måndag 23 februari 2009

Underliga äro toppcheferna och till det lite allmänna Volvo- & Saab-biltankar!

Det går inte att låta bli att förundras över ledningarna i de stora bolagen, det måste jag säga. Det finns få som är så sturska och anser sig ha så stor betydelse som rättfärdigar de höga lönerna - en typisk sammanblandning av person och rollens betydelse - och samtidigt förstår så väldigt lite om det omgivande samhället och varför exempelvis vi i politiken inte inser att det bara finns en enda rätt väg. En väg som i grunden handlar om att låta dessa toppchefer ratta ekonomin och sina företag som de behagar. Jag brukar jämföra det med att varför finns det då så många olika bilföretag som konkurrerar om samma sak om världen nu vore så enkel att det bara fanns ett enda sätt att hantera en fråga på?! Det är ju det som är marknadsekonomi och den råder också inom politiken. Ibland får man vara så överförenklad för att nå fram. Och då är ju ändå en bil ett under av simplicitet jämfört med samhället och politiken.

Nu, när deras förmåga verkligen ställs på prov och de beslut de så rådigt har och har haft ansvar för under de gångna åren som berett marken för deras företags ställning här och nu, när de besluten ställs på sitt prov och precis den anledning till att de som chefer och styrelseorföranden har sina stora ersättningar verkligen är att vara upp till bevis, ja då är det plötsligt regeringen och vi i politiken som skall ta över ansvaret och pumpa in skattebetalarnas pengar för att rädda vad som räddas går. Det finns en anledning till att det finns de företag som står starka även i dessa tider och andra inte gör det, även om situationen är exceptionell och därför också helt klart kräver exeptionella åtgärder även från statens sida, men någon måtta får det väl ändå vara i klagokören från dem som har betalt för att inte hamna där de nu är. Sedan kan jag hålla med om att näringsminister och statsminister talat ned Saab för mycket och därmed helt i onödan egentligen ställer ut sig för en kritik mot det, som om de eller någon annan inte bryr sig om att några av svensk industris flaggskepp - oavsett de nu är amerikanskt ägda - är på väg i putten med allt vad det innebär. Men ingen annan har ju några andra bättre förslag än de som hittills levererats att komma med.

Det är en rad strategiska missgrepp som skett genom åren hos såväl Volvo som Saab utöver att de haft ägare som i grunden mot bättre vetande fört sina bolag mot avgrundens rand.

Till det kommer de utdelningar många av bolagen gjort och där den nya tidens aktieägarspelare som Gardell bokstavligen suger ut bolagen i goda tider för att inte slita dem åt vargarna och sälja dem bit för bit istället. När krisen kommer står de där finansiellt utmärglade och utan hull att klara minsta vågsksvalp, än mindre en flodvåg som dagens finanskris. Det är då staten plötsligt måste gå in när hyenorna lämnat boet. Det är inte marknadsekonomi och det är inte ens kapitalism, för kapitalism bygger på långsiktiga ägare som tar ansvar för sina investeringar. Gardell och Co borde vara återbetalningsskyldiga! I Volvos Cars fall handlar det dock om att Ford tagit kassan under de goda åren för att få igen sin köpeskilling och i Saab Automobiles fall kan nog ingen påstå något annat än att underskotten varit kroniska.

