måndag 18 januari 2010

Göteborg shanghaiat!?!

Så har då Göteborgs engagemang för Shanghai i Kina fått lite medial uppmärksamhet i dagens och gårdagens GP samt på ledarplats och för en gångs skull en balanserad rapportering. Självklart kan vi inte bojkotta Kina, men vi kan inte heller bara strunta i de mänskliga rättigheterna. Kan vi inte här hemma i Göteborg prata öppet om det och att använda våra möten och vår dialog med Shanghais företrädare för att medverka till ökad öppenhet och respekt för mänskliga rättigheter, så är vi lika goda kålsupare som kineserna när de säger att det inte finns några demokratiska problem i Kina. Det är därför jag varit den som så hårt drivit debatten om Göteborgs utbyte med Shanghai. Den ende som överhuvudtaget lyft frågan i kommunfullmäktige rentav. Och det har många gånger känts ensamt, kan jag säga, att utmana hela det inre kotteriet och få spott och spe för det, kan jag också säga. Trots att jag ju bara velat föra en öppen konstruktiv debatt för att vi här i Göteborg i alla fall skall veta vad vi gör, hur vi gör det, på vems mandat det sker och var ansvaret ligger samt vilka kostnader det får rymmas inom. Inte ens det har gått att föra diskussion om. Det i sig skickar ju varningsklockor kan jag tycka.

Jag tycker rentav att det var framsynt att för 25 år sedan se Kinas vikt för en industritung handelsstad som Göteborg. Men det får för det inte bli en sluten herrklubb där vi legitimerar förtryckarna genom att som demokratiska företrädare spela på deras villkor bara för att idka krämeri. Volvo, SKF och alla andra kommer ändå att vara där. Vi som demokratiska företrädare för göteborgarna har därtill ansvar för att slå vakt om demokrati och mänskliga rättigheter. Det är ingen fråga för bara UD, som Göran Johansson (S) med emfas gång på gång slagit fast. Det om något är bara dumheter. Det är allas vårt ansvar som demokrater. Sedan är det självklart UD och regeringen samt riksdagen som slår fast utrikespolitiken, men inom ramen för den har vi ett stort mandat att stå för mänskliga rättigheter som Göteborgs företrädare gång på gångs slagit ifrån sig, att ens diskutera. På den punkten tror jag dock mer på Anneli Hulthéns (S) ärliga vilja att inte bilja blunda än hennes företrädare.

Min rädsla är att det inte är Kina som successivt skall tvingas öppna sig och bli mer demokratiskt, utan att det är Kina som får oss att börja backa istället. Exemplen finns från hur vi agerat i Göteborg och Kinas ökande politiska demonstrationspolitik genom att exempelvis kidnappa hela klimatkonferensen i Köpenhamn och skjuta den i sank mot framförallt EU men även USA är allvarligt oroande. Det är de som inte ser det som är naiva, inte jag - vilket jag ju så ofta fått mig till livs genom åren som varandes någon slags naiv idealist mot de krassa gubbarna i verkligheten. Och nog förstår jag att det krävs mer smartness än att hålla demokratiska brandtal vid tebjudningarna i Shanghai. Just därför måste vi hålla frågan levande här hemma för att veta hur vi skall agera där.

Det har ju varit märkligt tyst i alla sammanhang om detta allt mer intima utbyte med den största och ekonomiskt viktigaste staden i världens största diktatur. Jag är övertygad om att hade inte jag alltsedan den beramade första fullmäktigedebatten för nu tio år sedan agerat hade det fortsatt så. Det var den debatten där det från de ledande herrarna i fullmäktige uttalades att vi inte skall komma och försöka omvända kineserna som levt som de levt i 2000 år och massor av annat strunprat. Då fanns det inte ett ord om Shanghai i något offentligt kommunalt dokument någonstans. Successivt, och det har varit ett idogt arbete bara det, har Shanghai börjat omnämnas som först ett biståndsutbyte - bara det ett absurt försök att omskriva verkligheten - trots att redan då var systerstadsavtal på gång att skrivas under till att nu ha ett eget positionspapper och tydligare krav på återkopplingar till kommunstyrelsen. Det kunde ha varit mer, men är alltid något. Fast jag kan ju tycka att det då är märkligt att vi inte hört så mycket om satsningen på världsutställningen förrän GP skriver om det.

