Tänk efter före i årets ödesval!

Ingen media var intresserad av att ta in följande alster. Det är väl antagligen ingen bra introduktion att erkänna att man blivit refuserad. Men det är finare folk än jag som drabbats av det. Jag tar det rentav som en komplimang att den ansågs för "analytisk", vilket jag gissar är nyspråk för att den inte är klickalstrande nog i en tid när det är de nationalkonservativa, de som förr rätt och slätt kallades nationalister/rasister/nazister i olika skalor, som styr agendan även för ett flertal av våra stora mediehus i jakten på klick. Jag kallar den nog mer aktiverande försåtlig än analytisk med en insikt om att i valtider är det många som vill bli hörda. Så är det. Nåväl. Tur att det finns digitala ventiler. För mig handlar det om min självaktning, att ingen när vi vaknar upp den 10/9 skall säga att jag inte försökte få mina medmänniskor att tänka efter före (och har ju haft inne andra drapor i andra sammanhang att tillägga). Håll till godo.

- - - - - - - - - -

Ödesval mellan liberal demokrati eller illiberal nationalism!

Många menar att talet om årets val som ett ödesval är överdrivet och att partierna ska sluta ha beröringsskräck gentemot Sverigedemokraterna. Det är i mina ögon aningslöst.

Givetvis ska Sverigedemokraterna behandlas som det demokratiskt valda parti de är, men det går inte att bortse från det järn(rörs)gäng som springer ur Bevara Sverige Svenskt. 

Värstingarna må alltefter ha skickats till mer extrema rörelser, som för den skull hänger ihop genom veritabla virtuella stormtrupper och hatsajter och inte så sällan stödda av främmande makt, så Sverigevän man säger sig vara, vars intressen är att försvaga rådande världsordning.

Sverigedemokraterna vill följdriktigt ta Sverige ut ur det EU som skapades för att bryta Europas cykler av nationalism, krig, återhämtning och upplysning. Åter växer nationalismen. Det innebär att kastas tillbaka till den otrygga värld där snäva stormaktspolitiska egenintressen och geopolitik styr. Den starkes rätt går före den svages. Det ligger definitivt inte i Sveriges intresse.

Vår svenska strävan efter jämlikhet, jämställdhet, öppenhet, modernitet med utrymme för människors frihet att vara sig själva och engagemang för världens utsatta i internationell samverkan, är något fint att vårda. Inte att förtala och förkasta för en nationalism som gör skillnad mellan människor. 

Historien visar vad som händer när nationalistiska partier ges makt och möjlighet. Allt för många tar för givet de medborgerliga rättigheter som följer av den liberala demokratiska samhällsordning som skapat fred, frihet och välstånd utan historiskt motstycke, inte minst för kvinnor.

Samtidigt har partierna generellt varit sena med att ta människors oro för delar av utvecklingen på allvar av rädsla för att uppfattas göra avkall på humanism och demokratiska grundfundament. Det har givit utrymme för Sverigedemokraternas att med en nedtonad egen retorik och upphaussade hotbildsflöden från sina stödtrupper få fatt i allt fler rena missnöjesröster i väljarkåren. 

En röst i allmänna val är dock aldrig en proteströst emot, utan alltid en aktiv handling för vilken väg politiken och därmed samhället som helhet ska ta.

Förebilderna för dem som allt oftare kallar sig nationalkonservativa finns då att söka i Europas historiska mörka hjärta med Ungerns Viktor Orbán som nutidens fixstjärna med sin självmotsägelse av ”illiberal demokrati”. 

Men medan många av Sverigedemokraternas systerpartier springer ur en allmän populism som med tiden insett sprängkraften i invandringsmotståndet, är det för Sverigedemokraterna egentligen precis tvärtom. De springer ur den regelrätta rasismen. De ränderna går inte ur. 

När Sverigedemokraterna nu också börjar göra anspråk på folkhemsbegreppet finns det verklig anledning att dra öronen åt sig. Det är i botten konservativa tyska 1800-talsidéer med ett stort mått av korporativism som sedermera fascisterna och nationalsocialisterna tog över, samtidigt som den svenska Socialdemokratin för sin del kan sägas ha lånat in begreppet för sitt välfärdsbygge.

Det är i det ljuset ”dokumentären” där Sverigedemokrater försöker smeta på att det var Socialdemokratin som lade grunden för Hitlers utrotningsläger, ska ses. I spåren efter den nationalistiska väckelsen i det sena 1800-talet, när nationalstaterna som vi idag känner dem etablerades, längre tillbaks är det inte, följde också läror om den rena folkstammen som grund för nationsbygget.

Filmen Sameblod visar på hur det i Sverige tog sig uttryck innan det hamnade i den återvändsgränd det var. Det har funnits bruna inslag i många partier och de tyska Nazisterna renodlade idéerna till systematiskt barbari. Poängen är att ta lärdom av det. Sverigedemokraterna hanterar det snarare för att rättfärdiga sin historia och politik.

Att Sveriges vice Talman, Sverigedemokraten Björn Söder, hävdar att samer och judar inte är ”riktiga svenskar” är att skicka signaler till kärntrupperna om att den politiska grunden om ”ett folk, en nation” ligger fast. Tar de makten så avser de att leverera, precis som sina förebilder i Ungern, Ryssland, Polen och allt fler andra inklusive Trump i USA. Varför skulle de inte?

Förtal av och kontroll över kultur, media och rättssystem samt oppositionella i kombination med stängda gränser, handelstullar och avveckling av internationella samverkansorgan, baserat på att folkstammen är nationen och att skulden för allt ont är ”dom andra”, är en farlig häxbrygd. Så var det före världskrigen. Så är det idag. När det väl fått fäste går det förskräckande fort.

Därför gäller det att ha öppna ögon och tänka efter före. Det är mycket mer än lite mer eller mindre här eller där i välfärdspolitiken som står på spel. Det finns all faktisk anledning att ha beröringsskräck och att tala om ett ödesval. 

Givetvis är det väljaren som ytterst avgör vilken riktning det tar. Det skiljer inte heller nu från då.

Mikael Janson

Jag fick ju svar på tal från Kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson och ansvarig för sociala frågor Marina Johansson på lite temat "surt sade räven!". Känns lite andefattigt för att vara från en styrande majoritet tycker jag och kan ju inte låta bli att ge igen. Så mitt svar från den 4 augusti följer här med länk till det kan hittas på GT.se med länkarna vidare till tidigare artiklar. Jag gillar i grunden både Ann-Sofie och Marina, även om jag tycker det politiska ledarskapet är svagt, och det behöver påtalas ibland.

------- ARTIKELN --------

Dags för nytt styre för ökad trygghet i Göteborg

Det är synd att kommunledningsföreträdarna Ann-Sofie Hermansson (S) och Marina Johansson (S) fortsätter att se attack som bästa försvar. Jag tror uppriktigt att de vill få ordning på otryggheten i Göteborg. Jag vill så gärna också tro att de denna gång verkligen tänker ta sig an det utanförskap som ger otrygghet.

Jag kunde ha gått tillbaka till våra förslag på 90-talet, men valde att ta avstamp från när det faktiskt var uppenbart vad som höll på att hända. Jag kunde därtill lyft fram fler av våra inspel från både då och nu. Situationen idag är att det krävs mer av akuta insatser för konkret säkerhet i människors vardag.

Det betyder inte att det, utöver en del hårdare nypor, också krävs mjukare famnar för att fånga in dem som hamnar på glid. Det var därför ett samlat center för att ge stöd till stadsdelarnas sociala arbete hade behövts för länge sedan. De enskilda socialsekreterarna såg ofta inte vad de hade framför sig med unga på väg in i kriminella gäng eller extremism och sådant som hedersförtryck visste de inte överhuvudtaget hur det skulle hanteras.

Jag träffade många som var oroade över att stadsdelsnämnderna gav stöd till föreningar som i sin tur stödde religiös fundamentalism. Obefintlig kontroll och politiker själva aktiva i dessa föreningar gjorde att det på sina håll rentav var satt i system. Det är bra att fritidsförvaltningen idag ser över demokratikraven i sitt stöd, men det räcker inte. Det är åter inget som kan lämnas till var och en att hantera själva eller lösas via olika otydliga samverkansprojekt. Dessa behövs också, men det kan inte stanna där.

Problemet var att majoriteten slog ifrån sig. Jag vet inte hur många debatter jag varit i där ansvariga pekat finger om hur vi bara svartmålar. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp och förbi. Vi ville för vår del få med en demokratiskt bred majoritet för att kunna hålla undan den rena populism som ytterst inte vill alla göteborgares väl. Vår mening var att ingen sitter inne med alla svar, men att tillsammans kan vi göra mer och bättre och att det är kommunledningens ansvar.

Givetvis görs jobbet av andra, men det är lite häpnadsväckande med vilken lojhet den styrande majoriteten tog sig an det som var och är Göteborgs största ödesfråga; att bygga ihop staden. Det går inte att bortse från. Jag välkomnar verkligen det nu lite yrvakna engagemanget. Alliansen är i högsta grad med i matchen och kanske kan det äntligen bli spel över hela plan, men det kräver alltnog ett nytt politiskt styre.

Mikael Janson (L)
Riksdagskandidat och tidigare Biträdande Kommunalråd i Göteborg
----------------

Läs den on-line: https://www.expressen.se/gt/debatt-gt/rodgron-lojhet-ger-senkommet-engagemang/

Har idag inne en artikel i GT som kan läsas på deras webbplats på följande länk. Den är ett svar på en artikel från Kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson, och ansvarigt kommunalråd för sociala frågor, Marina Johansson. Båda socialdemokrater och med i kommunledningen i olika roller under många år då inte mycket hände för att verkligen komma åt Göteborgs stora otrygghetsskapande sociala utmaning: Utanförskapet i våra förortsområden. 

Redan på min tid i kommunfullmäktige och kommunstyrelse var det ju uppenbart för den som var runt att se vad som var på gång redan då. Jag såg till att det anordnades hearings i kommunstyrelsen, fast det fick inte kallas "hearing" av dåvarande Kommunstyrelsens ordförande, Göran Johansson, och då inte för att det är en anglofiering utan för att det gav "fel bild" (av frågans allvar, får jag väl tillägga), där inte minst Säkerhetspolisen var tydliga med sin oro. Skjutningar förekom redan då ju i staden och därtill religiös extremism under uppsegling och detta var ju före någon hört talas om IS och vad som komma skulle. 