På rena symbolnivån tycker jag det var ett signifikant tecken i tiden när Saab en gång i relativt modern tid valde sin symbol med Skånegripen som ingen förstår, är grafiskt komplicerad och därmed blir plottrig och inte har någon relevant koppling till Saab - till skillnad mot exempelvis jaguaren på Jaguar - och dessutom tvättas bort med åren ser jag på en del äldre bilar(!). Istället hade de exempelvis kunnat plocka upp den gamla enligt mitt tycke lysande symbolen med ett stiliserat propellerflygplan rakt framifrån som lätt kunnat formas till ett formspråk över grillen som ju idag är en bils tydligaste varumärkesmarkör. Jag noterar i och för sig att man under senare år försökt forma mittstrecket till mer flygplansaktig än förr. Det är naturligtvis en detalj, men ibland är det i detaljerna de underliggande signalsystemen framskymtar som också talar om om man som bolag är på väg. Att Saab redan när GM tog över stog helt naken med avsaknad av modeller eller en framtidsplan har ju sedan varit GM:s problem som man aldrig klarat ut. Saab har haft kombinationen tekniskt driv och tur att tillfälligt hanka sig kvar med turbon och att kunna dra full kraft ur etanolen (mer maxat än miljövänligt fast namnet "Biopower" är lysande). Sannolikheten för tredje gången gillt är ju inte lysande. Därför blir det ju lite "Bagdad-Bob" över Saab-chefen när han pekar ut att nu skall det lösa sig, eller det är egentligen i princip redan ordnat. Men vad skall han annars säga? Även om jag gillar en del av de stilstudier man visat från Saab.

I den stora bilden är det naturligtvis det missade miljötåget i kombination med att upprätthålla säkerhetsimagen - även om ingen idag kan ligga främst hela tiden för varje bilmodell längre - som är det mest frapperande. Saab har ju ingen egentlig image mer än lite kul, annorlunda och teknikdrivet innovativt som i GM- och Opelkostymen helt förötts, medan Volvo ju däremot är ett bilmärke för den småintellektuelle som vill vara något mer, som vill vara premium, miljövänlig och att tänka ett steg längre i omtanke om sig själv och andra, fast inte egentligen är beredd att betala priset för det. Lite fördomsfullt - jag har Volvo gasbil själv just nu - men något åt det hållet. Jag tror aldrig Volvo eller Saab någonsin kan klara matchen i yppersta premium och vad jag förstår har för mycket fokus legat på det istälet för att vårda de kärnvärden som ger imagen.

I det perspektivet förstår jag exempelvis inte mig på den nya Volvo V70, som säkerligen är en ypperligt bra bil, men för vem är den till och vad tänkte de på när de lade upp reklamkampanjen för den, som ju ytterligare bara suddade ut begreppen? En bil som i vare sig det yttre eller inre sticker ut, tvärtom, som är stor och bred på alla håll för att kunna vara en laståsna och samtidigt skall närma sig premium utan att vara det måste ju ha en image, ett upplevt eller i alla fall uppfattat mervärde på de andra marknader som inte är Volvoimpregnerade som tjänstebilssverige, men jag hittar inte det och det tror jag förklarar mer det extra Volvotappet än bilkrisen i sig. Det är förstås en amatörs tankar, men ändå.

Kanske ligger Saabs framtid som en nischtillverkare - 100.000 bilar är ju hursomhelst nichbilar på dagens globala marknad - inom miljöområdet, om det finns några sådana kapitalister att uppbringa som behöver en bilfabrik för det. Som svensk och västsvensk vore det roligaste förstås om Saab och Volvo kunde slå sina påsar ihop genom gemensamma bolag inom några utvecklingsområden där de kan ligga långt framme och köpa in kompetens från de globala aktörer som finns (bilfabriker är ju idag mest bara sammansättningsanläggningar av komponenter från Bosch med flera och därutöver behöver de ett globalt bilåterförsäljarnät samt ekonomiska muskler att ta fram en plattform och ett designspråk och en marknadsföringsprofil att montera allt på). För den dödsdans vi nu ser är ju inte rolig och lite önsketänkande är ju inte fel, även om det sker under yxan och det talar ju bara det tyvärr sitt tydliga språk i sig. För Volvos del kan jag i alla fall se att man har haft kraften att snabbt återhämta en del förlorad mark i exempelvis miljöimagen och det är ju ett styrketecken som så väl behövs.

Men marknadsproblemen har faktiskt de som nu kritiserar regeringen från bolagens sida själva ansvar för och är det på den nivån styrelse- och ledningsarbetet sköts, oavsett om de kan skylla på att de suttit som marionettdockor i händerna på deras USA-ledningar, så förstår jag att de har problem. Tyvärr. Till det kommer förstås den rasande farten i det ekonomiska raset när det väl kom, även om alla visste att det skulle komma på något sätt. Inte tu tal om det.

torsdag 19 februari 2009

Det rivs och det byggs!

I det senaste har jag fått mig till livs två stadsbyggnadsmässiga "surdegar" som jag levt med ett antal år.

Den ena är frågan om Skanberget och Skanstorget, där jag nu kunde läsa att den lokala s-föreningen i Linnéstaden vill göra ett levande torg av Skanstorget när socialdemokraterna nu centralt backat från försöken att bebygga själva Skansberget.

Ja jösses, sent skall syndaren vakna!

Det var ju faktiskt jag som en gång som vice ordförande i stadsdelsnämnden Linnéstaden började med att föra fram en förädling av Skanstorget som ett alternativ till de då mycket omfattande planerna på att bygga upp på själva berget och allt sedan dess arbetat för det mot framförallt, just det(!), socialdemokraterna. Däremot fick jag ju med mig Ethel Sjöberg (mp) som även då var ordförande i nämnden på det och det tillskrev vi i presidiet därför Byggnadsnämnden om och det startade en utredning kring helheten Skansberget och Skanstorget, som sedan på grund av politisk ovilja från, ja just det(!), socialdemokraterna rann ut i sanden.

Nu är det annat ljud i skällan och det är förstås bara bra, men rätt får ändå vara rätt!

Vi lät i (fp) till och med ta fram skisser på hur ett sådant nytt torg skulle kunna gestaltas, som ett levande intimt studenttorg avskärmat ut mot Övre Husargatans genomfartstrafik in mot universitetsområdena i Haga, Vasastan och mot Linnéplatsen till och därmed också perfekt för de studentlägenheter som var tänkta på själva berget, istället för dagens trista vindpinade parkeringsplats (som däremot kan läggas under eller rentav in i själva berget). Det skulle bli ett torg i ett tättbebyggt område som saknar just torg med det dramatiska Skansberget med Skansen Kronan på toppen som fond och möjligheter att rusta upp även denna formidabla historiska turistattraktion som bara tillåtist förfalla och förslummas. Det finns ju knappt ens skyltar som pekar mot hur man tar sig till Skansen idag.

Den andra frågan som åter är aktuell är Friggagatan som vi kunde läsa om i dagens tidning nu - till slut - börjat bebyggas efter alla år av raseri mot rivningsraseriet. Jag är bedrövad över att det inte gick att få gehör för det som jag drivit i den frågan från första stund och också skivit om, att är det någon gång vi i Göteborg skall ta oss i hampan och göra det som ofta sägs i de vackra talen, att bygga ihop gammalt och nytt, så var det på Friggagatan med sina fantastiska funkislängor. För mig har det bara varit slum och porrklubbar blandat med motorcyklar, så kallas den ju också för "Bikerstreet", men i allt det kunde glansen från den 30-talets stadsinfart ändå anas.

Byggnaderna med sina trappstegsliknande påbyggnader hade ju varit ypperliga att bygga på och bakom med ytterligare trappstegsnivåer och i gatuplanet bibehålla butiker med känslan av det gamla inramade av de gamla fasaderna med modern anpassad exploatering upp och runtom.

Efter sju års bedrövelser hamnade dock frågan i läget om att till slut rusta upp området med nybyggnation av många små lägenheter som så väl behövs eller att låta det bara fortsätta förfalla år efter år. Några andra realistiska och vare sig privat eller kommunalt ekonomiskt hållbara alternativ fanns inte. Det får man leva med, som politiker måste man ju ibland sätta ned foten även när det bär emot och stå för det. Det är bara hoppas att det blir snyggare än vad man kan befara av det illustrationer som hittills visats. Det var också ett villkor från min sida, men det är ju bara att konstatera, att de frågorna är inte de styrande socialdemokraternas starkaste sida, att se till både funktionalitet och gestaltning som en helhet för den som skall bo, leva och verka i det som sedan skall stå där i många generationer framåt.

tisdag 17 februari 2009

Ett stort steg tillbaka och ett litet steg framåt för äldre med hemtjänst!

