torsdag 10 december 2009

Självklart Gothenburg - Tack för det svaret på min fullmäktigemotion!

Jaha, så har jag fått svar på min motion om att det självklart heter City of Gothenburg och inte City of Göteborg. Skönt det.

Synd bara att man glömde tala om att det finns en fullmäktigemotion i ämnet. Det hör till god ton kan jag tycka, även om det satts igång processer parallellt med att jag lade förslaget, för att sedan kunna besvara min motion med det. Det är ju samma tjänstemän som håller i detta. Det är okej för mig, bara sakfrågan landar där den skall, att det självklart är Gothenburg vi skall kalla oss. Men helt går det ju inte att förbise att det finns ett fullmäktigeförslag att i sammanhanget omnämna kan jag tycka. City of Gothenburg skall ju vara den öppna internationella staden och då är det ju synd om vi kör på i invanda slutna hjulspår.

Ännu lustigare är ju att GP som hade en omröstning med direkt anledning av min motion som låg ute hela sommaren och med rekordmånga deltagare, med en tydlig seger åt just Gothenburg inte följer upp det spåret alls i dagens artikel. Liksom GT som också hade en omröstning utifrån min motion med liknande utfall. Även om man förstås bara gått på det som står på stadens officiella hemsida. Det kanske kommer?!

Annars är ju bara att glädjas åt sakfrågan. Det tillåter jag mig att göra. Det är faktiskt få förslag som jag fått så mycket reaktioner på som just detta. Namnfrågor är viktiga. Det handlar om vår identitet och vilka signaler vi vill skicka till omvärlden, som den stolta internationella stad vi är och där Gothenburg funnits med från första stund. Nu är det lite ordning på torpet igen efter en tids ökenvandring med att försöka få utlänningar att säga Göteborg, som ju blir Goteborg med hårt G och inte Jôttebårrjj som det ju egentligen i så fall skall vara. Nu får både de och vi i såväl privata som officiella sammanhang säga Gothenburg, även om stadens enda riktiga namn förstås fortsatt är Göteborgs Stad och inget annat.

tisdag 8 december 2009

Omsvängningens tid på den göteborska vänsterkanten!

Det känns som om proppen börjat gå ur så här på sluttampen. Jag är ju själv på väg mot nya utmaningar vad det lider. På något sätt känns det bra att i någon mening lämna lite ytterligare avtryck på det viset i för staden så viktiga frågor. Majoriteten vill inte gå till val på den inaktivitet, det nej, nej och åter nej, den handlingsförlamning i spåren av att de som har ansvaret ute i verksamheten inte har redskapen för att ta det ansvaret om inte den politiska ledningen tar tag i det, som jag vill påstå att jag sett till att sätta press på dem att hantera. De låsningar som Göran Johansson (S) stod för kanske också lättat allt mer. Jag kan ju inte påstå att vi var de såtaste vänner om man säger så.

Omsvängning 1:
Ja till samlat program för trygghetsboenden också i Göteborg!

På morgondagens kommunstyrelse kommer plötsligt ett förslag från (S), (MP) och (V) om att ta ett samlat grepp från kommunledningen för att få till stånd fler olika anpassade former av boenden för äldre, det som kallas trygghetsboenden i Göteborg. Det var det jag motionerade om 2006 och fick avslag på 2007 med att det sköter stadsdelsnämnderna och deras planeringsregioner och behövs inga centrala initiativ. Jag vet inte hur många gånger jag efter det påtalat att det enda stadsdelsnämnderna och planeringsregionerna kommer att göra är att fortsätta lägga ned äldreboendeplatser för att inte riskera stå med tomma kostasamma platser, det får hellre en överlastad hemtjänst som är lättare att använda som dragspel, bära och i övrigt inget mer. Det går inte att i stadsdelarna hitta på egna modeller för andra typer av boenden eller tro att de kommer att stå för några risker kring det. Verkligheten har visat att jag fått rätt. Det brukar bli så ;), tyvärr i det här fallet med tanke på de förlorade år som gått.

Bakgrunden till mitt inspel var att jag ju, först emot alla och sedan med alla, fick igenom att det skall bli lättare att få rätt till äldreboendeplats i Göteborg. Men då måste vi också få fram fler andra typer av boenden, eftersom de äldreboenden vi har blivit allt mer som minisjukhus för allt äldre och sjukare - dock fortsatt i allt för hög grad bemannade som boenden utan nödvändiga sjukvårdsresurser - och skall även andra behov än tungt medicinska, såsom ensamhet, oro och isolering, ge rätt till äldreboende måste vi få fram fler attraktiva alternativ för friskare och kryare äldre.

Det jag fått emot mig då är att alla faktiskt vill bo kvar hemma. Det är - och har varit - en sanning med modifikation. Uppemot hälften av de äldre som tillfrågats har svarat att de planerar, vill, tror sig behöva flytta från sitt nuvarande boende av åldersskäl inom överskådlig tid. Var femte rentav vill flytta från sitt nuvarande boende redan idag, för att de inte orkar gå i trapporna, sköta trädgården eller har svårt att komma ut och vill ha mer gemenskap och trygghet. Så sent som för bara någon månad sedan var det svaret från politiskt ansvariga inom socialdemokraterna, att man vill bo kvar hemma och det är därför det som gäller. Därför lade jag och Kjell Björkqvist (FP) i oktober en motion om att dels ta ett samlat grepp för att tillsammans med andra aktörer få fram en byggnation av trygghetsboenden i Göteborg och ta del av regeringens statsbidrag för sådan byggnation samt sätta press på alla byggare att vid ny- och ombyggnad se till att det skapas fullt ut tillgängliga boenden för äldre i det ordinära bostadsbeståndet.

Nu är det precis det som vänsterkartellen föreslår. De har vi förstås inget emot, fast de kunde ju frågat oss först när de ändå köper våra förslag redan innan de behandlats i kommunstyrelsen och fullmäktige. Allt det vi sagt tidigare och de fram tills nu sagt emot är plötsligt det som är självklart nödvändigt för att det skall hända något. Så kan det bli!

Omsvängning 2:
Ja till en samlad vision för den nya Älvstaden!

Häromsistens var det mitt initiativ som blev två folkpartimotioner med Kjell Björkqvist (FP) och Ann-Katrine Fogelgren (FP) om att ta ett samlat grepp om Älvstaden som vi valde att benämna det och därtill särskilt omkring framtidens nya epicentrum för hela göteborgsregionen, Bananpiren och Frihamnen i direkt anslutning till en ny Göta Älvbro och alla nya områden på var sida den.

Det landade ju först i ett samlat arbete på tjänstemannanivå kallat Centrala Älvstaden, även om svaret på vår motion var att det behövs inte mer än det som redan görs - det vill säga det som var innan Centrala Älvstaden dök upp eftersom det inte fanns när de svaren avgavs - i form av separata planer för varje område samt översiktplanen. Det vi ville var ju att starta ett samlat programarbete över alla förvaltnings- och bolagsgränser för helheten runt älven mellan den statiska satellitbilden översiktsplan och gräv-där-du-står-grodperspektivet i form av detaljplan. En slags svepande rörlig helikoptebild som verkligen såg till att det denna gång blev som vi vill, helst under ledning av en stadsarktitekt med beteendevetnskaplig kompetens, inte de allt mer missade chanser som Eriksberg blivit.

Särskilt med sikte på de områden som kommit att kallas Centrala Älvstaden där det finns möjligheter till något som verkligen slår an, mitt i älven med utsikt över hela Göteborg och som en pendang till Läppstiftet. En stadsbild som sammantaget kan ge något häftigt - vi förde ju en diskussion om en silhuett av ett skepp med möjligheter att projicera bilder på "seglen" - tillika en ekologisk stadsdel på höjden med en Bananpark på spetsen, till vilken en ny Göta Älvbro angör, snarare än bara ett högt hus och bara en ny bro som skall ersätta en gammal. Det senare tycks tyvärr bli fallet hursom.

Däremot kom plötsligt till förra kommunstyrelsen efter partiöverläggningar en skrivelse som innebar att det skall skapas en grupp direkt under kommunstyrelsen för att ta ett samlat grepp och ta fram en vision kring Centrala Älvstaden. Precis det vi föreslog, fast vi därtill också ser behovet av att se till hela älvrummet, men för ett år sedan inte behövdes och vi var helt ensamma om att vilja, men nu var så självklart nödvändigt att alla var med på det. Så kan det gå!

Omsvängning 3:
Kanske ja till samlad strategi för integration också...?!

Det är väl lika bra att ta ut segern i förskott för det jag redan sagt mig vara övertygad om kommer. Det var ju 2006 som vänsterkartellen röstade ned min, Helene Odenjungs (FP) och Kjell Björkqvists (FP) motion om en samlad integrationststrategi under direkt ledning av kommunstyrelsen. Argumentet emot då var detsamma som för det mesta annat, att det skall lösas lokalt.

Jag är lika förundrar ännu idag över att den kanske största ödesfrågan för hela göteborgssamhället, segregationen med sina ökande utanförskapsfickor, överhuvudtaget inte diskuteras i kommunledningen som politisk ledning för hela kommunen. Det räcker inte med allmänna skrivningar i en budgettext och därutöver att tro att enskilda stadsdelsnämnder och bostadsbolag skall lösa detta. Det är en fråga som kräver kraftsamling, samordning och tryck ut i hela organisationen överallt i alla dess delar med tydliga strategier för hur ökad integration skall uppnås. Än mer motsägelsefullt är det att den som varit mest emot centrala samordning och tagit debatten emot mig i dessa frågor, Anna Johansson (S), är den som nu sitter som ansvarig för detta i kommunstyrelsen.

Det som blev av vår motion var ett styrkort för integration, som nu till slut tycks vara på gång (jag har ju interpellerat om vart det tog vägen en gång redan) och året efter kom förslaget från vänsterkartellen om det som kallas S2020, social utveckling till 2020, som dock parkerades i social resursnämnd istället för kommunledningen och därför har svårt att nå ut till övriga nämnder och styrelser i försöken att få in integrationsperspektivet i all samhällsplanering. Det uppdraget var för övrigt en blåkopia av sammanfattningen på vår motion. Så i någon mening, med som det tycks vara den ungefärliga ledtiden, ett års fördröjning gick majoriteten på det vi föreslog i och för sig. Dock inte fullt ut. Utvecklingen har ju inte därefter heller gått i en bättre riktning i Göteborg utöver de förändringar som regeringen gjorde som fick in fler i arbete innan finanskrisen slog till. Nu är det ännu värre.

Nu kommer därför också fler och fler signaler om hur verksamheterna efterfrågar att kommunledningen kliver in på arenan. Det är ju minst sagt hög tid. Bara det faktum att de oroligheter som varit runtom i kommunen skapar sura politiska kommentarer när jag lyft behovet av att lyfta in dem och följa upp dem i kommunstyrelsen, säger ju något. På kommunstyrelsens beredningsmöte i förra veckan kunde stadskansliet åter redovisa att det saknas en tydlig målbild, styrning och samordning avseende det som egentligen är uppdraget för S2020 och därmed omkring hela segregations- och integrationsproblematiken. Det nickades då från många håll i den politiska församlingen kunde jag notera.

Nu väntar jag bara på att de styrande partierna kommer med kompletterande kommunstyrelseinspel som föreslår det vi redan en gång fått avslag på. Det vore, som sagt, på tiden, övertiden rentav. Eller så får vi framgent påminna dem om vad som framkommer på denna punkt avseende nämndernas syn på arbetet mot segregationen i den uppföljningsrapport som därtill kommer upp på morgondagens kommunstyrelse. Så skulle det också kunna bli!

måndag 30 november 2009

Ja till en EU-president, som president och inte President (- ännu:)!

Det är spännande att följa diskussionen efter att EU beslutat om "Grevinnan och betjänten" som utrikesminister och president för EU. Baronessan Lady Ashton som av alla anses okänd, men av dem som känner henne anses vara en "doer", som hög representant för utrikesfrågorna respektive van Rompuy, känd för att ha hållit ihop en belgisk regering, som president för EU.