På våra inspel från Folkpartiet Liberalerna, idag Liberalerna, svarade majoriteten bara att vad som behöver göras görs redan. Jag vet inte hur många debatter jag var i där den styrande majoriteten pekade finger och utropade "Du, du är bara ute efter att svartmåla det go'a Göteborg". Allt bara avslogs rätt upp och ned eller med krumbukter som i realiteten innebar avslag. Och där står vi. Vi var då för vår del ganska noga med att påpeka att vi inte satt inne med alla lösningar, men som vanligt är det bättre att agera i tid med samlade krafter än att inte agera alls och tvingas hämta hem nu många förlorade år.

Jag tar mig friheten att här också lägga in hela texten som den var avpassad som en vanlig artikel i GT, men eftersom det är en replik var den tvungen att kortas. Samma budskap men med lite mer "kött på benen" om därtill inte GT-länken ovan fungerar vid något tillfälle. 

--------
Stora ord men lite uträttat för ett tryggare Göteborg

Kommunstyrelsens ordförande, Ann-Sofie Hermansson (S), och kommunalrådet med ansvar för sociala frågor, Marina Johansson (S), tar till stora ord om alliansens påstådda idétorka för det trygghetsskapande arbetet i Göteborg i sin debattartikel i GT 17 juli. Antagligen för att skyla sin egen handlingsförlamning. Allt de sedan räknar upp är ju gammal skåpmat som den sittande majoriteten ägnat sig åt de senaste 20 åren, utan framgång.

Inte för att Göteborg generellt är en otrygg stad, men däremot finns det fickor av otrygghet som i sin tur skapar otrygghet också för övriga. Upplevd otrygghet har ofta därtill en större politisk sprängkraft än faktisk otrygghet. Det känns som om det är det som mer är majoritetens fokus än att verkligen se att det finns människor som drabbas.

Jag vet inte hur många debatter som jag varit i där den styrande majoriteten pekade finger och menade att jag och vi i Liberalerna bara var ute efter att förstöra bilden av det ”Go’a Göteborg” när vi gång på gång förde fram en oro över utvecklingen. Ann-Sofie Hermansson och Marina Johansson kunde ha agerat, men valde att som styrande majoritet sätta sig på åskådarläktaren.

Den motion vi liberalerna lade i Kommunfullmäktige redan 2006 om att det krävdes en av kommunledningen ledd aktiv integrationsstrategi för att bygga ihop Göteborg, redan då Sveriges mest segregerade, bryta utanförskapet, agera mot framväxande gängkriminalitet och religiös fanatism, landade i ett utdraget ingenting.

Vårt förslag något år senare om att utöka det inrättade kompetenscentret mot MC-gängen till ett samlat stödcenter mot all form av gängkriminalitet samt politisk och religiös extremism ansågs irrelevant. Det vi såg var hur problemen växte, inklusive skjutningar och hedersrelaterat förtryck, utan någon möjlighet för enskilda stadsdelsnämnder och socialsekreterare att hantera. Det om något var och är ett ansvar för den yttersta politiska ledningen och är ett av de största misslyckandena för vår stad att det aldrig togs på allvar.

Vårt förslag om att se sociala insatser för framförallt unga på väg in i brottsligt beteende som en investering för framtiden med fokus på åtgärder i tid i samverkan mellan skola, socialtjänst och polis, och att kostnaden för det skall ställas mot vinsterna jämfört med att inte agera, hamnade liksom allt annat i en enda långbänk.

Det finns många fler konkreta förslag från både förr och senare och vi såg till att frågorna lyftes in i Kommunstyrelsen för särskilda diskussioner där budskapen från exempelvis säkerhetspolisen redan då var mycket tydliga. Men det var också tydligt att (S), (V) och (MP) inte ville få upp det på kommunledningens bord. Det skulle skötas någon annanstans av andra. Det är då så dags nu, någon månad före ett val när det inte längre går att blunda, att vifta kraftfullt i luften.

De exempel på vad som nu görs som Hermansson och Johansson tar fram är ju exakt det som gjorts alla dessa år med rader av otydliga parallella samverkansorgan. Vi ville exempelvis lyfta upp samverkan inom det som kallades ”Ung & Trygg” till att ligga direkt under kommunledningen för att bättre följa utvecklingen och tydligt få med hela göteborgssamhället i arbetet från högsta ledningen och ut. Det blev nej. Trygghetsvärdar är jättebra, men det är faktiskt inte bostadsbolagens roll att lösa stadens sociala utanförskap. Sådana satsningar är därtill inte heller något nytt, utan sådant vi har medverkat till förr.

Även om det sägs att attack är bästa försvar, hade det, måste jag säga, varit på sin plats att vara lite mer ödmjuk och mer lyssna till både politiska motståndare och framförallt de människor som upplever otryggheten. Annars riskerar debatten att helt hamna i händerna på dem som har ett intresse av ökade motsättningar och hårdare tag gentemot de mest utsatta i vårt delade Göteborg istället för verkliga gemensamma lösningar.

Sport & Politik en söndag efter en förlustmatch i sista rycket av Almedalsveckan

Några sportpolitiska söndagstankar för att samla intrycken.

Igår spelade Sverige efter sin förmåga och England efter sin och det fanns en tydlig vinnare. Det är fantastiskt att svensk korpfotboll kunde komma så långt. Det kan vi vara stolta över. Det vi saknade var inte Zlatan men väl en riktig måltjuv som kan dra med sig laget genom att vända en matchbild.

Det fascinerande med det här äventyret har dock varit att följa mediabevakningen. Det har inte varit någon hejd på hur oövervinnligt Sverige skulle vara och hur laget före jaget är det svenska kollektiv som slår världens egon med häpnad. Rena rama folkhemsnostagin. Efter skitmatchen mot Schweiz blev det rent absurt. Var det de samtidiga rosévinsångorna från Almedalen som fick alla att gå i spinn funderar jag? Sällan har en kämpainsats, mot i grunden alla odds - och det stärker ju bara vilken fantastisk prestation det var att komma så långt - klätts i en så politiskt nationsbyggande skrud.

Bortanför alla sportfloskler om "hur känns det?" så har också snart sagt alla upptänkliga politiska floskler dammats av. Jag tänkte att nu kanske det ändå stillar sig lite, men istället kommer klassikerna av klassiker serverad på DN:s förstasida: "Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Det är slutet på början". Jag blir bara mållös. Precis som det svenska landslaget igår.

Allvarligare är då att Almedalen som, bortanför det lätt bortviftade rosévinsträsket, kan vara så fantastiskt med sina faktiska möten som annars inte blir, samtidigt blivit allt mer av en filterbubbla. Jag tyckte det var obehagligt när SD hade sin dag förra året och bokstavligen drog en kall vind in över det annars så gemytliga Visby. Inte bara för att regnmolnen faktiskt tornade upp sig, utan för de människor som närmast kom marscherande ned mot Almedalenscenen den eftermiddagen med kalla blickar och många tvetydiga symboler och närmast en känsla av masspsykos som blir när en grupp med mycket adrenalin drar åt ett håll: "Nu tar vi över och antingen är ni med oss eller så är ni emot och då vet man aldrig vad som kan hända!". Där och då dog mycket av det som är Almedalen som en öppen scen för spännande möten kände jag.

I år har de rena råbarkade Nazisterna fått fritt spelrum och det i sin tur har också i bevakningen av den bubbla Almedalen per definition är, slagit ut allt annat och kvar finns för den omvärld som inte var på plats en filterbubbla av nationalistiska rörelsers grova verbala och fysiska övertag. Plötsligt blir Almedalen bara en skådeplats för det sociala och andra medier redan etablerat. SD blir ett parti som andra för att tillsammans med övriga kunna peka finger åt de riktigt råbarkade nationalisterna. Snyggt orkestrerat. Men läskigt.

Än mer fördummande blir att medialt jämställs det med en överloppsgärning av Domprosten i Visby att ringa i klockorna för att tysta en enskild debattör. Svenska kyrkans möjliga vänstervurm är därmed på något sätt egentligen värre än Nazister, för de senare kan vi ju inte vänta något annat av. Det kan i förstone synas rättfärdigt så, men någonstans vrider också det debatten till att tappa perspektiven. Och det gynnar den agenda som i grunden handlar om att göra människovärde till siffror i marginalen. Så länge vi inte vinner kan resten av världen vara och helst helt hålla sig borta. Det var kanske känslan efter gårdagens match och det går ju över, men politiskt kletar det fast betydligt mer.

Förhoppningsvis kan nu såväl VM-hybris som Almedalsfrossa släppa till förmån för några veckors kontemplation innan vi går in i slutspurt Val 2018. Det ser ut att bli en riktig rysare, men kan också vara en chans till att det inte är slutet, inte ens början på slutet, utan tvärtom slutet på början; för bättre politiska globala tider. Och DN har säkert helt rätt i även detta. EM 2020 och VM 2022 - here we come!

God söndag!

Det är inget fel i att vilja vara god – Motsatsen som blivit närmast legio skrämmer i alla fall mig (GP Debatt 28/2)

Startpunkten för min valrörelse 2018 kan sägas vara den debattartikel som infördes av Göteborgs-Posten den 28 februari och det var jag väldigt glad för, att debattsidan gav utrymme för den. Det handlar någonstans om en ansats för en vettig debatt med mänskliga utgångspunkter. I en tid när till och med regeringspartier slirar betänkligt i grumlig gyttja så är det än viktigare att hålla sig på rätt sida av historien och mänskligheten nu när valrörelsen drar igång. Det här kan bli riktigt läskigt, på riktigt. Så för att påminna mig själv, så här är artikeln i sin helhet. Finns även att läsa på på GP.se.

----------  

Att vilja vara god är inget fel!

Den svenska debatten befinner sig på ett sluttande plan. Särskilt debatten om invandringspolitiken. Och det skaver. I ivern att övertrumfa varandra med förenklade svar på komplicerade frågor glömmer vi att debatten handlar om människor med samma rätt att leva i fred och frihet som vi själva. Det som skaver är att det plötsligt blev fel att just försöka vara en anständig och god människa, skriver Mikael Janson (L).

Det är något som skaver i den svenska debatten. Alla som haft skoskav vet att det kan sluta illa. Det som var omöjligt att prata om för bara ett par år sedan är nu tvärtom legio. Åsikterna om invandring har alltid funnits. Ny Demokrati kunde på sin tid plocka poäng på det. Det var dock mest ett pajaseri som rentav vaccinerade oss ett tag till mot den mer rena invandrarfientlighet som Sverigedemokraterna odlade i hägn av sin råbarkade Vitmaktrörelse. Och visst har det funnits fog att peka på en ökande social oro långt innan alla i dag försöker övertrumfa varandra med allt hårdare tag. Som om hårda tag skapar mindre av utanförskap.

Jag brukar själv tänka tillbaka på besöken vid Hammarkullekarnevalen i början av 2000-talet. Där de flesta såg en färgsprakande lättklädd fest, såg jag en främmande fågel. Inte i det svenska samhället som tvärtom gladdes åt det vi så oerhört svenskt kallar för att få vara lite ”osvenska”, men väl i festivalens egen betongförort. En förort med allt fler förvirrade grabbar som, uppiskade av källarmoskéernas muslimskt tunna men islamistiskt starka predikningar, börjat agera moralpoliser gentemot allt mer begränsade invandrarkvinnor. När jag och liberalerna i Göteborg lyfte behovet av ett kommuncentralt kunskapscentrum mot fanatism och extremism, utifrån det vi såg och hörde, fick vi ta mycket stryk.

Däri har Hampus Magnusson i dagens Moderater helt rätt, att det är bra att man nu pratar om Göteborgs riktiga problem i stället för den glättiga bilden, fast lite sent och med fel sikte från hans och moderaternas sida skulle jag säga. Min poäng är inte att gå till försvar för en misslyckad svensk integrationspolitik. Däremot försvarar jag gärna hur lyckad den varit för de många. Utan det hade vi inte klarat vården, omsorgen och företagandet. Det är svart på vitt verkligheten runtom oss. Och nej, jag tror inte för den skull Sverige kan ta emot alla människor som är på flykt i världen.

Oresonligt fokus

Det som dock skaver nu är det helt oresonliga fokus som är på invandringspolitiken, utan någon sans och måtta, där äpplen och päron blandas friskt för att i slutändan blanda bort alla korten. Givetvis var den ”humanitära stormakten” en illusion och värsta sortens självinbillning som gödde en åsiktskorridor, den har jag inte minst sagt själv blivit utsatt för, men det fanns ändå ett uns av anständighet i att vilja vara en god nation i en hård värld. Precis som det finns en anständighet i att vilja vara en god människa, även med de fel och brister och stundtals rena hyckleriet som det innebär att vara en människa.

Det som skaver nu är att plötsligt blev det fel att just försöka vara en anständig och god människa. Någonstans har nyanserna suddats ut. Det finns alltid en bortre gräns, men i dagens debatt ser jag inte att den gränsen dras. Det är en farlig utveckling för därmed lämnar vi också grundläggande demokratiska värderingar och principer åt sitt öde.

Den mest grundläggande demokratiska principen kan skrivas som att utgå från alla människors lika värde och därmed allas rätt att få leva i en demokrati. Har jag den rätten har alla andra det också. Demokrati är inte bara ett kontrakt mellan mig som medborgare och den stat jag är medborgare i. Demokrati är också att ha ett globalt ansvar och att verka för att andra skall ha samma rätt som jag själv att få leva i fred, frihet och demokrati. Så enkelt och precis så svårt är det.

Sluttande plan

Det är där jag blir orolig, när även de som borde stå upp för detta grundläggande ansvar verkar ha glömt av det i ivern att övertrumfa varandra med förenklade svar på komplicerade frågor. Vi har helt glömt av att det är människor med människors rätt att bli sedda som människor. Det är det sluttande plan vi befinner oss mitt på. Det skaver.

Någon miljon flyktingar från ett sönderbombat Syrien hade inte varit några problem för 500 miljoner människor i EU, om bara viljan funnits, men det gjorde den inte. Bilden av den danske mannen som spottade på passerande kvinnor och barn som fått sina liv söndertrasade och med umbäranden sökte en trygg hamn och famn någonstans, eller den ungerska journalisten som lade fällben på de mest utsatta människor på flykt, är en skam att bära i det kedjebrev som blev europeisk flyktingpolitik.

Det får vi leva med och göra det bästa av. Inte minst ge familjer möjligheter att återförenas och satsa på de som kommit samtidigt som vi hittar olika nya former för att hjälpa våra medmänniskor där vi kan. Men ingen politiker vågar i dag säga det. I stället skall alla kostnader redovisas heter det. Kunde vi med en resolut politik i stället skola de som nu kommit så att de kan gå in i yrken som i dag skriker efter personal är det inget annat än en ren investering för framtiden, särskilt ställt mot alternativet.

Hårdare tag och mjukare famnar

De problem som finns är ju inte heller de nyanlända, men i debatten blandas de med andra och tredje generationens rotlösa. Det är generationer av misslyckande och det finns en berättigad kritik över att vi varit naiva. Vi säger jag, även om nog få lyft problematiken så konsekvent och hårt ansatt som jag under mina år i Göteborgs kommunfullmäktige.

Det fanns också de, skall sägas, som satte denna naivitet i system för betydligt snävare vinster. Precis som borgmästaren i Molenbeek i Bryssel, den kommun som skickat flest IS-terrorister i Europa, köpte röster med föreningsbidrag mot att blunda för oegentligheter med hur medlen nyttjades, har vi haft samma situation i våra förorter i Göteborg. Det behövs nu en blandning av både hårdare tag och mjukare famnar för att på allvar rusta polis, socialtjänst och skola för att successivt återta förlorad mark. Det bygger också på svenska värden om demokrati, solidaritet och jämställdhet att gälla för alla i hela Sverige.

Det måste dock gå att ha två tankar i huvudet samtidigt. Det finns uppsidor och nedsidor med allt, men framförallt måste vi orka stå emot det gift som avhumaniserar människor runt om oss, som skuld till allt inklusive en systemkollaps som aldrig blev av. Vi vet i Europa av historien hur tunn den civiliserade fernissan är och ingen annan än vi själva kan vårda den. Det är att vara på den goda sidan, utan att vara naiv men inte heller så enfaldig som den politiska debatten tillåtits bli. Innan det som skaver blir en oåterkallelig kallbrand. Vi är farligt nära.

Mikael Janson (L)

kandidat till riksdagen för Liberalerna i Göteborg

Och så ett sista inspel denna sommar(tid)ens första dag!

Lite ketchupeffekt för den som tittar in idag söndag vårfrudagen 25 mars 2018, med lite gammalt som inte kommit ut (två inlägg ned), lite framåt för nu tar jag nya tag (inlägget nedan) samt ett här och nu hämtat från en egen facebook-kommentar i en diskussionstråd för någon dag sedan enligt följande.

"Sommartid året om tack och att EU:s utjämningssystem i utbyte mot stöd söderut skickar sol norrut. Nu blev det ju helt galet. Snö i Grekland och på Sicilien. Måste varit ansökningsblanketterna som var för krångliga..."

Detta med anledning av den pågående debatten och förslag i EU om sommartidens eviga varande eller inte. Inatt skedde ju omställningen med tidsframflyttning för detta år. Kanske inte DEN STORA frågan i en värld som brinner i knutarna, men något som alltid legat även mig varmt om hjärtat för det; det onödiga i att behöva vrida fram och tillbaka när det kan vara sommar(tid) året runt.

På vintern är det ju hursomhelst mörkt när man går på morgonen och när man kommer hem på eftermiddagen. Varje timma sol till på dagen när den går mot kväll är ju något att drömma om.

Nya tider, nya tag, snart val - Även på (B)loggen!

Min röst i cyberrymden har ju varit minst sagt sporadisk sedan jag lämnade det aktiva politiska livet som Kommunalrådsersättare i Göteborg våren 2010. Sedan dess har ju egentligen precis de frågor jag drev då bara ytterligare eskalerat och jag tänker i mitt stilla sinne; så många förlorade år för Göteborg. Det mesta hade ju kunnat gjorts något åt för länge sedan och till ett betydligt lägre pris för "bilden av Göteborg", fast jag är mer intresserad av verkligheten för Göteborg skall sägas. Det gäller lika mycket för Sverige som helhet.

Nåväl. Nu går vi mot ett nytt val och jag finns på Liberalernas lista till Riksdagen i valet 9 september 2018 på en hedrande sjätte plats. Det gör förstås att jag kommer att engagera mig lite mer aktivt och då även här i min alldeles egna loggbok. Jag skriver ju med viss ironi i huvudet ovan att det är en blogg av och med och för mig själv och i någon mån är det väl också huvudet på spiken - världen lär ju inte stanna för att jag lägger upp något här, mer än att det är en plats att samla sina egna tankar. Blogg känns ju också lite 00-tal. Icke desto mindre är det en plattform att kunna hänvisa till och länka annat till när jag någon gång fått till någon som jag tycker viktig reflektion.

Kanske finns det rentav någon där ute i verkligheten som är intresserad - ho, ho...eko...(?!)...tack för att du är det i så fall och välkommen att följa med, utan löften om vare sig kontinuitet eller form på det som blir. Jag gillar att resonera och då blir det låååångt, men med alla dessa twitter och facebookflöden utan slut, så behöver demokratin också ventiler av just resonemang och att vi tar oss tid att skruva ned tonläget lite. Även om jag inte drar mig för en tuff debatt när det behövs.

Det är också så mycket som just flödar i dessa (a)sociala medier och inlägg eller kommentarer som för all del även jag för egen del bidrar med, som bara försvinner i just flödet. Här, i en blogg, nålas de ju däremot fast i det väldigt egna något mer stillastående flödet, så jag tar mig friheten att också just göra det: Nagla fast mina egna flöden från annat håll när det innehåller något viktigt, relevant eller rentav klokt som jag inte själv vill tappa bort. Om det sedan är riktigt klokt eller inte får andra avgöra.

Det fina med demokrati är ju att ingen måste leta upp eller ta del av vad jag skriver och tycker och även om någon gör det så går det alldeles utmärkt att i fria val välja någon annan. Det bör den vurm som på många håll finns över mer av auktoritära, illiberala och majoritetsväldesdominerade demokratier - i sig självt rena självmotsägelser - ta i beaktande, att när de väl är etablerade så pratar vi i realiteten enpersonsstyre, enpartistat och de facto diktatur med sken av annat och i det systemet finns det inte utrymme för andras uppfattningar och än mindre att kunna välja bort ledargarnityret den dagen det inte blev som man tänkt med den som en gång råkade gå vinnande ur den strid som etablerade den nya ordningen.

Eller som jag brukar säga: Enda sättet att veta att människor verkligen vill leva i en diktatur med en viss diktator är att ha regelbundna öppna och fria val och omröstningar om det. Med alla sina fel och brister är demokratin till syvende och sidst det bästa vi har att gemensamt vårda.

Med det: Nu kör vi (läs: jag) :)!
 

Nedlagt byte - eller snälla någon mitt älskade Göteborg!

Mitt i min senkomna uppsortering av bloggen som med några undantag legat i träda ju, så dök följande utkast upp i inläggslistan som var tänkt för publicering hösten 2010, men av någon anledning hamnade som utkast. Det var mycket omställningar i det privata livet det året samtidigt som politiken fick släppas, som väl förklarar det. Men helt oredigerat passar jag på att nu lägga ut den nu istället. Somt är ju överspelat vad gäller persongallerier och fromma förhoppningar, medan annat är mer sant än någonsin känns det som. Så med den brasklappen och ett lika gott avstamp nu som då tar vi hela harangen som sammanfattar mycket av det jag då bestridit och idag är en fortsatt lika trist soppa, även om inte ens jag insåg vidden av det hela där och då. Skall erkänna att jag också tyckte synd om de många yngre och kompetenta kvinnor som anställdes under en tid som chefer i kommunen när många av gubbarna i syltburken gick i pension, men utan att ha en aning om i vilken bastuklubbsstruktur de var satta att försöka styra.

----

Tja, den här bloggen är ju i princip nedlagd sedan min tid i kommunstyrelsen utfasades för att helt upphöra den 1 augusti i år. Få lär vara så intresserade dessutom, men, men...det är ju med viss häpnad jag följt den svällande korruptionsskandalen hemma i Göteborg. Dock på behörigt avstånd. Hade jag varit mer med i leken så hade jag absolut varit med i den leken betydligt fränare än vad som hittills setts.

Jag har ju en viss vana av att gå in i sådana lägen. Minns hela Shanghai-diskussionen och uppstyrningen av våra internationella utbyten. Minns mina frågor om hur vi granskar och följer upp våra upphandlingar och de underentreprenörer våra entreprenörer i sin tur använder sig av. Minns mina frågor kring bygget av det nya Gamla Ullevi. För att ta några exempel.

Det är så man gör sig obekväm i de inre kretsarna i de slutna rummen, företrädesvis bolagsledningsrum i den väldiga bolagskoncern Göteborg under de senaste decennierna svällt ut till att bli. Inre kretsar som mycket medvetet placerats på det sättet för att kunna styra och ställa utan formella beslut i de demokratiska nämndrummen och därmed skyddat sig själva och varandra i full trygghet om att den som spelar med i spelet också ger och får samma skydd. Övriga göre sig icke besvär.

Det är det Göteborg jag allt sedan tidernas begynnelse så hårt försökt drivit öppenhets- och demokratifrågorna i för att bidra till att göra det jag kan för att vädra lite i alla fall. Minns debatten om öppna nämndmöten i stadsdelnämnderna och debatterna om att alldeles för lite fokus finns på bolagens göranden och havanden medan nämnderna granskas in i varje tum från fullmäktiges sida. Det har, rent ut sagt, handlat om att bryta med det gubbväldet. Ett styre som allt mer stryper det sunda och alla de duktiga, kompetenta och framåtsyftande medarbetare och krafter som gör ett fantastiskt arbete utan att på allvar matchas fram. Inget förvånar mig därtill mindre än att de första kopplingarna i denna muthärva hittades i gränslandet staden-bolagen-fotbollen.

Inget av detta förvånar mig alltså, även om det är skickligt hur hela bollen, fast den är rund, kunnat hållas så i chack och utan påtagliga bevis för vad som egentligen händer. Vittnesmålen om att om du inte fått godkänt från rätt personer, oftast i singularis, så är det ingen idé att försöka få något gjort i Göteborg är ju omfattande. Jag har stött på det under alla år från personer jag vet inte skarvar. Problemet är bara att ingen vågar säga något för då vet de att det verkligen vore kört eller att ställa ut konkurrenter och kollegor som inte heller vore så lyckat. Eller så bryr de sig inte och ännu mindre att gå vidare med det, utan bara struntar i Göteborg.

Det är därför jag försökt borra, men från politisk nivå är det ju svårt att komma till botten med det utan några utredningsresurser för bevisföringen eller att riskera hemfalla åt vad som skulle uppfattas som partipolitiskt betingade personangrepp och rättshaveristisk, när det därtill emanerar från samma politiska nivå som skickligt kan styra undan debatten och har allas gillande bakom sig, men egentligen är ett hårdfört blå dunstspel som bara är möjligt i Göteborg. Det är det jag menar med att Göteborg måste se till att bli den lilla storstaden och inte förbli den stora småstaden vi är allt för ofta ännu.

Jag tror då verkligen på Anneli Hulthéns vilja att bryta med det som varit (fast hon och alla andra i den nuvarande politiska ledningen ju varit en del av det som tillåtit denna kultur). Däremot är jag mer oklar över med vilka visioner, med vilken ny riktning, med vilka verktyg för att etablera det nya ledarskap som krävs, på alla nivåer, för att verkligen nå förändring?!

Det som gör att jag häpnar, är att även media verkar vara så tagna på sängen. Jag trodde i min enfald att alla visste, men för att inte förstöra bilden av det go'a käcka Göteborg där alla är hej och du med alla - i de små kretsar som utgör stadens gamäng - lät det bero och därtill inte klarade av att gå på djupet eller ännu mer, för att inte göra sig omöjliga för egen del alternativt stöta sig med läsarnas och mediekonsumenternas bild av det Göteborg de bor i och som styrs så handfast och väl av starka män med fursten/brukspatronen/goa gubben över alla andra. Men jag börjar faktiskt tro att man är uppriktigt förvånad. För annars är det väldigt fegt, att först nu våga lyfta fram surdegarna och dessutom utan att hänföra det till där de hör hemma, för det är inte Anneli Hulthéns knä trots allt. Fast man skall förstås inte slå på en som ligger, eller i alla fall - i princip - lämnat skutan.

De enskilda rena korruptionshärdarna kanske levat sina egna liv, de kanske vi alla är lite tagna på sängen av i all sin simpelhet, men efter nya Gamla Ullevi tror jag inte på riktigt på det ändå.

Men kulturen, att borsta varandras ryggar och bortanför alla egna ständigt itutade regler om att allt skall upphandlas, allt gå via upphandlingsbolaget, allt följas upp och redovisas, ständigt köra sina egna race oavsett det är löften givna på en fest eller finns mer konkreta personliga vinningar i det, det är egentligen rätt ointressant även om det nog oftare varit det förra än det senare, den kommer från högsta kommunledningen. Jag har sett vd:ar hamna i kylan för att man inte lytt order om att använda dyrare ej upphandlade konsulter som däremot är kompis med rätt person. Jag vet fakturor som dimper ned hos olika bolag som inte har med det bolagets förehavanden att göra. Jag vet enskilda anställda som brottats med att å ena sidan uppfylla det som outtalat uttalat förväntas av dem, å andra sidan försöka hålla så rent för egen del som går om det skulle gå åt pipan. Det räcker att veta, för att förstå att det är något - lite oklart hur mycket dock - ruttet i staten Danmark.

Det finns en anledning att det ständigt funnits ett hov av bolagschefer med i olika sammanhang. Någon skall ju ta notan när baren öppnas. Någon skall ju se till att det fixas till det som behöver fixas till. Det är väl ingen som trott att det är Byggnadsnämnden eller Förenings- och idrottsnämnden eller så som rattat stadsutvecklingen och arenabyggen eller vad det nu varit - egentligen?! Någon skall ju fungera som stötdämpare om det behövs.

Det har alltid förundrat mig att ingen, jag säger ingen, reagerat över de sammanställningar som gjorts, där kommunstyrelsens ordförande i Sveriges andra stad, som stoltserar med att vara evenemangsstaden nummer ett och ha internationella utbyten på högsta nivå med mera, med mera, är den som har lägst representation och mobilräkningar. Det beror inte på att vi i Göteborg är modesta eller inte behöver ringa eftersom alla vill ringa oss. Det håller inte för den som inte vill låta sig tro på det.

Det är sådant man kan fundera på så här i efterhand. Men den tiden är förhoppningsvis förbi så det är ingen idé att grotta ned sig i det eller sparka på den som ligger. Synd bara för dem där beskyddarverksamheten inte längre upprätthålls när korthuset rasat i ena hörnet i alla fall. Det finns dock fler hörn.

Jag tror på en ordentlig utvädring och det hade varit underbart att få se till att medverka i det tvärdraget. Jag får istället lyckönska mina Allianskollegor som jag hoppas tar över nu och att en ny konstruktiv, öppen, detbattglad göteborgsanda kan etableras inkluderande därtill socialdemokratin med sina - hittills - löjligt tysta stödpartier. Det finns fantastiska krafter som bara väntar på att få släppas loss, för att åter göra att Göteborg blir en stad som alla pratar om i positiva ordalag.

Problemet med den gamla göteborgsandan, som blev allt mer av att om alla inte vara överens med den den enda ledaren, så var alla andra emot Göteborg, var att lika produktiv och kraftfull som den var i början, lika likriktad och allt mer på tomgång var den på slutet. Låg Göteborg i framkant kring sekelskiftet, tappade vi det försprånget helt under åren därefter. Jag tror att mycket av förklaringen ligger däri. Det är ett klassiskt "den-starke-mannen-fenomen" inom ledarskapslitteraturen (även om just den boken aldrig blivit skriven, vad jag vet i alla fall).

Det skulle vara kul att i någon form på något sätt i framtiden kunna medverka till det nya Göteborg som växer fram ur askan av det gamla. Även om liknelsen kanske är åt det mer dramatisk hållet - sådan är jag ;) - behövs det en rejäl omstart på många nivåer för det Göteborg - möjligheternas och öppenhetens stad - jag vill se!

Vem vill alls behöva ta emot flyktingar, egentligen?!

Frågan om "vill du ta emot fler eller färre flyktingar till Sverige?", nu senast i ett par av de så kallade rikstidningarna, är ju ungefär lika intelligent som "Är du för kärnkraft eller miljön?" som dök upp på någon statsvetarenkät jag fick för några år sedan. Det är ju egentligen fantastiskt att en majoritet svenskar fortfarande svarar att de vill ta emot lika många som idag eller fler.

Det visar vilket humanistiskt hjärta som finns i landet, trots ett överbelastat mottagningssystem och som en protest mot dem som vill ge flyktingarna ett "varmt" mottagande, dvs bränna de boenden som ändå kunde finnas, att särskilt betänka så här dagen innan minnesdagen för kristallnatten. Det  är samma skrot och korn påhejat av riksdagspartier som snart når samma nivåer som deras tyska 30-talsförebilder innan de tog makten och deras verkligen rätta ansikte visade sig.

Denna typ av undersökningar spelar dem förstås rätt i händerna för vilka svaret är att redan vid en flykting och invandrare är det en för mycket, om man inte förstår att svaren är omöjliga att tolka.

Jag är för en human och generös flyktingpolitik för att ge skydd för människor på flykt. Däremot har jag ingen uppfattning om vi skall ta emot fler eller färre och vad som i så fall vore en på förhand bestämd anständig nivå och inte. Det beror ju på. Därtill har jag ingen aning om hur det praktiskt skulle gå till att sätta en sådan gräns.

Jag skulle själv önska att det inte fanns några flyktingar i världen, så att vi inte behövde ta emot någon av det skälet, men med däremot allmänt öppna gränser för människors fria rörlighet under ordnade former. Det berikar och kan inte nog understrykas att utan det skulle Sverige inte ligga i Europas ekonomitopp, så får de som bara räknar utgiftssidan i balansräkningen tro vad de vill (fast av någon anledning förkastar de just detta enkla samband för en utvecklad ekonomi som vår, trots sin annars idoga iver att lyfta fram enkla samband).

Jag skulle önska att andra demokratier tog sitt förbaskade ansvar så att vi inte ensamma behövde hantera deras ogina grin mot människor på desperat flykt. Särskilt länder som själva under tider med diktatur och krig har bidragit med flyktingar som vi med för den tiden stora utmaningar tagit emot.

Jag skulle önska att Syrien inte stod i brand, bland annat för Europas misslyckande eller snarare rätt upp ned direkta ovilja att bistå den Arabiska Våren. För det bär de främlingsfientliga krafterna i Europa ett stort ansvar.

Det handlar inte om man vill ta emot färre eller fler eller ens om man i grunden tycker det är bra eller dåligt med det som nu sker i ett av bristande solidaritet sönderfallande Europa - igen - utan om demokratiska skyldigheter och där vi alla krafter måste hjälpas åt, i Sverige, i Europa och där flyktingsituationen uppstår och huvudparten av världens flyktingar finns. Att se att det är medmänniskor, även när trycket som nu blivit akut och i slutändan självklart inte Sverige ensamt kan lösa allt för alla alltid och för länge sedan borde satt hårdare press på andra. De som nu tvår sina händer och med berått mod smiter undan genom att skicka följebrevet vidare.

Den komplexa bilden kan ingen enkät i världen fånga och allra minst få tillåtas kapas av de som tror på enkla slutgiltiga lösningar. Det är min enkla mening i en allt för förenklad polariserad debatt.

I övrigt hänvisar jag till mitt "sommarinlägg" om vart vi barkar nedan:
Mikaels Logg i cyberhavet: Sagan om att sätta tvångströja på kejsarens nya kläder

Sagan om att sätta tvångströja på kejsarens nya kläder

Denna blogg är ju i träda kan man säga. Jag är inte politiskt aktiv i Göteborg längre, men följer förstås vad som sker i min gamla hemstad och kan väl säga; inte mycket nytt under solen är det sedan det begav sig. Ibland hinner väl kanske resten av omvärlden ikapp det som jag då lyfte fram möjligen känns det som. Nåväl, jag kunde för min sinnesfrid inte låta bli att göra följande drapa mitt i allt dock, om nu någon råkar ramla förbi. Någonstans finns alltid den grundläggande demokratiska engagerade lågan där.

 ------------------------------------------

Att Sverigedemokraterna skriver på utrikiska i Stockholms Tunnelbana och därtill inte behärskar det språket heller, är möjligen intressant, men inte allvarligt nog att ge den uppmärksamhet det inte förtjänar. Den som någon gång läst deras stormtruppers haranger på avpixlat och ännu mörkare platser förstår att riktig svenska i alla fall inte är deras starka sida. Styrkan är mer fysisk än verbal, mer reptilhjärna än intellektuellt resonerande.

Det allvarliga däremot är att de allmänt skjuter fram sina positioner och som om det vore den mest självklara sak i världen sipprar varbölden och hatets ideologi in snart sagt överallt. När GP på ledarplats ger utrymme för att de facto smyga in deras förment folkliga men försåtligt drypande demokratiföraktande beskrivning av världen, då är det allvar.

Visst finns det poänger i draporna, men den verkliga poängen lämnas ute. Kejsaren är naken vevar den självpåtagna sanningssägaren, men sanningen i budskapet hålls fördolt. En anonym hegemonisk elit står i vägen för folkets sanna vilja. Men vad folkets sanna vilja är stannar vid antydningar och de konkreta förslagen på lösningar lämnas helt ute. Det är ju det senare som är intressant att föra en intelligent diskussion om, om nu det var syftet.

Men vi får bara att den politik som förs och har förts är fel, fel och fel och går folket emot. Att den politiken är en konsekvens av demokratiska grundläggande värderingar och överläggningar, som för mig är genuint svenska värderingar, avfärdas mest som amsagor. Därtill buntas alla etablerade aktörer ihop i en anonym elit som om den var en homogen massa med samma uppfattningar i allt. Den andra sidan av det hårda myntet får vi däremot inte veta, mer än att det är dags för svensken att resa sig i stolthet igen. Som om vi vore ett kuvat folk. Det är där ekot av 30-talets Tyskland hörs i vinden igen.

Visst har misstag begåtts och mer och annat borde ha gjorts, visst har den goda viljan inte alltigenom varit i samklang med verkligheten, visst har de som försökt visa på att alla framsidor också har en baksida som måste lyftas fram för att kunna hanteras, fått löpa gatlopp i den politiska korrekthetens namn. Det har skapat grogrund för där vi nu står. Det är där någonstans det konstruktiva samtalet kan ta sin början, utan att släppa på det demokratin kräver av oss för vår rätt att leva i en demokrati eller inbilla oss att världen och verkligheten är enkel. Det har den aldrig varit. Det är där det sunda demokratiska folkbildande samtalet gör skillnad i vilka vägar vi tar framåt.

Det finns problem, har alltid funnits problem, men nu är det invandringen och de som står upp för vad demokratin kräver av oss, som får skulden för snart sagt allt från de som anser sig vara folkets sanna uttolkare. En gång i tiden var det judarna. Hatet har sin egen logik i att förblinda och mobilisera från var sina håll. Islamister, extremvänster och nationalister är varandras bästa fiender av samma skrot och korn. Metoden är att bunta ihop till ett ”vi” och ett ”dom”, ett folk mot en elit, mitt folk mot de andra och att tvingas välja sida. Vinnare är det förment folkliga. Förlorare är demokratin. Kortsiktigt vinner hatets exploatörer och deras kollaboratörer, långsiktigt förlorar vi alla. Först de liberala grundfundament demokratin vilar på och med det de mest utsatta som inte är en av oss i vårt illusoriska Volksheim, sedan tuggar tomheten och hatet och rädslan en bit för bit in i oss alla.

Det finns ingen slutgiltig lösning på komplicerade skeenden, däremot bara ett framkomligt vägval med förankring i demokratins första bärande grundpelare: Alla människors lika värde. Släpper man det, har man också lagt grunden för det sluttande planet utför. Den som inte känner igen det som är mitt framför en, till skillnad från de som levde i 30-talet, kan inte skylla på att inte förstå bättre; vi har facit. Givetvis ändras tiderna och idag behövs inga stormtrupper och duperad media. Det räcker med internet, påspädd av en liten räddhågsen högljudd men avskärmad twitterokrati, under det att klassisk folkbildande media är under snabb avveckling, för att förvrida perspektiven och det mänskliga blir i sanning omänskligt för den som bemödar sig om att följa tangentens riktning. Till det kommer ett ökande behagligt avstånd från senast det begav sig i ett Europa på väg mot ännu ett av alla sina genom historien nationalistiskt betingade harmageddon,

Öppen debatt är en självklarhet, men när budskapen smygs in utan annat syfte än att spä på en förklädd förment tyglad folklighet som lägger dimridåer för den egentligen relevanta diskussionen om var vi är och vilka val vi har för vart vi skall, då är det tid att säga stopp. Inte för debatten, men väl mot det som förs fram och vart det leder.

Jag hoppas bara vi kan säga stopp och belägg innan det är för sent. Jag tror inte svenskar innerst inne är vare sig onda eller kuvade. Vi är nog lite till kvinns och mans frustrerade och ingen sitter ensam på alla svar, men den som kommer med halvkvädna löften om att det finns enkla lösningar far med osanning och vet det. Det är att låta medlen få helga målet för att nå makten. Hur det går i sådana samhällen har många miljoner människor bittert fått erfara. Det är dags att ta tillbaka det medmänskliga sunda förnuftet igen, som faktiskt enligt min helt personliga mänskliga mening är att också vara riktigt svensk.

Det är allas vår demokratiska förbannade skyldighet att inte sitta still i den kantrande båten, även om stormvindarna på det globala havet är svåra. Låt oss för allt i världen inte luras av sirenernas okvädna visor där vi navigerar mellan grunden. Lika lite som vi skall surra oss vid masten med de som vägrar se några grund alls och blundar för de saltstänkta brottvågor vi har att alla tillsammans hantera. Kanske Sverigedemokraterna en dag är mogna att delta i den uppgiften, men där är de inte idag. Den historiska belastningen är därtill för tung. Det kräver att förtöjningarna till såväl de mentala som fysiska järnrören en gång för alla kapas och slängs överbord - på allvar.

Kejsaren är kanske naken, det finns en poäng i kritiken även om den slår vilt och skrupellöst, men tro för guds skull inte lösningen på det dunkelt outtalat sagda är att sätta på en förvriden tvångströja istället. Det är min allvarliga mening.

Tänk så fel rätt kan bli!

Några funderingar i farten från mig själv.

1. En felaktig rättelse, eller en rättaktig felelse?!

Tänk så fel det kan bli när det skall rättas till. SvD hade i förra veckan (17/3) en rättelse för att dagen innan ha lagt in fel bild i genomgången av SD-riksdagskanditater och istället för en bild min mindre smickrande fullmäktigenamne - han med "ss" istället för mitt varande ett "s" - lade in en bild på mig. En bild som jag därtill inte har den blekaste var de kan ha fått den ifrån när de nu ändå jagade tag på fel bild. Kände knappt igen mig i det bleka trycket, så skadan var kanske inte så stor.

