Stadsdelsnämnder = Delad Helhet i dubbel bemärkelse!?

Så är diskussionen om stadsdelsnämnderna igång igen. Deras vara eller inte vara. Men ärligt talat, så föreslår ju ingen idag deras fullständiga avskaffande i Göteborg. Tiden är nu mogen att göra en förändring, men utan att för den skull kasta ut barnet med badvattnet. Det går att prata om indirekt valda politiker som fattar beslut över medborgarnas huvuden, men ingen har väl sagt att det är kommunfullmäktige som skall fatta varenda beslut i denna enorma kommun? Fortfarande krävs nämnder och styrelser och om de styr på längden som facknämnder för ett visst sakområde eller bredden som stadsdelsnämnder över fler sakomoråden inom ett visst geografiskt område är ju inte så stor skillnad ur den aspekten. Så låt oss inte förenkla debatten för mycket.

Jag har själv uttatalat att tiden är mogen för en halvering av antalet SDN. Det är också det vi i Alliansen är överens om. Det är en smart strategi, att slå samman nämnder som idag ändå samverkar väldigt mycket samtidigt som man inte göra hela havet stormar och lägger all kraft på att utreda allt och sedan organisera om allt med all tidspillan och tapp i verksamhetsfokus det innebär. Det gör att de nya ledningarna kan se igenom hela sin nya sammanlagda befintliga verksamhet och skala bort allt dubbelarbete och onödigt arbete och där pengar rinner till fel saker med nya ögon, men utan att tappa fokus på uppdraget att leverera välfärd till göteborgarna med risk för att bara titta inåt på organisationsförändringen som sådan. Sedan kanske det om några år när våra idéer om valfrihetssystem som ger makten till medborgaren och brukaren och de sammanslagna SDN:en börjar bli obekväma i alla fall är dags att ta något nytt steg bort från hela SDN-systemet. Till vad vet inte jag just nu dock. För centrala facknämnder i en storstad som vår är jag tveksam till. Då bygger vi åter barriärer och byråkratiska kolosser som var anledningen till att en gång skapa SDN.

För fyra-fem stadsdelsjättenämnder som diskuterats av och till tror jag inte alls på. De blir ju var och en som ett helt Uppsala och kan omöjligen styras av en enda nämnd med dessutom fritidspolitiker. De kommer att bli undernämnder, rent lagmässigt måste det rentav till flera sociala utskott i en sådan befolkningsmässigt stor nämnd, och allt mer arvoderade politiker för att överhuvudtaget gå att hantera. En stadsdelsnämnd av idag är ju som en medelstor svensk kommun. En kommun som har ett kommunfullmäktige, en kommunstyrelse med åtminstone någon eller några heltidspolitiker samt ett antal undernämnder för olika sakområden. En stadsdelsnämnd däremot är just bara en stadsdelsnämnd. De kan inte heller helt frikoppla sig från kommunen i sin helhet, det är de för små och sårbara för. Ett fåtal regionala nämnder däremot kommer att kunna bli sig själva nok och kommunledningens möjligheter till att styra dem vill jag tro på lika väl som en amsaga. Det blir fyra eller fem Göteborg eller så faller de ihop av sin egen tyngd.

Precis som de gamla facknämnderna en gång gjorde. Den gamla skolstyrelsen där beslutsfattarna knappt visste ens åt vilket håll skolan de fattade beslut om låg och inte hade en aning om alla pengar som rann åt olika håll i alla de undernivåer som med nödvändighet måste till i en så stor komplex organisation. Och då hade de inte ens ansvar för skolans inre arbete som kommunen idag har. Ingen utanför rådde heller på dem, allra minst den centrala kommunledningen som istället mest var en krigsskådeplats mellan de olika tunga facknämndernas företrädare för att roffa åt sig maixmalt med pengar snarare än att se till helheten för stadens bästa. Känns det för övrigt igen från sjukvården med sina professionella elefantiasisorganisationer?!

När SDN infördes kunde man spara in om det var ett par hundra tjänstemän och hittade pengaflöden som man inte hade en aning om att de fanns och vart de gick till. Hade vi inte infört SDN samtidigt med krisen i början av 90-talet hade vi aldrig klarat av att spara upp till 25% i nettokostnader på enskilda verksamheter utan mer dramatiska effekter i servicen till medborgaren än som det då blev genom att även små siffror plötsligt blev relevanta i den ekonomiska redovisningen på SDN-nivå, som tidigare bara stått i kolumnen övrigt, samtidigt som det fanns samordningsvinster att göra över de olika gamla facknämndsområdena där vallgravar skilt också arbetet i vardagen åt. Det finns en anldening att SDN-folket knappt reser någonstans för konferenser och studiebesök - alldeles för lite faktiskt - medan centrala facknämnder åker till de mest märkliga ställen utan särskilda tydliga anledningar - på sina håll lite väl mycket kanske. Det blir helt enkelt svårare när du som beslutsfattare befinner dig nämrare medborgarna och verksamheten att medvetet lägga pengar på på sådant istället för verksamheten.

Till det kommer möjligheten att känna de lokala förutsättningarna och anpassa verksamheten utifrån det på mest effektiva sätt och rentav tillåta att det blir lite olika, för det ser väldigt olika ut på olika håll i Göteborg. Det är nog den stad i landet där de geografiska skillnaderna också får ett så tydligt genomslag i vilka behov och vilken service medborgarna efterfrågar och har behov av. Det finns vinster i det med. Det är också en del av sanningen att bära med i minnet. Därmed inte sagt att SDN lyckats bryta med allt det som var dåligt och lyckat i allt det som är bättre. På sin håll tvärtom tyvärr, samtidigt som man byggt upp nya murar runt sig.

Men till och med demokratifrågan som var en av huvudanedningarna till att vi från Folkpartiets sida var de som först var för reformen har inte blivit så illa som det i debatten ibland görs gällande. Det är väl bra om politikerna har lite bättre koll på verksamheten de är satta att fatta beslut om och om den medborgare som vill också har mycket lättare att komma åt sin politiker. Det har otvetydigt varit fallet med SDN jämfört med världen innan SDN i Göteborg. Nackdelen, i den mån nu medborgaren uppfattar det som en nackdel, är förstås att det är svårare att lägga ned en skola om man sitter nära en av de få skolor man har i sin stadsdel och möter föräldrarna på de öppna mötena, än att sitta i en central nämnd långt bort från den berörda skolan. Det är ju en av skolans problem idag, att pengarna går till allt för dåligt utnyttjade lokaler istället för bra verksamhet. Att spara pengar så att det slår rättvist är dock aldrig lätt, oavsett organisation.

Majoritetens stora fel har varit att de abdikerat på kommuncentral nivå. En decentraliserad organisation kräver egentligen en ännu tydligare och mer samlad central ledning och styrning för att hålla ihop. Det kan låta som en självmotsägelse, men är en realitet, om det också skall finnas en central ledning och det måste det förstås i en kommun med ett av medborgarna valt fullmäktige som högsta beslutande organ. Medan kommunstyrelsen har fler heltidspolitiker än någonsin, jag är en av dem det är bara att erkänna, så har vi mindre ansvar i dagens styrmodell än någonsin. Det ligger helt och fullt på fritidspolitikerna lokalt. Det försöker man nu rädda hem med något som kallas processledare som ska se till att alla nämnder och styrelser följer kommunens gemensamma uppsatta mål. Det är egentligen att bakvägen försöka återupprätta ansvariga kommunalråd, fast utan egna mandat annat än att vara något så nästan ute i managementlitteraturen som "processledare". Det är där jag tror att man nu börjat inse hur ostyrigt det blivit. Men det beror inte så mycket på SDN i sig som hur man valt att ordna beslutsprocessen utifrån mantrat att det är en decentraliserad organisation och ansvaret för allt - utom det viktigaste av allt i form av den egna möjligheten att påverka sina ekonomiska ramar - ligger helt utlagt. Då blir det som det blir. Däremot kan färre SDN öka möjligheten till central kontroll, det blir helt enkelt mer hanterbart med 11 nämnder som vi föreslår än dagens 21.