Det gick överraskande lätt och smidigt att under det svenska ordförandeskapet lösa denna knäckfråga med att besätta dessa nya poster när nu Lissabonfördraget kommit i hamn. Det kunde ha slutat i haveri och nationella intressen manifesterade i personkrig. Det gjorde sig inte själv därmed. Att kalla den svenska genomgripande sondering och beredning som föregick det sedan eniga beslutet för att vara odemokratiskt, som någon uttryckt det, är dock att ta i. Att demokratiskt valda regeringar förhandlar fram gemensamma ståndpunkter eller utser sina gemensamma representanter är ju inte det minsta odemokratiskt. Däremot kan vi alla säkert önska den ökade öppenhet som förutsätter mer federala inslag.

Det är intressant hur allt fler nu ger sin federalistiska uppfattning allt tydligare tillkänna. Ibland från de mest oväntade håll. Nu senast var det Britt-Marie Mattsson som i GP ägnade en hel artikel åt att vilja ha ett Europas Förenta Stater utifrån amerikansk förebild när det kommer till valet av president. Det är naturligtvis en övertolkning från min sida, men inte i slutsatsen. Poängen som Britt-Marie Mattsson visar på är den paradox vi har i dagens EU. För att öka demokratin på EU-nivån måste vi gå mot mer federalism, samtidigt som Europa fortfarande är en kontinent som består av sina nationer och de utgör ännu den demokratiska basen. Det är därför det finns så många, särskilt i Sverige, som är emot mer federalism för att på nationell nivå behålla den demokratiska schimären av att vi kan bestämma över allt själva samtidigt som man beklagar slutenheten och det "odemokratiska" i EU-systemet. Så länge EU i grunden är ett samarbete mellan länder så kommer den obalansen kvarstå.

Ju mer renodlat samarbete utan federalism, desto mer slutenhet, kohandel och hävdande av nationella intressen bakom lyckta dörrar är det. Det som är samarbete mellan länder är ju också ren och skär utrikespolitik och hamnar då under UD med sina protokoll och utrikessekretess och värnandet av de nationella intressena. De som inte vill ha EU, utan bara frivilligt samarbete mellan länder, bortser ofta från denna realitet (förutom den krassa verkligheten såsom att den som vill strunta i ett gemensamt åtagande inom exempelvis miljöområdet kommer att göra det om det inte finns ett EU som håller efter det, för att inte tala om alla oändliga segdragna bilateral överläggningar som skulle få EU-byråkratin att verka närmast anorektisk i sin effektivitet).

Eftersom EU ännu är ett i grunden ländersamarbete och inte en överstatlig konstruktion - den överstatlighet som finns är ju med ländernas "goda minne" skulle man kunna säga - så har den sina brister i öppenhet och insyn. Även om svenska företrädare arbetat fram den offentlighetsprincip som gäller för EU-institutionerna och som i mycket påminner mycket om den svenska. Därtill är EU på en del punkter mer öppet än exempelvis den svenska riksdagen vars utskott och regeringssammanträden ju är helt slutna. Med Lissabonfördraget blir det ytterligare mera öppet även för ministerrådsmötena. På gott och ont. Risken är att det stärker nationell pamflettpolitik - väljarbasen är ju fortfarande den nationella - framför gemensam kompromissvilja och sakpolitiska lösningar ur ett europeiskt perspektiv och det medborgarna vill ha EU till ur ett alleuropeiskt perspektiv.

Paradoxen, som ändå är en bra avvägning, just för att EU ännu är sina länder, är därtill att de nationella parlamenten också får mer inflytande i det nya fördraget. För att med 27 länder kunna fatta beslut och kunna ta in fler länder har det varit nödvändigt med mer majoritetsbeslut, en tydlig överstatlig federal riktning, samtidigt som den nationella nivån får en tydligare nödbromsfunktion, för att bibehålla balansen i att EU:s demokratiska grund utgår från de enskilda länderna, inte EU-institutionerna.

Det är därför att - idag - gå vilse att se den nya EU-presidenten som motsvarande en Obama i USA. USA och EU bygger på samma maktdelningsprinciper, som ju på en rad punkter skiljer sig mot den svenska modellen som ger majoritetsregeringar ett närmast enväldigt herravälde. Men där USA är en federal fullt ut överstatlig nation med ett antal delstater är EU sina enskilda länder som skapat en samverkan på överstatlig nivå för att lösa sina gemensamma frågor och binda in varandra från sin egen historia av ständiga ekonomiska, politiska och militära katastrofer. Det gör att vem som bestämmer i Storbrittanien, Frankrike och Tyskland har större betydelse än vem som bestämmer inom EU-systemet när det kommer till sista raden. Utan EU hade de och några ytterligare länder bestämt och delat på hela kaka, med EU får de inordna sig och samsas med alla oss andra som också kan vara med och baka på den kakan. Bildligt talat.

En EU-president kan därför aldrig, under överskådlig tid, bli något annat än just en president för EU enligt ordets engelska mening, inte president i EU enligt amerikansk mening. Det vill säga att rollen är att vara ordförande vid EU:s toppmöten och sköta det löpande arbetet för att förbereda och hålla ihop dessa avgörande beslutsmöten, inte att ta kommandot och staka ut de egna vägarna med ett direkt folkligt mandat. Det folkliga mandatet har ministrarna via sina regeringar respektive det direktvalda Europaparlamentet med sina utökade befogenheter. En direktvald president som skulle kunna gå på tvärs mot de nationella regeringarna med sina regeringschefer hade aldrig varit möjligt, annat än i säljande mediaspekulationer och förstås en och annan sann federalists önskedröm. Den drömmen förutsätter precis det som Britt-Marie Mattson påpekar, mer av den amerikanska formen av demokrati. Kanske kommer den dagen, kanske inte. Det viktiga är att vi hittar vår form i Europa och där har hör den federala idén definitivt hemma.

Liknelsen när det gäller utrikesministerposten när det kommer till öppna beslutsprocesser haltar däremot. Inte har väl väljarna något inflytande över vare sig vem som blir svensk eller amerikansk eller för den delen nu europeisk utrikesminister?! Det hade ju varit direkt märkligt om det inte var regeringarna som tillsatte denna, särskilt en gemensam europeisk som har till uppdrag att samordna och skapa en gemensam utrikespolitisk hållning för alla EU-länder snarare än att etablera en egen agenda. Låt oss slippa den tragiska farsen vi såg på 90-talet när varje land körde sitt historiska race och om inte bidrog till så i alla fall inte motverkade katastrofen i det forna Jugoslavien. Ännu en gång fick USA komma till blodig undsättning för att sätta stopp för fortsatta massakrer och förödande spridningseffekter, mitt på vår egen kontinent. En bättre samordnad utrikespolitik kan förhoppningsvis förtydliga EU:s hållning gentemot omvärlden och stärka EU:s internationella roll i en tid när Kina är på väg om oss i inte bara ekonomisk utan också politisk påverkan i världen. Jag föredrar nog EU framför Kina som politisk förebild måste jag säga. EU bygger på demokratiska grunder och en tydlig demokratiskt ordnad maktbalans för att hantera olika ibland motstridiga intressen och viljor och en värdegemenskap i de mänskliga rättigheterna som nu också är en del av det gemensamma fördraget.

Det var synd att den nya konstitution som sedan blev ett Lissabonfördrag inte kom på plats innan den sista krigsgenerationen försvann från arenan och Europa åter ser hur småpåvarna, nationalismen och egenintressena börjar spira och riskerar bryta sönder det som EU varit en garant för; fred, demokrati och fri rörlighet för människor och handel. Förhoppningsvis är Lissabonfördraget ändå nu starkt nog för att stå emot en sådan åternationalisering eller - lika illa - nationalism, intolerans och oresonlighet in i själva EU-samarbetsforumen. Utvecklingen inom Europaparlamentet med allt fler nationalister kan inge en del oro på den punkten. Å andra sidan hade deras inflytande på den europeiska arenan sannolikt varit ännu större om de fått härja fritt i sina nationella parlament och därmed direkt eller indirekt påverkan på alla mellanstatliga åtaganden om inte EU funnits där med sina färdiga förhandlingsbord och beslutsforum för regeringarna att sitta ned vid. Europaparlamentet är ju därtill det europeiska samarbetets verkliga öppenhetsforum och ju mer som det kan vara med i beslutsprocessen, ju öppnare blir EU. Och federalt.

Fortfarande kommer ordförandeskapet rotera mellan medlemsländerna även om den som sitter mötesordförande och därmed har ansvaret för att sy ihop de kompromisser som är av nöden när 27 och kanske snart fler länder skall samarbeta får en större kontinuitet genom den valda EU-ordföranden (som det borde kallas snarare än president). Så länge vi inte har en gemensam politisk arena i EU och där är ju Sveriges EU-bevakning nog sämst i klassen, så kan vi ju inte heller förväntas ha en relevant folklig debatt om vem som skall ta vilka poster inom EU utöver de vi väljer indirekt via riksdagsvalen. Jag undrar hur mycket GP lägger på att bevaka EU jämfört med USA för att ta ett extremt exempel?! Kan Ashton och Rompuy förbereda, samordna och finnas med när EU möter världen så är det gott nog. Bara det inte blir som i TV-nyårsklassikern "Grevinnan och betjänten" förstås. Den risken finns ju också.

tisdag 24 november 2009

Så var det självklara - trygghetsboenden för äldre - självklart, eller?!

Nu – äntligen! – har S, MP och V vaknat och föreslår – nästan i alla fall – det vi tjatat så om, föreslagit så många gånger från det att jag kom in i dessa frågor när jag kom in i kommunstyrelsen, att ta fram en strategi för fler anpassade boenden för äldre, det som genom Barbro Westerholms (FP) utredning kommit att kallas trygghetsboenden. Boenden för den som är ensam, isolerad och otrygg i sitt nuvarande boende. Alla vill faktiskt inte bo kvar hemma, men de vill inte heller flytta till dagens allt mer sjukhemslika äldreboenden för mycket sjuka allt äldre.

Det är bara att tillstå att socialdemokrater är fantastiska. De säger nej, nej och nej. Sedan kovänder det och ser ut som om inget hänt. Tvärtom har de kommit på en ny jättebra idé som ingen tänkt på tidigare – och nu skall det hända saker med en tydliga klar genomtänkt strategi. Detta när verkligheten är att vi i åratal försökt få majoritet för just detta, satt press på dem att agera, pekat ut vad som behöver göras i form av såväl samlad strategi under tydlig ledning, som vilka åtgärder de behöver arbeta med. Å ena sidan är det bara att tacka och ta emot – med vetskap om vem som egentligen pressat fram det tills det inte gått att backa för det längre – och å andra sidan beklaga de förlorade år som hade inneburit att det som blivit allt med akut redan hade varit gjort, redan hade varit förverkligat, redan givit enskilda göteborgare en bättre vardag.

Jag väljer att se det som en framgång för det jag tagit så många initiativ för. Det är gott nog. Ett förhandsbesked på den motion jag och Kjell Björkqvist (FP) lade så sent som i oktober. Det känns som om man ännu en gång läst ur facit för att sedan inte låtsas om det. Det har vi ju sett förr, inklusive att samla arbetet med Centrala Älvstaden under kommunstyrelsen som också kommer upp på onsdagens kommunstyrelse (där har de dock insett behovet av att sy in även oss för att sedan försöka ta åt sig äran av det som de bara för ett par månader var helt onödigt, redan gjort det som behöver göras, att slå in öppna dörrar samt inte behövs hursomhelst). Må så vara. Det viktiga nu är att det blir bra och sker med lite tempo. Tiden rinner ju ifrån oss medan göteborgarna inte blir yngre.

Det finns så mycket mänskliga, samhälleliga och ekonomiska vinster i att tillsammans med andra aktörer, byggare, omsorgsgivare och vårdgivare, ordna med ett batteri av olika typer av anpassade boenden för äldre kopplat till olika former av service och omsorg. Nu gäller det att det inte åter blir en ny papperstiger, utan ett rytande lejon som sätter fart på alla som måste agera för att det skall hända något.

Det är nästan fräckt när socialdemokraterna med ansvar i dessa frågor, Marina Johansson, Ove Nilsson och Mats Arnsmar, på dagens konferens om framtidens äldreboende lanserar sitt senkomna inspel som en sak för majoriteten enkom – givetvis lanserat just för att kunna möta eventuell kritik vid dagens konferens eftersom jag och vi Folkpartiet åter ökat trycket i frågan med de statliga stimulansmedel som dessutom kommer för trygghetsboenden – och far med osanningar. Jag kan rada upp exempel på bostadsprojekt som överhuvudtaget inte lyfter in äldreboendefrågan, fast man nu rätt upp säger att det jobbas med det sedan länge och i varje nybyggnation finns det med. Jag kan inte ens ge exempel på några områden där det jobbas med frågan i realiteten. Tvärtom avslås sådana tankar helt i planeringsprocessen och det kan jag däremot ge flera exempel på, bland annat i Biskopsgården!