Men rättelsens bildtexter med samma bild på mig igen och därtill en bild på min namne som nog vare sig jag eller han kände igen (var fick de tag i den kan man undra, fast jag anar rasismdemonstration någon gång i tiden?!), löd: "Fel Mikael Janson" respektive "Rätt Mikael Jansson". Min fråga blir då bara; hur kan han, Mikael Jansson (SD) någonsin bli rätt Mikael Jansson? Följdfrågan, om än något mer personligt färgad, blir förstås; och hur kan jag, Mikael Janson (FP) någonsin bli fel Janson?

Fundera på den...:)...fast det finns väl de som en gång tyckte det fanns en Mikael Janson för mycket i fullmäktige redan när det bara var jag där. Nu kan dock även jag hålla med om att det är en Mikael Jansson för mycket. Det blir det definitivt också även när jag nu lämnar till sommaren och det bara blir en kvar. Det vore kanske skönt med en Mikael Jansson-fri mandatperiod nu, så får vi se vad som händer...;)

2. Pagrotsky har fel - det är däremot, som vanligt, helt rätt!

Leif Pagrotsky är en superpopulist. Men jag begriper inte hur man kan se sig själv i spegeln över att häva ur sig så många osakligheter på en gång som han gjorde i helgens krönika i GP. Han borde väl fastnat med skägget i brevlådan, men kommer undan. Det är möjligen det skickliga. Sverige har haft tre borgerliga regeringar. Samtliga har räddat Sverige från fullständig katastrof. Det hör kanske inte till den gängse bilden, den bild Pagrotsky och hans gelikar rider på, men låt oss ta det från början.

Den första borgerliga perioden 1976-1982.
Den var kantad av en hel del kaos, kris och sorgligheter. Det är helt sant och tråkigt. Det var en regering som var oförberedd och ovan och hur skulle kunnat vara på annat vis efter decennier i opposition - det är därför det är bra med maktbyten då och då bara för sin egen skull till och med - och bedrev stundtals en mer socialistisk politik genom varvs- och industristöd än vad någon socialdemokratisk regering någonsin gjort eller skulle kunna göra. Men ett Sverige som från och med 1968 börjar falla allt mer - se kurvorna där samtidigt som samhällsvärderingarna handlar allt mer om att fördela välståndet och strypa det som skapar välstånd dyker tilläxten och exportöverskotten nedåt - i spåren av att omvärlden kommer ikapp den Marshallplansdrivna efterkrigstillväxt vi med våra obombade industrier stod med samtidigt som vi höjer exempelvis lönekostnaderna med 50% de första åren på 70-talet i samma veva som asiens lågkostnadsländer träder in på arenan. Det var en hemmagjord kris som förrödde de förutsättningar vi skapat under tillväxtåren och till det kom oljekrisen och 70-talskriserna i omvärlden som stod som spön i backen. I allt detta lyckades regeringen rädda jobben.

Regeringen 1991-1994.
Det finns egentligen inte mer att säga än att socialdemokraterna under hela 80-talet byggde ekonomin på sänkt köpkraft för svenskarna genom devalveringar för att på andra länders bekostnad kortsiktigt låta svenska företag kissa i byxorna istället för att göra nödvändiga rationaliseringar och därtill subventioner till byggindustrin som ledde till extrema kostnadsökningar samtidigt som man i London och Bryssel undrade över alla fastighestföretags vansinnesaffärer med lånade skattesubventionerade pengar. Den bubblan sprack. 1988 varnade Bengt Westerberg för detta och nödvändigheten av åtstramningar och fick då höra att han hade en felprogrammerad hjärna från socialdemokraternas Sten Andersson. Såväl Ingvar Carlsson som Kjell-Olof Feldt erkänner idag att de gjorde fel som inte lyssnade till det. Men det går förstås inte in i Pagrotskys huvud. Han har ju gubevars bara varit minister. Det mest underbara är ju vilken tilltro han har till borgerliga regeringars förmåga att åstadkomma kriser redan innan de tillträtt. Det var 1990-91 som krisen slog till på allvar med ett flertal krispaket redan åren innan - glöm inte Mona Sahlins famösa försök att stoppa strejkrätten - och arbetslösheten var i fritt fall när regeringen Bildt tillträdde. Tänk vad man kan åstadkomma redan innan. När man lämnade hade ekonomin fått fart igen, företagandet rusade i höjden på ett sätt som inte setts på decennier och arbetslösheten sjönk dramatiskt. Ett år efter att (S) tagit över hade det helt stoppat upp av alla deras så kallade återställare. Trots den största och längsta högkonjunkturen i modern tid under åren 1996-2008 hände i stort sett ingenting med sysselsättningen eller företagandet i Sverige. Det är ett veritabelt misslyckande att lyfta fram.

Den nuvarande regeringen.
Mycket kan nog sägas, men inte att man misskött krishanteringen. Tvärtom har man kanske blåst på lite för mycket i att försöka skydda väldfärden genom bidrag till kommunerna för att de skulle klara sig genom krisen. Ingen kan med någon heder och ära heller säga att den finansiella krisen var ett påfund av alliansregeringen. Däremot har hanteringen av den varit i mycket ett påfund av alliansregeringen som andra länder tagit efter utifrån hur Bildt-regeringen med finansminister Wibble hanterade bankkrisen på sin tid. Krisen är kanske inte över ännu, även om det ser mer positivt ut. Men något mer regeringsfähigt än den nuvarande regeringens sätt att hantera situationen får man nog leta efter. Särskilt ställt mot oppositionens spretande dag-för-dag-(eller snarare god-natt-)förslag som hade inneburit direkt katastrof. Det mest sensationella är väl egentligen att det är fler i sysselsättning idag än när alliansregeringen tog över 2006! Den sysselsättningstillväxt som socialdemokratin med sådana som Pagrotsky i spetsen misslyckades med under högkonjunkurens 12 år formligen exploderade i nya jobb i konjunkturens elfte timma när alliansen tog över. Däremot skall den tidigare (S)-regeringens ekonomiska handlag under devisen "den som är satt i skuld är inte fri" erkännas. Trots krisen har fler även idag jobb ändå. Det talar för sig själv.

Gå hem och gör om läxan, Pagrotsky, så kanske fel blir rätt till slut i alla fall! Varför inte prata med ekonomer istället för statistiker, för som sagts så ofta, med statistik....skit in ger skit ut.

3. Rätt kan bli ännu mera rätt när det blivit fel!

Noterar också att Jan Hallberg (M) i ett blogginlägg på GT, konstaterar att den som driver frågan om att äldre par skall få bo ihop på äldreboende även om bara den ena parten har det behovet kommer att förtjäna allas respekt. Det är så självklart att det är sorgligt att det skall behöva sägas ens. Det har ju varit ett sådant exempel i GT från en kommun uppåt Bohuslän och funnits en rad andra tidigare fall, även i Göteborg. Minns Doris och Bror som efter 62 års giftermål skulle skiljas enligt byråkraternas beslut.

Det var då jag såg till vi nu i Göteborg har infört den parboendegaranti som vi i Folkpartiet efter det också börjat driva nationellt. Idag låter det som om alla var med på banan, men innan jag väckte frågan först i samband med att de nya äldreriktlinjerna tog 2005 och sedan när inte ens de hjälpte genom nya iniatiativ 2007 som ledde fram till att det nu blivit så, fanns det inte med någon stans i exempelvis någon budgetskrivelse utöver förstås vår FP-budget. Tvärtom var det ett rätt kompakt motstånd märkligt nog, därför att idén var någonstans att så få skall behöva bo på äldreboende att då skall defenitivt inte någon medföljande friskare part beredas plats. Så kanske i någon mening i teorin rätt, men ändå i verkligheten så fruktansvärt fel det kan bli.

Problemet nu är att vi saknar bra boenden för par med så olika behov. Det har varit nästa kamp jag fört och kommit så långt att det nu skall ske en planering av fler andra typer av boenden där jag hoppas även detta ryms. Men hursomhelst, jag är glad för att ha kunnat göra skillnad och om det förtjänar respekt, det låter jag andra såsom Jan Hallberg avgöra. Tack för det! :)

Allt är inte vad det synes vara bara för att det sägs vara så!

Tiden går fort när man har roligt - eller fullt upp - eller annat på gång! Därför blir det lite si och så med frekvensen i denna blogg just nu och framgent. Men det är ju mer en logg för mig, så världen kanske kan klara sig ;)?! Jag är ju på väg mot andra utmaningar i livet, men helt kan jag förstås inte släppa den politiska vardagen i Göteborg. Och det tänker jag fortsätta med så länge jag har anledning och sitter där jag sitter :). Några kommentarer om lite olika för att samla ihop något.

1. En moderat (s)kandal.

Jag vet inte så mycket om vad som hänt eller inte hänt hos moderaterna i Stockholm. Om någon köpt sig röster och i så fall hur omfattande det är. Att vi jagar medlemmar och förtroende från dem för att få företräda medborgarna i olika sammanhang är väl rätt positivt egentligen. Provval och personval och andra omröstningar om enskilda individer har sina positiva aspekter och utgör grunden för det personliga förtroendet mellan förtroendevalda och väljare, som är så viktigt för demokratin. Det ger också starkare kandidater med ett mer personligt mandat att driva sina frågor. Det är också bra för demokratin.

Faran är dock att det dels lockar till ojusta medel för att vinna gunsten, särskilt när det är ett fåtal som röstar och varje röst därmed kan vara avgörande, dels gynar dem som är mest högljudda, lyckats få mediala genomslag och är kända eller erbjuder igenkänning hos olika grupper av väljare oavsett vad man egentligen kan eller vill eller har presterat. Det gör att utanpåverket blir viktigare än innehållet och det bryter i längden sönder den kontinuerliga så viktiga demokratiska dialogen.

Det gäller att hitta en balans. Men det är ju inget problem heller om en moderat politiker raggar röster i invandrarområden som bland annat statsvetaren Marie Demker gjorde gällande i GP härförleden. Det är ju tvärtom att öka demokratin, att erbjuda ett alternativ för människor som annars är inympade i att hålla sig till socialdemokraterna. Jag vet inte om det försigått några övertramp, men det kan inte vara mycket mot de dagliga övertramp som den så kallade arbetarrörelsen begår varje dag i dessa områden.