Det jag ändå är stolt över är att ha lyckats pressa fram att i det positionspappret omnämns demokratifrågan i alla fall. Däremot kunde hela diskussionen om de ekonomiska vinsterna med utbytet ha strukits. Det vet vi egentligen inget om och den utredning från Jönköping som refererats till i media och också var ett svar på min kritik om att vi efter två decennier inte utvärderat något av vad det givit när all annan kommunal verksamhet är under ständig granskning kan vi lägga i någon byrålåda. Den skulle kunna tjäna som modellexempel för ett beställningsverk möjligen.

Nu hoppas jag få stöd för min och Piotr Kiszkiels (FP) motion om att etablera en utbildning i mänskliga rättigheter som kan erbjudas alla som är involverade i internationellt utbyte för kommunens räkning. En utbildning som handlar om att var och en skall få verktyg för att på rätt sätt i rätt sammanhang kunna agera för ökad öppenhet och mänskliga rättigheter i länder vi har ett utbyte med där det inte är lika självklart som här hemma hos oss. Det handlar givetvis först och främst om Kina och Shanghai. Ibland handlar det bara om att lära sig se det som man kanske inte ser annars om ingen öppnat ens ögon och då också veta hur man agerar för att inte antingen klampa in i glasbutiken och rentav ställa till det för enskilda utsatta som är kvar när man själv rest hem eller tvingas blunda för uppenbara brott mot de mänskliga rättigheterna. Det handlar också om hur man kan ta upp känsliga frågor på ett bra sätt för att ändå kunna fortsätta en konstruktiv och bra dialog till gagn för båda parter. Det fanns en öppning om brett stöd för den på senaste kommunstyrelsen, så det hoppas jag än mer står fast efter dessa artiklar i GP.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att också fundera kring att det är bra med den öppenhet och snabbhet som internet och andra medier idag ger. Men ibland känns det som att det också gör det väl enkelt att tycka om allt och låta som om man också gör något, utöver att tycka. Under alla år som jag fört debatten om Shanghai har andra suttit knäpp tysta. Jag har haft stöd i Folkpartiet förstås och från en och annan annan, men tyst har det varit. Senast jag tog upp frågan var första gången Vänstern var med på min linje, men försökte sedan få det till att det var dubbelmoral att jag som liberal pratade för demokrati och mänskliga rättigheter i Kina. Tala om historielöshet. Politik handlar dock inte bara om att prata och hävda en linje när man får frågan eller andra väckt den åt en, utan också om att se till att väcka frågan och driva den för att nå resultat. Därtill också att argumentera och bilda opinion förstås. Men när det senare renderar allt mer utrymme i maktsammanställningarna framför att faktiskt också få det som sägs gjort för att i verkligheten förändra något är det också en demokratiskt tveksam maktbalansförskjutning. Det är min enkla mening. Den diskussionen återkommer jag till hade jag tänkt.

onsdag 13 januari 2010

Nya tag för tidiga tag - innan det är för sent!

Ett nytt år med nya insatser. Tiden går fort ibland och mitt i allt kan tid för reflektion, återhämtning och omdisponering behövas. Särskilt när vi går in i ett valår där det egna testamentet kan behöva samlas snarare än att jag för egen del står på några listor för omval. Det känns ärligt talat lite märkligt. En hel del har ju hunnits med genom åren och mycket har jag kunnat påverka, rentav väldigt mycket i göteborgspolitiken om jag får säga det själv, en del till skulle jag allt velat få på plats i majoritet. Där får dock andra ta vid. Därav att tidens skeenden fått passera revy utan mina tillägg. Men helt kan jag inte hålla tangentbordet i styr en tid till förstås.

Några inspel till hade jag därtill tänkt hinna med. På gårdagens GP Debatt är en av de frågor uppe som jag ju drivit och Helene Odenjung (FP) och jag ju försökt få igenom, men hittills utan framgång. Det handlar om att vända perspektiven i ungdomspolitiken för att fånga dem som annars hamnar snett i livet. Vi kommer inte att kunna nå alla. Men vi kan göra mer och bättre, det är jag övertygad om.

Det handlar om att tidigt sätta in insatser där de gör störst nytta, framförallt i skolan. Ingen elev får lov att falla ur utan att omedelbart fått den stöttning som krävs. Det får inte gå flera år och omfattande skolk utan att någon agerar. "Någon" är då förstås skolan, men inte ensam. Det är det jag menar med att allt barn- och ungdomsarbete måste ses genom skolans läsglasögon. Det viktigaste för samhället, givetvis också tillsammans med föräldrarna och andra runt de enskilda barnen, är att se till att varje barn och ungdom får sig de kunskaper och färdigheter han eller hon behöver för att klara sig i livet. Att kunna läsa, skriva och räkna är en sådan grund som är förutsättningen för allt annat och det är helt enastående att vi idag inte utbildar lågstadielärarer med enkom det uppdraget att kunna ge barnen det färdigheterna som en garanti i årskurs tre. Likaväl som det är förfärande enastående att det inte finns tillräckligt med utbildade speciallärare med de särskilda kompetenser som krävs för att ge unga med problem den pedagogiska vägledning de behöver för att få kunna överträffa sig själva. Och att social och polis och andra inte finns på plats i skolan för att se de gemensamma barnen istället för att bolla dem mellan sig om vems ansvar de som faller ur egentligen är.

Därtill måste vi ha redskap för att med ett batteri av olika tillgängliga insatser kunna nå de unga och verktyg för att värdera de insatserna och se hur de gör störst nytta i den enskildes liv. Det handlar såväl om förebyggande allmänna insatser som man kan se ger positiva effekter för att hålla unga i riskzonen undan från utanförskapets och brottets bana, men också konkreta insatser för den enskilde unge som redan hamnat på glid. Det kan inte de enskilda stadsdelsnämnderna orkestrera. Därför behövs ett kommungemensamt program för att ta ledningen och samla alla de erfarenheter som finns och kunna utvärdera och bygga en modell som är den investeringskalkyl vi efterfrågar i artikeln. Det vore en fjäder i hatten för Göteborg att ta ledningen i att få fram ett sådant verktyg som ett ramverk och stöd för allt ungdomsarbete riktat till dem som vi vet annars riskerar att ställa till det för sig själva och andra, ytterst hela göteborgssamhället. Det ser vi ju redan idag, tyvärr, samtidigt som det lokala arbetet spretar alldeles för mycket och saknar den långsiktighet som krävs om inte pengar bara skall rinna iväg i onödan och därmed kosta mer och mer, men utan att förhindra problemen där det gör mest nytta - och kostar minst.

Till det kommer att kommunledningen tydligare måste samla ihop och ha en politisk koppling till de kommunövergripande insatser som idag flyter runt för mycket, lever sina egna liv parallellt med varandra och utan någon klar vare sig avsändare eller mottagare. Trots det gör de många gånger ett väldigt bra jobb. Jag tänker på sådana projekt som Ung & Trygg, Tryggare & Mänskligare Göteborg, Tryggare & Vackrare Stad samt Kunskapscentret mot organiserad brottslighet. De har olka roller och uppdrag, men i många delar går de in i varandra för att just göra det som vi alla önskar: Skapa en trygg, vacker och mänskligare stad utan kriminella gäng eller annan kriminalitet som drar till sig unga i utanförskap. Det är därför vi i vår kommunbudget fråb Folkpartiets sida vill samla dem under en politisk styrgrupp under kommunstyrelsen för att få ökad tydlighet och mer tryck och legitimitet ut i organisationens och göteborgssamhällets alla delar.

