torsdag 29 oktober 2009

Upprörande och oacceptabelt att Karin 101 inte får flytta hemifrån!

Äldreomsorgen är i full sving, mediamässigt i alla fall. GP har visat hur äldreomsorgen är det som kommer i kläm i dagens besparingsiver och dagens ledare pekar på bekymren.

När så Vänsterpartierna i Göteborg lägger ut de extra statliga tillskott kommunen fått från Alliansregeringen, är det barn och unga som skall prioriteras. Det håller jag med om. Framförallt skolan måste värnas, men det får ju inte betyda att man behåller skollokaler som inte behövs och kostar pengar med tanke på att antalet barn nu minskar. Men att låta resurserna gå till att enbart barn och unga blir helt fel. Ett sådant styrande budskap riskerar få förskräckliga konsekvenser för de allra äldsta, sjukaste och mest utsatta om det inte ges något utrymme för andra prioriteringar lokalt. Det är därför vi från vår sida dels hellre hade fördelat ut alla resurser, inte hållit kvar en del centralt som vänstermajorieten gör, dels valde att inte peka på olika grupper på det viset utan istället att syftet med pengarna är det som regeringen sagt, d v s kunna behålla personal inom skola och omsorg. Det handlar givetvis inte minst om äldreomsorgen med sin exempelvis personalintensiva hemtjänst.

Det finns dock ett annat problem, som spär på det ekonomiskt ansträngda läget. Det är att vi inte har redskap för att veta hur det ser ut i äldreomsorgen - egentligen. Det blev nästan övertydligt i debatten jag nämnt tidigare om mina frågor i fullmäktige kring kvalitetssäkringen av äldreomsorgen i Göteborg. Svaret är återigen att man jobbar med det lokalt och den som vill klaga kan göra det. Det man inte förstår, är i vilken utsatt beroendeställning den som får äldreomsorg ofta kan vara och att då klaga hos dem man är beroende av är inte lätt. Än svårare är det för den som inte kan prata för sig eller har starka anhöriga. Jag kunde ju i den debatten citera exempel från att den ordning majoriteten med Marina Johansson (S) i spetsen säger sig veta fungerar, inte alls fungerar. Ens de som orkar klaga får inte de klagomålen vidareförda för en förändring till det bättre. (Det går för övrigt att lyssna till den debatten här).

Jag vet också att en del också blivit upprörda över att jag dristat mig att påpeka det något märkliga i att satsa på gratis buss- och spårvagnsresor för de pensionärer som är hyfsat friska och krya, medan man skär ned på de allra svagaste, skröpliga och mest utsatta. De gratis busskorten är jättebra och populära, det köper jag, och jag ser det som en bra insats för att fler äldre ska kunna komma ut och hålla igång. Den satsningen vill jag gärna för min del bibehålla. Men signalen blir väldigt konstig när man samtidigt med den satsningen fortsätter dra ned på exempelvis äldreboendena för dem som verkligen behöver samhällets insatser för att överhuvudtaget leva ett drägligt liv. Det är det jag vill peka på. Gärna både och, men prioritera inte ned dem som är i allra störst behov av våra gemensamma resurser. Dessutom är det orimligt att kommunen skall behöva betala 80 miljoner till Västtrafik för något som egentligen inte kostar dem särskilt mycket mot att inte låta äldre åka gratis på tider när det inte är rusningstrafik. Det är en dålig förhandling från kommunens sida. För varje miljon kan två äldreboendeplatser och många fler trygghetsboenden tryggas för att ha jämförelsen klar för sig. Det tycker jag är värt att påpeka (även om det i tryck inte alltid blir exakt så som det var sagt).

Verkligheten är ju att trots att jag fått igenom, först emot alla och sedan med alla, ändrade riktlinjer för att det skall bli lättare att få rätt till plats på ett äldreboende, fortsätter man att lägga ned platser utan att komma fram med några nya alternativa boendeformer såsom trygghetsboenden för den som är ensam och isolerad och har svårt att komma ut. Det är fullständigt oacceptabelt att Karin 101 år, som GP skrev om, inte får komma till ett äldreboende om hon vill det. Det är direkt upprörande och borde inte ens vara föremål för diskussion. Det blir än mer absurt med tanke på det beslut jag sett till har fattats i Göteborg om att inte bara mycket omfattande medicinska behov skall styra rätten till äldreboende. Men det jag sedan dess hela tiden sagt är att ord och handling måste hänga ihop. Skall det bli lättare att få ett boende måste det också finnas boenden att få.