Genom ABF har man tagit i princip monopol på samhällsinsatser genom statliga och kommunala bidrag som ger möjligheter till att etablera utbildningslokaler och samlingspunkter med heltidsanställda projektledare som aktivt arbetar för att binda upp människor till socialdemokraterna. Plötsligt är det en socialdemokrat, ibland utklädd som fackföreningsaktiv, som står där och berättar om hur det svenska samhället och det politiska systemet fungerar. Bilden som förmedlas av hur borgerligheten egentligen är och står för skall vi inte tala om. Ren och skär skrämselpropaganda. Genom detta sinnrika system fångas alla lokala föreningar och deras ledande företrädare in och inte så sällan genom föreningsbidrag eller projektanställningar hos ledande agenter i föreningarna agerar de i sin tur för att fånga in medlemmarna och alla verksamheter ute i områdena till socialdemokratin. Sköter man sig inte hotas bidragen eller anställningen, helt öppet och utstuderat. De som inte inordnar sig i detta får finna sig i att mer eller mindre mobbas ut eller om det finns - verkliga eller påstådda - oegentligheter som är vardag i många andra sammanhang där pengar går fel för att upprätthålla S-dominansen, så hängs det ut för att diskreditera och undergräva möjligheterna att verka.

Människor som flytt över hela världen från diktatur och korruption hamnar plötsligt i ett av de mest politiskt genomkorrumperade områden som tänkas kan. DET är ett demokratiskt problem som aldrig pratas om, fast det finns mitt för ögonen på oss. Men det är ju så som det skall vara, så det är väl inget att skriva om eller granska kanske (OBS! ironi) ?!

2. Ibland kan även hjältar tyckas grå och försynta.

Det blev inte som jag trodde med SAAB, bara nästan i det jag hoppades (se tidigare inlägg). Det finns många frågetecken och faror. Spykers egentliga intentioner och de bakomliggande finansiärernas intressen är fortfarande höljt i dunkel. SAAB:s förmåga att resa sig och komma med det miljösmarta kreativa nytänkandet med annorlunda och spännande tekniklösningar som är det som är det som är så SAABish är ännu oskrivet. Jag, som de flesta andra, hoppas så innerligt att det skall bära och Spykers koppling till flyg kan återknyta SAAB:s flygarv bortanför fåniga reklamkampanjer och istället återigen in i generna med en logga som återtar den gamla fantastiska stiliserade flygplanet framifrån. Det är sådant som kan för SAAB tillbaka till SAAB-fantasterna som är grunden för en bredare marknad, bortanför amerikanska plåtmonstertruckar. Men i allt detta, äras den som äras bör. Regeringen har hållit en klok linje genom detta, oaktat några förhastade uttalanden i början. Men givetvis är SAAB:s Vd Jan Åke Jonssons ståndaktiga återhållna uthållighet värd en medalj, oavsett hur det nu landar. Jag hoppas dock att det lyfter, förstås.

Volvo väntar vi ännu svaret på. Men jag förstår inte varför man gör dem allt med fult Fordlika i front och lyktor när de skall gå sin egen väg. Likaså är det illavarslande att ett antal Fordar ser allt mer ut som övertagna Volvomodeller som konkurrerar direkt med Volvo. Hur det skall tolkas kan man fundera kring. Geely litar jag i alla fall inte ett dugg på. Men det är bara att hoppas på det bästa där med. Ett tätare utbyte och gemensamma strukturer mellan SAAB och Volvo involverande underleverantörer och forskningssamhället och rentav deras ägare vore kanske inte helt fel, för hela Västsveriges och svensk bilindustris skull.

3. Rosenlund och andra rosenskimrande drömmar.

Rosenlund är åter i debatten. Vi försökte göra något för ett par år sedan. Intresset var noll. Nu gör Anneli Huthén stort nummer av att man vill göra något. Det är väl bra då. Det som i sammanhanget är lite intressant, är hur den diskussionen uppstod. Hur det som man med berått mod avslagit, sedan i bloggar via GT sägs som självklarheter och egna påfund. När vi föreslagit en ny mer vågad stadsbyggnad och mer arkitekttävlingar och fått avslag på det, så kan något år senare samma personer skriva om det som självklarheter på sin blogg. Det är bra och det leder säkert till något i nästa steg, som nu med Rosenlund, vad det nu blir av det.

Men det finns något oegentligt i det också. Det är så lätt att sitta och tycka och skriva av sig med dagens moderna medier. Det är i grunden bra för den demokratiska dialogen. Men när det kommer till personer som faktiskt sitter på makten att också göra något, agerar på ett sätt i verkligheten, eller inte agerar alls, men sedan tycker något annat där människor kan komma åt att läsa och fås att tro att det betyder något, så uppstår ett gränsland mellan sanning och fiktion som faktiskt är ett demokratiskt problem. I en värld där väldigt få vet eller kan veta vad de personer de lägger sin röst på egentligen gör och inte gör bortanför de vackra orden kan det leda rätt så fel i vilka val som görs. Ord utan handling är meningslösa om orden handlar om handling.

Nu blir det förhoppningsvis handling kring Rosenlund. Ingen skugga över glömskan i det fallet, det kan handla om att också prata förbi varandra i en gemensam strävan att göra något bra.

Det är mer ett generellt politiskt problem när tiden ägnas allt mer åt att via olika medier tala om vad som borde göras, som om det också görs, istället för att verkligen göra det, rentav agerar emot, när man faktiskt sitter på ett mandat att kunna göra något åt det. Det är ju inget nytt över det, men det når nya dimensioner med ett överflöd av dagens olika medier, som borde vara intressant att studera och fundera mer kring i demokratidebatten. Kan jag tycka (utan att kasta allt för mycket sten i glashus :).

Göteborg shanghaiat!?!

Så har då Göteborgs engagemang för Shanghai i Kina fått lite medial uppmärksamhet i dagens och gårdagens GP samt på ledarplats och för en gångs skull en balanserad rapportering. Självklart kan vi inte bojkotta Kina, men vi kan inte heller bara strunta i de mänskliga rättigheterna. Kan vi inte här hemma i Göteborg prata öppet om det och att använda våra möten och vår dialog med Shanghais företrädare för att medverka till ökad öppenhet och respekt för mänskliga rättigheter, så är vi lika goda kålsupare som kineserna när de säger att det inte finns några demokratiska problem i Kina. Det är därför jag varit den som så hårt drivit debatten om Göteborgs utbyte med Shanghai. Den ende som överhuvudtaget lyft frågan i kommunfullmäktige rentav. Och det har många gånger känts ensamt, kan jag säga, att utmana hela det inre kotteriet och få spott och spe för det, kan jag också säga. Trots att jag ju bara velat föra en öppen konstruktiv debatt för att vi här i Göteborg i alla fall skall veta vad vi gör, hur vi gör det, på vems mandat det sker och var ansvaret ligger samt vilka kostnader det får rymmas inom. Inte ens det har gått att föra diskussion om. Det i sig skickar ju varningsklockor kan jag tycka.

Jag tycker rentav att det var framsynt att för 25 år sedan se Kinas vikt för en industritung handelsstad som Göteborg. Men det får för det inte bli en sluten herrklubb där vi legitimerar förtryckarna genom att som demokratiska företrädare spela på deras villkor bara för att idka krämeri. Volvo, SKF och alla andra kommer ändå att vara där. Vi som demokratiska företrädare för göteborgarna har därtill ansvar för att slå vakt om demokrati och mänskliga rättigheter. Det är ingen fråga för bara UD, som Göran Johansson (S) med emfas gång på gång slagit fast. Det om något är bara dumheter. Det är allas vårt ansvar som demokrater. Sedan är det självklart UD och regeringen samt riksdagen som slår fast utrikespolitiken, men inom ramen för den har vi ett stort mandat att stå för mänskliga rättigheter som Göteborgs företrädare gång på gångs slagit ifrån sig, att ens diskutera. På den punkten tror jag dock mer på Anneli Hulthéns (S) ärliga vilja att inte bilja blunda än hennes företrädare.

Min rädsla är att det inte är Kina som successivt skall tvingas öppna sig och bli mer demokratiskt, utan att det är Kina som får oss att börja backa istället. Exemplen finns från hur vi agerat i Göteborg och Kinas ökande politiska demonstrationspolitik genom att exempelvis kidnappa hela klimatkonferensen i Köpenhamn och skjuta den i sank mot framförallt EU men även USA är allvarligt oroande. Det är de som inte ser det som är naiva, inte jag - vilket jag ju så ofta fått mig till livs genom åren som varandes någon slags naiv idealist mot de krassa gubbarna i verkligheten. Och nog förstår jag att det krävs mer smartness än att hålla demokratiska brandtal vid tebjudningarna i Shanghai. Just därför måste vi hålla frågan levande här hemma för att veta hur vi skall agera där.

Det har ju varit märkligt tyst i alla sammanhang om detta allt mer intima utbyte med den största och ekonomiskt viktigaste staden i världens största diktatur. Jag är övertygad om att hade inte jag alltsedan den beramade första fullmäktigedebatten för nu tio år sedan agerat hade det fortsatt så. Det var den debatten där det från de ledande herrarna i fullmäktige uttalades att vi inte skall komma och försöka omvända kineserna som levt som de levt i 2000 år och massor av annat strunprat. Då fanns det inte ett ord om Shanghai i något offentligt kommunalt dokument någonstans. Successivt, och det har varit ett idogt arbete bara det, har Shanghai börjat omnämnas som först ett biståndsutbyte - bara det ett absurt försök att omskriva verkligheten - trots att redan då var systerstadsavtal på gång att skrivas under till att nu ha ett eget positionspapper och tydligare krav på återkopplingar till kommunstyrelsen. Det kunde ha varit mer, men är alltid något. Fast jag kan ju tycka att det då är märkligt att vi inte hört så mycket om satsningen på världsutställningen förrän GP skriver om det.

Det jag ändå är stolt över är att ha lyckats pressa fram att i det positionspappret omnämns demokratifrågan i alla fall. Däremot kunde hela diskussionen om de ekonomiska vinsterna med utbytet ha strukits. Det vet vi egentligen inget om och den utredning från Jönköping som refererats till i media och också var ett svar på min kritik om att vi efter två decennier inte utvärderat något av vad det givit när all annan kommunal verksamhet är under ständig granskning kan vi lägga i någon byrålåda. Den skulle kunna tjäna som modellexempel för ett beställningsverk möjligen.

