söndag 8 november 2015

Vem vill alls behöva ta emot flyktingar, egentligen?!

Frågan om "vill du ta emot fler eller färre flyktingar till Sverige?", nu senast i ett par av de så kallade rikstidningarna, är ju ungefär lika intelligent som "Är du för kärnkraft eller miljön?" som dök upp på någon statsvetarenkät jag fick för några år sedan. Det är ju egentligen fantastiskt att en majoritet svenskar fortfarande svarar att de vill ta emot lika många som idag eller fler.

Det visar vilket humanistiskt hjärta som finns i landet, trots ett överbelastat mottagningssystem och som en protest mot dem som vill ge flyktingarna ett "varmt" mottagande, dvs bränna de boenden som ändå kunde finnas, att särskilt betänka så här dagen innan minnesdagen för kristallnatten. Det  är samma skrot och korn påhejat av riksdagspartier som snart når samma nivåer som deras tyska 30-talsförebilder innan de tog makten och deras verkligen rätta ansikte visade sig.

Denna typ av undersökningar spelar dem förstås rätt i händerna för vilka svaret är att redan vid en flykting och invandrare är det en för mycket, om man inte förstår att svaren är omöjliga att tolka.

Jag är för en human och generös flyktingpolitik för att ge skydd för människor på flykt. Däremot har jag ingen uppfattning om vi skall ta emot fler eller färre och vad som i så fall vore en på förhand bestämd anständig nivå och inte. Det beror ju på. Därtill har jag ingen aning om hur det praktiskt skulle gå till att sätta en sådan gräns.

Jag skulle själv önska att det inte fanns några flyktingar i världen, så att vi inte behövde ta emot någon av det skälet, men med däremot allmänt öppna gränser för människors fria rörlighet under ordnade former. Det berikar och kan inte nog understrykas att utan det skulle Sverige inte ligga i Europas ekonomitopp, så får de som bara räknar utgiftssidan i balansräkningen tro vad de vill (fast av någon anledning förkastar de just detta enkla samband för en utvecklad ekonomi som vår, trots sin annars idoga iver att lyfta fram enkla samband).

Jag skulle önska att andra demokratier tog sitt förbaskade ansvar så att vi inte ensamma behövde hantera deras ogina grin mot människor på desperat flykt. Särskilt länder som själva under tider med diktatur och krig har bidragit med flyktingar som vi med för den tiden stora utmaningar tagit emot.

Jag skulle önska att Syrien inte stod i brand, bland annat för Europas misslyckande eller snarare rätt upp ned direkta ovilja att bistå den Arabiska Våren. För det bär de främlingsfientliga krafterna i Europa ett stort ansvar.

Det handlar inte om man vill ta emot färre eller fler eller ens om man i grunden tycker det är bra eller dåligt med det som nu sker i ett av bristande solidaritet sönderfallande Europa - igen - utan om demokratiska skyldigheter och där vi alla krafter måste hjälpas åt, i Sverige, i Europa och där flyktingsituationen uppstår och huvudparten av världens flyktingar finns. Att se att det är medmänniskor, även när trycket som nu blivit akut och i slutändan självklart inte Sverige ensamt kan lösa allt för alla alltid och för länge sedan borde satt hårdare press på andra. De som nu tvår sina händer och med berått mod smiter undan genom att skicka följebrevet vidare.

Den komplexa bilden kan ingen enkät i världen fånga och allra minst få tillåtas kapas av de som tror på enkla slutgiltiga lösningar. Det är min enkla mening i en allt för förenklad polariserad debatt.

I övrigt hänvisar jag till mitt "sommarinlägg" om vart vi barkar nedan:
Mikaels Logg i cyberhavet: Sagan om att sätta tvångströja på kejsarens nya kläder

torsdag 6 augusti 2015

Sagan om att sätta tvångströja på kejsarens nya kläder

Denna blogg är ju i träda kan man säga. Jag är inte politiskt aktiv i Göteborg längre, men följer förstås vad som sker i min gamla hemstad och kan väl säga; inte mycket nytt under solen är det sedan det begav sig. Ibland hinner väl kanske resten av omvärlden ikapp det som jag då lyfte fram möjligen känns det som. Nåväl, jag kunde för min sinnesfrid inte låta bli att göra följande drapa mitt i allt dock, om nu någon råkar ramla förbi. Någonstans finns alltid den grundläggande demokratiska engagerade lågan där.