Även om de flesta äldre vill bo kvar hemma, så vill inte ALLA äldre göra det och det är i det ljuset de fortsatta nedläggningarna av äldreboenden och beslutskrampen kring att överhuvudtaget komma igång med trygghetsboenden blir så förfärande. Om det inte finns några alternativ så finns det ju inte heller något att välja och om det då är mellan dagens äldreboenden som är allt mer av sjukhem eller inget mer än att bo kvar hemma som är alternativen, så får man ju de svar man får. Det mest uppseendeväckande är ju att över hälften av alla äldre göteborgare i de undersökningar som gjorts planerar, vill eller tror sig behöva byta bostad inom överskådlig tid på grund av åldersskäl. 90% kräver dessutom fler olika former av boenden för äldre att kunna välja mellan. Det är egentligen alarmerande och en allt mer ohållbar diskrepans mellan den verkligheten och det som görs rent konkret från kommunens sida.

Det är där min förra motion om en kommunövergripande strategi för fler olika former av äldreboenden i Göteborg respektive den motion jag och Kjell Björkqvist lade i förra veckan om att skapa anpassade trygghetsboenden kommer in i bilden. Jag tycker att det finns anledning att göra den skillnaden tydlig mellan hur vi ser på denna fråga gentemot vänsterpartierna i Göteborg. Det räcker inte med diskussionsklubbar om framtidens äldreboenden, utan mandat eller kraft eller förslag om något, samt allmän välvilja till att det skall bli bra och alla skall få boenden när det faktiskt i realiteten blir sämre. Det har hittills inte resulterat i något.

torsdag 22 oktober 2009

Ja, ja, visst, något om Sverigedemokraterna också, fast de inte förtjänar det!

Kan någon begripa varför media bestämt sig för att nu skall Sverigedemokraterna in i Riksdagen?! Är de så bundna vid sin egen medielogik att den tappar all logik?! Det är förstås en retoriska frågor, men hela det mediala försvaret för upplägget haltar. Sverigedemokraterna är inte vilket parti som helst och därför kan de inte hanteras som om de är värda mer eller har större betydelse än andra partier. Efter den beröringsångest som rått i mediavärlden och för all del politiken har proppen nu gått ur, även om det är fel att säga att vi inte tagit debatten med dem som med andra politiska rörelse. Lika lite som att de inte får uppmärksamhet ändå.

För något år sedan fick de en större artikel om sin kommunala budget i GP och med bild än vad den samlade alliansen fick, utan bild. Fast de inte förtjänar det, vare sig ur viktighetshänseende, medialt rättvisetänk eller för den delen med den avgrundssvans de fortfarande har som sitt ursprung och bas. I deras kommunala budget i Göteborg heter det "Bevara Sverige Svenskt!". Märkligt nog refererades aldrig det, när det egentligen borde räcka så. Så finns det inte heller några sprayade "BSS" på de fina historiska göteborgsbyggnader och platser de har på bilder i sin budget. Det hade ju annars varit effektfullt för att visa på sin egen historia. Det lite lustiga är ju att dessa historiska miljöer, liksom det mesta i Göteborg, dessutom har direkta utländska internationella kopplingar fast Sverigedemokraterna märkligt nog i samma veva gör stort nummer av att "Göteborg är en svensk stad!" (ja, kan de inte sin historia så kan de lite geografi i alla fall).

Nu tycks alltså proppen ha gått ur fullständigt med resultat att nyhetssidorna exponerar dem med en sedvanlig kvällstidningstouch av folklighet medan eliten på ledar-, debatt- och kultursidorna attackerar den exponeringen och bidrar ytterligare till att spela dem i händerna. Ett av media själv skapat moment 22. Därför kan de nu spela rollen av både mobbingoffer och ställa krav på att som "ett parti på väg in i riksdagen" måste de beredas samma utrymme som andra partier. Det är bara att gratulera partistrategerna bakom. Jimmy Åkesson och min namne i Göteborgs fullmäktige, som gör det svårt att heta Mikael Janson i dessa tider (i mitt fall ett s, i hans "ss" dock), är ju faktiskt inte SÅ intressanta eller har kommit med SÅ uppseendeväckande utspel som förtjänar DEN uppmärksamheten. Skall bli intressant att se vilken uppmärksamhet vårt landsmöte får i kvällspressen.

Aftonbladet körde i alla fall på vid deras stämma som andra partier av motsvarande storlek bara kan drömma om att bli bevakade, där hela politiken redovisas på helsidesuppslag, nästan så att invandrarfrågan förminskades fast det ju är den enda politik de egentligen har utom ett hopkok stöldgods från andra där allt ont förklaras av invandrarna. En av de märkligaste artiklar jag någonsin läst, ens i en kvällstidning, är idolporträttet på de tvillingar som skall börja en insamlingskampanj mot islam och muslimer. Avslutningen är en orädd David mot Goliat, fast mamma är orolig, som inte ens deras egna propagandaorgan skulle ha kunnat göra bättre. Det onormala - att sträva till intolerans och motsättningar - görs till något normalt, rentav rättfärdigt och modigt. Det ger mig kalla kårar, hur frontlinjen för värnet för humanism, tolerans och värnet om mänskliga rättigheter flyttas flera meter med ett sådant reportage. För det är ju inte för oss som uppfattar oss som hyfsat kloka och sansade personer budskapet i det reportaget är riktat, dessutom skrivet med en allmogekrigarjargong som inte står de nationalistiska rörelsernas egen språkdräkt efter. Även om den säkert är tänkt som en sarkasm och ironi, det är vad jag innerligt hoppas är att det var menat som, så funkar tyvärr inte det på dessa grupper och dem de vänder sig till. Det skulle vara intressant att få en språkprofessors analys. För mig är det en produktplacering på bästa sändingstid. Grattis Sverigedemokraterna.

Givetvis skall inte en enstaka artikels, eller ens ett gäng artiklars, betydelse övervärderas, men inte heller undervärderas. Det sänker i alla fall trovärdigheten för Aftonbladets sammantagna agerande. Det är hursomhelst min mening om detta. Däremot är förstås debatten viktig att ta, fast Sverige ärligt talat står inför andra större frågor än en invandrarfråga när den spelas ut mot allt annat som gör att länder som Danmark och Holland håller på att sänka sig själva i självinfektion. Det handlar i grunden om att antingen är man demokrat och utgår från alla människors lika värde, eller så är man det inte. Man kan inte bara vara lite demokrat för bara något utvalda såsom en själv och några till. Antingen ställer man upp för demokratin och diskuterar de problem som finns utifrån det, eller så gör man det inte och då blir faktiskt demokratin en del av problemet och hatet och hotet en del av lösningen. En lösning som i sig är det som skapar problemen och motsättningarna man säger sig vilja lösa. Det är det som är Sverigedemokraternas affärsidé. Precis som judehatet var nazismens hot och hatbild som också gav den lösning som omtalas som den slutgiltiga lösningen. Det får vi aldrig glömma.

Det undantar inte övriga partiers ansvar för att inte diskutera den misslyckade integrationen och utanförskapet och en inhuman flykting- och invandrarpolitik på ett sätt som är relevant för människor i dagens Sverige och därmed ge grodgrund för främlingsfientliga krafter. Likaväl som missbruket av ordet rasist, som ju inte minst vi Folkpartiet liberalerna fått utstå så ofta, så fort vi pekat på att det naturligtvis också finns problem och för oss i vårt samhälle nya konflikzoner i en ökad mångfald, som måste hanteras, fast lösningen inte för den skull heter mer enfald. Tvärtom. Den tiden är förbi, ens om vi hade velat ha den tillbaka. Dessutom står idén om det enhetliga folkhemmet där alla är lika och hanteras lika och förväntas agera lika en politik för assimilation och inte demokratisk mångfald. Det är väl därför de nationalistiska krafterna så hårt försöker återta folkhemsretoriken, till socialdemokratins stora förtvivlan.

Den ovan hänvisade Aftonbladetartikeln finns för övrigt att läsa här. I dagens GP på ledarsidan gör också Abraham Staifo ett mycket bra och kärnfullt inlägg tycker jag.

tisdag 13 oktober 2009

Om att vänta på något gott och på det som aldrig tas upp!

Först en återkommande fundering: Jösses vad trögt det ibland är. Trots att jag fått igenom löften från ansvariga kommunalråd om såväl en utredning om den palliativa vården i Göteborg där det idag brister i många stadsdelar genom att den fortsätter splittras upp, som inrättande av psykiatriska jourteam för att inte minst kunna nå hemlösa och uteliggare med psykiska problem som fältverksamheten och frivilligorganisationerna inte kan hantera utan hjälp, så händer inget. Jag skall inte lägga skulden helt och fullt på majoritetens företrädare, men det är inte klokt vilken kolasås de skapat i den kommunala styrningen.

Dags att härskna till över dagens palliativa härska och söndra!

Utredningen om den palliativa vården avvaktar än det ena, än det andra och nu skall det äntligen komma en utredning som sjukvården gör som man hänger upp det kring och som sedan kan ligga till grund för en ny utredning som vi kan göra i kommunen. Så håller det på. Det hade ju varit bättre att ta allt i ett svep så hade vi stått bättre rustade i de neddragningar vi nu ser och som med dagens organisation utan tvivel även kommer att drabba vården och omsorgen för den som är döende i sitt hem. Det är djupt beklagligt. Men tro mig, jag har försökt och stött på och agerat för att vi skall få fram ett konkret yrkande om detta i kommunstyrelsen, eftersom vi ju var överens i fullmäktige på min fråga om att göra en översyn.

Jag hoppas dock - hoppet är ju de sista som överger en - att vi kan få någon form av underlag inom hyfsad snar framtid för att landa i hur vi i kommunen skall agera. Jag vet ju vad jag vill, det vill säga bygga upp gemensamma team med tillräcklig professionell kompetens och stadga för att möta behoven för alla göteborgare över hela kommunen, men för att nå dit måste vi ha underlag som även får de styrande partierna att se den bilden.

Det har dröjt och dröjer, trots löften, tyvärr.

Mobila jourpsykteam, var god dröj!

Lika struligt, om inte värre, är det med de mobila psykteamen. Efter att vi till slut fått fram ett underlag för beslut om att inrätta ett sådant team med psykiatrisk kompetens tillsammans med sjukvården, hakade även det upp sig. Det visade sig att juristerna på stadskansliet inte var överens med dem som skrivit fram handlingen utifrån det kommunstyrelseuppdrag som kom utifrån att jag lyft frågan i fullmäktige, om det gick att anordna det så som det var tänkt eller inte. Måste man upphandla eller inte är frågan.

Förslaget var att lägga det hos störningsjouren som ju å bostadsbolagens vägnar tar omhand klagomål från boende på störande grannar. Det är ju en verksamhet som är igång dygnet runt och inte så sällan handlar störande grannar också om grannar med psykiska problem. Det var därför en god idé. Stadskansliet drog dock tillbaka sitt eget ärende och nu väntar vi och väntar och väntar. Det är klart att det går att hitta lösningar på hur man rent formellt hanterar det som det samverkansprojekt det är tänkt som även om det lokaliseras till en bolagsextern verksamhet som störningsjouren. Det kan finnas en poäng i att inte inledningsvis i alla fall behöva upphandla den.

Men det är inte nog med det. Nästa problem är att sjukvården är organiserad så att den ena handen inte vet vad den andra gör. När vi trodde att vi var överens och det viktiga för mig, att teamen också skall inrikta sig på att kunna bistå hemlöshetsarbetet på såväl de övernattningar och boenden som finns, som ute på gator och i buskar, när fältarna stöter på människor som antingen är i akut behov av psykiatrisk hjälp men omöjligen kan tas med till ett sjukhus, eller man inte vet hur man skall göra för att kunna bistå och då behöver en professionell psykiatrisk bedömning för det, så visar det sig att så är det inte alls. Dels har inte sjukvården sett sitt uppdrag på det viset, man är väl inte van vid att tänka i termer av att på uppdrag av någon annan komma ut med läkarresurser i fält på det viset och det är ju ett problem för sjukvården i sin helhet, dels är den som skall betala för detta på sjukvårdens beställarsida inte med på det som den som har ansvaret för det i utförarledet redan har skrivit på!

Så när vi väl löst kommunens interna problem kommer vi att tvingas skicka tillbaka det till sjukvården igen. Huvudlöst. För att skynda på den delen har jag i alla fall lyft frågan i den politiska samverkansgrupp som finns mellan kommun och sjukvård.

Hur länge skall man behöva vänta, kan det hela sammanfattas med. Mitt svar är: Vi borde inte ha behövt vänta alls, för det är fortsatt lika skandalöst att det ännu inte i Sveriges andra stad finns mobil jourpsykiatri som kan nå dem som aldrig själva skulle söka sig till den själv, rentav just för att man har de psykiska problem som man behöver hjälp för att komma över, eller i alla fall att omgivningens hjälpinsatser behöver hjälp för att kunna bättre hjälpa i sin tur.

Bodströmmen rinner över!?

Sedan också en not om Thomas "allas vår" Bodström. Precis som Pagrotsky och andra med ett högt tonläge - är det inte lite bittermagsura uppstötningar som tillåts passera lite väl ofta från det hållet kan jag tycka - är de ju inte så frekventa på de poster som de ändå plockar ut full ersättning för och inte för den skull avhåller sig från att orerar över hur illa alla andra sköter saker och ting och inte gör sitt jobb. Ta bara Paggans tragikomiska KU-anmälan av en missad handling på ett av de utskottsmöten han ändå inte var med på och som därutöver informerats om i en rad sammanhang där vare sig han och dessutom just nämnde Bodström varit med eller inte ansett det viktigt nog att ta upp i särskild ordning. Så viktig var den frågan - egentligen. Det kanske är en del av spelets regler, men en trist och osund del!

Om Bodström inte är med och stiftar de lagar han är satt att som det viktigaste laghanterande utskottets ordförande att mangla fram, är ytterst egentligen en fråga mellan honom och väljarna. Det är dock en sakupplysning som är viktig för väljaren att ha med sig.

Det allvarligare och som jag aldrig förstått varför ingen reagerar över är det faktum att han som justitieutskottets ordförande samtidigt är en av landets mest högprofilerade aktiva advokater. Det är inte bara osunt, utan direkt rättsvidrigt. Det är i Sverige sådant är möjligt. Ja, kanske i några bananrepubliker och Italien och så. Men i vilken annan demokratiskt rättsstat som helst hade det varit uppseendeväckande om ordföranden för det riksdagsutskott, justitieutskottet, som handhar den oväldiga lagstiftningen och brottsmålsfrågor med mera lagstiftningsjuridik också samtidigt var aktiv utövare och som advokat i någon mening står på den ena sidan, rentav som försvarsadvokat ibland på den andra sidan, av densamma lagstiftning och uttolkningen av den. Jag var förundrad redan av Peter Althins möjligheter att agera på motsvarande sätt, men det är ändå skillnad om man dessutom är utskottsordförande. Jag måste tillstå det.

Det är för mig den allvarliga frågan, inte att man tror att man kan göra som man vill och rent allmänt strunta i sitt uppdrag som förtroendevald för att det inte anses ta tillräckligt mycket tid i anspråk. Jag tror många skulle reagera mer på om någon var ordförande i utbildningsutskottet och samtidigt jobbade mer eller mindre heltid som lärare (inte bara praktiserande då för att hålla sig ajour). Intressekonflikten skulle vara uppenbar, men är egentligen betydligt mindre än att vara aktiv advokat och ordförande i justitieutskottet.

Men så lever vi ju i ett land där media är tredje statsmakten, inte den fjärde som i andra rättsstater, där istället domstolsväsendet är tredje statsmakten vid sidan av den lagstiftande och den utövande makten. I Sverige nämns inte ens rättssystemet som en egen part. I förlängningen är det det som gör att vi har så svårt att diskutera integritet och värnet om den enskildes rättigheter eller konstitutionella frågor överhuvudtaget med någon som helst stringens, vi är alla istället en del av staten liksom domstolarna är en del av den lagstiftande makten. Inte ett värn för oss i den maktdelningsbalans som är en av den liberala demokratiska rättsstatens egentliga grundpelare.

Så har jag fått utlopp för det med :).

...och så veckans underfundering.

Tänk vilken stark drivkraft "Kan själv" är hos barn. Tur att brutna armar inte också är brustna drömmar. Även om det kräver vänstern (fast knappast i politisk mening, för även vuxna kan faktiskt själv ;).

onsdag 7 oktober 2009

Liberalt fullmäktige: JA, JA, Ja, Njä, Lite, Kanske och Nej, NEJ!

Imorgon torsdag är det åter dags för Göteborgs kommunfullmäktige att sammanträda. Det blir en tillställning med liberala förtecken. Inte kanske raktigenom i besluten, men i fråga om vilka som står för många av initiativen. Men faktiskt också till stor del besluten utifrån det vi från Folkpartiets sida föreslagit. Inte mindre än 9 av de 29 punkterna är frågor som vi i olika sammanhang varit de som tagit upp frågan. Av de 29 punkterna på listan är det också 7 som är av ren administrativ art och därför kan räknas bort.

För egen del kan jag glädja mig åt två stora framgångar, en personlig del i medverkan i en framgång, en allmän framgång till en viss del samt en direkt motgång. Därtill kommer den Fp-motion som jag var med när den skrevs fram om en nationalstadspark i Slottsskogen, som nu föreslås få utökat skydd efter ett antal varv, senast i form av en C-motion.

Kvalitetssäkrad äldreomsorg med valfrihet - kanske inte, kanske lite!?

Börjar vi med det sista så handlar det förstås om min interpellation om hur kvalitetssäkringen av äldreomsorgen i Göteborg egentligen fungerar, om alls, och hur vi slår vakt om de äldre som faktiskt drabbas av att inte få sina behov och sina rättigheter tillgodosedda idag. Svaret från Marina Johansson (S) ger, som - tyvärr- väntat, mycket att önska. Jag blir själv allt mer uppbragt över de allt fler vittnesmål jag får om hur illa ställt det är när det inte fungerar och hur allt mer fekvent jag får dessa vittnesmål. Jag återkommer om detta efter att vi haft vår debatt.

Det är också glädjande att vi nu - äntligen efter alla dessa år - kan vara överens om att införa den så kallade Askimsmodellen i hemtjänsten överallt i staden. En modell som ger ökat inflytande för den äldre att få den service från hemtjänsten som man önskar, inte bara acceptera det som någon annan bestämt åt en. Det absurda var ju att Askim som infört denna modell för nu ett antal år sedan var på väg att tvingas lägga ned den för att inte strida mot likabehandlingsprincipen som gäller enligt kommunallagen, eftersom övriga stadsdelsnämnder inte följde efter. Man började rentav att plötsligt kalla Askimsmodellen för ett projekt igen för att komma undan kravet på likabehandling av alla göteborgare inom ordinarie verksamhet och om ingen annan gav valfrihet så skulle inte egentligen Askim få lov att göra det heller.

Nu rättar vi till det och inför modellen i hela kommunen. Det är glädjande, så som vi argumenterat för det, men det tråkiga är att majoriteten inte går hela vägen och också inför valfrihet fullt ut, även i att få bestämma vem som skall komma över tröskeln genom att få välja vem som skall utföra servicen, kommunen eller någon annan. Det fortsätter vi förstås att driva.

JA till att lyssna på dem med funktionsnedsättning - bemöt och vägled bättre!

Till det riktigt roliga hör två motioner om bättre situation för människor med funktionsnedsättningar som jag tagit initiativet till och vi i alliansen lagt, som nu får brett stöd över alla partigränser. Det är faktiskt riktigt roligt. Det är ju sällan, tyvärr, media skriver om sådant som alla blir överens om, trots att det kan ha så avgörande betydelse för många göteborgare som i det här fallet de med olika former av funktionsnedsättning och det inte är självklart att alla kan bli överens om tagen i slutändan. Jag fick rentav i förstone ifrågasättanden om det ens fanns behov av det jag föreslog i den ena motionen.

Den motionen handlar om att få till stånd en bättre kanal in i den offentliga stödapparaten för den med funktionsnedsättning. Stadskansliet får nu i uppdrag att jobba fram detta tillsammans med handikapprörelsen. Det var efter att jag en gång lade den motion som gjorde att det inrättades personliga ombud för psykiskt funktionsnedsatta i Göteborg, som jag funderade kring hur det fungerar för övriga grupper som många gånger också bollas runt utan att få rätt stöd på rätt sätt i rätt tid. Det är svårt nog att ha drabbats av en helt ny omvälvande livssituation för egen del eller som anhörig och att då dessutom vara stark nog för att inte bollas runt mellan olika instanser utan istället kräva sin rätt och ens veta sin rätt till stöd är då inte lätt. Det är däremot lätt att helt gå under. Dessutom kostar det alla mer både ekonomiskt och i mänskligt lidande att inte sätta in rätt insatser direkt. Det är bakgrunden till motionen, även om det förstås handlar om en annan typ av verksamhet än personliga ombud, någon slags vägledare och första samlad ingång för att den enskilde skall landa rätt från början inklusive att få hjälp från de olika informations- och stödinsatsder som redan finns.

Den andra motionen handlar om bättre bemötande från kommunens medarbetare gentemot människor med funktionsnedsättning. Det brister tyvärr av och till på den punkten där fördomar, okunskap och direkt motvilja blir som slag rätt i ansiktet på den med funktionsnedsättning. Även om det är av ren välvilja så kan en bristande insikt i ett bra och respektfullt bemötande uppfattas som en kränkning. Det är illa nog om det är från personal som rent allmänt har ett uppdrag att serva göteborgarna oavsett vem man är, men riktigt allvarligt är det när det handlar om personer som dessutom har till uppdrag att vara ett stöd och hjälp för den med funktionsnedsättning. De exemplen finns. Efter många turer och en remiss till Personal- och Arbetsmarknadsdelegationen där jag själv sitter, så landade motionen i att bemötandefrågan skall läggas in som ett särskilt moment i det utbildningspaket som håller på att tas fram kring överhuvudtaget mänskliga rättigheter som en grundpelare i all kommunal verksamhet och i de anställdas agerande gentemot alla göteborgare. Ett bra och respektfullt bemötande är ju en viktig aspekt av det, som nu också kommer att inarbetas. Det känns också bra.

Att vara förälder är också ett jobb (i någon mening)!

Avslutningsvis var det också ett antal turer innan jag i Personal- och Arbetsmarknadsdelegationen kunde baxa igenom en Fp-motion om att även att vara hemma med barn skall betraktas som en merit, att man tillskansar sig erfarenheter, förmågor och kunskaper som faktiskt också ger bidrag till den egna yrkesrollen när man kommer tillbaka samt att rent generellt uppmuntra anställda att vara barnlediga, inte minst papporna förstås. Det finns många aspekter av detta, men vi lyckades landa i en bra linje för att få in dessa delar i kommunens personalarbete som jag tycker är bra. Även det i bred politisk enighet.

Det är bara att tacka och ta emot, samt förstås fortsätta bita ifrån där det inte är lika politiskt samfällt!

fredag 2 oktober 2009

Delad(=gemensam) helhet, inte delad(=splittrad) helhet!

Göteborg har blivit en delad stad och det är oroande. Det har Göteborg i och för sig alltid varit. Det är bara att fråga en gammal Hisingsbo kontra en fastlandsbo eller någon från Redbergslid kontra Örgryte som ju ligger nästgårds. Stadsdens indelning i stadsdelsnämnder har dock också skapat en administrativ uppdelning som blivit allt mer kontraproduktiv, även om man tvingas samarbeta allt mer om allt mer. Jag är den förste tillskyndaren för idén om stadsdelsnämnder och var för när de genomfördes och åren efter. Det var nödvändigt. De gamla centrala facknämnderna var kolosser på lerfötter utan styrning eller ekonomisk kontroll. Det var rena turen att SDN infördes när 90-talskrisen slog till, annars hade det aldrig gått att hantera de krisåren. Likaså har den demokratiska lokala dialogen ökat (för den som verkligen vill få tag i en politiker vill säga).

Bara det att man som beslutsfattare vet var en skola man fattar beslut om ligger är en fördel mot den gamla skolstyrelsen där man knappt ens visste i vilken riktning skolan låg. Genom de veckovisa politikerjourer jag för egen del anordnade på dåvarande café Greddelina mitt i Haga när jag satt i SDN Linnéstaden fick jag många kontakter och kunskaper som jag aldrig hade fått i en mer centraliserad organisation. Det är alltså inte SDN-organisationen i sig som är det enda problemet, även om det är hög tid att nu ändra och slå samman stadsdelar efter 20 år med dem och där nackdelarna i form av olikabehandling av göteborgarna gör sig allt mer påminda. Dessutom söker ju folk information genom internet på ett helt annat sätt än när SDN infördes för att göra det enklare att komma i kontakt med lokala politiker och tjänstemän.

