om jag inte drar mig för en tuff debatt när det behövs.

Det är också så mycket som just flödar i dessa (a)sociala medier och inlägg eller kommentarer som för all del även jag för egen del bidrar med, som bara försvinner i just flödet. Här, i en blogg, nålas de ju däremot fast i det väldigt egna något mer stillastående flödet, så jag tar mig friheten att också just göra det: Nagla fast mina egna flöden från annat håll när det innehåller något viktigt, relevant eller rentav klokt som jag inte själv vill tappa bort. Om det sedan är riktigt klokt eller inte får andra avgöra.

Det fina med demokrati är ju att ingen måste leta upp eller ta del av vad jag skriver och tycker och även om någon gör det så går det alldeles utmärkt att i fria val välja någon annan. Det bör den vurm som på många håll finns över mer av auktoritära, illiberala och majoritetsväldesdominerade demokratier - i sig självt rena självmotsägelser - ta i beaktande, att när de väl är etablerade så pratar vi i realiteten enpersonsstyre, enpartistat och de facto diktatur med sken av annat och i det systemet finns det inte utrymme för andras uppfattningar och än mindre att kunna välja bort ledargarnityret den dagen det inte blev som man tänkt med den som en gång råkade gå vinnande ur den strid som etablerade den nya ordningen.

Eller som jag brukar säga: Enda sättet att veta att människor verkligen vill leva i en diktatur med en viss diktator är att ha regelbundna öppna och fria val och omröstningar om det. Med alla sina fel och brister är demokratin till syvende och sidst det bästa vi har att gemensamt vårda.

Med det: Nu kör vi (läs: jag) :)!