 ------------------------------------------
 
Att Sverigedemokraterna skriver på utrikiska i Stockholms Tunnelbana och därtill inte behärskar det språket heller, är möjligen intressant, men inte allvarligt nog att ge den uppmärksamhet det inte förtjänar. Den som någon gång läst deras stormtruppers haranger på avpixlat och ännu mörkare platser förstår att riktig svenska i alla fall inte är deras starka sida. Styrkan är mer fysisk än verbal, mer reptilhjärna än intellektuellt resonerande.
Det allvarliga däremot är att de allmänt skjuter fram sina positioner och som om det vore den mest självklara sak i världen sipprar varbölden och hatets ideologi in snart sagt överallt. När GP på ledarplats ger utrymme för att de facto smyga in deras förment folkliga men försåtligt drypande demokratiföraktande beskrivning av världen, då är det allvar.
Visst finns det poänger i draporna, men den verkliga poängen lämnas ute. Kejsaren är naken vevar den självpåtagna sanningssägaren, men sanningen i budskapet hålls fördolt. En anonym hegemonisk elit står i vägen för folkets sanna vilja. Men vad folkets sanna vilja är stannar vid antydningar och de konkreta förslagen på lösningar lämnas helt ute. Det är ju det senare som är intressant att föra en intelligent diskussion om, om nu det var syftet.
Men vi får bara att den politik som förs och har förts är fel, fel och fel och går folket emot. Att den politiken är en konsekvens av demokratiska grundläggande värderingar och överläggningar, som för mig är genuint svenska värderingar, avfärdas mest som amsagor. Därtill buntas alla etablerade aktörer ihop i en anonym elit som om den var en homogen massa med samma uppfattningar i allt. Den andra sidan av det hårda myntet får vi däremot inte veta, mer än att det är dags för svensken att resa sig i stolthet igen. Som om vi vore ett kuvat folk. Det är där ekot av 30-talets Tyskland hörs i vinden igen.
Visst har misstag begåtts och mer och annat borde ha gjorts, visst har den goda viljan inte alltigenom varit i samklang med verkligheten, visst har de som försökt visa på att alla framsidor också har en baksida som måste lyftas fram för att kunna hanteras, fått löpa gatlopp i den politiska korrekthetens namn. Det har skapat grogrund för där vi nu står. Det är där någonstans det konstruktiva samtalet kan ta sin början, utan att släppa på det demokratin kräver av oss för vår rätt att leva i en demokrati eller inbilla oss att världen och verkligheten är enkel. Det har den aldrig varit. Det är där det sunda demokratiska folkbildande samtalet gör skillnad i vilka vägar vi tar framåt.
Det finns problem, har alltid funnits problem, men nu är det invandringen och de som står upp för vad demokratin kräver av oss, som får skulden för snart sagt allt från de som anser sig vara folkets sanna uttolkare. En gång i tiden var det judarna. Hatet har sin egen logik i att förblinda och mobilisera från var sina håll. Islamister, extremvänster och nationalister är varandras bästa fiender av samma skrot och korn. Metoden är att bunta ihop till ett ”vi” och ett ”dom”, ett folk mot en elit, mitt folk mot de andra och att tvingas välja sida. Vinnare är det förment folkliga. Förlorare är demokratin. Kortsiktigt vinner hatets exploatörer och deras kollaboratörer, långsiktigt förlorar vi alla. Först de liberala grundfundament demokratin vilar på och med det de mest utsatta som inte är en av oss i vårt illusoriska Volksheim, sedan tuggar tomheten och hatet och rädslan en bit för bit in i oss alla.
Det finns ingen slutgiltig lösning på komplicerade skeenden, däremot bara ett framkomligt vägval med förankring i demokratins första bärande grundpelare: Alla människors lika värde. Släpper man det, har man också lagt grunden för det sluttande planet utför. Den som inte känner igen det som är mitt framför en, till skillnad från de som levde i 30-talet, kan inte skylla på att inte förstå bättre; vi har facit. Givetvis ändras tiderna och idag behövs inga stormtrupper och duperad media. Det räcker med internet, påspädd av en liten räddhågsen högljudd men avskärmad twitterokrati, under det att klassisk folkbildande media är under snabb avveckling, för att förvrida perspektiven och det mänskliga blir i sanning omänskligt för den som bemödar sig om att följa tangentens riktning. Till det kommer ett ökande behagligt avstånd från senast det begav sig i ett Europa på väg mot ännu ett av alla sina genom historien nationalistiskt betingade harmageddon,
Öppen debatt är en självklarhet, men när budskapen smygs in utan annat syfte än att spä på en förklädd förment tyglad folklighet som lägger dimridåer för den egentligen relevanta diskussionen om var vi är och vilka val vi har för vart vi skall, då är det tid att säga stopp. Inte för debatten, men väl mot det som förs fram och vart det leder.
Jag hoppas bara vi kan säga stopp och belägg innan det är för sent. Jag tror inte svenskar innerst inne är vare sig onda eller kuvade. Vi är nog lite till kvinns och mans frustrerade och ingen sitter ensam på alla svar, men den som kommer med halvkvädna löften om att det finns enkla lösningar far med osanning och vet det. Det är att låta medlen få helga målet för att nå makten. Hur det går i sådana samhällen har många miljoner människor bittert fått erfara. Det är dags att ta tillbaka det medmänskliga sunda förnuftet igen, som faktiskt enligt min helt personliga mänskliga mening är att också vara riktigt svensk.
Det är allas vår demokratiska förbannade skyldighet att inte sitta still i den kantrande båten, även om stormvindarna på det globala havet är svåra. Låt oss för allt i världen inte luras av sirenernas okvädna visor där vi navigerar mellan grunden. Lika lite som vi skall surra oss vid masten med de som vägrar se några grund alls och blundar för de saltstänkta brottvågor vi har att alla tillsammans hantera. Kanske Sverigedemokraterna en dag är mogna att delta i den uppgiften, men där är de inte idag. Den historiska belastningen är därtill för tung. Det kräver att förtöjningarna till såväl de mentala som fysiska järnrören en gång för alla kapas och slängs överbord - på allvar.
Kejsaren är kanske naken, det finns en poäng i kritiken även om den slår vilt och skrupellöst, men tro för guds skull inte lösningen på det dunkelt outtalat sagda är att sätta på en förvriden tvångströja istället. Det är min allvarliga mening.
 













 

 

tisdag 23 mars 2010

Tänk så fel rätt kan bli!

Några funderingar i farten från mig själv.

1. En felaktig rättelse, eller en rättaktig felelse?!

Tänk så fel det kan bli när det skall rättas till. SvD hade i förra veckan (17/3) en rättelse för att dagen innan ha lagt in fel bild i genomgången av SD-riksdagskanditater och istället för en bild min mindre smickrande fullmäktigenamne - han med "ss" istället för mitt varande ett "s" - lade in en bild på mig. En bild som jag därtill inte har den blekaste var de kan ha fått den ifrån när de nu ändå jagade tag på fel bild. Kände knappt igen mig i det bleka trycket, så skadan var kanske inte så stor.

Men rättelsens bildtexter med samma bild på mig igen och därtill en bild på min namne som nog vare sig jag eller han kände igen (var fick de tag i den kan man undra, fast jag anar rasismdemonstration någon gång i tiden?!), löd: "Fel Mikael Janson" respektive "Rätt Mikael Jansson". Min fråga blir då bara; hur kan han, Mikael Jansson (SD) någonsin bli rätt Mikael Jansson? Följdfrågan, om än något mer personligt färgad, blir förstås; och hur kan jag, Mikael Janson (FP) någonsin bli fel Janson?

Fundera på den...:)...fast det finns väl de som en gång tyckte det fanns en Mikael Janson för mycket i fullmäktige redan när det bara var jag där. Nu kan dock även jag hålla med om att det är en Mikael Jansson för mycket. Det blir det definitivt också även när jag nu lämnar till sommaren och det bara blir en kvar. Det vore kanske skönt med en Mikael Jansson-fri mandatperiod nu, så får vi se vad som händer...;)

2. Pagrotsky har fel - det är däremot, som vanligt, helt rätt!

Leif Pagrotsky är en superpopulist. Men jag begriper inte hur man kan se sig själv i spegeln över att häva ur sig så många osakligheter på en gång som han gjorde i helgens krönika i GP. Han borde väl fastnat med skägget i brevlådan, men kommer undan. Det är möjligen det skickliga. Sverige har haft tre borgerliga regeringar. Samtliga har räddat Sverige från fullständig katastrof. Det hör kanske inte till den gängse bilden, den bild Pagrotsky och hans gelikar rider på, men låt oss ta det från början.

Den första borgerliga perioden 1976-1982.
Den var kantad av en hel del kaos, kris och sorgligheter. Det är helt sant och tråkigt. Det var en regering som var oförberedd och ovan och hur skulle kunnat vara på annat vis efter decennier i opposition - det är därför det är bra med maktbyten då och då bara för sin egen skull till och med - och bedrev stundtals en mer socialistisk politik genom varvs- och industristöd än vad någon socialdemokratisk regering någonsin gjort eller skulle kunna göra. Men ett Sverige som från och med 1968 börjar falla allt mer - se kurvorna där samtidigt som samhällsvärderingarna handlar allt mer om att fördela välståndet och strypa det som skapar välstånd dyker tilläxten och exportöverskotten nedåt - i spåren av att omvärlden kommer ikapp den Marshallplansdrivna efterkrigstillväxt vi med våra obombade industrier stod med samtidigt som vi höjer exempelvis lönekostnaderna med 50% de första åren på 70-talet i samma veva som asiens lågkostnadsländer träder in på arenan. Det var en hemmagjord kris som förrödde de förutsättningar vi skapat under tillväxtåren och till det kom oljekrisen och 70-talskriserna i omvärlden som stod som spön i backen. I allt detta lyckades regeringen rädda jobben.

Regeringen 1991-1994.
Det finns egentligen inte mer att säga än att socialdemokraterna under hela 80-talet byggde ekonomin på sänkt köpkraft för svenskarna genom devalveringar för att på andra länders bekostnad kortsiktigt låta svenska företag kissa i byxorna istället för att göra nödvändiga rationaliseringar och därtill subventioner till byggindustrin som ledde till extrema kostnadsökningar samtidigt som man i London och Bryssel undrade över alla fastighestföretags vansinnesaffärer med lånade skattesubventionerade pengar. Den bubblan sprack. 1988 varnade Bengt Westerberg för detta och nödvändigheten av åtstramningar och fick då höra att han hade en felprogrammerad hjärna från socialdemokraternas Sten Andersson. Såväl Ingvar Carlsson som Kjell-Olof Feldt erkänner idag att de gjorde fel som inte lyssnade till det. Men det går förstås inte in i Pagrotskys huvud. Han har ju gubevars bara varit minister. Det mest underbara är ju vilken tilltro han har till borgerliga regeringars förmåga att åstadkomma kriser redan innan de tillträtt. Det var 1990-91 som krisen slog till på allvar med ett flertal krispaket redan åren innan - glöm inte Mona Sahlins famösa försök att stoppa strejkrätten - och arbetslösheten var i fritt fall när regeringen Bildt tillträdde. Tänk vad man kan åstadkomma redan innan. När man lämnade hade ekonomin fått fart igen, företagandet rusade i höjden på ett sätt som inte setts på decennier och arbetslösheten sjönk dramatiskt. Ett år efter att (S) tagit över hade det helt stoppat upp av alla deras så kallade återställare. Trots den största och längsta högkonjunkturen i modern tid under åren 1996-2008 hände i stort sett ingenting med sysselsättningen eller företagandet i Sverige. Det är ett veritabelt misslyckande att lyfta fram.

Den nuvarande regeringen.
Mycket kan nog sägas, men inte att man misskött krishanteringen. Tvärtom har man kanske blåst på lite för mycket i att försöka skydda väldfärden genom bidrag till kommunerna för att de skulle klara sig genom krisen. Ingen kan med någon heder och ära heller säga att den finansiella krisen var ett påfund av alliansregeringen. Däremot har hanteringen av den varit i mycket ett påfund av alliansregeringen som andra länder tagit efter utifrån hur Bildt-regeringen med finansminister Wibble hanterade bankkrisen på sin tid. Krisen är kanske inte över ännu, även om det ser mer positivt ut. Men något mer regeringsfähigt än den nuvarande regeringens sätt att hantera situationen får man nog leta efter. Särskilt ställt mot oppositionens spretande dag-för-dag-(eller snarare god-natt-)förslag som hade inneburit direkt katastrof. Det mest sensationella är väl egentligen att det är fler i sysselsättning idag än när alliansregeringen tog över 2006! Den sysselsättningstillväxt som socialdemokratin med sådana som Pagrotsky i spetsen misslyckades med under högkonjunkurens 12 år formligen exploderade i nya jobb i konjunkturens elfte timma när alliansen tog över. Däremot skall den tidigare (S)-regeringens ekonomiska handlag under devisen "den som är satt i skuld är inte fri" erkännas. Trots krisen har fler även idag jobb ändå. Det talar för sig själv.

Gå hem och gör om läxan, Pagrotsky, så kanske fel blir rätt till slut i alla fall! Varför inte prata med ekonomer istället för statistiker, för som sagts så ofta, med statistik....skit in ger skit ut.

3. Rätt kan bli ännu mera rätt när det blivit fel!

Noterar också att Jan Hallberg (M) i ett blogginlägg på GT, konstaterar att den som driver frågan om att äldre par skall få bo ihop på äldreboende även om bara den ena parten har det behovet kommer att förtjäna allas respekt. Det är så självklart att det är sorgligt att det skall behöva sägas ens. Det har ju varit ett sådant exempel i GT från en kommun uppåt Bohuslän och funnits en rad andra tidigare fall, även i Göteborg. Minns Doris och Bror som efter 62 års giftermål skulle skiljas enligt byråkraternas beslut.

Det var då jag såg till vi nu i Göteborg har infört den parboendegaranti som vi i Folkpartiet efter det också börjat driva nationellt. Idag låter det som om alla var med på banan, men innan jag väckte frågan först i samband med att de nya äldreriktlinjerna tog 2005 och sedan när inte ens de hjälpte genom nya iniatiativ 2007 som ledde fram till att det nu blivit så, fanns det inte med någon stans i exempelvis någon budgetskrivelse utöver förstås vår FP-budget. Tvärtom var det ett rätt kompakt motstånd märkligt nog, därför att idén var någonstans att så få skall behöva bo på äldreboende att då skall defenitivt inte någon medföljande friskare part beredas plats. Så kanske i någon mening i teorin rätt, men ändå i verkligheten så fruktansvärt fel det kan bli.

Problemet nu är att vi saknar bra boenden för par med så olika behov. Det har varit nästa kamp jag fört och kommit så långt att det nu skall ske en planering av fler andra typer av boenden där jag hoppas även detta ryms. Men hursomhelst, jag är glad för att ha kunnat göra skillnad och om det förtjänar respekt, det låter jag andra såsom Jan Hallberg avgöra. Tack för det! :)

fredag 26 februari 2010

Allt är inte vad det synes vara bara för att det sägs vara så!

Tiden går fort när man har roligt - eller fullt upp - eller annat på gång! Därför blir det lite si och så med frekvensen i denna blogg just nu och framgent. Men det är ju mer en logg för mig, så världen kanske kan klara sig ;)?! Jag är ju på väg mot andra utmaningar i livet, men helt kan jag förstås inte släppa den politiska vardagen i Göteborg. Och det tänker jag fortsätta med så länge jag har anledning och sitter där jag sitter :). Några kommentarer om lite olika för att samla ihop något.

1. En moderat (s)kandal.


Jag vet inte så mycket om vad som hänt eller inte hänt hos moderaterna i Stockholm. Om någon köpt sig röster och i så fall hur omfattande det är. Att vi jagar medlemmar och förtroende från dem för att få företräda medborgarna i olika sammanhang är väl rätt positivt egentligen. Provval och personval och andra omröstningar om enskilda individer har sina positiva aspekter och utgör grunden för det personliga förtroendet mellan förtroendevalda och väljare, som är så viktigt för demokratin. Det ger också starkare kandidater med ett mer personligt mandat att driva sina frågor. Det är också bra för demokratin.

Faran är dock att det dels lockar till ojusta medel för att vinna gunsten, särskilt när det är ett fåtal som röstar och varje röst därmed kan vara avgörande, dels gynar dem som är mest högljudda, lyckats få mediala genomslag och är kända eller erbjuder igenkänning hos olika grupper av väljare oavsett vad man egentligen kan eller vill eller har presterat. Det gör att utanpåverket blir viktigare än innehållet och det bryter i längden sönder den kontinuerliga så viktiga demokratiska dialogen.

Det gäller att hitta en balans. Men det är ju inget problem heller om en moderat politiker raggar röster i invandrarområden som bland annat statsvetaren Marie Demker gjorde gällande i GP härförleden. Det är ju tvärtom att öka demokratin, att erbjuda ett alternativ för människor som annars är inympade i att hålla sig till socialdemokraterna. Jag vet inte om det försigått några övertramp, men det kan inte vara mycket mot de dagliga övertramp som den så kallade arbetarrörelsen begår varje dag i dessa områden.

Genom ABF har man tagit i princip monopol på samhällsinsatser genom statliga och kommunala bidrag som ger möjligheter till att etablera utbildningslokaler och samlingspunkter med heltidsanställda projektledare som aktivt arbetar för att binda upp människor till socialdemokraterna. Plötsligt är det en socialdemokrat, ibland utklädd som fackföreningsaktiv, som står där och berättar om hur det svenska samhället och det politiska systemet fungerar. Bilden som förmedlas av hur borgerligheten egentligen är och står för skall vi inte tala om. Ren och skär skrämselpropaganda. Genom detta sinnrika system fångas alla lokala föreningar och deras ledande företrädare in och inte så sällan genom föreningsbidrag eller projektanställningar hos ledande agenter i föreningarna agerar de i sin tur för att fånga in medlemmarna och alla verksamheter ute i områdena till socialdemokratin. Sköter man sig inte hotas bidragen eller anställningen, helt öppet och utstuderat. De som inte inordnar sig i detta får finna sig i att mer eller mindre mobbas ut eller om det finns - verkliga eller påstådda - oegentligheter som är vardag i många andra sammanhang där pengar går fel för att upprätthålla S-dominansen, så hängs det ut för att diskreditera och undergräva möjligheterna att verka.

Människor som flytt över hela världen från diktatur och korruption hamnar plötsligt i ett av de mest politiskt genomkorrumperade områden som tänkas kan. DET är ett demokratiskt problem som aldrig pratas om, fast det finns mitt för ögonen på oss. Men det är ju så som det skall vara, så det är väl inget att skriva om eller granska kanske (OBS! ironi) ?!

2. Ibland kan även hjältar tyckas grå och försynta.

Det blev inte som jag trodde med SAAB, bara nästan i det jag hoppades (se tidigare inlägg). Det finns många frågetecken och faror. Spykers egentliga intentioner och de bakomliggande finansiärernas intressen är fortfarande höljt i dunkel. SAAB:s förmåga att resa sig och komma med det miljösmarta kreativa nytänkandet med annorlunda och spännande tekniklösningar som är det som är det som är så SAABish är ännu oskrivet. Jag, som de flesta andra, hoppas så innerligt att det skall bära och Spykers koppling till flyg kan återknyta SAAB:s flygarv bortanför fåniga reklamkampanjer och istället återigen in i generna med en logga som återtar den gamla fantastiska stiliserade flygplanet framifrån. Det är sådant som kan för SAAB tillbaka till SAAB-fantasterna som är grunden för en bredare marknad, bortanför amerikanska plåtmonstertruckar. Men i allt detta, äras den som äras bör. Regeringen har hållit en klok linje genom detta, oaktat några förhastade uttalanden i början. Men givetvis är SAAB:s Vd Jan Åke Jonssons ståndaktiga återhållna uthållighet värd en medalj, oavsett hur det nu landar. Jag hoppas dock att det lyfter, förstås.

Volvo väntar vi ännu svaret på. Men jag förstår inte varför man gör dem allt med fult Fordlika i front och lyktor när de skall gå sin egen väg. Likaså är det illavarslande att ett antal Fordar ser allt mer ut som övertagna Volvomodeller som konkurrerar direkt med Volvo. Hur det skall tolkas kan man fundera kring. Geely litar jag i alla fall inte ett dugg på. Men det är bara att hoppas på det bästa där med. Ett tätare utbyte och gemensamma strukturer mellan SAAB och Volvo involverande underleverantörer och forskningssamhället och rentav deras ägare vore kanske inte helt fel, för hela Västsveriges och svensk bilindustris skull.

3. Rosenlund och andra rosenskimrande drömmar.

Rosenlund är åter i debatten. Vi försökte göra något för ett par år sedan. Intresset var noll. Nu gör Anneli Huthén stort nummer av att man vill göra något. Det är väl bra då. Det som i sammanhanget är lite intressant, är hur den diskussionen uppstod. Hur det som man med berått mod avslagit, sedan i bloggar via GT sägs som självklarheter och egna påfund. När vi föreslagit en ny mer vågad stadsbyggnad och mer arkitekttävlingar och fått avslag på det, så kan något år senare samma personer skriva om det som självklarheter på sin blogg. Det är bra och det leder säkert till något i nästa steg, som nu med Rosenlund, vad det nu blir av det.

Men det finns något oegentligt i det också. Det är så lätt att sitta och tycka och skriva av sig med dagens moderna medier. Det är i grunden bra för den demokratiska dialogen. Men när det kommer till personer som faktiskt sitter på makten att också göra något, agerar på ett sätt i verkligheten, eller inte agerar alls, men sedan tycker något annat där människor kan komma åt att läsa och fås att tro att det betyder något, så uppstår ett gränsland mellan sanning och fiktion som faktiskt är ett demokratiskt problem. I en värld där väldigt få vet eller kan veta vad de personer de lägger sin röst på egentligen gör och inte gör bortanför de vackra orden kan det leda rätt så fel i vilka val som görs. Ord utan handling är meningslösa om orden handlar om handling.

Nu blir det förhoppningsvis handling kring Rosenlund. Ingen skugga över glömskan i det fallet, det kan handla om att också prata förbi varandra i en gemensam strävan att göra något bra.

Det är mer ett generellt politiskt problem när tiden ägnas allt mer åt att via olika medier tala om vad som borde göras, som om det också görs, istället för att verkligen göra det, rentav agerar emot, när man faktiskt sitter på ett mandat att kunna göra något åt det. Det är ju inget nytt över det, men det når nya dimensioner med ett överflöd av dagens olika medier, som borde vara intressant att studera och fundera mer kring i demokratidebatten. Kan jag tycka (utan att kasta allt för mycket sten i glashus :).

måndag 18 januari 2010

Göteborg shanghaiat!?!

Så har då Göteborgs engagemang för Shanghai i Kina fått lite medial uppmärksamhet i dagens och gårdagens GP samt på ledarplats och för en gångs skull en balanserad rapportering. Självklart kan vi inte bojkotta Kina, men vi kan inte heller bara strunta i de mänskliga rättigheterna. Kan vi inte här hemma i Göteborg prata öppet om det och att använda våra möten och vår dialog med Shanghais företrädare för att medverka till ökad öppenhet och respekt för mänskliga rättigheter, så är vi lika goda kålsupare som kineserna när de säger att det inte finns några demokratiska problem i Kina. Det är därför jag varit den som så hårt drivit debatten om Göteborgs utbyte med Shanghai. Den ende som överhuvudtaget lyft frågan i kommunfullmäktige rentav. Och det har många gånger känts ensamt, kan jag säga, att utmana hela det inre kotteriet och få spott och spe för det, kan jag också säga. Trots att jag ju bara velat föra en öppen konstruktiv debatt för att vi här i Göteborg i alla fall skall veta vad vi gör, hur vi gör det, på vems mandat det sker och var ansvaret ligger samt vilka kostnader det får rymmas inom. Inte ens det har gått att föra diskussion om. Det i sig skickar ju varningsklockor kan jag tycka.

Jag tycker rentav att det var framsynt att för 25 år sedan se Kinas vikt för en industritung handelsstad som Göteborg. Men det får för det inte bli en sluten herrklubb där vi legitimerar förtryckarna genom att som demokratiska företrädare spela på deras villkor bara för att idka krämeri. Volvo, SKF och alla andra kommer ändå att vara där. Vi som demokratiska företrädare för göteborgarna har därtill ansvar för att slå vakt om demokrati och mänskliga rättigheter. Det är ingen fråga för bara UD, som Göran Johansson (S) med emfas gång på gång slagit fast. Det om något är bara dumheter. Det är allas vårt ansvar som demokrater. Sedan är det självklart UD och regeringen samt riksdagen som slår fast utrikespolitiken, men inom ramen för den har vi ett stort mandat att stå för mänskliga rättigheter som Göteborgs företrädare gång på gångs slagit ifrån sig, att ens diskutera. På den punkten tror jag dock mer på Anneli Hulthéns (S) ärliga vilja att inte bilja blunda än hennes företrädare.

Min rädsla är att det inte är Kina som successivt skall tvingas öppna sig och bli mer demokratiskt, utan att det är Kina som får oss att börja backa istället. Exemplen finns från hur vi agerat i Göteborg och Kinas ökande politiska demonstrationspolitik genom att exempelvis kidnappa hela klimatkonferensen i Köpenhamn och skjuta den i sank mot framförallt EU men även USA är allvarligt oroande. Det är de som inte ser det som är naiva, inte jag - vilket jag ju så ofta fått mig till livs genom åren som varandes någon slags naiv idealist mot de krassa gubbarna i verkligheten. Och nog förstår jag att det krävs mer smartness än att hålla demokratiska brandtal vid tebjudningarna i Shanghai. Just därför måste vi hålla frågan levande här hemma för att veta hur vi skall agera där.

Det har ju varit märkligt tyst i alla sammanhang om detta allt mer intima utbyte med den största och ekonomiskt viktigaste staden i världens största diktatur. Jag är övertygad om att hade inte jag alltsedan den beramade första fullmäktigedebatten för nu tio år sedan agerat hade det fortsatt så. Det var den debatten där det från de ledande herrarna i fullmäktige uttalades att vi inte skall komma och försöka omvända kineserna som levt som de levt i 2000 år och massor av annat strunprat. Då fanns det inte ett ord om Shanghai i något offentligt kommunalt dokument någonstans. Successivt, och det har varit ett idogt arbete bara det, har Shanghai börjat omnämnas som först ett biståndsutbyte - bara det ett absurt försök att omskriva verkligheten - trots att redan då var systerstadsavtal på gång att skrivas under till att nu ha ett eget positionspapper och tydligare krav på återkopplingar till kommunstyrelsen. Det kunde ha varit mer, men är alltid något. Fast jag kan ju tycka att det då är märkligt att vi inte hört så mycket om satsningen på världsutställningen förrän GP skriver om det.

Det jag ändå är stolt över är att ha lyckats pressa fram att i det positionspappret omnämns demokratifrågan i alla fall. Däremot kunde hela diskussionen om de ekonomiska vinsterna med utbytet ha strukits. Det vet vi egentligen inget om och den utredning från Jönköping som refererats till i media och också var ett svar på min kritik om att vi efter två decennier inte utvärderat något av vad det givit när all annan kommunal verksamhet är under ständig granskning kan vi lägga i någon byrålåda. Den skulle kunna tjäna som modellexempel för ett beställningsverk möjligen.

Nu hoppas jag få stöd för min och Piotr Kiszkiels (FP) motion om att etablera en utbildning i mänskliga rättigheter som kan erbjudas alla som är involverade i internationellt utbyte för kommunens räkning. En utbildning som handlar om att var och en skall få verktyg för att på rätt sätt i rätt sammanhang kunna agera för ökad öppenhet och mänskliga rättigheter i länder vi har ett utbyte med där det inte är lika självklart som här hemma hos oss. Det handlar givetvis först och främst om Kina och Shanghai. Ibland handlar det bara om att lära sig se det som man kanske inte ser annars om ingen öppnat ens ögon och då också veta hur man agerar för att inte antingen klampa in i glasbutiken och rentav ställa till det för enskilda utsatta som är kvar när man själv rest hem eller tvingas blunda för uppenbara brott mot de mänskliga rättigheterna. Det handlar också om hur man kan ta upp känsliga frågor på ett bra sätt för att ändå kunna fortsätta en konstruktiv och bra dialog till gagn för båda parter. Det fanns en öppning om brett stöd för den på senaste kommunstyrelsen, så det hoppas jag än mer står fast efter dessa artiklar i GP.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att också fundera kring att det är bra med den öppenhet och snabbhet som internet och andra medier idag ger. Men ibland känns det som att det också gör det väl enkelt att tycka om allt och låta som om man också gör något, utöver att tycka. Under alla år som jag fört debatten om Shanghai har andra suttit knäpp tysta. Jag har haft stöd i Folkpartiet förstås och från en och annan annan, men tyst har det varit. Senast jag tog upp frågan var första gången Vänstern var med på min linje, men försökte sedan få det till att det var dubbelmoral att jag som liberal pratade för demokrati och mänskliga rättigheter i Kina. Tala om historielöshet. Politik handlar dock inte bara om att prata och hävda en linje när man får frågan eller andra väckt den åt en, utan också om att se till att väcka frågan och driva den för att nå resultat. Därtill också att argumentera och bilda opinion förstås. Men när det senare renderar allt mer utrymme i maktsammanställningarna framför att faktiskt också få det som sägs gjort för att i verkligheten förändra något är det också en demokratiskt tveksam maktbalansförskjutning. Det är min enkla mening. Den diskussionen återkommer jag till hade jag tänkt.

onsdag 13 januari 2010

Nya tag för tidiga tag - innan det är för sent!

Ett nytt år med nya insatser. Tiden går fort ibland och mitt i allt kan tid för reflektion, återhämtning och omdisponering behövas. Särskilt när vi går in i ett valår där det egna testamentet kan behöva samlas snarare än att jag för egen del står på några listor för omval. Det känns ärligt talat lite märkligt. En hel del har ju hunnits med genom åren och mycket har jag kunnat påverka, rentav väldigt mycket i göteborgspolitiken om jag får säga det själv, en del till skulle jag allt velat få på plats i majoritet. Där får dock andra ta vid. Därav att tidens skeenden fått passera revy utan mina tillägg. Men helt kan jag inte hålla tangentbordet i styr en tid till förstås.

Några inspel till hade jag därtill tänkt hinna med. På gårdagens GP Debatt är en av de frågor uppe som jag ju drivit och Helene Odenjung (FP) och jag ju försökt få igenom, men hittills utan framgång. Det handlar om att vända perspektiven i ungdomspolitiken för att fånga dem som annars hamnar snett i livet. Vi kommer inte att kunna nå alla. Men vi kan göra mer och bättre, det är jag övertygad om.

Det handlar om att tidigt sätta in insatser där de gör störst nytta, framförallt i skolan. Ingen elev får lov att falla ur utan att omedelbart fått den stöttning som krävs. Det får inte gå flera år och omfattande skolk utan att någon agerar. "Någon" är då förstås skolan, men inte ensam. Det är det jag menar med att allt barn- och ungdomsarbete måste ses genom skolans läsglasögon. Det viktigaste för samhället, givetvis också tillsammans med föräldrarna och andra runt de enskilda barnen, är att se till att varje barn och ungdom får sig de kunskaper och färdigheter han eller hon behöver för att klara sig i livet. Att kunna läsa, skriva och räkna är en sådan grund som är förutsättningen för allt annat och det är helt enastående att vi idag inte utbildar lågstadielärarer med enkom det uppdraget att kunna ge barnen det färdigheterna som en garanti i årskurs tre. Likaväl som det är förfärande enastående att det inte finns tillräckligt med utbildade speciallärare med de särskilda kompetenser som krävs för att ge unga med problem den pedagogiska vägledning de behöver för att få kunna överträffa sig själva. Och att social och polis och andra inte finns på plats i skolan för att se de gemensamma barnen istället för att bolla dem mellan sig om vems ansvar de som faller ur egentligen är.

Därtill måste vi ha redskap för att med ett batteri av olika tillgängliga insatser kunna nå de unga och verktyg för att värdera de insatserna och se hur de gör störst nytta i den enskildes liv. Det handlar såväl om förebyggande allmänna insatser som man kan se ger positiva effekter för att hålla unga i riskzonen undan från utanförskapets och brottets bana, men också konkreta insatser för den enskilde unge som redan hamnat på glid. Det kan inte de enskilda stadsdelsnämnderna orkestrera. Därför behövs ett kommungemensamt program för att ta ledningen och samla alla de erfarenheter som finns och kunna utvärdera och bygga en modell som är den investeringskalkyl vi efterfrågar i artikeln. Det vore en fjäder i hatten för Göteborg att ta ledningen i att få fram ett sådant verktyg som ett ramverk och stöd för allt ungdomsarbete riktat till dem som vi vet annars riskerar att ställa till det för sig själva och andra, ytterst hela göteborgssamhället. Det ser vi ju redan idag, tyvärr, samtidigt som det lokala arbetet spretar alldeles för mycket och saknar den långsiktighet som krävs om inte pengar bara skall rinna iväg i onödan och därmed kosta mer och mer, men utan att förhindra problemen där det gör mest nytta - och kostar minst.

Till det kommer att kommunledningen tydligare måste samla ihop och ha en politisk koppling till de kommunövergripande insatser som idag flyter runt för mycket, lever sina egna liv parallellt med varandra och utan någon klar vare sig avsändare eller mottagare. Trots det gör de många gånger ett väldigt bra jobb. Jag tänker på sådana projekt som Ung & Trygg, Tryggare & Mänskligare Göteborg, Tryggare & Vackrare Stad samt Kunskapscentret mot organiserad brottslighet. De har olka roller och uppdrag, men i många delar går de in i varandra för att just göra det som vi alla önskar: Skapa en trygg, vacker och mänskligare stad utan kriminella gäng eller annan kriminalitet som drar till sig unga i utanförskap. Det är därför vi i vår kommunbudget fråb Folkpartiets sida vill samla dem under en politisk styrgrupp under kommunstyrelsen för att få ökad tydlighet och mer tryck och legitimitet ut i organisationens och göteborgssamhällets alla delar.

Därtill, vilket vi också föreslagit, behöver det skapas särskild kompetens och kunskap kring subkulturer rent allmänt, som stöd för många gånger utsatta socialsekreterare som inte vet hur de skall hantera politisk och religiös fanatism, hederskulturer och rent allmänt ungdomsgäng som inte handlar om kriminella organisationer - eller ens vet vad de som tjönstemän har att göra med när de inte kan se sambanden från sin lokala horisont. Vi var inne på det redan i samband med kunskapscentret mot organiserad brottslighet och fortsatt följa upp det i våra förslag. Det är bara att konstatera att man från kunskapscentret själva idag stämt in i detta. Det är något man efterfrågar allt mer runtom i stadsdelarna, där vi har oroande exempel på alltifrån de bilbränder och stenkastningar kopplade till olika ungdomsgäng till religiös fanatism och/eller hedersulturer som gör att framförallt unga kvinnor inte kan röra sig fritt likaväl som rasistisa organisationer som reryterar på andra håll i staden. Det är förstås lite olika saker, men finns gemensamma nämnare, som en kommuncentral kompetens kring sådana subkulturer kan stödja det lokala arbete för att bättre förhindra sådana tendenser.

Allt detta är givetvis inte en fråga om integration och invandring i sig. Det är en fråga om framtidstro och om samhället är öppet för alla eller inte. Ytterst en fråga om fattigdom. Strulpellar med rika föräldrar klarar sig ofta ändå, antingen genom att de kan köpa sig fria eller har kontaktnät som kan hjälpa till oavsett det är på rätt eller fel sida lgen. Den som inte har de förutsättningarna har det svårt nog och i avsaknad av framtidstro eller positiva förebilder samtidigt som snabba pengar lockar eller bara i brist på annat låter sig lättare dras in i destruktiva beteenden som är svårare att bryta. Det är nog rätt obestridligt. Det är därför denna fråga om sociala investeringskalkyler har en nära koppling till en av mina andra käpphästar: Behovet av en samlad integrationstrategi under direkt ledning av kommunstyrelsen. Det är en ödesfråga för hela göteborgssamhället som kräver samlade långsiktiga uthålliga insatser för att öka rörligheten och delatigheten för alla göteborgare i hela Göteborg, som en stad, inte en delas stad.

Gårdagens GP-artikel skall därför också läsas tillsammans med den artikel jag hade inne i höstas på GP Debatt om avsaknaden av en sådan integrationsstrategi och att det finns direkta kopplingar till den sociala oro som faktiskt råder i dagens Göteborg, som inte enskilda stadsdelsnämnder eller bostadsbolag kan lösa åt oss. Bilbränderna är ju bara ett uttryck för det. Anna Johansson (S) med ansvar för dessa frågor må prata en del och vara runt i olika sammanhang och verka påverka mycket (fast jag i ärlighetens namn inte vet vad). Men som den största motståndaren mot mina och våra idéer från folkpartiets sida har hon ett stort ansvar för att det inte heller händer något. Frågan är lika osynlig i kommunstyrelsen som den varit sedan i alla fall jag kom in och förstås dessförinnan, utöver det vi försöker förändra bland annat med den motion jag skrev fram tillsammans med Helene Odenjung (FP) och Kjell Björkqvist (FP) när jag såg behovet av ett sådant samlat stragegiarbete från kommunlednings sida. Det krävs en tydlig politisk ledning i frågan, som idag inte finns överhuvudtaget. Vilket ju är synnerligen besynnerligt med tanke på frågans vikt och ökande sprängkraft. Kan i alla fall jag tycka.

torsdag 10 december 2009

Självklart Gothenburg - Tack för det svaret på min fullmäktigemotion!

Jaha, så har jag fått svar på min motion om att det självklart heter City of Gothenburg och inte City of Göteborg. Skönt det.

Synd bara att man glömde tala om att det finns en fullmäktigemotion i ämnet. Det hör till god ton kan jag tycka, även om det satts igång processer parallellt med att jag lade förslaget, för att sedan kunna besvara min motion med det. Det är ju samma tjänstemän som håller i detta. Det är okej för mig, bara sakfrågan landar där den skall, att det självklart är Gothenburg vi skall kalla oss. Men helt går det ju inte att förbise att det finns ett fullmäktigeförslag att i sammanhanget omnämna kan jag tycka. City of Gothenburg skall ju vara den öppna internationella staden och då är det ju synd om vi kör på i invanda slutna hjulspår.

Ännu lustigare är ju att GP som hade en omröstning med direkt anledning av min motion som låg ute hela sommaren och med rekordmånga deltagare, med en tydlig seger åt just Gothenburg inte följer upp det spåret alls i dagens artikel. Liksom GT som också hade en omröstning utifrån min motion med liknande utfall. Även om man förstås bara gått på det som står på stadens officiella hemsida. Det kanske kommer?!

Annars är ju bara att glädjas åt sakfrågan. Det tillåter jag mig att göra. Det är faktiskt få förslag som jag fått så mycket reaktioner på som just detta. Namnfrågor är viktiga. Det handlar om vår identitet och vilka signaler vi vill skicka till omvärlden, som den stolta internationella stad vi är och där Gothenburg funnits med från första stund. Nu är det lite ordning på torpet igen efter en tids ökenvandring med att försöka få utlänningar att säga Göteborg, som ju blir Goteborg med hårt G och inte Jôttebårrjj som det ju egentligen i så fall skall vara. Nu får både de och vi i såväl privata som officiella sammanhang säga Gothenburg, även om stadens enda riktiga namn förstås fortsatt är Göteborgs Stad och inget annat.