Den bästa organisationen är väl den som inte i sig motverkar syftet med att den finns. Det är väl lite drastiskt uttryckt ungefär så långt vi människor kan organisera alla våra olika viljor i särskilt en demokratiskt styrd organisation som kommunen. Alla organisationer har sina fördelar och sina nackdelar, men när de senare börjar övertrumfa de förra så är det dags att göra något. Där är SDN idag efter nu snart 20 år och det är ju inget konstigt med det. Tiderna förändras. Att nå sin politiker är mer av att hitta en kanal på nätet än ett lokalt medborgarkontor på gångavstånd hemmavid. De små specialverksamheter som också behövs hamnar allt mer i kläm ju längre tiden går och de tillåts att allt mer splittras upp och smetas ut lokalt. Möjligheten att hålla ihop frågorna kommuncentralt eroderar. Svårigheten att överhuvudtaget hålla ihop den kommunala verksamheten så att den service du får inte beror på var, i vilken stadsdel du råkar bo, och att undvika onödigt dubbelarbete och slack på fel ställen i organisationen när man lagt sig till med diverse later över åren gör att det är hög tid för en reformering. På den punkten har det gått för trögt efter de utredningar som gjordes för nu ett antal år sedan och aldrig ledde någonvart.

På den punkten är det dags att nu göra något. Den kloka vägen är då det vi i Alliansen enats om, att i ett första steg halvera antalet och därtill införa valfrihetssystem på allt fler välfärdsområden. Det står jag för. Om nu någon orkat läsa ända hit :). Fast ibland behöver en citerad mening i en tidning lite mer rundskrivningar för att bli satta i sitt rätta sammanhang, till och med när de var rätt och i rätt sammanhang redan från början :))! En randkommentar är också att jag tycker det var signifikant att av de tillfrågade medborgarna i samma reportage i GP häromdagen fanns det ett rätt sunt tänkande: Antingen visste man vad det handlade om och tyckte det var bra med närheten i SDN även om det kanske fanns skäl att ändra något och att det nog fanns lite onödigt dubbelarbete kanske eller så var det inget man funderat så mycket på och visste så mycket om och då hade man inte heller så mycket att säga om det. Det är rätt klokt det med.

Grabbkultur och Fotboll i fel ordning!

Så hade vi en genomgång i kommunstyrelsen idag om fotbollsvåldet. Det var bättre än jag trodde. Inte våldet, men väl mötet. Starten för nya Gamla Ullevi - tänk att man skall behöva skriva så konstigt som "nya gamla" för att det skall bli rätt - varit katastrofal för oss som inte följer fotboll så noga men väl mediarapporteringen. Det slår ju i sin tur mot hela göteborgsfotbollen och Göteborg som evenemangsstad. Där får det inte vara någon pardon i att sätta stopp för sådan huliganism både på och utanför arenan.

Fast jag måste säga att jag tycker framförallt klubbarna slingrar sig en del när det kommer till att tydligt markera mot sina "svansar" eller "firmor" eller vad de nu kallas. De finns en grabbkultur som kanske inte helt och fullt rättfärdigar, men ger utrymme för dessa kriminella huliganer i glappet mellan föreningsliv och kommersiellt bolag som ju en fotbollklubb idag är. Det borde då också finnas ett tydligare uttalat intresse som demokratisk förening och kundorienterat underhållningsföretag att på allvar sätta hårt emot, som man inte riktigt lever upp till tycker jag när frågan spetsas till på det viset.

Det krävs absolut en rad konkreta åtgärder, men det handlar också om attityder som klubbarna själva medvetet eller omedvetet bidrar till och gör att gråzonen mellan en riktig bra supporter och en riktigt dålig huligan blir väl stor. Fotbollen kan inte lösa allt själv, mycket påminner om hur de kriminella gängen fungerar, men de måste bli mer proaktiva som det heter och bjuda in oss alla i dansen för att få bort svansen. Det är egentligen inte vi som skall behöva ta det initiativet. Det var dock bra att vi från kommunstyrelsen gjorde det. Det ökar också min övertygelse om att vi från vår sida i folkpartiet varit på rätt spår i våra budgetar de senaset åren med att det räcker inte med ett center mot organiserad brottslighet, vi behöver också i kommunen en kunskapsenhet kring destruktiva subkulturer överlag som stöd och verktygsmakare åt kanske framförallt socialtjänsten ute i stadsdelarna.

Själv fick jag två ögonöppnare mig till livs:
1. Det går idag att gå in på en fotbollmatch rätt så bra i gasen och sedan fortsätta accelerera med folköl (som ju motsvarar en snaps varje burk). Problemet är inte så mycket folkölen som insläppet enligt min mening. Om man nu skall vara tydlig i vad som är god respektive dålig fotbollskultur åtminstone.
2. Fotbollsförbundet berömmer sig av att polisen har behövt minska sin insats från 450 till hälften för varje högriskmatch! Jösses, är det så mycket - fortfarande! Trots att klubbarna öst på med egna matchvärdar och allt vad det heter. Tala om att samhället redan lägger in väldiga resurser på detta - och ändå går det överstyr. Förstås beroende på att resurserna läggs in där snarare än att minimera problemet som sådant. Det är de åtgärderna, verktygen och opinionsarbetet som måste till.

Det finns all anledning att fortsätta dialogen.

Nya inkomstsamordningsvalser på hög nivå!

Så var det dags igen!

Denna gång är det före detta generaldirektörer som granskats av TV4 och som gjort de de har rätt till, dvs tagait ut full statlig pension samtidigt som de har andra inkomster som genom att de tas ut som vinster i det egna företaget inte samordnas med pensionen. Vem tackar nej till dubla ersättningen för halva jobbet?!

Det är det jag försökt få stopp för här i Göteborg, att före detta kommunalråd och chefstjänstemän med avtalspensioner skall kunna göra samma sak. Det har fallit på juridiken, att det är svårt att få till en vattentätt sådan klausul i avtalen, men det alla andra som hävdat detta argument då missat är att detta handlar inte om juridik och avtal, det handlar om etik och moral.

Hela syftet med inkomstsamordningen är att det inte skall gå att få en offentligt finansierad full pension samtidigt som man har andra inkomster - oavsett sedan i vilken form de inkomsterna kommer. Genom att påtala detta enkla faktum i också en klausul i avtalet blir det mycket tydligare för den enskilde pensionstagaren vad som förväntas också om inkomsten kommer på annat sätt än som direkt lön. Det ger även kommunen en legal möjlighet att granska de inkomsterna för en diskussion med avtalspensionären om inte det borde vara föremål för inkomstsamordning eller inte. Det blir då inte lika självklart enkelt att gå vid sidan av andemeningen med inkomstsamordningen bara genom att starta ett eget bolag som det helt uppenbart är för berörda intevjuade generaldirektörer. Även om de gör helt lagligt rätt.

Det jag efter många år och turer fick till var att det nu åtminstone skrivs in i våra avtal att kommunen har rätt att efterfråga även andra inkomster än direkt lön såsom via ett eget bolag. Det är naturligtvis ett steg i rätt riktning och ibland får man nöja sig med det lilla. Bara att fårgan kan ställas kan ju ha en återhållsam effekt även utan att några skarpare avtalsvapen finns inskrivna. Men ens bara det var det häpnadsväckande knöligt att baxa igenom och få med sig alla övriga utom signifikant nog socialdemokraterna som inte ens ville det lilla.

Det handlar inte om stora pengar eller att någon medvetet luras eller att det inte är lite juridiskt svårt, utan om att så långt det går försöka täppa till de kryphål som finns och skapa ett gentemot den enskilde göteborgaren etiskt, tydligt och hållbart system. Jag tycker det är okej att den som - tvingas - lämna sin tjänst i förtid på en hög utsatt position också skall ha en bra ersättning under tiden man arbetar och därefter ett rimligt vederlag under en övergångsperiod. Däremot är det förstås vare sig en livslång inkomstgaranti för den som lämnar långt före den egentliga pensionsdagen eller rätt att kunna få ut både sådan pension och annan lön samtidigt.

Riksdagen har en dylik klausul om att kunna samordna inkomster även från eget bolag. Regeringen avser nu att se över det. Då borde vi väl ha kunnat göra det också i Göteborg. Tyvärr har hittills mina frågor om det är idé att åter väcka den frågan besvarats nej av en tydlig politisk majoritet. Men skam den som ger sig.

Vanvård ovård eller bara bra vård och omsorg för äldre i Göteborg!?

GP har haft ett par artiklar i helgen om vanvården inom Göteborgs äldreomsorg. Det är ju som Peter Lenken på GP skriver i dagens GP att det förstås inte går att prata om en generell vanvård. Men det finns exempel på brister som är upprörande nog. Brister som slår så oerhört mot den enskilde som drabbas.

Det är precis det jag nu under flera år försökt få kommunmajoriteten att också se. Inte så att de inte ser att det finns problem. Problemet är bara att deras lösning är den så kallade balanserade styrning som kommunen har som kvalitetsuppföljningsmodell. Problemet med den i sin tur är ju att den bara genom årliga enkäter fångar medelvärden som på kommunledningsnivå blir till frågan om värdet 75 eller 76 skall anses som gott nog eller inte. Det säger ju inget om dem som det faktiskt inte är bra för, de som ligger utanför siktfältet för det där medelvärdet och kanske är så få att de knappt förändrar medelvärdet alls, i den mån de alls svarar på enkäten och i så fall vet om de skall våga säga som det är eller inte av omsorg för den hårt kämpande personalen som annars riskerar att få kritiken på sig när det är de som är de som försöker göra det så bra det bara går.

Trots dessa omfattande och kostsamma kvalitetsmätningar vet vi, ärligt talat, egentligen väldigt lite om hur situationen är i vår äldreomsorg runtom ute i stadsdelarna om man ser till det vi behöver för att kunna fatta rätt beslut. Är det svårt att få kunskap om situationen på våra boenden är det ännu svårare i hemmens mörka vrår inom hemtjänsten. Det har varit en av mina käpphästar de senaste åren. Är det någonstans vi skall söka vanvården så är det där. Men då måste vi ha verktyg som kan följa upp kvaliteten. Det räcker inte med bara enstaka enskilda nedslag eller hopp och tro och aggregerade medelvärden.

Det är inte lätt att klaga hos dem man är beroende av för sin livsföring. Det blir inte lättare om man är gammal och skröplig och kanske saknar aktiva anhöriga. Det är dem vi andra, inte minst i politiken, har ett ansvar för att bevaka rättigheterna för och slå larm när det brister, när åtgärder måste till, och det kan då inte få tillåtas ta flera år utan måste ske i stunden. Min övertygelse är att en stor del av möjligheten för en sådan uppföljning ligger i hur cheferna närmast verksamheten fungerar. Vi har lämnat dem allt för mycket åt sitt öde med ett stort ansvar men utan resurser, stöttning och kompetensutveckling för att hantera det ansvaret och se kritik som en väg till förbättring, inte något att tysta ned och lägga tillbaka på dem som för fram kritiken. Det i sin tur kräver kommunens insatser och då inte bara ute i stadsdelsförvaltningarna, utan också engagemang från kommunen centralt. Vi har ju inte ens kvar den styrgrupp för äldrefrågor som tidigare fanns direkt under kommunstyrelsen efter att majoriteten med socialdemokraterna i spetsen lade ned den. Det kräver också modeller och system för uppföljning och granskning som just fångar avvikelserna, inte bara medelvärdena, och lyfter fram anmälningarna som något positivt, som en grund för åtgärder.

Det saknar vi idag i Göteborg. Jag är övertygad om att en äldreombudsman, som vi från folkpartiet liberalerna föreslagit gång efter annan här i Göteborg, är en nyckelperson för ett sådant kvalitetssäkringssystem genom att vara en av de som kan fånga upp där det finns brister och vara en person som vem som helst, den äldre själv, anhöriga eller personal kan vända sig till - också anonymt - för att påtala ovård eller vanvård. Återigen, inte för att peka ut syndabockar, utan för att bidra till en konstruktiv förändring till det bättre.

En annan klassisk politisk skiljelinje är förstås frågan om valfrihet, som i sig också handlar om var makten ligger; hos den enskilde eller hos myndigheten. Den som kan välja kan också välja bort om man är missnöjd. Det är givetvis enklare inom hemtjänsten än äldreboendena, men en tydligare öppen jämförelse som ökad valfrihet innebär är också en press på alla att göra bättre ifrån sig. Det är ungefär som med de öppna kvalitetsjämförelser som nu arbetas med från statsmakternas sida och även om det alltid går att diskutera detaljerna så är det något i grunden bra.

Det är bara att fortsätta den debatten och det gör jag nu genom att - ännu en gång - väcka frågor kring detta i fullmäktige, så får vi se om det blir bättre svar denna gång. Det hoppas jag faktiskt! För jag tror ju inte att det finns en ovilja hos någon annan att göra gott, man har bara låst sig vid en enskild kvalitetssäkringsmodell som missar den ack så viktiga detaljen: De enskilda individer som kommer i kläm! Det är en av de saker vi måste förändra, bland mycket annat!