Nu hoppas jag få stöd för min och Piotr Kiszkiels (FP) motion om att etablera en utbildning i mänskliga rättigheter som kan erbjudas alla som är involverade i internationellt utbyte för kommunens räkning. En utbildning som handlar om att var och en skall få verktyg för att på rätt sätt i rätt sammanhang kunna agera för ökad öppenhet och mänskliga rättigheter i länder vi har ett utbyte med där det inte är lika självklart som här hemma hos oss. Det handlar givetvis först och främst om Kina och Shanghai. Ibland handlar det bara om att lära sig se det som man kanske inte ser annars om ingen öppnat ens ögon och då också veta hur man agerar för att inte antingen klampa in i glasbutiken och rentav ställa till det för enskilda utsatta som är kvar när man själv rest hem eller tvingas blunda för uppenbara brott mot de mänskliga rättigheterna. Det handlar också om hur man kan ta upp känsliga frågor på ett bra sätt för att ändå kunna fortsätta en konstruktiv och bra dialog till gagn för båda parter. Det fanns en öppning om brett stöd för den på senaste kommunstyrelsen, så det hoppas jag än mer står fast efter dessa artiklar i GP.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att också fundera kring att det är bra med den öppenhet och snabbhet som internet och andra medier idag ger. Men ibland känns det som att det också gör det väl enkelt att tycka om allt och låta som om man också gör något, utöver att tycka. Under alla år som jag fört debatten om Shanghai har andra suttit knäpp tysta. Jag har haft stöd i Folkpartiet förstås och från en och annan annan, men tyst har det varit. Senast jag tog upp frågan var första gången Vänstern var med på min linje, men försökte sedan få det till att det var dubbelmoral att jag som liberal pratade för demokrati och mänskliga rättigheter i Kina. Tala om historielöshet. Politik handlar dock inte bara om att prata och hävda en linje när man får frågan eller andra väckt den åt en, utan också om att se till att väcka frågan och driva den för att nå resultat. Därtill också att argumentera och bilda opinion förstås. Men när det senare renderar allt mer utrymme i maktsammanställningarna framför att faktiskt också få det som sägs gjort för att i verkligheten förändra något är det också en demokratiskt tveksam maktbalansförskjutning. Det är min enkla mening. Den diskussionen återkommer jag till hade jag tänkt.

Nya tag för tidiga tag - innan det är för sent!

Ett nytt år med nya insatser. Tiden går fort ibland och mitt i allt kan tid för reflektion, återhämtning och omdisponering behövas. Särskilt när vi går in i ett valår där det egna testamentet kan behöva samlas snarare än att jag för egen del står på några listor för omval. Det känns ärligt talat lite märkligt. En hel del har ju hunnits med genom åren och mycket har jag kunnat påverka, rentav väldigt mycket i göteborgspolitiken om jag får säga det själv, en del till skulle jag allt velat få på plats i majoritet. Där får dock andra ta vid. Därav att tidens skeenden fått passera revy utan mina tillägg. Men helt kan jag inte hålla tangentbordet i styr en tid till förstås.

Några inspel till hade jag därtill tänkt hinna med. På gårdagens GP Debatt är en av de frågor uppe som jag ju drivit och Helene Odenjung (FP) och jag ju försökt få igenom, men hittills utan framgång. Det handlar om att vända perspektiven i ungdomspolitiken för att fånga dem som annars hamnar snett i livet. Vi kommer inte att kunna nå alla. Men vi kan göra mer och bättre, det är jag övertygad om.

Det handlar om att tidigt sätta in insatser där de gör störst nytta, framförallt i skolan. Ingen elev får lov att falla ur utan att omedelbart fått den stöttning som krävs. Det får inte gå flera år och omfattande skolk utan att någon agerar. "Någon" är då förstås skolan, men inte ensam. Det är det jag menar med att allt barn- och ungdomsarbete måste ses genom skolans läsglasögon. Det viktigaste för samhället, givetvis också tillsammans med föräldrarna och andra runt de enskilda barnen, är att se till att varje barn och ungdom får sig de kunskaper och färdigheter han eller hon behöver för att klara sig i livet. Att kunna läsa, skriva och räkna är en sådan grund som är förutsättningen för allt annat och det är helt enastående att vi idag inte utbildar lågstadielärarer med enkom det uppdraget att kunna ge barnen det färdigheterna som en garanti i årskurs tre. Likaväl som det är förfärande enastående att det inte finns tillräckligt med utbildade speciallärare med de särskilda kompetenser som krävs för att ge unga med problem den pedagogiska vägledning de behöver för att få kunna överträffa sig själva. Och att social och polis och andra inte finns på plats i skolan för att se de gemensamma barnen istället för att bolla dem mellan sig om vems ansvar de som faller ur egentligen är.

Därtill måste vi ha redskap för att med ett batteri av olika tillgängliga insatser kunna nå de unga och verktyg för att värdera de insatserna och se hur de gör störst nytta i den enskildes liv. Det handlar såväl om förebyggande allmänna insatser som man kan se ger positiva effekter för att hålla unga i riskzonen undan från utanförskapets och brottets bana, men också konkreta insatser för den enskilde unge som redan hamnat på glid. Det kan inte de enskilda stadsdelsnämnderna orkestrera. Därför behövs ett kommungemensamt program för att ta ledningen och samla alla de erfarenheter som finns och kunna utvärdera och bygga en modell som är den investeringskalkyl vi efterfrågar i artikeln. Det vore en fjäder i hatten för Göteborg att ta ledningen i att få fram ett sådant verktyg som ett ramverk och stöd för allt ungdomsarbete riktat till dem som vi vet annars riskerar att ställa till det för sig själva och andra, ytterst hela göteborgssamhället. Det ser vi ju redan idag, tyvärr, samtidigt som det lokala arbetet spretar alldeles för mycket och saknar den långsiktighet som krävs om inte pengar bara skall rinna iväg i onödan och därmed kosta mer och mer, men utan att förhindra problemen där det gör mest nytta - och kostar minst.

Till det kommer att kommunledningen tydligare måste samla ihop och ha en politisk koppling till de kommunövergripande insatser som idag flyter runt för mycket, lever sina egna liv parallellt med varandra och utan någon klar vare sig avsändare eller mottagare. Trots det gör de många gånger ett väldigt bra jobb. Jag tänker på sådana projekt som Ung & Trygg, Tryggare & Mänskligare Göteborg, Tryggare & Vackrare Stad samt Kunskapscentret mot organiserad brottslighet. De har olka roller och uppdrag, men i många delar går de in i varandra för att just göra det som vi alla önskar: Skapa en trygg, vacker och mänskligare stad utan kriminella gäng eller annan kriminalitet som drar till sig unga i utanförskap. Det är därför vi i vår kommunbudget fråb Folkpartiets sida vill samla dem under en politisk styrgrupp under kommunstyrelsen för att få ökad tydlighet och mer tryck och legitimitet ut i organisationens och göteborgssamhällets alla delar.

Därtill, vilket vi också föreslagit, behöver det skapas särskild kompetens och kunskap kring subkulturer rent allmänt, som stöd för många gånger utsatta socialsekreterare som inte vet hur de skall hantera politisk och religiös fanatism, hederskulturer och rent allmänt ungdomsgäng som inte handlar om kriminella organisationer - eller ens vet vad de som tjönstemän har att göra med när de inte kan se sambanden från sin lokala horisont. Vi var inne på det redan i samband med kunskapscentret mot organiserad brottslighet och fortsatt följa upp det i våra förslag. Det är bara att konstatera att man från kunskapscentret själva idag stämt in i detta. Det är något man efterfrågar allt mer runtom i stadsdelarna, där vi har oroande exempel på alltifrån de bilbränder och stenkastningar kopplade till olika ungdomsgäng till religiös fanatism och/eller hedersulturer som gör att framförallt unga kvinnor inte kan röra sig fritt likaväl som rasistisa organisationer som reryterar på andra håll i staden. Det är förstås lite olika saker, men finns gemensamma nämnare, som en kommuncentral kompetens kring sådana subkulturer kan stödja det lokala arbete för att bättre förhindra sådana tendenser.

Allt detta är givetvis inte en fråga om integration och invandring i sig. Det är en fråga om framtidstro och om samhället är öppet för alla eller inte. Ytterst en fråga om fattigdom. Strulpellar med rika föräldrar klarar sig ofta ändå, antingen genom att de kan köpa sig fria eller har kontaktnät som kan hjälpa till oavsett det är på rätt eller fel sida lgen. Den som inte har de förutsättningarna har det svårt nog och i avsaknad av framtidstro eller positiva förebilder samtidigt som snabba pengar lockar eller bara i brist på annat låter sig lättare dras in i destruktiva beteenden som är svårare att bryta. Det är nog rätt obestridligt. Det är därför denna fråga om sociala investeringskalkyler har en nära koppling till en av mina andra käpphästar: Behovet av en samlad integrationstrategi under direkt ledning av kommunstyrelsen. Det är en ödesfråga för hela göteborgssamhället som kräver samlade långsiktiga uthålliga insatser för att öka rörligheten och delatigheten för alla göteborgare i hela Göteborg, som en stad, inte en delas stad.

Gårdagens GP-artikel skall därför också läsas tillsammans med den artikel jag hade inne i höstas på GP Debatt om avsaknaden av en sådan integrationsstrategi och att det finns direkta kopplingar till den sociala oro som faktiskt råder i dagens Göteborg, som inte enskilda stadsdelsnämnder eller bostadsbolag kan lösa åt oss. Bilbränderna är ju bara ett uttryck för det. Anna Johansson (S) med ansvar för dessa frågor må prata en del och vara runt i olika sammanhang och verka påverka mycket (fast jag i ärlighetens namn inte vet vad). Men som den största motståndaren mot mina och våra idéer från folkpartiets sida har hon ett stort ansvar för att det inte heller händer något. Frågan är lika osynlig i kommunstyrelsen som den varit sedan i alla fall jag kom in och förstås dessförinnan, utöver det vi försöker förändra bland annat med den motion jag skrev fram tillsammans med Helene Odenjung (FP) och Kjell Björkqvist (FP) när jag såg behovet av ett sådant samlat stragegiarbete från kommunlednings sida. Det krävs en tydlig politisk ledning i frågan, som idag inte finns överhuvudtaget. Vilket ju är synnerligen besynnerligt med tanke på frågans vikt och ökande sprängkraft. Kan i alla fall jag tycka.