Därtill, vilket vi också föreslagit, behöver det skapas särskild kompetens och kunskap kring subkulturer rent allmänt, som stöd för många gånger utsatta socialsekreterare som inte vet hur de skall hantera politisk och religiös fanatism, hederskulturer och rent allmänt ungdomsgäng som inte handlar om kriminella organisationer - eller ens vet vad de som tjönstemän har att göra med när de inte kan se sambanden från sin lokala horisont. Vi var inne på det redan i samband med kunskapscentret mot organiserad brottslighet och fortsatt följa upp det i våra förslag. Det är bara att konstatera att man från kunskapscentret själva idag stämt in i detta. Det är något man efterfrågar allt mer runtom i stadsdelarna, där vi har oroande exempel på alltifrån de bilbränder och stenkastningar kopplade till olika ungdomsgäng till religiös fanatism och/eller hedersulturer som gör att framförallt unga kvinnor inte kan röra sig fritt likaväl som rasistisa organisationer som reryterar på andra håll i staden. Det är förstås lite olika saker, men finns gemensamma nämnare, som en kommuncentral kompetens kring sådana subkulturer kan stödja det lokala arbete för att bättre förhindra sådana tendenser.

Allt detta är givetvis inte en fråga om integration och invandring i sig. Det är en fråga om framtidstro och om samhället är öppet för alla eller inte. Ytterst en fråga om fattigdom. Strulpellar med rika föräldrar klarar sig ofta ändå, antingen genom att de kan köpa sig fria eller har kontaktnät som kan hjälpa till oavsett det är på rätt eller fel sida lgen. Den som inte har de förutsättningarna har det svårt nog och i avsaknad av framtidstro eller positiva förebilder samtidigt som snabba pengar lockar eller bara i brist på annat låter sig lättare dras in i destruktiva beteenden som är svårare att bryta. Det är nog rätt obestridligt. Det är därför denna fråga om sociala investeringskalkyler har en nära koppling till en av mina andra käpphästar: Behovet av en samlad integrationstrategi under direkt ledning av kommunstyrelsen. Det är en ödesfråga för hela göteborgssamhället som kräver samlade långsiktiga uthålliga insatser för att öka rörligheten och delatigheten för alla göteborgare i hela Göteborg, som en stad, inte en delas stad.

Gårdagens GP-artikel skall därför också läsas tillsammans med den artikel jag hade inne i höstas på GP Debatt om avsaknaden av en sådan integrationsstrategi och att det finns direkta kopplingar till den sociala oro som faktiskt råder i dagens Göteborg, som inte enskilda stadsdelsnämnder eller bostadsbolag kan lösa åt oss. Bilbränderna är ju bara ett uttryck för det. Anna Johansson (S) med ansvar för dessa frågor må prata en del och vara runt i olika sammanhang och verka påverka mycket (fast jag i ärlighetens namn inte vet vad). Men som den största motståndaren mot mina och våra idéer från folkpartiets sida har hon ett stort ansvar för att det inte heller händer något. Frågan är lika osynlig i kommunstyrelsen som den varit sedan i alla fall jag kom in och förstås dessförinnan, utöver det vi försöker förändra bland annat med den motion jag skrev fram tillsammans med Helene Odenjung (FP) och Kjell Björkqvist (FP) när jag såg behovet av ett sådant samlat stragegiarbete från kommunlednings sida. Det krävs en tydlig politisk ledning i frågan, som idag inte finns överhuvudtaget. Vilket ju är synnerligen besynnerligt med tanke på frågans vikt och ökande sprängkraft. Kan i alla fall jag tycka.