Full fullmäktigefart, eller!?

Så var dagens fullmäktige avklarat och det var väl inga direkta höjdarintressanta debatter, även om jag kan konstatera att jag träffat mina övermän - framförallt män - i långrandighet och att vägra inte ha sista repliken på vänsterbänken ;). Fast om en bostadsförmedling var det deras gruppledare Marie Lindén som höll i, för tredje gången. En favorit i repris från deras sida helt enkelt. Förslaget blir inte bättre för det. Det är bostäder folk vill ha, inte en bostadskö! Själv stod jag i tre år och missade att återanmäla mig med en dag för nu väldigt många år sedan när det fanns en sådan så kallad förmedling (vad den förmedlade var mer osäkert). Därmed var jag utkastad ur den kö jag inte avancerat en millimeter i under de åren. Grattis helt enkelt.

Hur märker man annars att man nått någon slags stadie av akut hjärnstress? Jo, det finns tre tydliga symptom.

1. När det är lätt att försvinna iväg och svårt att hämta hem i sina egna väl så viktiga utläggningar om än mer väl så viktiga saker, så att till slut sitter man och ser på när man själv pratar. Så var det igår. Inte bra! Men mänskligt!

2. När man i som dagens debatt om kommunens årsrapport för 2008 som jag höll i för vår del missade att hinna få med något av det mest tänkvärda, att som en av de mest centrala punkterna i stadsdirektörens sammanfattning över året finns etablerandet av kunskapscentret mot organiserad brottslighet. Då blir vilka problem vi har plötsligt väldigt tydliga, att den insatsen är en av de viktigaste som gjorts. Och så får man inte prata om gangsterstad! Varför inrättar vi det i så fall annars?! Hemskt nog verkar det ju också som om vi har det första helt oskyldiga dödsoffret nu, även om det mesta ännu är väldigt osäkert kring dödsskjutningen av studenten i Johanneberg. Det finns anledning att återkomma om detta. Fast att missa det. Inte bra! Men ingen katastrof heller - i just det sammanhanget alltså!

3. När man etter värre helt missar att anmäla ordet i frågan om den rapport som var ett resultat av vår motion om att öppna hemtjänsten för fler aktörer, som istället blev en rapport om hur kommunen kan stödja den sociala ekonomin inom hemtjänsten. Vällovligt men ändå så fel tänkt. Det har jag kommenterat tidigare. Jag blev distraherad av en partikamrat direkt efter årsrapportdebatten och så var den frågan förbi. Fast det gör nu inte heller så mycket. Det vi från alliansens sida yrkade på där återkommer och det rapporten tar upp föreslås bli beslutat i samband med att vår motion om valfrihet rent allmänt inom det sociala området kommer upp nästa kommunfullmäktige. Så då kan jag ändå till en del använda det jag faktiskt emellan mötena idag hade hunnit skriva ned. Men så går det när man inte ligger på, ingen annan gör det åt en, kan väl slutsatsen av det sammanfattas med som en gliring till alla som annars gärna tar åt sig äran av det som blir när det blir. Ja, ja, den debatten kan med fördel sparas till nästa gång, men lite snöpligt ändå, det måste väl tillstås (berätta inte för någon :)).

Då är det helt enkelt dags att backa hem och ta om igen. Det var skönt med påskhelgen, men vädret - en dag sol och du förlåter allt dåligt väder som någonsin varit - gjorde ju att det kändes som att komma tillbaka efter sommarsemestern igen och i och med att veckan innan och nu efter blir så komprimerad får man tillbaks den ledigheten med rejäl baksving istället. Det blev lite väl många skrivelser och frågor att hantera på kort tid inför framförallt kommunstyrelsen samtidigt som man skall hinna med sådant som ett intressant besök på KFUM i deras nya lokaler med många spännande förebyggande ungdomsprojekt som jag var på idag exempelvis efter ett morgonmöte i styrgruppen för ny spårvagn där vi måste sätta ned foten om 25 ytterligare vagnar samt därefter direkt till en tretimmarsövning fram till lunch i Spårvägsstyrelsen om kommande anbudshandling i förestående bussupphandling med alla intrikata frågeställningar att hantera nu när en försäljning av bussverksamheten aldrig kom till skott samt däremellan byte av däck på bilen, telefonvisa avstämningar varav ett långt och allvarligt - rent ut sagt påfrestande - samtal som sekretessen förbjuder mig att gå in på och så nu närmare fem timmar kommunfullmäktige till sena kvällen. När det är en normaldag känns det att fredagen närmar sig.

Men då har jag bara ha två träffar inplanerade, dels om vår motion om ombud för funktionsnedsatta som en väg för att underlätta i kontakterna med det offentliga, dels om mitt uttalande i media om att det finns områden i vår stad där exempelvis tejejer inte vågar gå ut hursomhelst utan att bli trakasserade. Det är två vanliga människor som själva lever i den världen som var för sig bett om att få prata om det och det skall bli oerhört intressant att höra vad de har att säga och vad det kan ge för det fortsatta arbetet med dessa frågor för mitt vidkommande. Sedan skall nog några av högarna på skrivbordet - ja just nu staplar jag dem även på min fåtölj och på soffbordet - flyttas om (ibland känns det ju som det är det man gör när man får en stund över, försöker bringa ordning genom att flytta papper och däremellan läsa in, agera eller reagera samt formulera sig med i högsta grad varierande framgång). Ännu en dag på jobbet helt enkelt!

Ge även äldre par fler typer av anpassade boenden!

Nu är jag glad! För nu blev det beslut om taxor och regler för äldres rätt att få bo ihop även på äldreboenden när bara den ena parten egentligen har så stora behov att han eller hon får rätt till det. Jag har bloggat om det tidigare och vägen fram till dagens beslut i kommunstyrelsen.

Överlag var det mycket äldrefrågor som nu hanterades. Bland annat remissen om "Bo bra hela livet" där frågan om trygghetsboenden tas upp. Där ville vi från Alliansens sida var mer positiva till det än vad som nu beslutades som kommunens svar på den remissen, även om man inte är negativ heller. Det handlar mer om att vilja för att det också skall bli något. Den viljan visar inte riktigt socialdemokraterna och därför händer inte så mycket. Det är ju direkt kopplat till inte minst frågan om äldre par med olika omvårdnadsbehov. Det finns idag inga boenden som passar dem, som både kan ta hand om stora omsorgsbehov och vara ett bra boende för den som är friskare. Det saknas boenden mellan det vanliga ordinära boendet och de rena särskilda boendena som ju är allt mer av någon slags sjukhem. Jag avskyr termen "mellanboende" och därför är det så bra med en beteckning som just trygghetsboenden som visar vad det egentligen handlar om samtidigt som det kan byggas upp på många olika sätt. Det är det vi borde diskutera, inte om vi skall ha det eller inte. Det är hög tid att det nu sker något i Göteborg istället för att det bara fortsätter läggas ned de få boenden som finns.

Gangsterstad utan valfrihet för äldre - Inte var det så vi ville ha det!

Tiden går fort när man har roligt heter det. Det gör den även när man har fullt upp. Särskilt när det är en komprimerad vecka och allt skall hinnas med innan helgen och vi har många ärenden på gång nästa kommunstyrelse på onsdag.

VALFRIHET FÖR ÄLDRE - OCH FLER SOCIALA FÖRETAG, TACK!

Inte minst inom äldreområdet såsom den ständiga striden om mer valfrihet för äldre där socialdemokraternas och miljöpartiets nya linje är att få det till en fråga om att stötta den så kallade sociala ekonomin eller inte. Det är ju förstås en dimridå, därför att de som gynnas mest av valfrihetsmodeller, utöver den enskilde äldre förstås, är ju de sociala företag som vill erbjuda hemtjänst och annat till olika grupper. Det går inte heller att enbart bjuda in sociala företag eftersom det är omöjligt att dra gränsen för när ett företag går från att vara ideellt icke-vinstdrivande till att vara ett vanligt privat bolag. Dessutom vet jag många enskilda kvinnor med invandrarbakgrund som startat aktiebolag för att det är den tryggaste företagsformen och inget hellre vill än att erbjuda hemtjänst till sina språkgrupper. De stängs ute om man bara tittar till företagsform istället för innehåll. Det är bara dumt. Syftet måste ju vara att erbjuda den enskilde äldre valfrihet och i den strävan se till att hitta vägar för att särskilt uppmuntra ideella aktörer och kooperativ med flera sådana aktörer, inte tvärtom!