Tänk att det skall behöva ta så lång tid och så många försök för att ens påbörja något så självklart, att skapa en samlad strategi och att kommunledningen måste vara den som driver detta, inte enskilda stadsdelsnämnder som varit det hittillsvarande mantrat. Det är ju därför det inte hänt något. Därtill måste det som finns med i vår motion om krafttag för att sätta press på byggare vid ny- och ombyggnation att fokusera på tillgänglighetsfrågorna i allt och för alla med tydligt ansvar för det hos fastighetsnämnden. Till det kommer olika former av trygghetsboenden med gemensamhetsutrymmen, sociala aktiviteter, lättillgänglig vård och service med nära till samhällsservice och butiker med mera, som måste kompletteringsbyggas runtom i hela staden. Det är det vi varit ute efter.

fredag 20 november 2009

Nu är det pensionärernas tur att få del av skattesänkningarna!

Folkpartiets landsmöte pågår. Några funderingar uppstår.

Arbetsgivaravgifter och sociala avgifter är egna förmåner
- skatt är för det gemensamma!

Efter en lång diskussion om sänkta arbetsgivaravgifter eller inte landade det i att inte sänka. Det är rätt och riktigt tycker jag. Det är en egentligen märklig diskussion. Arbetsgivaravgifterna och de sociala avgifterna är ju avgifter som går till olika förmånssystem för den enskilde, såsom sjukförsäkring, pension med mera. Den kopplingen borde göras ännu tydligare. De avgifter som betalas in skall också tydligt kopplas till de förmåner som de avgifterna är till för, förmåner som i huvudsak borde vara självfinansierande liksom vilket försäkringssystem som helst. I det fall man sänker de sociala avgifterna, så är det för att antingen betalar man för mycket i avgifter mot de förmåner de renderar, eller för att lyfta ut det ur det statliga socialförsäkringssystemet och istället föra över det till privata försäkringar.

Det var därför jag och Krisina Bergman-Alme en gång i fullmäktige drev igenom att det på lönebeskeden för alla kommunalt anställda i Göteborg skall redovisas vilka arbetsgivaravgifter som arbetsgivaren betalar. Det är inte många som vet det och det märkliga är ju just det, att det som är kopplad till förmåner för den enskilde genom alla år dolts, medan det som går till det allmänna i form av skatter däremot redovisas med självklarhet.

I vår motion ville vi också att även de fackligt framförhandlade avgifterna skulle framgå. Det är ju också förmåner direkt kopplade till den enskilde som betalas av arbetsgivaren inom ramen för det totala löneutrymmet. Tyvärr har den delen försvunnit i det nya lönesystemets lönebesked. Eller så har facket bakvägen fått igenom sina bakvända argument för att INTE redovisa detta för den enskilde. De ansåg nämligen att det inte vore bra om den enskilde fick veta hur mycket arbetsgivaren egentligen betalar för deras arbete. Det skulle vara för svårt för den enskilde att förstå och urholka legitimiteten för skatter och avgifter som tas ut, ansåg de när vår motion remissbehandlades. En fantastisk medarbetarsyn från dem som skall företräda dessa sina medarbetarna och för vilka man förhandlat fram alla dessa avgifter och därmed förmåner.

Det kan nog finnas anledning att göra vissa riktade - för att ha en verkan omfattande - sänkningar i de sociala avgifterna för exempelvis grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. För att i övrigt underlätta för företagande och göra det billigare att anställa är det andra system, inte minst de statliga skatterna på arbete, som skall sänkas. De sänkningarna behöver fortgå för att skapa ett konkurrenskraftigt Sverige där det lönar sig att arbeta och studera. Och där det lönar sig att anställa.

Nu är det pensionärernas tur att få del av skattesänkningar också
- tack för stödet för det uttalandet utskottet!

Men vi får inte heller glömma pensionärerna. Det finns en rimlighet i de skattesänkningar som gjorts för löntagarna genom jobbskatteavdragen. Det är genom att det lönar sig att arbeta och att anställa som vi också säkrar pensionerna. Men nu är det också pensionärernas tur att få del av mer av de inkomstskattesänkningar som framledes kan göras, utöver de ökade grundavdrag som vi sett till att få igenom hittills i Alliansregeringen. Därför är jag glad över att ha fått med mig hela det utskott jag satt i på ett uttalande om att det nu är pensionärernas tur att få del av kommande inkomstskattesänkningar. Det finns en rimlighet i det när vi gjort de jobbskatteavdrag som gör att inte minst lågbetalda offentliganställda kvinnor fått så mycket mer i fickan att röra sig med efter skatt.

Nu hoppas jag att hela landsmötet stödjer mitt inspel. Med det i ryggen kan vi möta såväl äldre som yngre väljare med högburet huvud och desarmerar vänstertrojkan som ju antingen som socialdemokraterna svävar på målet om de vill sänka skatten för pensionärer eller höja för låglönegrupperna och i så fall hur mycket - egentligen - eller, som Vänstern, helt klart bara vill höja skatten för alla, inte sänka för pensionärerna. Det räcker inte att försöka få en skattesänkning på lågavlönade till att låta som en straffskatt på pensionärer om alternativet är mer skatt för alla.

tisdag 17 november 2009

Låt oss alla bära med en skärv av Kristallnattens mörka minne!

I tider när media oftast fokuserar på politik som spelteori snarare än menat allvar och fyra års akademisk journalistutbildning landar i att gräva kvitton snarare än att förklara komplicerade samhällsavvägningar, när intoleransens anhang växer sig allt starkare och passerar riksdagsspärrar i land efter land, nu senast opinionsmätningarna här i Sverige, är det viktigt att komma ihåg varför man ägnar sig åt politik.

Att aldrig som förtroendevald dessutom glömma vem man är till för; att förvalta enskilda medborgares förtroende i formandet av ett samhälle där varje människas rättigheter och förmågor tas tillvara. Man kan då inte vara lite halvdemokrat. Antingen är man för mänskliga rättigheter och alla människors rätt, överallt, eller så är man det inte. Så enkelt är det egentligen, i grunden. Sedan är förstås världen många gånger så mycket mer komplicerad än så.

Och att i det sammanhanget också förstå, för oss som råkar bo här på vår kontinent, varför Europatanken är så central, varför byråkrater och politiker åker kors och tvärs för att tvingas sitta ned vid de gemensamma beslutsborden, på en kontinent vars historia annars är att det är soldater, generaler och krigsherrar som gjort det. En dag kanske vi är mogna nog att rentav slippa flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg. Där är vi uppenbart inte riktigt än, samtidigt som tvärtom den rena skära inskränkta nationalismen åter visar sig allt mer oförblommat.

För att minnas detta måste vi minnas också det vi inte vill minnas. Det är därför förra måndagens minnesstund med anledning av Kristallnatten för nu 71 år sedan är så viktig. Jag är glad att jag fick chansen, ännu en gång, att prata om det i Synagogan. Men det borde vi alla prata om lite till mans, inte bara som en del av en skränig demonstration mot rasism, som Vänstern lätt vill göra det till, utan som just ett demokratiskt vaccinerande levande samtal. Det är ingen slump att jag varit den som av och till i min tur skränat mot Göteborgs intima utbyte med diktaturens Shanghai för att ta ett exempel på att politik handlar om grundläggande värderingar som vi aldrig får glömma. Det har jag burit med mig hela veckan faktiskt när jag av olika skäl haft anledning att reflektera över detta. Det är skönt att kunna göra det med ett liberalt sinne. Det måste jag erkänna.

Läs för övrigt gärna mitt anförande med anledning av Kristallnatten på denna länk. Se för övrigt min och Piotr Kiszkiels motion om utbildning i mänskliga rättigheter som kommer upp på morgondagens kommunstyrelse.

måndag 16 november 2009

Nya äldrenyheter, eller snarare allt äldre nyheter!

GP konstaterar på ledarplats återigen äldreomsorgens tillkortakommanden här i Göteborg. Slutsatsen är att Göteborgs äldreomsorg är på väg åt fel håll - så långt håller jag med och har själv ju precis frågat i fullmäktige om de alarmerande medicineringsiffrorna för Göteborg - och att återigen lär göteborgspolitikernas svar bli att skylla ifrån sig, kommunledningen på stadsdelsnämnderna och stadsdelsnämnderna på kommunledningen - det håller jag inte helt och fullt med om.

Det senare må vara sant för den sittande majoritetens sätt att styra kommunen och det är också det som till stor del förklarar de brister vi ser på många håll inom Göteborgs service till medborgarna. Vi halkar på område efter område efter och det blir allt mer olika ens mellan göteborgarna vilkens service man får beroende på var man råkar bo, vilken stadsdelsnämnd som bestämmer.

Färre stadsdelsnämnder kan delvis råda bot på det, men det är bara den ena sidan av myntet. Den andra, som är det jag tjatat om allt sedan jag hade en interpellationsdebatt med Göran Johansson (S) för något decennium sedan(!) om det absurda i att vi inte ens hade en gemensam kontoplan i kommunen och därmed var det omöjligt att jämföra och följa upp stadsdelsnämnderna som bokade sina kostnader lite som de ville och därmed blev det ytterst omöjligt att att leda kommunen, det som ju faktiskt är kommunledningens ansvar och roll. Där hjälper inte hur många kostsamma, svåradministrerade och outtolkade enkäter till brukare, medborgare eller medarbetare som helst, som vi idag lägger jag vet inte hur mycket pengar på i Göteborg.

Det är den sidan av myntet som borde diskuteras lika mycket: Hur kommunledningen kommer in på banan igen och kan följa upp, samordna samt styra utvecklingen, inte minst den samlade kompetens- och chefsutvecklingen, och just helt enkelt ta sitt ansvar som kommunledning. Det hela-staden-perspektivet kan inte de enskilda stadsdelsnämnderna, eller några andra nämnder för den delen, ta och det är det som gör att det som varit en successiv färd utför inte heller tas tag i förrän det gått för långt. Om ens då. På den punkten har GP helt rätt: Den politiska majoriteten ägnar sig åt att kasta ansvaret på varandra istället för att ta det - och se till att styra rätt, när det blivit uppenbart fel!

För egen del kan jag ju bara peka på den rad av initiativ, förslag och frågor vi från vår sida tagit, för att försöka ta det ansvar som ligger på oss, när vi nu under de år jag arbetat med dessa frågor sedan jag kom in i kommunstyrelsen 2005, just sett hur fel det varit på väg att bli och är. Alltifrån när jag var den som - det nästan första jag gjorde - såg till att förändra riktlinjerna så att det skulle bli lättare att få rätt till ett äldreboende, inte ännu svårare som var på gång att beslutas, till de senaste inspelen (se några nedan). Något som ju går så ut över de enskilda äldre som drabbas av en ovärdig omsorg och som i många fall inte kan göra sin stämma hörd, som är beroende av dem man förväntas klaga hos.

Det är därför vi behöver en äldreombudsman som kan gå in och granska äldreomsorgen, även på anonyma anmälningar, följa upp och se till att agera för kvalitetsutveckling i syfte att alla äldre skall erbjudas en värdig och trygg vård och omsorg.

Därför behövs omsorgsgarantier som åtminstone sätter en minsta acceptabel nivå på den enskildes rätt till utevistelser, mathållning, att få duscha med mera, med mera inom allt det som är viktigt i vardagslivet.

Därför behövs en verksamhetsnära kvalitetsgranskning och uppföljning inom inte minst hemtjänsten som vi idag vet alldeles för lite om hur det fungerar för den enskilde i hemmets mörka vrår, dit vanvården tyvärr många gånger flyttat.

Därför behövs anpassade boenden av olika slag, från trygghetsboenden för social samvaro till värdiga vårdboenden i livets slut eller väl fungerande demensboenden, och ett aktivt arbete med att få fram sådana boenden och inte minst stopp för dagens nedläggningar av boendeplatser.

Därför behöver hemsjukvården med sin äldremedicinska kunskap få ett större tydligare mandat och ansvar för alla äldres vårdinsatser i hemmet, på boenden och som en länk till akutvården för att vården skall komma till den äldre i första hand, inte som allt för ofta idag tvärtom - till och med när det är uppenbart mer skadligt för den äldre.

Därför behövs valfrihet i att såväl välja innehåll som vem som utför servicen, för att ge den enskilde makten att själv få bestämma och välja bort det man är missnöjd med eller ännu heller till det man själv vill utifrån sina egan premisser, att få välja det boende man vill var man vill eller den hemtjänst på det sätt man vill från den man vill skall komma över tröskeln, och också ge utrymme för andra initiativ som kan höja livskvaliteten för den enskilde.

Därför behövs en politisk styrgrupp direkt under kommunstyrelsen för att följa upp och styra upp samt ta tag i alla de frågor enligt punkterna ovan som enskilda stadsdelsnämnder inte kan hantera, utan behöver samordning och styrning för att lösas.

Jag tycker min debatt med ansvarig för dessa frågor i kommunstyrelsen, Marina Johansson (S), säger en hel del (går att lyssna på under punkt 6 på fullmäktiget 2009-10-08) om att vi inte tar tag i de brister som finns mitt framför ögonen. Jag tror inte det är av oginhet, utan av oförmåga att bryta sig ur de egna förlamande organisatoriska strukturer som Göteborgs Stad ordnats i. Tyvärr är jag rädd för att den pågående utredningen om stadsdelsnämnderna bara tar tag i den ena sidan av problemet, inte den andra och egentligen viktigare sidan oavsett det exakta antalet stadsdelsnämnder: Det kommunala ledarskapet på central samlad nivå. Det går ytterst ut över enskilda göteborgares möjligheter till en bra vård och omsorg. Det är jag övertygad om, oavsett att jobbet självklart görs lokalt.

onsdag 11 november 2009

Älven tur och retur - igen!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, denna gång med anledning av dagens GP-artikel om Norra Älvstranden i deras serie om staden vid älven. På Norra Älvstranden håller vi på att bygga ett nytt Biskopsgården, fast fasen så mycket dyrare och tråkigare med tanke på att älven ger så mycket gratis för stadsmiljön. Husen på kajkanten utmed Eriskbergspirerna fungerar väl rätt okej rent arkitektoniskt kan jag tycka. Men sedan. Frågan är om inte de uppiffade höghusen i Biskopsgården är mer spännande än det som nu reses på bästa paradplats, som det första den som anländer från havet eller för den delen inflygningen till Säve möter, i form av de höghus som nu reser sig invid bockkranen väster om dockan. Någon borde kölhalas. Miljonprogrammens hus hade därtill ofta väldigt bra planlösningar vilket det i ärlighetens namn är si och så med idag.

Det är för att rädda det som räddas går och för att ta ett mer samlat grepp om helheten för att få igång en planeringsprocess som tar tag i de mervärden som Älvstaden utgör som ett nytt levande, sprudlande och livskraftigt regioncentrum vi från vår sida i Folkpartiet, inte minst på mitt initiativ, försökt få till stånd en debatt, diskussion och förändrat planarbete. Det får inte bara handla om att Älvstranden AB skall få till sin exploatering och så får övriga värden och aktörer anpassa sig när byggarna redan fått sin lott och bestämt sin del. Så att det inte bara blir som det blir, det vill säga som det blivit så här långt efter de första årens ändå rätt höga ambitioner som sedan kommit om inte helt så till en stor del på skam.

Det är även därför det behövs en stadsarkitekt med beteendevetenskaplig kompetens för att hålla ihop och lyfta fram och problematisera hur vi bygger vår stad - egentligen. Skall vi få en levande stad med den mångfald som eftersträvas så håller vi nu på att bygga bort de möjligheterna allt mer. Vi håller på att fylla igen tomma hål, snarare än att bygga staden med stort "S".

Men för den skull är Norra Älvstranden på många sätt bra områden att bo i och jag tror de flesta trivs väldigt bra. Fast det skulle ha kunnat vara ännu mera bättre. Återigen betyder älven i sig så fantastiskt mycket, oavsett hur husen bakom kajkanten packas och staplas med den på sina håll belgiska 80-talsarkitektur som tydligen är inne av någon outgrundlig anledning.

Jag instämmer inte heller i GP-bilden av att det inte flyttar in barnfamiljer. I bostadskrisens spår och att oavsett vilka alternativ man väljer så är det idag dyrt i den mån det går att överhuvudtaget hitta en bostad för en familj samt det faktum att antalet 40-talister som skall flytta från villan i Askim till lägenheten på Eriksberg inte räcker till i den takt som var tänkt, så har tvärtom väldigt många barnfamiljer flyttat till området. Trots det fortsätter man mest bygga för dem vars barn flyttat hemifrån. Den sociala omsorgen har tagits på sängen av det behov av förskolor och skolor som exploderat, samtidigt har utbyggnadstakten kommit att bli stor och det har såväl funnits som tillkommit förskolor och skolbyggnader i långt större antalt än vad som var tänkt eller det låter i GP. Det vet jag.

Däremot kanske Herrgårdsparkens skola och förskola ligger något stenkast åt fel håll, men det rättar nog delvis till sig genom utbyggnad på andra delar av Eriksberg samt när torget längst in i Sannegårdhamnen kommer till stånd. Ett torg som ju vi i Folkpartiet på mitt initiativ också varit inne och röjt en del i för att inte göra om alla misstag som gjordes med det som kallas Eriksbergs köpcentrum, som ju varje normal människa lämnar så fort man kan efter uträttat ärende. Helt har vi nog tyvärr inte lyckats ens med det lilla i det annars stora hela som tuffar på, vad alla än säger sig egentligen vilja (=annorlunda). Att utnyttja potentialen av att få en plats som möter kortsidan av Sannegårdens hamnbassäng och bildar en fond bokstavligen inramad av Ramberget därbakom istället för ett köpcenter som vänder ryggen till vattnet. Det var min vision. Älvstranden AB däremot skall exploatera och ger tydligt uttryck för att inte ha några stadsmässiga eller arkitektoniska uppdrag - egentligen. Det är där problemet ligger.

Jag kan i övrigt mest bara hänvisa till mitt förra blogginlägg 5/11 samt den GT-artikel vi senast haft om frågan om den nya Älvstaden eller för all del den GP-artikel vi hade för något år sedan. Det lär finnas anledning att fortsätta diskussionen.

torsdag 5 november 2009

Älvstaden, myt eller verklighet?!

Jag har hört glunkas, att man skall ta ett samlat grepp om Göteborg utmed älven, Älvstaden kallad. Jag har hört glunkas att man inte tycker att det händer tillräckligt, att de som ansvarar för frågorna inte samverkar som de borde, att det inte finns någon samlad hållning som gör att det blir så som man vill med Göteborg utmed älven. Jag har hört glunkas att det nog är bra med tagen kring Centrala Älvstaden på var sida Göta Älvbron, när det väl kom till stånd, men att det räcker inte, hela Älvrummet, hela Älvstaden, måste tas med i de gemensamma samlade tagen för att se till att det händer saker och att det som händer blir något bra av, inte bara som det råkar bli.

Jag har till och med hört glunkas att man vill lyfta hela detta programarbete till kommunledningen, bort från Ävstranden AB, Byggnadsnämnd, Trafiknämnd, Fastighetsnämnd med flera, som istället får ställa sina resurser till förfogande för den samlade kommuncentrala handen.

Det låter väldigt spännande. Men så slår det mig en sak. Har jag inte hört detta förr? Känner jag inte igen det på något sätt? Har inte vi haft några liknande idéer? Alldeles precis nyss därtill? Som inte blev något av, för att det inte behövdes ansågs det! Allt som behöver göras görs ju redan! Eller hur?! Men då kan man ju inte behöva göra något nu, tvärtom borde det redan ha varit gjort - för länge sedan, eftersom det ju redan var gjort då?!?

Jomenvisst känner jag igen det. Nästan skrattretande väl. Varsågod, här finns det: Motion om att ta ett samlat grepp om hela Älvstaden samt därtill motionen om det som kommit att kallas Centrala Älvstaden. Tänk att ha facit redan innan frågan är ställd - av alla andra menar jag (Obs! sarkasm!). Jag vill minnas att vi stod rätt så ensamma om detta dessutom och ensam kan ju inte ha rätt, vare sig då eller nu?! Vem har sagt att politik inte är det möjligas konst?!

Skall bli spännande att följa hur det slutar! Om nu det jag hört glunkas stämmer!? För det är ju till och med än mer långtgående än vad vi dristade oss föreslå i att helt och fullt lyfta ut Älvstaden från ansvariga nämnder och styrelser, fast det vi villle ansågs oförskämt onödigt ens det - Då, alltså! Tiden är övermogen, kan jag tycka! Det tyckte vi redan 2007!

För den som inte orkar ta till sig våra motioner, kan jag ju också mitt och Kjell Björkqvists och Ann-Catrine Fogelgrens debattinlägg på GT härförleden fungera som vägledning. Nu verkar det ju som att det inte behöver gå omvägen via en diskussion om hela Göta Älv för att ta tag i frågan om Göta Älv i Göteborg; Älvstaden kallad (som ju var ett begrepp som inte ens fanns före våra motioner, men väl delvis plötsligt uppstod under behandlingen av dem och nu är så självklart att det...är just självklart). Fast helheten hänger förstås fortsatt intimt samman avseende båtliv och annat. Det var liksom poängen med våra initiativ, innan tiden och älven runnit ifrån oss vad gäller möjligheterna att forma ett livskraftigt levande regioncentrum med epicentrum mitt i och över älven.

torsdag 29 oktober 2009

Upprörande och oacceptabelt att Karin 101 inte får flytta hemifrån!

Äldreomsorgen är i full sving, mediamässigt i alla fall. GP har visat hur äldreomsorgen är det som kommer i kläm i dagens besparingsiver och dagens ledare pekar på bekymren.

När så Vänsterpartierna i Göteborg lägger ut de extra statliga tillskott kommunen fått från Alliansregeringen, är det barn och unga som skall prioriteras. Det håller jag med om. Framförallt skolan måste värnas, men det får ju inte betyda att man behåller skollokaler som inte behövs och kostar pengar med tanke på att antalet barn nu minskar. Men att låta resurserna gå till att enbart barn och unga blir helt fel. Ett sådant styrande budskap riskerar få förskräckliga konsekvenser för de allra äldsta, sjukaste och mest utsatta om det inte ges något utrymme för andra prioriteringar lokalt. Det är därför vi från vår sida dels hellre hade fördelat ut alla resurser, inte hållit kvar en del centralt som vänstermajorieten gör, dels valde att inte peka på olika grupper på det viset utan istället att syftet med pengarna är det som regeringen sagt, d v s kunna behålla personal inom skola och omsorg. Det handlar givetvis inte minst om äldreomsorgen med sin exempelvis personalintensiva hemtjänst.

Det finns dock ett annat problem, som spär på det ekonomiskt ansträngda läget. Det är att vi inte har redskap för att veta hur det ser ut i äldreomsorgen - egentligen. Det blev nästan övertydligt i debatten jag nämnt tidigare om mina frågor i fullmäktige kring kvalitetssäkringen av äldreomsorgen i Göteborg. Svaret är återigen att man jobbar med det lokalt och den som vill klaga kan göra det. Det man inte förstår, är i vilken utsatt beroendeställning den som får äldreomsorg ofta kan vara och att då klaga hos dem man är beroende av är inte lätt. Än svårare är det för den som inte kan prata för sig eller har starka anhöriga. Jag kunde ju i den debatten citera exempel från att den ordning majoriteten med Marina Johansson (S) i spetsen säger sig veta fungerar, inte alls fungerar. Ens de som orkar klaga får inte de klagomålen vidareförda för en förändring till det bättre. (Det går för övrigt att lyssna till den debatten här).

Jag vet också att en del också blivit upprörda över att jag dristat mig att påpeka det något märkliga i att satsa på gratis buss- och spårvagnsresor för de pensionärer som är hyfsat friska och krya, medan man skär ned på de allra svagaste, skröpliga och mest utsatta. De gratis busskorten är jättebra och populära, det köper jag, och jag ser det som en bra insats för att fler äldre ska kunna komma ut och hålla igång. Den satsningen vill jag gärna för min del bibehålla. Men signalen blir väldigt konstig när man samtidigt med den satsningen fortsätter dra ned på exempelvis äldreboendena för dem som verkligen behöver samhällets insatser för att överhuvudtaget leva ett drägligt liv. Det är det jag vill peka på. Gärna både och, men prioritera inte ned dem som är i allra störst behov av våra gemensamma resurser. Dessutom är det orimligt att kommunen skall behöva betala 80 miljoner till Västtrafik för något som egentligen inte kostar dem särskilt mycket mot att inte låta äldre åka gratis på tider när det inte är rusningstrafik. Det är en dålig förhandling från kommunens sida. För varje miljon kan två äldreboendeplatser och många fler trygghetsboenden tryggas för att ha jämförelsen klar för sig. Det tycker jag är värt att påpeka (även om det i tryck inte alltid blir exakt så som det var sagt).