"Vad var det jag sade!", är det värsta jag vet men samtidigt ibland omöjligt att inte häva ur sig. Nu, efter mycket om och men, kommer utredningen utifrån socialdemokraternas och miljöpartiets uppdrag om att öppna hemtjänsten för andra än kommunen bara för de företag som kan anses höra till den sociala ekonomin upp för behandling i kommunstyrelsen.

Precis som vi sade redan när uppdraget lades är det fel tänkt från början. Syftet med att öppna hemtjänsten är att öka valfriheten för den enskilde och se till att den äldre själv ytterst kan bestämma över vem man vill skall komma över tröskeln i det egna hemmet, inte kommunen och dess byråkrater. Syftet är inte att endast se till att gynna den sociala ekonomins företag, även om det också som en följdeffekt är en viktig och bra effekt i ett land och en stad som med den hittillsvarande socialdemokratiska politiken helt strypt sådant företagande.

Det var därför också helt bakvänt att skicka frågan till den Sociala resursnämnden som ju inte har något med äldrefrågorna att göra, även om vi - jag sitter där ju själv - har ett övergripande och viktigt ansvar för att verka för den sociala ekonomin i Göteborg. Mycket riktigt konstaterade vår förvaltning detta också. De konstaterar också det jag sade när (s) och (mp) kom med sitt motförslag mot den av mig initierade motionen tillsammans med (m) och (kd) om att öppna för andra inom hemtjänsten, att det går inte att göra skillnad på olika typer av företag och aktörer på det sättet, även om det låter bra att prata om sociala företag som något helt annat än andra företag.

Däremot är det självklart att en av de stora vinnarna med ett sådant system är sociala företag som bara står i startgroparna om kommunen ger dem chansen. Men det finns också enskilda invandrarkvinnor som har egna aktiebolag som inget heller vill än att få erbjuda sina landsmän hemtjänst på deras språk, som idag förvägras den möjligheten i Göteborg och som hade fortsatt förvägrats den möjligheten om (s) och (mp) fått som de ville, bara för att de har bestämt sig för att en företagsform är god och en annan är ond.

Så enkel är inte verkligheten och så enkelt låter det sig inte heller göras har vi nu svart på vitt. Det enda raka hade därför varit att som vi föreslog från början innan (s) och (mp) konstrade till det, införa ett system som öppnar för alla andra som vill erbjuda hemtjänst och uppfyller de krav som självklart kan ställas på dem oavsett de är privata, kooperativa eller kommunala. Stadskansliet skickar också den snygga passningen i retur till den styrande minoriteten, att det fortfarande går att söka om pengar för att utreda ett sådant valfrihetssystem i sin helhet, som man hittills totalvägrat här i Göteborg, trots statliga stimulanspengar. Det skall bli spännande att se hur de tar den bollen!

Däremot är det glädjande att "Askimsmodellen" för ökat inflytande för den enskilde i hemtjänsten som varit på väg att tvingas skrotas för att inte krocka med likställdheten för alla göteborgare nu får en delvis renässans i Göteborg som helhet. Det har varit för segt med det från övriga stadsdelar. Nu kommer dock, även det till kommande kommunstyrelse, ett förslag om att skapa en göteborgsmodell som ger den enskilde ökat inflytande i vilken service man kan få från hemtjänsten. Det är ju bara en bit på vägen, men i alla fall just en bit på vägen, mot verklig valfrihet och inflytande för den enskilde äldre göteborgaren i något så viktigt som den hemtjänst som möjliggör att livet i övrigt kan fungera när den egna orken inte längre riktigt räcker till.

söndag 8 februari 2009

Mitt hem på nätet och andras hemlöshet då!?