GANGSTERSTADEN GÖTEBORG - PART II!

Jag fick idag också på fråga i ett samtal anledning att diskutera den senaste tidens skjutningar i Göteborg. Jag säger det igen: Göteborg är en gangsterstad! Tyvärr! Det var många som blev upprörda när jag sade så när det var direkt gangsterkrig på våra gator i somras. Man får inte överdriva hette det. Det skadar vårt rykte hette det också. Som om gangstrerna inte förstör vårt rykte ändå. Som om det formidabla öppna krig som var då inte är ett uttryck för något fundamentalt fel som är en mycket allvarlig underströmning, en veritabel cancerböld, i göteborgssamhället som vi faktiskt inte har kontroll över. Vi befinner oss nu mitt i ett lågintensivt krig som av och till slutar i ond bråd död på våra gator. Det är verkligheten. Tyvärr.

Det finns många förklaringar till det. Den sociala segregationen och utanförskapet är en grogrund. Det måste vi också våga säga utan att bli utpekade som att det är den som säger det som är problemet, inte det som man pekar ut som ett problem. Tankefelet är att lösningen sedan kanske inte finns där problemet är som mest uppenbart, i våra segregerade förortsområden, utan i att se till hela-staden-perspektivet och därmed finns att söka på helt andra ställen. Lösningen kanske finns i åtgärder som berör de ännu mer välbeställda segregerade förorterna på andra håll eller i centrum eller vad det nu är. Sedan är det självklart så att problemet inte är om vi har hyfsat välmående villaområden, problemet är om vi har dysfunktionella fattiga utanförskapsomården. Och det har vi idag. Ingen sitter inne med alla lösningar och svar på det problemet, men tillsammans kan vi göra mer!

Det är det vi måste diskutera och för det behövs ett politiskt forum som idag inte finns. Orsaken till att det är att kommunmajoriteten aktivt motarbetar att frågorna lyfts upp på det sättet i kommunledningen. Det närmaste vi kommit är att börja bygga långsiktiga nätverk via sociala resursnämnden för ett socialt hållbart Göteborg till år 2020. Självklart borde även det höra hemma i kommunstyrelsen. Det finns dock också mer akuta saker att i avvaktan på arbetet med S2020 hantera som vi självklart behöver dryfta i den högsta politiska ledningen oavsett om jobbet görs lokalt eller inte. För helheten kan inte delarna ensamt ta ansvar för hur mycket vi än lägger på dem att ta det ansvaret. Tiden rinner ifrån oss. Det visar ju - återigen - den rapport som nyligen presenterades om den ökande segregationen i Göteborg som jag kommenterat tidigare.

En av de saker jag tänker närmast på i det här sammanhanget är de subkulturer som växer fram på olika håll oavsett det är ungdomsgäng, organiserad kriminalitet, hederskulturer - som ju borde heta skamkulturer - eller fanatism av olika slag. Den som inte förstår det ser det inte heller ens om man har det mitt framför sig och kan ännu mindre se kopplingarna till andra skeenden på andra håll. Därför behöver vi kommuncentral kompetens som kan ge kunskap och samordning och stöd ut i verksamheten kring dessa frågor. Det har vi under nu flera år föreslagit i vår budget för Göteborg. Det är bra med kunskapscentret mot organiserad brottslighet som kommunen bygger upp efter att vi i Alliansen tog initiativet, men vi missar viktiga andra aspekter genom det ensidiga fokuset på organiserad "klassisk" kriminalitet.

Det är absolut hög tid för en integrationskommission i Göteborg när vår idé om en integrationsstrategi direkt under kommunstyrelsen bara landade i ett balanserat styrkort, en statistisk uppföljningsmodell, för integration som vi fortfarande inte sett. Men det är kanske dags att ännu en gång också specifikt kalla till en hearing om situationen på våra gator och torg och hur vi hanterar det utifrån ett kommunledningsperspektiv, även om det inte är lika spektakulärt som när kriget bokstavligen rasade och jag begärde och fick till stånd det direkt efter sommaren då kommunstyrelsen kallade polisen till sig. Mitt i den ekonomiska krisen kan vi inte bara stirra oss blinda på våra interna kommunalekonomiska problem, precis tvärtom!

Det skall jag fundera på över Påskhelgen.
Glad Påsk helt enkelt!