I det senaste har jag fått mig till livs två stadsbyggnadsmässiga "surdegar" som jag levt med ett antal år.
Den ena är frågan om Skanberget och Skanstorget, där jag nu kunde läsa att den lokala s-föreningen i Linnéstaden vill göra ett levande torg av Skanstorget när socialdemokraterna nu centralt backat från försöken att bebygga själva Skansberget.
Ja jösses, sent skall syndaren vakna!
Det var ju faktiskt jag som en gång som vice ordförande i stadsdelsnämnden Linnéstaden började med att föra fram en förädling av Skanstorget som ett alternativ till de då mycket omfattande planerna på att bygga upp på själva berget och allt sedan dess arbetat för det mot framförallt, just det(!), socialdemokraterna. Däremot fick jag ju med mig Ethel Sjöberg (mp) som även då var ordförande i nämnden på det och det tillskrev vi i presidiet därför Byggnadsnämnden om och det startade en utredning kring helheten Skansberget och Skanstorget, som sedan på grund av politisk ovilja från, ja just det(!), socialdemokraterna rann ut i sanden.
Nu är det annat ljud i skällan och det är förstås bara bra, men rätt får ändå vara rätt!
Vi lät i (fp) till och med ta fram skisser på hur ett sådant nytt torg skulle kunna gestaltas, som ett levande intimt studenttorg avskärmat ut mot Övre Husargatans genomfartstrafik in mot universitetsområdena i Haga, Vasastan och mot Linnéplatsen till och därmed också perfekt för de studentlägenheter som var tänkta på själva berget, istället för dagens trista vindpinade parkeringsplats (som däremot kan läggas under eller rentav in i själva berget). Det skulle bli ett torg i ett tättbebyggt område som saknar just torg med det dramatiska Skansberget med Skansen Kronan på toppen som fond och möjligheter att rusta upp även denna formidabla historiska turistattraktion som bara tillåtist förfalla och förslummas. Det finns ju knappt ens skyltar som pekar mot hur man tar sig till Skansen idag.
Den andra frågan som åter är aktuell är Friggagatan som vi kunde läsa om i dagens tidning nu - till slut - börjat bebyggas efter alla år av raseri mot rivningsraseriet. Jag är bedrövad över att det inte gick att få gehör för det som jag drivit i den frågan från första stund och också skivit om, att är det någon gång vi i Göteborg skall ta oss i hampan och göra det som ofta sägs i de vackra talen, att bygga ihop gammalt och nytt, så var det på Friggagatan med sina fantastiska funkislängor. För mig har det bara varit slum och porrklubbar blandat med motorcyklar, så kallas den ju också för "Bikerstreet", men i allt det kunde glansen från den 30-talets stadsinfart ändå anas.
Byggnaderna med sina trappstegsliknande påbyggnader hade ju varit ypperliga att bygga på och bakom med ytterligare trappstegsnivåer och i gatuplanet bibehålla butiker med känslan av det gamla inramade av de gamla fasaderna med modern anpassad exploatering upp och runtom.
Efter sju års bedrövelser hamnade dock frågan i läget om att till slut rusta upp området med nybyggnation av många små lägenheter som så väl behövs eller att låta det bara fortsätta förfalla år efter år. Några andra realistiska och vare sig privat eller kommunalt ekonomiskt hållbara alternativ fanns inte. Det får man leva med, som politiker måste man ju ibland sätta ned foten även när det bär emot och stå för det. Det är bara hoppas att det blir snyggare än vad man kan befara av det illustrationer som hittills visats. Det var också ett villkor från min sida, men det är ju bara att konstatera, att de frågorna är inte de styrande socialdemokraternas starkaste sida, att se till både funktionalitet och gestaltning som en helhet för den som skall bo, leva och verka i det som sedan skall stå där i många generationer framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar