Återigen kan vi i GP läsa om idén att skicka fyra värstingungdomar till Nicaragua. Det som inte framkommer är att det inte var en enhällig social resursnämnd som beslutade om detta. Jag var i och för sig ensam om att ha en annan åsikt, men det är ju viktigt att markera det.
Jag tycker samtidigt i och för sig att det är tråkigt att från min sida behöva avslå försöket. Jag ville egentligen ha bättre på fötterna innan jag kunde känna mig trygg med att detta skulle bli bra. Därför ville jag återremittera det för att få lite mer underlag kring ett antal frågor (se mitt yrkande i nämnden). När mitt förslag föll återstod bara bifall mot avslag till projektförslaget.
Jag har när jag trängt in i frågan upplevt lite för många varningsklockor ringa för att vara trygg med att vi inte går på en nit. Det kanske är lite överkänsligt, men vi får inte heller vara naiva i de problem som finns i att skicka tungt kriminella ungdomar till de värsta områdena i ett av världens farligare och mer korrumperade länder. Hur välvillliga och goda kontakter som än finns på såväl nicaraguansk sida som svensk. Det senare har jag inget tvivel om. Jag är också övertygad om att förvaltningen kommer att se till att det blir bra.
Men som nämndledamot är det mitt ansvar att bli övertygad eller övertyga mig själv om att jag kan leva med ett beslut, att kunna stå för det oavsett det går bra eller dåligt, utifrån de beslutsunderlag och den information jag har. Den övertygelsen hade jag inte för att kunna bedöma sannolikheten för att det blir bra eller inte, för att vi har kontroll över pengar och ungdomarna när de väl är där och att vi kan agera om det inte fungerar. Det går att säga att det ju bara handlar om fyra värstingar som dels måste gå med på detta frivilligt, bara det är lite tveeggat, dels ändå annars är körda och ställer till det här hemma samt att detta blir billigare än svenska alternativ. Det köper inte jag. Inte när det är svensk lagstiftning, svensk syn på rehablitiering och svenska skattemedel som skall gå i god för en utarrenderad verksamhet till en helt annan miljö utanför vår kontroll och det ju faktiskt också är tänkt att ungdomarna skall komma tillbaka hem igen och var står de då, vilka insatser behöver de då för att inte falla tillbaka i alla fall?
Ett beslut hade kunnat vänta för att få fram mer underlag, hela projektet hänger inte på det. Tvärtom faktiskt. Min kollegor i nämnden får ursäkta, men jag tycker det är oklokt att utan några inbyggda kontrollstationer ge förvaltningen i uppdrag att få carte blanche i att gå vidare. Därför beklagar jag att man inte kunde gå med på en återrmiss för att få lite mer på fötterna för att rentav bli en enig nämnd. För jag är den förste att vara beredd att pröva nya alternativa metoder när allt annat misslyckats och tycker därför detta är en intressant idé. Vi kan förstås aldrig veta allt och måste också våga pröva nytt, men det är ju inte argument emot att försöka klara ut så mycket som möjligt före ett beslut när det är fullt rimligt möjligt att göra det.
Dessutom tycker jag att det egentligen är de nämnder som är de som sedan skall fatta biståndsbesluten och stå för betalningen som skall komma med initiativet, inte att vi drar igång och förbereder och riggar innan det är helt klart. Det är fel ordning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar