söndag 25 mars 2018

Och så ett sista inspel denna sommar(tid)ens första dag!

Lite ketchupeffekt för den som tittar in idag söndag vårfrudagen 25 mars 2018, med lite gammalt som inte kommit ut (två inlägg ned), lite framåt för nu tar jag nya tag (inlägget nedan) samt ett här och nu hämtat från en egen facebook-kommentar i en diskussionstråd för någon dag sedan enligt följande.

"Sommartid året om tack och att EU:s utjämningssystem i utbyte mot stöd söderut skickar sol norrut. Nu blev det ju helt galet. Snö i Grekland och på Sicilien. Måste varit ansökningsblanketterna som var för krångliga..."

Detta med anledning av den pågående debatten och förslag i EU om sommartidens eviga varande eller inte. Inatt skedde ju omställningen med tidsframflyttning för detta år. Kanske inte DEN STORA frågan i en värld som brinner i knutarna, men något som alltid legat även mig varmt om hjärtat för det; det onödiga i att behöva vrida fram och tillbaka när det kan vara sommar(tid) året runt.

På vintern är det ju hursomhelst mörkt när man går på morgonen och när man kommer hem på eftermiddagen. Varje timma sol till på dagen när den går mot kväll är ju något att drömma om.

Nya tider, nya tag, snart val - Även på (B)loggen!

Min röst i cyberrymden har ju varit minst sagt sporadisk sedan jag lämnade det aktiva politiska livet som Kommunalrådsersättare i Göteborg våren 2010. Sedan dess har ju egentligen precis de frågor jag drev då bara ytterligare eskalerat och jag tänker i mitt stilla sinne; så många förlorade år för Göteborg. Det mesta hade ju kunnat gjorts något åt för länge sedan och till ett betydligt lägre pris för "bilden av Göteborg", fast jag är mer intresserad av verkligheten för Göteborg skall sägas. Det gäller lika mycket för Sverige som helhet.

Nåväl. Nu går vi mot ett nytt val och jag finns på Liberalernas lista till Riksdagen i valet 9 september 2018 på en hedrande sjätte plats. Det gör förstås att jag kommer att engagera mig lite mer aktivt och då även här i min alldeles egna loggbok. Jag skriver ju med viss ironi i huvudet ovan att det är en blogg av och med och för mig själv och i någon mån är det väl också huvudet på spiken - världen lär ju inte stanna för att jag lägger upp något här, mer än att det är en plats att samla sina egna tankar. Blogg känns ju också lite 00-tal. Icke desto mindre är det en plattform att kunna hänvisa till och länka annat till när jag någon gång fått till någon som jag tycker viktig reflektion.

Kanske finns det rentav någon där ute i verkligheten som är intresserad - ho, ho...eko...(?!)...tack för att du är det i så fall och välkommen att följa med, utan löften om vare sig kontinuitet eller form på det som blir. Jag gillar att resonera och då blir det låååångt, men med alla dessa twitter och facebookflöden utan slut, så behöver demokratin också ventiler av just resonemang och att vi tar oss tid att skruva ned tonläget lite. Även om jag inte drar mig för en tuff debatt när det behövs.

Det är också så mycket som just flödar i dessa (a)sociala medier och inlägg eller kommentarer som för all del även jag för egen del bidrar med, som bara försvinner i just flödet. Här, i en blogg, nålas de ju däremot fast i det väldigt egna något mer stillastående flödet, så jag tar mig friheten att också just göra det: Nagla fast mina egna flöden från annat håll när det innehåller något viktigt, relevant eller rentav klokt som jag inte själv vill tappa bort. Om det sedan är riktigt klokt eller inte får andra avgöra.

Det fina med demokrati är ju att ingen måste leta upp eller ta del av vad jag skriver och tycker och även om någon gör det så går det alldeles utmärkt att i fria val välja någon annan. Det bör den vurm som på många håll finns över mer av auktoritära, illiberala och majoritetsväldesdominerade demokratier - i sig självt rena självmotsägelser - ta i beaktande, att när de väl är etablerade så pratar vi i realiteten enpersonsstyre, enpartistat och de facto diktatur med sken av annat och i det systemet finns det inte utrymme för andras uppfattningar och än mindre att kunna välja bort ledargarnityret den dagen det inte blev som man tänkt med den som en gång råkade gå vinnande ur den strid som etablerade den nya ordningen.

Eller som jag brukar säga: Enda sättet att veta att människor verkligen vill leva i en diktatur med en viss diktator är att ha regelbundna öppna och fria val och omröstningar om det. Med alla sina fel och brister är demokratin till syvende och sidst det bästa vi har att gemensamt vårda.

Med det: Nu kör vi (läs: jag) :)!
 

Nedlagt byte - eller snälla någon mitt älskade Göteborg!

Mitt i min senkomna uppsortering av bloggen som med några undantag legat i träda ju, så dök följande utkast upp i inläggslistan som var tänkt för publicering hösten 2010, men av någon anledning hamnade som utkast. Det var mycket omställningar i det privata livet det året samtidigt som politiken fick släppas, som väl förklarar det. Men helt oredigerat passar jag på att nu lägga ut den nu istället. Somt är ju överspelat vad gäller persongallerier och fromma förhoppningar, medan annat är mer sant än någonsin känns det som. Så med den brasklappen och ett lika gott avstamp nu som då tar vi hela harangen som sammanfattar mycket av det jag då bestridit och idag är en fortsatt lika trist soppa, även om inte ens jag insåg vidden av det hela där och då. Skall erkänna att jag också tyckte synd om de många yngre och kompetenta kvinnor som anställdes under en tid som chefer i kommunen när många av gubbarna i syltburken gick i pension, men utan att ha en aning om i vilken bastuklubbsstruktur de var satta att försöka styra.

----

Tja, den här bloggen är ju i princip nedlagd sedan min tid i kommunstyrelsen utfasades för att helt upphöra den 1 augusti i år. Få lär vara så intresserade dessutom, men, men...det är ju med viss häpnad jag följt den svällande korruptionsskandalen hemma i Göteborg. Dock på behörigt avstånd. Hade jag varit mer med i leken så hade jag absolut varit med i den leken betydligt fränare än vad som hittills setts.

Jag har ju en viss vana av att gå in i sådana lägen. Minns hela Shanghai-diskussionen och uppstyrningen av våra internationella utbyten. Minns mina frågor om hur vi granskar och följer upp våra upphandlingar och de underentreprenörer våra entreprenörer i sin tur använder sig av. Minns mina frågor kring bygget av det nya Gamla Ullevi. För att ta några exempel.

Det är så man gör sig obekväm i de inre kretsarna i de slutna rummen, företrädesvis bolagsledningsrum i den väldiga bolagskoncern Göteborg under de senaste decennierna svällt ut till att bli. Inre kretsar som mycket medvetet placerats på det sättet för att kunna styra och ställa utan formella beslut i de demokratiska nämndrummen och därmed skyddat sig själva och varandra i full trygghet om att den som spelar med i spelet också ger och får samma skydd. Övriga göre sig icke besvär.

Det är det Göteborg jag allt sedan tidernas begynnelse så hårt försökt drivit öppenhets- och demokratifrågorna i för att bidra till att göra det jag kan för att vädra lite i alla fall. Minns debatten om öppna nämndmöten i stadsdelnämnderna och debatterna om att alldeles för lite fokus finns på bolagens göranden och havanden medan nämnderna granskas in i varje tum från fullmäktiges sida. Det har, rent ut sagt, handlat om att bryta med det gubbväldet. Ett styre som allt mer stryper det sunda och alla de duktiga, kompetenta och framåtsyftande medarbetare och krafter som gör ett fantastiskt arbete utan att på allvar matchas fram. Inget förvånar mig därtill mindre än att de första kopplingarna i denna muthärva hittades i gränslandet staden-bolagen-fotbollen.

Inget av detta förvånar mig alltså, även om det är skickligt hur hela bollen, fast den är rund, kunnat hållas så i chack och utan påtagliga bevis för vad som egentligen händer. Vittnesmålen om att om du inte fått godkänt från rätt personer, oftast i singularis, så är det ingen idé att försöka få något gjort i Göteborg är ju omfattande. Jag har stött på det under alla år från personer jag vet inte skarvar. Problemet är bara att ingen vågar säga något för då vet de att det verkligen vore kört eller att ställa ut konkurrenter och kollegor som inte heller vore så lyckat. Eller så bryr de sig inte och ännu mindre att gå vidare med det, utan bara struntar i Göteborg.

Det är därför jag försökt borra, men från politisk nivå är det ju svårt att komma till botten med det utan några utredningsresurser för bevisföringen eller att riskera hemfalla åt vad som skulle uppfattas som partipolitiskt betingade personangrepp och rättshaveristisk, när det därtill emanerar från samma politiska nivå som skickligt kan styra undan debatten och har allas gillande bakom sig, men egentligen är ett hårdfört blå dunstspel som bara är möjligt i Göteborg. Det är det jag menar med att Göteborg måste se till att bli den lilla storstaden och inte förbli den stora småstaden vi är allt för ofta ännu.

Jag tror då verkligen på Anneli Hulthéns vilja att bryta med det som varit (fast hon och alla andra i den nuvarande politiska ledningen ju varit en del av det som tillåtit denna kultur). Däremot är jag mer oklar över med vilka visioner, med vilken ny riktning, med vilka verktyg för att etablera det nya ledarskap som krävs, på alla nivåer, för att verkligen nå förändring?!

Det som gör att jag häpnar, är att även media verkar vara så tagna på sängen. Jag trodde i min enfald att alla visste, men för att inte förstöra bilden av det go'a käcka Göteborg där alla är hej och du med alla - i de små kretsar som utgör stadens gamäng - lät det bero och därtill inte klarade av att gå på djupet eller ännu mer, för att inte göra sig omöjliga för egen del alternativt stöta sig med läsarnas och mediekonsumenternas bild av det Göteborg de bor i och som styrs så handfast och väl av starka män med fursten/brukspatronen/goa gubben över alla andra. Men jag börjar faktiskt tro att man är uppriktigt förvånad. För annars är det väldigt fegt, att först nu våga lyfta fram surdegarna och dessutom utan att hänföra det till där de hör hemma, för det är inte Anneli Hulthéns knä trots allt. Fast man skall förstås inte slå på en som ligger, eller i alla fall - i princip - lämnat skutan.

De enskilda rena korruptionshärdarna kanske levat sina egna liv, de kanske vi alla är lite tagna på sängen av i all sin simpelhet, men efter nya Gamla Ullevi tror jag inte på riktigt på det ändå.

Men kulturen, att borsta varandras ryggar och bortanför alla egna ständigt itutade regler om att allt skall upphandlas, allt gå via upphandlingsbolaget, allt följas upp och redovisas, ständigt köra sina egna race oavsett det är löften givna på en fest eller finns mer konkreta personliga vinningar i det, det är egentligen rätt ointressant även om det nog oftare varit det förra än det senare, den kommer från högsta kommunledningen. Jag har sett vd:ar hamna i kylan för att man inte lytt order om att använda dyrare ej upphandlade konsulter som däremot är kompis med rätt person. Jag vet fakturor som dimper ned hos olika bolag som inte har med det bolagets förehavanden att göra. Jag vet enskilda anställda som brottats med att å ena sidan uppfylla det som outtalat uttalat förväntas av dem, å andra sidan försöka hålla så rent för egen del som går om det skulle gå åt pipan. Det räcker att veta, för att förstå att det är något - lite oklart hur mycket dock - ruttet i staten Danmark.

Det finns en anledning att det ständigt funnits ett hov av bolagschefer med i olika sammanhang. Någon skall ju ta notan när baren öppnas. Någon skall ju se till att det fixas till det som behöver fixas till. Det är väl ingen som trott att det är Byggnadsnämnden eller Förenings- och idrottsnämnden eller så som rattat stadsutvecklingen och arenabyggen eller vad det nu varit - egentligen?! Någon skall ju fungera som stötdämpare om det behövs.

Det har alltid förundrat mig att ingen, jag säger ingen, reagerat över de sammanställningar som gjorts, där kommunstyrelsens ordförande i Sveriges andra stad, som stoltserar med att vara evenemangsstaden nummer ett och ha internationella utbyten på högsta nivå med mera, med mera, är den som har lägst representation och mobilräkningar. Det beror inte på att vi i Göteborg är modesta eller inte behöver ringa eftersom alla vill ringa oss. Det håller inte för den som inte vill låta sig tro på det.

Det är sådant man kan fundera på så här i efterhand. Men den tiden är förhoppningsvis förbi så det är ingen idé att grotta ned sig i det eller sparka på den som ligger. Synd bara för dem där beskyddarverksamheten inte längre upprätthålls när korthuset rasat i ena hörnet i alla fall. Det finns dock fler hörn.

Jag tror på en ordentlig utvädring och det hade varit underbart att få se till att medverka i det tvärdraget. Jag får istället lyckönska mina Allianskollegor som jag hoppas tar över nu och att en ny konstruktiv, öppen, detbattglad göteborgsanda kan etableras inkluderande därtill socialdemokratin med sina - hittills - löjligt tysta stödpartier. Det finns fantastiska krafter som bara väntar på att få släppas loss, för att åter göra att Göteborg blir en stad som alla pratar om i positiva ordalag.

Problemet med den gamla göteborgsandan, som blev allt mer av att om alla inte vara överens med den den enda ledaren, så var alla andra emot Göteborg, var att lika produktiv och kraftfull som den var i början, lika likriktad och allt mer på tomgång var den på slutet. Låg Göteborg i framkant kring sekelskiftet, tappade vi det försprånget helt under åren därefter. Jag tror att mycket av förklaringen ligger däri. Det är ett klassiskt "den-starke-mannen-fenomen" inom ledarskapslitteraturen (även om just den boken aldrig blivit skriven, vad jag vet i alla fall).

Det skulle vara kul att i någon form på något sätt i framtiden kunna medverka till det nya Göteborg som växer fram ur askan av det gamla. Även om liknelsen kanske är åt det mer dramatisk hållet - sådan är jag ;) - behövs det en rejäl omstart på många nivåer för det Göteborg - möjligheternas och öppenhetens stad - jag vill se!