Men jag då, frestas man utropa med anledning av att GP idag inte ens omnämner min blogg i sin genomgång av göteborgspolitiker som bloggar :(. Fast, det är ju inte direkt någon stormande reklamkampanj som föregått den från min sida och än så länge kanske den gör sig bäst i att hålla sig till en liten krets (= ungefär mig själv!:). Jag hänvisar till mina första två inlägg nederst på inläggslistan. Och framförallt, min partikamrat och kollega Helene förtjänar utan jämförelse titeln Göteborgs bloggdrottning! Kanske kan man någon dag närma sig hovfolket i det sammanhanget :))!

Apropå GP så hade de några artiklar om hemlöshet i veckan. Jag tillhör ju dem som bokstavligen baxat majoriteten med socialdemokraterna i spetsen till att åtminstone öppna den övernattning som nu finns på Linnégatan och inte kräver att man först haft kontakt med socialen för att få komma dit. Det var många debatter och ett hårt arbete bakom kulisserna för att ens nå dit. Men jag instämmer helt i GP:s slutsats att det behövs något att erbjuda den kategorin människor hela dygnet, där man inte blir utkastad varje dag. Det är uppenbart att det inte går att lägga sig till ro bara för att man lyckats en bit på vägen. Det gör jag inte heller, det kan jag lova och vi för diskussionen i Sociala Resursnämnden om detta. Det glädjande är ju i alla fall att jag fått med mig ordföranden Dario på att vi måste få till jourteam för människor med psykisk sjukdom, för det är många av dem som idag döljer sig i hemlöshetsgruppen och ingen idag kommer åt att ens erbjuda ett värdigt liv.

Nu drar jag till fjälls, vi hörs!

lördag 7 februari 2009

Jag, antiantisemit!?

Ibland blir det bra konstigt. Alla som känner mig och vet vad jag står för vet också min syn på antisemitism och rasism och mitt av hela mitt hjärta starka engagemang för att vi aldrig får glömma förintelsen. En liten struken mening om att Israel självklart har rätt att försvara sig och det är helt förståeligt, dessutom utan min medverkan till det, i en artikel kombinerat med ett par i en sista redigering för att få ned textlängden strukna ord i en annan mening gör att en och annan får för sig att jag skulle skulle tycka att Israels krig i Gaza i sig är baserat på ren och skär rasism! Hu så dumt! Det har väl inte varit någon folkstorm direkt, milt uttryckt, men det räcker med att en skall ha missförstått min poäng för att det skall vara illa nog.

Jag åsyftar då en artikel jag hade i GT härförleden som ju tvärtemot var en attack mot Vänsterns idylliserande av Hamas och propaganda mot Israel där de rentav i en kommunal skrivelse pekar ut Israel som varande just rasistiskt. Det är ju hur horribelt som helst. Det kan inte få bara passera och därför tycker jag det är viktigt att ta den debatten framför att bara ducka som alla andra, även om den är svår och inte hör hemma i kommunpolitiken egentligen.

Däremot kan jag för den skull inte acceptera Israels krigföring som sådan i Gaza. Det känner jag en skyldighet i att också markera oavsett att jag är en vän av Israels rätt. Jag rentav oroas av den högersvängning som sker och den - i och för sig lilla - kärna som motsvarande deras kontrahenter på den palestinska sidan är hårdföra i sin retorik. Hamas med sin uttalade rasistiska antisemitism och hat skall vi inte ens tala om i sammanhanget. Det kommer aldrig att leda framåt mot en fredlig lösning baserad på ömsesidig respekt för de mänskliga rättigheterna. Jag hoppas istället på utsträckta händer, trots allt.

Samtidigt oroas jag också av att extremerna på respektiva sida spiller över på oss i omvärlden som ju tvärtom måste just se till de gemensamma mänskliga rättigheterna och att de upprätthållas av båda sidor. Riktigt allvarligt är det när det i sin tur spiller över i synen på såväl judar som palestinier i gemen. Där förstår jag de judar som oroas av varje antydan till antisemitism som lever mitt i det hatet som tyvärr växer sig allt starkare igen. Om någon tagit illa vid sig utifrån det perspektivet är jag förstås den förste att beklaga och be om ursäkt. Tyvärr är ingen vaccinerad mot rasism om vi inte ständigt för den kampen, mot rasismen varhelst den dyker upp, men utan att för den skull blunda för vare sig israelers eller palestiniers lidande i det som är oroshärden mellanöstern av idag.