Verkligheten är ju att trots att jag fått igenom, först emot alla och sedan med alla, ändrade riktlinjer för att det skall bli lättare att få rätt till plats på ett äldreboende, fortsätter man att lägga ned platser utan att komma fram med några nya alternativa boendeformer såsom trygghetsboenden för den som är ensam och isolerad och har svårt att komma ut. Det är fullständigt oacceptabelt att Karin 101 år, som GP skrev om, inte får komma till ett äldreboende om hon vill det. Det är direkt upprörande och borde inte ens vara föremål för diskussion. Det blir än mer absurt med tanke på det beslut jag sett till har fattats i Göteborg om att inte bara mycket omfattande medicinska behov skall styra rätten till äldreboende. Men det jag sedan dess hela tiden sagt är att ord och handling måste hänga ihop. Skall det bli lättare att få ett boende måste det också finnas boenden att få.

Även om de flesta äldre vill bo kvar hemma, så vill inte ALLA äldre göra det och det är i det ljuset de fortsatta nedläggningarna av äldreboenden och beslutskrampen kring att överhuvudtaget komma igång med trygghetsboenden blir så förfärande. Om det inte finns några alternativ så finns det ju inte heller något att välja och om det då är mellan dagens äldreboenden som är allt mer av sjukhem eller inget mer än att bo kvar hemma som är alternativen, så får man ju de svar man får. Det mest uppseendeväckande är ju att över hälften av alla äldre göteborgare i de undersökningar som gjorts planerar, vill eller tror sig behöva byta bostad inom överskådlig tid på grund av åldersskäl. 90% kräver dessutom fler olika former av boenden för äldre att kunna välja mellan. Det är egentligen alarmerande och en allt mer ohållbar diskrepans mellan den verkligheten och det som görs rent konkret från kommunens sida.

Det är där min förra motion om en kommunövergripande strategi för fler olika former av äldreboenden i Göteborg respektive den motion jag och Kjell Björkqvist lade i förra veckan om att skapa anpassade trygghetsboenden kommer in i bilden. Jag tycker att det finns anledning att göra den skillnaden tydlig mellan hur vi ser på denna fråga gentemot vänsterpartierna i Göteborg. Det räcker inte med diskussionsklubbar om framtidens äldreboenden, utan mandat eller kraft eller förslag om något, samt allmän välvilja till att det skall bli bra och alla skall få boenden när det faktiskt i realiteten blir sämre. Det har hittills inte resulterat i något.

torsdag 22 oktober 2009

Ja, ja, visst, något om Sverigedemokraterna också, fast de inte förtjänar det!

Kan någon begripa varför media bestämt sig för att nu skall Sverigedemokraterna in i Riksdagen?! Är de så bundna vid sin egen medielogik att den tappar all logik?! Det är förstås en retoriska frågor, men hela det mediala försvaret för upplägget haltar. Sverigedemokraterna är inte vilket parti som helst och därför kan de inte hanteras som om de är värda mer eller har större betydelse än andra partier. Efter den beröringsångest som rått i mediavärlden och för all del politiken har proppen nu gått ur, även om det är fel att säga att vi inte tagit debatten med dem som med andra politiska rörelse. Lika lite som att de inte får uppmärksamhet ändå.

För något år sedan fick de en större artikel om sin kommunala budget i GP och med bild än vad den samlade alliansen fick, utan bild. Fast de inte förtjänar det, vare sig ur viktighetshänseende, medialt rättvisetänk eller för den delen med den avgrundssvans de fortfarande har som sitt ursprung och bas. I deras kommunala budget i Göteborg heter det "Bevara Sverige Svenskt!". Märkligt nog refererades aldrig det, när det egentligen borde räcka så. Så finns det inte heller några sprayade "BSS" på de fina historiska göteborgsbyggnader och platser de har på bilder i sin budget. Det hade ju annars varit effektfullt för att visa på sin egen historia. Det lite lustiga är ju att dessa historiska miljöer, liksom det mesta i Göteborg, dessutom har direkta utländska internationella kopplingar fast Sverigedemokraterna märkligt nog i samma veva gör stort nummer av att "Göteborg är en svensk stad!" (ja, kan de inte sin historia så kan de lite geografi i alla fall).

Nu tycks alltså proppen ha gått ur fullständigt med resultat att nyhetssidorna exponerar dem med en sedvanlig kvällstidningstouch av folklighet medan eliten på ledar-, debatt- och kultursidorna attackerar den exponeringen och bidrar ytterligare till att spela dem i händerna. Ett av media själv skapat moment 22. Därför kan de nu spela rollen av både mobbingoffer och ställa krav på att som "ett parti på väg in i riksdagen" måste de beredas samma utrymme som andra partier. Det är bara att gratulera partistrategerna bakom. Jimmy Åkesson och min namne i Göteborgs fullmäktige, som gör det svårt att heta Mikael Janson i dessa tider (i mitt fall ett s, i hans "ss" dock), är ju faktiskt inte SÅ intressanta eller har kommit med SÅ uppseendeväckande utspel som förtjänar DEN uppmärksamheten. Skall bli intressant att se vilken uppmärksamhet vårt landsmöte får i kvällspressen.

Aftonbladet körde i alla fall på vid deras stämma som andra partier av motsvarande storlek bara kan drömma om att bli bevakade, där hela politiken redovisas på helsidesuppslag, nästan så att invandrarfrågan förminskades fast det ju är den enda politik de egentligen har utom ett hopkok stöldgods från andra där allt ont förklaras av invandrarna. En av de märkligaste artiklar jag någonsin läst, ens i en kvällstidning, är idolporträttet på de tvillingar som skall börja en insamlingskampanj mot islam och muslimer. Avslutningen är en orädd David mot Goliat, fast mamma är orolig, som inte ens deras egna propagandaorgan skulle ha kunnat göra bättre. Det onormala - att sträva till intolerans och motsättningar - görs till något normalt, rentav rättfärdigt och modigt. Det ger mig kalla kårar, hur frontlinjen för värnet för humanism, tolerans och värnet om mänskliga rättigheter flyttas flera meter med ett sådant reportage. För det är ju inte för oss som uppfattar oss som hyfsat kloka och sansade personer budskapet i det reportaget är riktat, dessutom skrivet med en allmogekrigarjargong som inte står de nationalistiska rörelsernas egen språkdräkt efter. Även om den säkert är tänkt som en sarkasm och ironi, det är vad jag innerligt hoppas är att det var menat som, så funkar tyvärr inte det på dessa grupper och dem de vänder sig till. Det skulle vara intressant att få en språkprofessors analys. För mig är det en produktplacering på bästa sändingstid. Grattis Sverigedemokraterna.

Givetvis skall inte en enstaka artikels, eller ens ett gäng artiklars, betydelse övervärderas, men inte heller undervärderas. Det sänker i alla fall trovärdigheten för Aftonbladets sammantagna agerande. Det är hursomhelst min mening om detta. Däremot är förstås debatten viktig att ta, fast Sverige ärligt talat står inför andra större frågor än en invandrarfråga när den spelas ut mot allt annat som gör att länder som Danmark och Holland håller på att sänka sig själva i självinfektion. Det handlar i grunden om att antingen är man demokrat och utgår från alla människors lika värde, eller så är man det inte. Man kan inte bara vara lite demokrat för bara något utvalda såsom en själv och några till. Antingen ställer man upp för demokratin och diskuterar de problem som finns utifrån det, eller så gör man det inte och då blir faktiskt demokratin en del av problemet och hatet och hotet en del av lösningen. En lösning som i sig är det som skapar problemen och motsättningarna man säger sig vilja lösa. Det är det som är Sverigedemokraternas affärsidé. Precis som judehatet var nazismens hot och hatbild som också gav den lösning som omtalas som den slutgiltiga lösningen. Det får vi aldrig glömma.

Det undantar inte övriga partiers ansvar för att inte diskutera den misslyckade integrationen och utanförskapet och en inhuman flykting- och invandrarpolitik på ett sätt som är relevant för människor i dagens Sverige och därmed ge grodgrund för främlingsfientliga krafter. Likaväl som missbruket av ordet rasist, som ju inte minst vi Folkpartiet liberalerna fått utstå så ofta, så fort vi pekat på att det naturligtvis också finns problem och för oss i vårt samhälle nya konflikzoner i en ökad mångfald, som måste hanteras, fast lösningen inte för den skull heter mer enfald. Tvärtom. Den tiden är förbi, ens om vi hade velat ha den tillbaka. Dessutom står idén om det enhetliga folkhemmet där alla är lika och hanteras lika och förväntas agera lika en politik för assimilation och inte demokratisk mångfald. Det är väl därför de nationalistiska krafterna så hårt försöker återta folkhemsretoriken, till socialdemokratins stora förtvivlan.

Den ovan hänvisade Aftonbladetartikeln finns för övrigt att läsa här. I dagens GP på ledarsidan gör också Abraham Staifo ett mycket bra och kärnfullt inlägg tycker jag.

tisdag 13 oktober 2009

Om att vänta på något gott och på det som aldrig tas upp!

Först en återkommande fundering: Jösses vad trögt det ibland är. Trots att jag fått igenom löften från ansvariga kommunalråd om såväl en utredning om den palliativa vården i Göteborg där det idag brister i många stadsdelar genom att den fortsätter splittras upp, som inrättande av psykiatriska jourteam för att inte minst kunna nå hemlösa och uteliggare med psykiska problem som fältverksamheten och frivilligorganisationerna inte kan hantera utan hjälp, så händer inget. Jag skall inte lägga skulden helt och fullt på majoritetens företrädare, men det är inte klokt vilken kolasås de skapat i den kommunala styrningen.

Dags att härskna till över dagens palliativa härska och söndra!

Utredningen om den palliativa vården avvaktar än det ena, än det andra och nu skall det äntligen komma en utredning som sjukvården gör som man hänger upp det kring och som sedan kan ligga till grund för en ny utredning som vi kan göra i kommunen. Så håller det på. Det hade ju varit bättre att ta allt i ett svep så hade vi stått bättre rustade i de neddragningar vi nu ser och som med dagens organisation utan tvivel även kommer att drabba vården och omsorgen för den som är döende i sitt hem. Det är djupt beklagligt. Men tro mig, jag har försökt och stött på och agerat för att vi skall få fram ett konkret yrkande om detta i kommunstyrelsen, eftersom vi ju var överens i fullmäktige på min fråga om att göra en översyn.

Jag hoppas dock - hoppet är ju de sista som överger en - att vi kan få någon form av underlag inom hyfsad snar framtid för att landa i hur vi i kommunen skall agera. Jag vet ju vad jag vill, det vill säga bygga upp gemensamma team med tillräcklig professionell kompetens och stadga för att möta behoven för alla göteborgare över hela kommunen, men för att nå dit måste vi ha underlag som även får de styrande partierna att se den bilden.

Det har dröjt och dröjer, trots löften, tyvärr.

Mobila jourpsykteam, var god dröj!

Lika struligt, om inte värre, är det med de mobila psykteamen. Efter att vi till slut fått fram ett underlag för beslut om att inrätta ett sådant team med psykiatrisk kompetens tillsammans med sjukvården, hakade även det upp sig. Det visade sig att juristerna på stadskansliet inte var överens med dem som skrivit fram handlingen utifrån det kommunstyrelseuppdrag som kom utifrån att jag lyft frågan i fullmäktige, om det gick att anordna det så som det var tänkt eller inte. Måste man upphandla eller inte är frågan.

Förslaget var att lägga det hos störningsjouren som ju å bostadsbolagens vägnar tar omhand klagomål från boende på störande grannar. Det är ju en verksamhet som är igång dygnet runt och inte så sällan handlar störande grannar också om grannar med psykiska problem. Det var därför en god idé. Stadskansliet drog dock tillbaka sitt eget ärende och nu väntar vi och väntar och väntar. Det är klart att det går att hitta lösningar på hur man rent formellt hanterar det som det samverkansprojekt det är tänkt som även om det lokaliseras till en bolagsextern verksamhet som störningsjouren. Det kan finnas en poäng i att inte inledningsvis i alla fall behöva upphandla den.

Men det är inte nog med det. Nästa problem är att sjukvården är organiserad så att den ena handen inte vet vad den andra gör. När vi trodde att vi var överens och det viktiga för mig, att teamen också skall inrikta sig på att kunna bistå hemlöshetsarbetet på såväl de övernattningar och boenden som finns, som ute på gator och i buskar, när fältarna stöter på människor som antingen är i akut behov av psykiatrisk hjälp men omöjligen kan tas med till ett sjukhus, eller man inte vet hur man skall göra för att kunna bistå och då behöver en professionell psykiatrisk bedömning för det, så visar det sig att så är det inte alls. Dels har inte sjukvården sett sitt uppdrag på det viset, man är väl inte van vid att tänka i termer av att på uppdrag av någon annan komma ut med läkarresurser i fält på det viset och det är ju ett problem för sjukvården i sin helhet, dels är den som skall betala för detta på sjukvårdens beställarsida inte med på det som den som har ansvaret för det i utförarledet redan har skrivit på!

Så när vi väl löst kommunens interna problem kommer vi att tvingas skicka tillbaka det till sjukvården igen. Huvudlöst. För att skynda på den delen har jag i alla fall lyft frågan i den politiska samverkansgrupp som finns mellan kommun och sjukvård.

Hur länge skall man behöva vänta, kan det hela sammanfattas med. Mitt svar är: Vi borde inte ha behövt vänta alls, för det är fortsatt lika skandalöst att det ännu inte i Sveriges andra stad finns mobil jourpsykiatri som kan nå dem som aldrig själva skulle söka sig till den själv, rentav just för att man har de psykiska problem som man behöver hjälp för att komma över, eller i alla fall att omgivningens hjälpinsatser behöver hjälp för att kunna bättre hjälpa i sin tur.

Bodströmmen rinner över!?

Sedan också en not om Thomas "allas vår" Bodström. Precis som Pagrotsky och andra med ett högt tonläge - är det inte lite bittermagsura uppstötningar som tillåts passera lite väl ofta från det hållet kan jag tycka - är de ju inte så frekventa på de poster som de ändå plockar ut full ersättning för och inte för den skull avhåller sig från att orerar över hur illa alla andra sköter saker och ting och inte gör sitt jobb. Ta bara Paggans tragikomiska KU-anmälan av en missad handling på ett av de utskottsmöten han ändå inte var med på och som därutöver informerats om i en rad sammanhang där vare sig han och dessutom just nämnde Bodström varit med eller inte ansett det viktigt nog att ta upp i särskild ordning. Så viktig var den frågan - egentligen. Det kanske är en del av spelets regler, men en trist och osund del!

Om Bodström inte är med och stiftar de lagar han är satt att som det viktigaste laghanterande utskottets ordförande att mangla fram, är ytterst egentligen en fråga mellan honom och väljarna. Det är dock en sakupplysning som är viktig för väljaren att ha med sig.

Det allvarligare och som jag aldrig förstått varför ingen reagerar över är det faktum att han som justitieutskottets ordförande samtidigt är en av landets mest högprofilerade aktiva advokater. Det är inte bara osunt, utan direkt rättsvidrigt. Det är i Sverige sådant är möjligt. Ja, kanske i några bananrepubliker och Italien och så. Men i vilken annan demokratiskt rättsstat som helst hade det varit uppseendeväckande om ordföranden för det riksdagsutskott, justitieutskottet, som handhar den oväldiga lagstiftningen och brottsmålsfrågor med mera lagstiftningsjuridik också samtidigt var aktiv utövare och som advokat i någon mening står på den ena sidan, rentav som försvarsadvokat ibland på den andra sidan, av densamma lagstiftning och uttolkningen av den. Jag var förundrad redan av Peter Althins möjligheter att agera på motsvarande sätt, men det är ändå skillnad om man dessutom är utskottsordförande. Jag måste tillstå det.

Det är för mig den allvarliga frågan, inte att man tror att man kan göra som man vill och rent allmänt strunta i sitt uppdrag som förtroendevald för att det inte anses ta tillräckligt mycket tid i anspråk. Jag tror många skulle reagera mer på om någon var ordförande i utbildningsutskottet och samtidigt jobbade mer eller mindre heltid som lärare (inte bara praktiserande då för att hålla sig ajour). Intressekonflikten skulle vara uppenbar, men är egentligen betydligt mindre än att vara aktiv advokat och ordförande i justitieutskottet.

Men så lever vi ju i ett land där media är tredje statsmakten, inte den fjärde som i andra rättsstater, där istället domstolsväsendet är tredje statsmakten vid sidan av den lagstiftande och den utövande makten. I Sverige nämns inte ens rättssystemet som en egen part. I förlängningen är det det som gör att vi har så svårt att diskutera integritet och värnet om den enskildes rättigheter eller konstitutionella frågor överhuvudtaget med någon som helst stringens, vi är alla istället en del av staten liksom domstolarna är en del av den lagstiftande makten. Inte ett värn för oss i den maktdelningsbalans som är en av den liberala demokratiska rättsstatens egentliga grundpelare.

Så har jag fått utlopp för det med :).

...och så veckans underfundering.

Tänk vilken stark drivkraft "Kan själv" är hos barn. Tur att brutna armar inte också är brustna drömmar. Även om det kräver vänstern (fast knappast i politisk mening, för även vuxna kan faktiskt själv ;).

onsdag 7 oktober 2009

Liberalt fullmäktige: JA, JA, Ja, Njä, Lite, Kanske och Nej, NEJ!

Imorgon torsdag är det åter dags för Göteborgs kommunfullmäktige att sammanträda. Det blir en tillställning med liberala förtecken. Inte kanske raktigenom i besluten, men i fråga om vilka som står för många av initiativen. Men faktiskt också till stor del besluten utifrån det vi från Folkpartiets sida föreslagit. Inte mindre än 9 av de 29 punkterna är frågor som vi i olika sammanhang varit de som tagit upp frågan. Av de 29 punkterna på listan är det också 7 som är av ren administrativ art och därför kan räknas bort.

För egen del kan jag glädja mig åt två stora framgångar, en personlig del i medverkan i en framgång, en allmän framgång till en viss del samt en direkt motgång. Därtill kommer den Fp-motion som jag var med när den skrevs fram om en nationalstadspark i Slottsskogen, som nu föreslås få utökat skydd efter ett antal varv, senast i form av en C-motion.

Kvalitetssäkrad äldreomsorg med valfrihet - kanske inte, kanske lite!?

Börjar vi med det sista så handlar det förstås om min interpellation om hur kvalitetssäkringen av äldreomsorgen i Göteborg egentligen fungerar, om alls, och hur vi slår vakt om de äldre som faktiskt drabbas av att inte få sina behov och sina rättigheter tillgodosedda idag. Svaret från Marina Johansson (S) ger, som - tyvärr- väntat, mycket att önska. Jag blir själv allt mer uppbragt över de allt fler vittnesmål jag får om hur illa ställt det är när det inte fungerar och hur allt mer fekvent jag får dessa vittnesmål. Jag återkommer om detta efter att vi haft vår debatt.

Det är också glädjande att vi nu - äntligen efter alla dessa år - kan vara överens om att införa den så kallade Askimsmodellen i hemtjänsten överallt i staden. En modell som ger ökat inflytande för den äldre att få den service från hemtjänsten som man önskar, inte bara acceptera det som någon annan bestämt åt en. Det absurda var ju att Askim som infört denna modell för nu ett antal år sedan var på väg att tvingas lägga ned den för att inte strida mot likabehandlingsprincipen som gäller enligt kommunallagen, eftersom övriga stadsdelsnämnder inte följde efter. Man började rentav att plötsligt kalla Askimsmodellen för ett projekt igen för att komma undan kravet på likabehandling av alla göteborgare inom ordinarie verksamhet och om ingen annan gav valfrihet så skulle inte egentligen Askim få lov att göra det heller.

Nu rättar vi till det och inför modellen i hela kommunen. Det är glädjande, så som vi argumenterat för det, men det tråkiga är att majoriteten inte går hela vägen och också inför valfrihet fullt ut, även i att få bestämma vem som skall komma över tröskeln genom att få välja vem som skall utföra servicen, kommunen eller någon annan. Det fortsätter vi förstås att driva.

JA till att lyssna på dem med funktionsnedsättning - bemöt och vägled bättre!

Till det riktigt roliga hör två motioner om bättre situation för människor med funktionsnedsättningar som jag tagit initiativet till och vi i alliansen lagt, som nu får brett stöd över alla partigränser. Det är faktiskt riktigt roligt. Det är ju sällan, tyvärr, media skriver om sådant som alla blir överens om, trots att det kan ha så avgörande betydelse för många göteborgare som i det här fallet de med olika former av funktionsnedsättning och det inte är självklart att alla kan bli överens om tagen i slutändan. Jag fick rentav i förstone ifrågasättanden om det ens fanns behov av det jag föreslog i den ena motionen.

Den motionen handlar om att få till stånd en bättre kanal in i den offentliga stödapparaten för den med funktionsnedsättning. Stadskansliet får nu i uppdrag att jobba fram detta tillsammans med handikapprörelsen. Det var efter att jag en gång lade den motion som gjorde att det inrättades personliga ombud för psykiskt funktionsnedsatta i Göteborg, som jag funderade kring hur det fungerar för övriga grupper som många gånger också bollas runt utan att få rätt stöd på rätt sätt i rätt tid. Det är svårt nog att ha drabbats av en helt ny omvälvande livssituation för egen del eller som anhörig och att då dessutom vara stark nog för att inte bollas runt mellan olika instanser utan istället kräva sin rätt och ens veta sin rätt till stöd är då inte lätt. Det är däremot lätt att helt gå under. Dessutom kostar det alla mer både ekonomiskt och i mänskligt lidande att inte sätta in rätt insatser direkt. Det är bakgrunden till motionen, även om det förstås handlar om en annan typ av verksamhet än personliga ombud, någon slags vägledare och första samlad ingång för att den enskilde skall landa rätt från början inklusive att få hjälp från de olika informations- och stödinsatsder som redan finns.

Den andra motionen handlar om bättre bemötande från kommunens medarbetare gentemot människor med funktionsnedsättning. Det brister tyvärr av och till på den punkten där fördomar, okunskap och direkt motvilja blir som slag rätt i ansiktet på den med funktionsnedsättning. Även om det är av ren välvilja så kan en bristande insikt i ett bra och respektfullt bemötande uppfattas som en kränkning. Det är illa nog om det är från personal som rent allmänt har ett uppdrag att serva göteborgarna oavsett vem man är, men riktigt allvarligt är det när det handlar om personer som dessutom har till uppdrag att vara ett stöd och hjälp för den med funktionsnedsättning. De exemplen finns. Efter många turer och en remiss till Personal- och Arbetsmarknadsdelegationen där jag själv sitter, så landade motionen i att bemötandefrågan skall läggas in som ett särskilt moment i det utbildningspaket som håller på att tas fram kring överhuvudtaget mänskliga rättigheter som en grundpelare i all kommunal verksamhet och i de anställdas agerande gentemot alla göteborgare. Ett bra och respektfullt bemötande är ju en viktig aspekt av det, som nu också kommer att inarbetas. Det känns också bra.

Att vara förälder är också ett jobb (i någon mening)!

Avslutningsvis var det också ett antal turer innan jag i Personal- och Arbetsmarknadsdelegationen kunde baxa igenom en Fp-motion om att även att vara hemma med barn skall betraktas som en merit, att man tillskansar sig erfarenheter, förmågor och kunskaper som faktiskt också ger bidrag till den egna yrkesrollen när man kommer tillbaka samt att rent generellt uppmuntra anställda att vara barnlediga, inte minst papporna förstås. Det finns många aspekter av detta, men vi lyckades landa i en bra linje för att få in dessa delar i kommunens personalarbete som jag tycker är bra. Även det i bred politisk enighet.

Det är bara att tacka och ta emot, samt förstås fortsätta bita ifrån där det inte är lika politiskt samfällt!

fredag 2 oktober 2009

Delad(=gemensam) helhet, inte delad(=splittrad) helhet!

Göteborg har blivit en delad stad och det är oroande. Det har Göteborg i och för sig alltid varit. Det är bara att fråga en gammal Hisingsbo kontra en fastlandsbo eller någon från Redbergslid kontra Örgryte som ju ligger nästgårds. Stadsdens indelning i stadsdelsnämnder har dock också skapat en administrativ uppdelning som blivit allt mer kontraproduktiv, även om man tvingas samarbeta allt mer om allt mer. Jag är den förste tillskyndaren för idén om stadsdelsnämnder och var för när de genomfördes och åren efter. Det var nödvändigt. De gamla centrala facknämnderna var kolosser på lerfötter utan styrning eller ekonomisk kontroll. Det var rena turen att SDN infördes när 90-talskrisen slog till, annars hade det aldrig gått att hantera de krisåren. Likaså har den demokratiska lokala dialogen ökat (för den som verkligen vill få tag i en politiker vill säga).

Bara det att man som beslutsfattare vet var en skola man fattar beslut om ligger är en fördel mot den gamla skolstyrelsen där man knappt ens visste i vilken riktning skolan låg. Genom de veckovisa politikerjourer jag för egen del anordnade på dåvarande café Greddelina mitt i Haga när jag satt i SDN Linnéstaden fick jag många kontakter och kunskaper som jag aldrig hade fått i en mer centraliserad organisation. Det är alltså inte SDN-organisationen i sig som är det enda problemet, även om det är hög tid att nu ändra och slå samman stadsdelar efter 20 år med dem och där nackdelarna i form av olikabehandling av göteborgarna gör sig allt mer påminda. Dessutom söker ju folk information genom internet på ett helt annat sätt än när SDN infördes för att göra det enklare att komma i kontakt med lokala politiker och tjänstemän.

Ett större problem är att vänsterblocket inte sett behovet av central styrning, kontroll och samordning som egentligen ännu viktigare i en decentraliserad organisation, för att hålla ihop "hela-staden-perspektivet". Tvärtom har allt ansvar lagts på nämnderna och trots allt fler heltidspolitiker centralt (jag erkänner; jag är en av dem), så har ansvaret flyttats från den centrala nivån. Det går ju inte att ta ansvar när man ingen makt har. Det var symptomatiskt att man inte ens hade en gemensam kontoplan så att det gick att följa upp och jämföra ekonomin och verksamhetsutvecklingen i olika stadsdelar. Jag tror inte ens det är fullt ut ordnat ännu, trots att kommunstyrelsens ordförande Göran Johansson lovade att det skulle vara löst inom ett år då jag i fullmäktige ställde denna fråga på sin spets för sisådär tio år sedan nu.

Kommunstyrelsen har också eroderat sina möjligheter att såväl styra och ställa med den centrala administrationen, som att få den att i sin tur erhålla ett mandat och en tydlig roll i att samordna, verksamhetsutveckla och slita tvister ute i organisationen inklusive med möjligheten att peka med hela handen och styra det dit man vill, utifrån att vara just en koncernledning och se till hela Göteborg och alla göteborgare. Försök att hämta hem det med så kallade politiska utpekade processledare istället för helt enkelt ansvariga kommunalråd är ett symptom på avsaknaden av en kommunledning med eget mandat för de 80% av kommunens budgetmedel som ändå SDN utgör med sitt ansvar för hela den sociala omsorgen och förskola samt grundskola. Ingen vet heller i fullmäktige vad och hur mycket de pengar man fördelar i budgetbesluten egentligen räcker till för dem som sedan har ansvaret för att få det att gå ihop, de ute i SDN.

Kommunstyrelsen fungerar inte som det bollplank och den verksamhetsformulerare gentemot stadskansliet och därmed ytterst egentligen kommunen som helhet som en vanlig nämnd gör för sin förvaltning och sina ansvarsområden. Däremot kan styrgrupper kopplade till kommunstyrelsen vara ett verktyg för att göra det på samma sätt som Personal- och Arbetsmarknadsdelegationen som är den enda som idag är kvar av centrala delegationer. Övriga områden befinner sig i ett slags vacuum. Det var också så inte minst den förre kommunstyerlsens ordförande ville ha det. På så sätt, lite grovt uttryckt, skvätte inget på honom när det gick medborgarna emot ute lokalt samtidigt som exempelvis den SDN-delegation som fanns i början inte kunde styra och ställa och samordna för mycket på egen hand. Det håller bara inte i längden, att inte lösa den praktiska kommunstyrningsfunktion en decentraliserad organisation måste ha för att hålla ihop och för den delen inte drunkna i samordning sinsemellan utan egentlig kommungemensam samordning.

Det blir särskilt tydligt inom integrationsområdet, där vi verkligen kan tala om en delad stad. En stad som kommunledningen har det yttersta ansvaret för att få ihop och det kan inte enskilda SDN eller bostadsbolag eller andra lösa på egen hand. Det är det jag försökt påpeka under en rad av år nu medan segregationen bara fortsätter att öka. Ingen sitter inne med alla lösningar, men tillsammans och med en tydlig politisk ledning kan vi göra mer och bättre ut i hela organisationen för att få in detta perspektiv i alla dess delar på alla nivåer överallt. Det är min övertygelse. En styrgrupp för en tydlig integrationsstrategi direkt kopplad till kommunstyrelsen vore ett viktigt verktyg för det och det har vi också från folkpartiets sida föreslagit i ett antal olika varianter över tiden.

Det är egentligen det mitt lilla inlägg på GP debatt 1/10 handlar om. Därmed inte sagt att det inte pågår en massor av saker. Det pågår hur många olika projekt och sociala aktiviteter och central samordning genom samverkan mellan olika aktörer som helst. En hel del jättebra och med stor vilja till långsiktighet, annat kanske mindre bra och enkom kortsiktigt. Det är därför omöjligt att dra allt över en kam, det blir ju ganska grova penseldrag i en sådan artikel, men det som det går att dra över en kam, det är att kommunledningens direkta involvering bortanför enskilda initiativ och budgetskrivningar som alla förväntas läsa, saknas. Det är inte att ta det ansvar som den faktiskt viktigaste ödesfrågan för hela göteborgssamhället kräver. På den punkten får de som tycker annorlunda om hur det är eller skall vara ursäkta mitt idoga påpekande av detta faktum.

Till och med argument som att jag är sur för att jag inte får sitta med vid köttgrytorna när den politiska majoriteten bestämmer faller platt. Dels därför att vi inte har en tydlig majoritet som ensam kan göra som man vill i Göteborg. Dels därför att även en politisk majoritet måste fatta beslut och ge uppdrag och få till sig utvecklingen i demokratiskt ordnade former för att det skall bli tydligt, riktigt och få avsedd effekt. Särskilt i en sådan här stor fråga som den om segregationen handlar det om långsiktighet oavsett valutgångar och att visa vilja till breda överenskommelser om den stora majoritet frågor vi kan bli överens om för att också verkligen sätta motsvarande tryck ut i organisationen och få med alla på tåget. Det är det politiskt ledarskap handlar om. För visst är det dessutom någon slags krissituation som råder när det brinner varje natt i förorten och kommunstyrelsen faktiskt är krisledning för kommunen som helhet, utöver det mer långsiktiga integrationsbefrämjande arbetet.

fredag 25 september 2009

Njaä till svenska värstingar i Nicaragua!

Återigen kan vi i GP läsa om idén att skicka fyra värstingungdomar till Nicaragua. Det som inte framkommer är att det inte var en enhällig social resursnämnd som beslutade om detta. Jag var i och för sig ensam om att ha en annan åsikt, men det är ju viktigt att markera det.

Jag tycker samtidigt i och för sig att det är tråkigt att från min sida behöva avslå försöket. Jag ville egentligen ha bättre på fötterna innan jag kunde känna mig trygg med att detta skulle bli bra. Därför ville jag återremittera det för att få lite mer underlag kring ett antal frågor (se mitt yrkande i nämnden). När mitt förslag föll återstod bara bifall mot avslag till projektförslaget.

Jag har när jag trängt in i frågan upplevt lite för många varningsklockor ringa för att vara trygg med att vi inte går på en nit. Det kanske är lite överkänsligt, men vi får inte heller vara naiva i de problem som finns i att skicka tungt kriminella ungdomar till de värsta områdena i ett av världens farligare och mer korrumperade länder. Hur välvillliga och goda kontakter som än finns på såväl nicaraguansk sida som svensk. Det senare har jag inget tvivel om. Jag är också övertygad om att förvaltningen kommer att se till att det blir bra.

Men som nämndledamot är det mitt ansvar att bli övertygad eller övertyga mig själv om att jag kan leva med ett beslut, att kunna stå för det oavsett det går bra eller dåligt, utifrån de beslutsunderlag och den information jag har. Den övertygelsen hade jag inte för att kunna bedöma sannolikheten för att det blir bra eller inte, för att vi har kontroll över pengar och ungdomarna när de väl är där och att vi kan agera om det inte fungerar. Det går att säga att det ju bara handlar om fyra värstingar som dels måste gå med på detta frivilligt, bara det är lite tveeggat, dels ändå annars är körda och ställer till det här hemma samt att detta blir billigare än svenska alternativ. Det köper inte jag. Inte när det är svensk lagstiftning, svensk syn på rehablitiering och svenska skattemedel som skall gå i god för en utarrenderad verksamhet till en helt annan miljö utanför vår kontroll och det ju faktiskt också är tänkt att ungdomarna skall komma tillbaka hem igen och var står de då, vilka insatser behöver de då för att inte falla tillbaka i alla fall?

Ett beslut hade kunnat vänta för att få fram mer underlag, hela projektet hänger inte på det. Tvärtom faktiskt. Min kollegor i nämnden får ursäkta, men jag tycker det är oklokt att utan några inbyggda kontrollstationer ge förvaltningen i uppdrag att få carte blanche i att gå vidare. Därför beklagar jag att man inte kunde gå med på en återrmiss för att få lite mer på fötterna för att rentav bli en enig nämnd. För jag är den förste att vara beredd att pröva nya alternativa metoder när allt annat misslyckats och tycker därför detta är en intressant idé. Vi kan förstås aldrig veta allt och måste också våga pröva nytt, men det är ju inte argument emot att försöka klara ut så mycket som möjligt före ett beslut när det är fullt rimligt möjligt att göra det.

Dessutom tycker jag att det egentligen är de nämnder som är de som sedan skall fatta biståndsbesluten och stå för betalningen som skall komma med initiativet, inte att vi drar igång och förbereder och riggar innan det är helt klart. Det är fel ordning.

onsdag 23 september 2009

Bistå och vägled den som har det svårt nog!

Om vägledning för klämda och osedda!

Ännu en ny framgång att notera också. Samtliga partier står bakom min och Jonas (M) och Carinas (KD) motion om att få till en bättre och mer samlad informationsingång för de med funktionsnedsättning. Det är så ofta de bollas mellan olika aktörer, myndigheter och verksamheter utan att veta vart de egentligen skall få hjälp. De får inte det stöd de behöver på det sätt de har rätt till så snabbt som de borde får det helt enkelt. Det är något jag så ofta stött på. Ibland direkt hjärtskärande berättelser om hur de stångar sig blodiga mot en oförstående offentlig apparat. En samlad vägledning skulle kunna vara det som förändrar det, som visar rätt och kan öppna de dörrar som krävs utifrån en förståelse för och kunskap om den funktionsnedsattes behov. Det var därför jag tog initiativet till den motionen.

Det är funderingar jag haft allt sedan jag motionerade om ombud för psykiskt funktionsnedsatta i Göteborg som sedan infördes och det är lite i samma banor jag tänkt när det gäller övriga funktionshindergrupper. Det kanske inte är så mycket ett ombud som går in å den enskildes vägnar som för den med en psykisk funktionsnedsättning, utan mer just en personlig vägledning. Det får inte vara så att den som redan är utsatt för ett livstrauma i form av en ny funktionsnedsättning, själv eller som anhörig, också måste vara stark nog för att tränga in i den offentliga apparaten för att kämpa till sig rättmätigt stöd och hjälp för att klara sig i livet.

Efter att jag först faktiskt blev ifrågasatt om det verkligen var nödvändigt med denna motion när jag lade fram den, är det extra glädjande att vi nu samfällt kunnat få till stånd att det nu skall lösas i Göteborg!

Om mediaankor!

Även jag måste väl avslutningsvis säga något om hon Anka. Annars har man väl ingen riktig blogg :). Fast jag förstår inte problemet med Anna Anka. Det är ju bara en tidningsanka. En sådan där som gör att löpsedelsmakarna och "journalisterna" på kvällstidningarna kan haussa det som ledarskribenterna, kulturmakarna och krönikörerna på samma tidningarna sedan kan baissa. Måste vara lite schizofrent...kan jag tycka. Så var dagens Anklevermousse, är hon kusin med Kalle?, avklarat.

tisdag 15 september 2009

Ja till polis och socialtjänst med egen skolnyckel!

Tänk vad jag tjatat om att varje skola borde ha sin egen polis kopplad till sig. Nu kan jag läsa i GP om hur både Ask och Bodström skall till Backa efter all oro i Göteborg. Det konkreta förslag som framkommer i artikeln är behovet av vad som kallas kontaktpoliser i skolan, för att göra så att ungdomarna lär känna en polis och polisen lär känna barnen och avdramatiserar det hela. Det är precis det jag fört fram, allt sedan vi inrättade det på Nordhemsskolan när jag var vice ordförande i SDN Linnéstaden. Vi hade problem med ungdomsgäng, narkotika långt ned i åldrarna och bråk med elever från andra skolor.

Den kvarterspolis som fanns fick egen nyckel till skolan, var ofta där och ute i klassrummen och plötsligt såg skolans personal och polisen samma barn och kunde prata om samma barn. Det vi också gjorde var att placera en socialsekreterare där. På så sätt såg även hon samma barn i deras vardagliga skolmiljö som lärarna och polisen. De kunde i vardagen byta information utan att bryta någon sekretess och det blev inte fullt så dramatiskt att kontakta vare sig polis eller socialtjänst. Det är där problemet oftast är idag. Svårigheterna att nå varandra eller helt enkelt bara skylla på de andra genom att inte vilja se det gemensamma barnet, Det var den bästa förebyggande insats jag sett. Inte bara för att personalen fick nya kontaktvägar, utan också för att det kom till stånd en ny dialog direkt med ungdomarna som skapade nya processer. Men så hände det som så ofta hänt, närpolisen alla pratat om men aldrig sett, försvann helt från området. Nu hoppas jag på hans och hennes återkomst, på allvar.

Det handlar om SSP i vardagen, inte på pappret och i centrala samverkansgrupper. För det är det jag fått tllbaka varje gång jag tagit upp detta; att i Göteborg har vi SSP, skola-social-polis i samverkan, och det räcker gott. Jag trodde först det var det vi hade i Linnéstaden. Tyvärr har det allt för ofta bara varit just samverkan om samverkan. Det är bra. Men det räcker inte att tjänstemän sitter ned och pratar med varandra om barnens situation. De måste ha de mötena i den dagliga vardagen för att ta tag i saker när de sker. Finnas där barnen finns, såväl förebyggande som bryta sådant som kan gå riktigt snett - i tid.

Kan Ask och Bodström sätta igång den processen, så är de välkomna. Fast vi kunde varit igång med det i full skala redan, som jag hade önskat med de exempel vi redan har på hur det kan fungera och de försök att lyfta frågan som vi gjort. Det är stadsdelsnämndernas ansvar, men de måste också få stöd och hjälp och tydliga riktlinjer för hur de bör arbeta och att kommunen agerar gentemot polisen för att få till detta. Dessutom är det ju märkligt hur man till och med inom samma stadsdelsförvaltning inte klarar av att kommunicera mellan skola och socialtjänst. Det finns alldeles för många exempel på det. Tyvärr.

Jag hoppas också Ask och Bodström passar på att träffa kioskägaren på Blendas gata, som sade något av det klokaste när jag träffade honom för nu en tid sedan när frågan om övervakningskameror var på tapeten: "Jo, jag skulle nog vinna på övervakningskameror och för min del vill jag ha det, men vilket samhälle skapar vi då, så som medborgare säger jag nej" (fritt tolkat av mig förstås). Det var det som avgjorde min inställning till det förslaget utöver de rent principiella i att börja bevaka mitt i bostadsområden på allmän plats. Vi bör ha tänkt över det noga innan vi öppnar den fördämningen i alla fall.

torsdag 10 september 2009

Nyckellös hemtjänst eller anpassat boende för varje äldre, vad väljer du?

Sitter på fullmäktige och funderar på en sak. Det pågår en debatt om vad enskilda nämnder kan och inte kan göra och hur långt fullmäktiges beslut sträcker sig när man tilldelat en särskild resurs till en viss verksamhet i en nämnd.

Det jag funderar på den styrande (S), (MP)-minoritetens syn, oftast med stöd från (V), på detta med ansvar och befogenheter i den kommunala apparaten. Deras svar på nästan alla våra förslag är att det inte är en sak för fullmäktige eller kommunen centralt att besluta, det hör hemma i ansvarig nämnd, oftast ute i de enskilda stadsdelsnämnderna. Det kan till och med låta på dem att de tycker vårt förslag är bra, men inte skall beslutas om centralt (att de sedan röstar emot lokalt också är förstås en annan sak). Det kan man ju tycka, men det blir absurt när enskilda nämnder stångar sig blodiga för att lösa en uppgift de inte mäktar med själva, utan det stöd, den styrning och den samordning som förstås är kommunledningens ansvar att se till.

Ta frågan om hur vi skall forma framtidens äldreboende i Göteborg för ökad valfrihet och trygghet i en situation när nämnderna fortsätter dra ned på platser, utan att behoven minskar, samtidigt som det inte finns en chans i världen att de skall mäkta med att forma fler andra typer av boenden än de rena sjukhem vi idag har, som det finns en så skriande brist på. Göteborg ligger snart sist i landet på detta område och vår organisation är en viktig förklaring för det.

Vad gör vänstermajoriteten? Avslår mitt förslag om att ta fram en samlad hantering av detta, inte för att ta över eller tvinga fram något, utan för att det krävs kommunstyrelsens kommunövergripande engagemang i detta. Ansvarigt kommunalråd behöver den platformen för att vi gemensamt skall kunna hantera detta och få fram fler olika typer av äldreboenden ute i stadsdelarna. Svaret är: Detta är stadsdelsnämndernas ansvar, det skall inte vi gå in och överpröva. Min uppfattning, är att just det vi skall göra, för medborgarnas skull och för verksamhetens skull och för stadsdelsnämndernas egen skull. De ville ha detta rentav när de fick chansen att ge sin syn på min motion. Den politiska majoriteten centralt vill det inte.

Riktigt absurt blir då när vi på gårdagens kommunstyrelse däremot hanterade följande ärende från, just det(!), (S), (MP) och (V), att kommunstyrelsen skulle fatta beslut om att i hemtjänsten införa nyckellös hemtjänst för att förenkla hanteringen kring äldres dörrlås. Det är inget fel i det, bara man tar hänsyn till äldres oro och utformar det så tryggt som möjligt, det är tvärtom säkert väldigt bra. Men om det, som ju är en genuin verksamhetsfråga i det dagliga utvecklingsarbetet för att tillsammans med andra inom äldreomsorgsområdet utveckla hemtjänsten för att effektivisera genom ny teknik. Det är självklart inte en kommunstyrelsefråga. Men si, då kan kommunledningen i all sin vishet enligt majoritetens styrmodell gå in och styra och ställa plötsligt.

Vi kan förstås inte vara emot sakfrågan, men tala om att sila mygg och svälja kameler i den kommunala styrningen av Göteborg stad.

Det är sådant man kan fundera kring ibland. Vem tar ansvar för vad och prioriterar vi rätt frågor - egentligen. Det är dags för ett majoritetsskifte i Göteborg, så att vi fokuserar på det viktiga där frågorna hör hemma, inte lite som det faller sig. Och framförallt för att inte från kommunledningens sida kunna fly undan det verkliga ansvaret för de stora långsiktiga frågorna och mest bara slänga in den ena småfrågan efter den andra. Det går inte att låta bli den misstanken att det är så idag och det är medvetet, just för att hålla ansvaret ifrån sig där det egentligen hör hemma. Det är mer praktiskt så. Vi kan se det på område efter område. Inte minst integrationsfrågans hantering i Göteborg.

Kom nu inte och säg att allt hör hemma ute verksamheten, inte i kommunledningen, efter gårdagens beslut, säger jag bara. Jag hade önskat det var "VAD" inte "HUR" som kommunstyrelsen fokuserade på.

onsdag 9 september 2009

Äntligen blir det bättre bemötande gentemot den med funktionsnedsättning!

Äntligen!, frestas man säga.

2007-03-29 lade jag en motion tillsammans med Jonas Ransgård och Carina Liljesand från (M) och (KD) om bättre bemötande av människor med funktionsnedsättning inom kommunen. Det är tyvärr så, att många med funktionsnesättningar ännu idag upplever en negativ attityd, inte bara i hur samhället och tillgängligheten är beskaffad som sådant, utan också från människor de möter.

Många gånger handlar det nog mer om otillräcklighet, okunskap och osäkerhet i hur man skall vara och bete sig i mötet med en människa som uppfattas vara lite annorlunda, än ren illvilja skulle jag tro. Det kan tvärtom rentav handla om en välvilja som blir helt fel fast det var så rätt tänkt. Det blir ju inte bättre om den sortens - verklig eller uppfattad - negativt bemötande också kommer från sådana personer som borde veta bättre, som i sin profession har att göra med människor av alla slag och därför även borde kunna möta den med funktionsnedsättning på ett professsionellt och jämbördigt plan. Ytterligare värre är det när det handlar om personer som dessutom specifikt jobbar med funktionsnedsättningar inom hemtjänst, boendeverksamhet, färdtjänst eller vad det nu är inom den kommunala handikappomsorgen. Människor den enskilde funktionsnedsatte rentav kan vara beroende av för att få sitt liv att fungera och få den hjälp och det stöd man behöver och har rätt till. De exemplen finns tyvärr kan många enskilda med funktionsnedsättningar vittna om.

Därför lade vi den motionen för nu två och ett halvt år sedan om att utbilda alla kommunens medarbetare i bemötandefrågor specifikt riktat för ett bättre bemötande av människor med funktionsnedsättning. Att bättre förstå och veta hur man skall förhålla sig och bete sig. Det skall ju inte vara annorlunda eller konstigare än att bemöta andra, men kan ju tyckas självklart att bemöta dem som man bemöter andra, men så är det nu inte alltid. Att få lite "aha-upplevelser" kan vara det som gör att man får en insikt och kan ändra sitt sätt att vara i aspekter som man helt enkelt bara inte tänkt på tidigare. Därför vore en sådan utbildningsinsats för alla samt sådana moment i all introduktion till nyanställda bra. Inom Västra Götalandsregionen har man också jobbat med ett sådant utbildningspaket som vi tog avstamp i för vår motion.

Sedan har den remissbehandlats, processats och hanterats samt studsat fram och tillbaka inom det kommunala systemet och mellan oss i politiken och tjänstemannaleden i hur många varv vet jag inte nu. Jag har själv i högsta grad varit delaktig i det för att se till att den landar rätt och att vi i Personal- och Arbetsmarknadsdelegationen fått den till oss eftersom det ju handlar om en personalfråga. Det var på väg att bara bli inget med möjligen vällovliga ord men ingen substans. Jag var också orolig när det bordlades förra veckan att nu stöter det på ny - onödig - patrull. Till slut har nu dock på dagens kommunstyrelse det beslut vi kunde fatta i Personal- och Arbetsmarknadsdelegationen befästs och det blir ju det som också blir kommunfullmäktiges beslut.

I det utbildningspaket som nu håller på att utarbetas om att inympa mänskliga rättighetsperspektivet i all kommunal verksamhet gentemot kommunens anställda kommer nu också bemötandefrågan att läggas in som ett delmoment. Specifikt när det kommer till bemötande av dem med funktionsnedsättning, men också generellt gentemot andra grupper i samhället som är eller kan uppfatta sig vara diskriminerade och givetvis har samma rätt att få samma behandling och bemötande från kommunens företrädare som någon annan. Det är bra. Det gör att frågan landat rätt. Att den både blir större men också förs in i ett naturligt sammanhang som annars hade missat en viktig aspekt. I detta fall hur vi bemöter våra medmänniskor, medborgare, klienter och kunder etc., som en del i det grundläggande demokratiska offentligverksamma perspektivet om alla människors lika värde som ju är grunden för de mänskliga rättigheterna. Det är jag mycket glad över.

Det är det som är att göra skillnad, faktiskt.