Den debatten måste också gå att föra, för fredens och alla folks rätts skull.

tisdag 3 februari 2009

Ingo åt folket och ett enda Ullevi i en smäll!

Göteborgsboxaren Ingemar "Ingo" Johansson har avlidit och debattens vågor går om hur han skall hedras. Jag gillar inte boxning och tycker inte det är mycket att lyfta fram. En del menar att andra sporter är farligare och det håller jag med om. Skillnaden är bara att deras syfte är inte att ha som huvudmål att slå sin motståndare medvetslös eller i alla fall så sänkt att vederbörande inte rent fysiskt klarar av att fortsätta. Däremot går det inte att komma ifrån vilken prestation Ingemar gjorde och att det är en bragd i sig. Få idrottare har nog också varit så folkkära som "Ingo".

I någon mening var det ju en annan tidsepok och boxningen och andra så kallade kanske ännu farligare kampsporter måste ju diskuteras i nutid avseende synen på deras berättigande eller inte, även om kanske Ingos sista år är syn för sägen i faran med att få slag mot huvudet på det sättet. Det lär vi väl aldrig få veta även om vi kan spekulera. Det förtar därför inte det självklara i att hedra Ingemar Johanssons minne.

För mig är det rätt solklart att det bästa sättet att hedra Ingo är att döpa om nya - numera gamla allt oftare kallad stora - Ullevi som ju bara heter Ullevi (det är ju den nya arenan som är Gamla Ullevi!) till Ingemar Johansson stadium eller arena. Det var där han på sin tid satte publirekord och det var där han blev hyllad och jag tror att för många yngre göteborgare som inte var med själva, är ett bestående intryck av Ingo, just hans koppling till det då verkligen Nya Ullevi. Det skall förstås också manifesteras i en staty på platsen.

På så sätt kommer vi också bort från dumheterna med två Ullevi och vilken som egentligen är gammal eller ny samt också det omöjliga i att kunna enas om exempelvis någon fotbollslegendar som alla alliansklubbar och supporters kan enas kring. Om man nu vill ha med Göteborg kan det ju bli "Ingemar Johansson Göteborg Arena". Hopplöst långt, men det löser nog folkhumorn och en och annan PR-nisse när det kommer till att marknadsföra arenan internationellt. Ett upprustat och moderniserat nytt Ullevi skulle som invigningsglans kunna få också ett nytt namn!

måndag 2 februari 2009

Kia går över älven efter vatten!

Så har Kia Andreasson, miljöpartiets kommunstyrelseledamot, varit i farten igen. Denna gång vill hon flytta Göteborg till Skara - eller om det nu var Skövde såg jag i en annan nätupplaga - för att vi, dvs Göteborg, skall undkomma vattenhöjningen till följd av klimathuseffekten. Jag förstår hur hon menar. Det är en retorisk fråga med ironi, men av någon anledning har man denna gång tagit henne på allvar i mediarapporteringen!

Själv undrar jag om inte det enklaste vore att vi här i huset helt enkelt tog och salade ihop till en enkelbiljett till Skövde för Kia, därifrån går det väl rätt enkelt att också ta sig till Skara. Det är väl något år kvar innan vattnet väller in, så det går väl dessutom att få tag i rätt billiga förköpsbiljetter på tågen med de märkliga prissystem som numera råder.

Nej, allvarligt talat, så är det helt rätt att vi måste planera och agera och det kommer att kosta pengar och det är också en statlig uppgift att vara delaktig i, men jag tycker nog att Gårdstensbergen eller något sådant borde ligga ganska nära och bra till från ens den värsta flodvåg. Man behöver väl inte gå över älven efter vatten. Om nu det förstås på rätt sätt, förstås!