Ett större problem är att vänsterblocket inte sett behovet av central styrning, kontroll och samordning som egentligen ännu viktigare i en decentraliserad organisation, för att hålla ihop "hela-staden-perspektivet". Tvärtom har allt ansvar lagts på nämnderna och trots allt fler heltidspolitiker centralt (jag erkänner; jag är en av dem), så har ansvaret flyttats från den centrala nivån. Det går ju inte att ta ansvar när man ingen makt har. Det var symptomatiskt att man inte ens hade en gemensam kontoplan så att det gick att följa upp och jämföra ekonomin och verksamhetsutvecklingen i olika stadsdelar. Jag tror inte ens det är fullt ut ordnat ännu, trots att kommunstyrelsens ordförande Göran Johansson lovade att det skulle vara löst inom ett år då jag i fullmäktige ställde denna fråga på sin spets för sisådär tio år sedan nu.

Kommunstyrelsen har också eroderat sina möjligheter att såväl styra och ställa med den centrala administrationen, som att få den att i sin tur erhålla ett mandat och en tydlig roll i att samordna, verksamhetsutveckla och slita tvister ute i organisationen inklusive med möjligheten att peka med hela handen och styra det dit man vill, utifrån att vara just en koncernledning och se till hela Göteborg och alla göteborgare. Försök att hämta hem det med så kallade politiska utpekade processledare istället för helt enkelt ansvariga kommunalråd är ett symptom på avsaknaden av en kommunledning med eget mandat för de 80% av kommunens budgetmedel som ändå SDN utgör med sitt ansvar för hela den sociala omsorgen och förskola samt grundskola. Ingen vet heller i fullmäktige vad och hur mycket de pengar man fördelar i budgetbesluten egentligen räcker till för dem som sedan har ansvaret för att få det att gå ihop, de ute i SDN.

Kommunstyrelsen fungerar inte som det bollplank och den verksamhetsformulerare gentemot stadskansliet och därmed ytterst egentligen kommunen som helhet som en vanlig nämnd gör för sin förvaltning och sina ansvarsområden. Däremot kan styrgrupper kopplade till kommunstyrelsen vara ett verktyg för att göra det på samma sätt som Personal- och Arbetsmarknadsdelegationen som är den enda som idag är kvar av centrala delegationer. Övriga områden befinner sig i ett slags vacuum. Det var också så inte minst den förre kommunstyerlsens ordförande ville ha det. På så sätt, lite grovt uttryckt, skvätte inget på honom när det gick medborgarna emot ute lokalt samtidigt som exempelvis den SDN-delegation som fanns i början inte kunde styra och ställa och samordna för mycket på egen hand. Det håller bara inte i längden, att inte lösa den praktiska kommunstyrningsfunktion en decentraliserad organisation måste ha för att hålla ihop och för den delen inte drunkna i samordning sinsemellan utan egentlig kommungemensam samordning.

Det blir särskilt tydligt inom integrationsområdet, där vi verkligen kan tala om en delad stad. En stad som kommunledningen har det yttersta ansvaret för att få ihop och det kan inte enskilda SDN eller bostadsbolag eller andra lösa på egen hand. Det är det jag försökt påpeka under en rad av år nu medan segregationen bara fortsätter att öka. Ingen sitter inne med alla lösningar, men tillsammans och med en tydlig politisk ledning kan vi göra mer och bättre ut i hela organisationen för att få in detta perspektiv i alla dess delar på alla nivåer överallt. Det är min övertygelse. En styrgrupp för en tydlig integrationsstrategi direkt kopplad till kommunstyrelsen vore ett viktigt verktyg för det och det har vi också från folkpartiets sida föreslagit i ett antal olika varianter över tiden.

Det är egentligen det mitt lilla inlägg på GP debatt 1/10 handlar om. Därmed inte sagt att det inte pågår en massor av saker. Det pågår hur många olika projekt och sociala aktiviteter och central samordning genom samverkan mellan olika aktörer som helst. En hel del jättebra och med stor vilja till långsiktighet, annat kanske mindre bra och enkom kortsiktigt. Det är därför omöjligt att dra allt över en kam, det blir ju ganska grova penseldrag i en sådan artikel, men det som det går att dra över en kam, det är att kommunledningens direkta involvering bortanför enskilda initiativ och budgetskrivningar som alla förväntas läsa, saknas. Det är inte att ta det ansvar som den faktiskt viktigaste ödesfrågan för hela göteborgssamhället kräver. På den punkten får de som tycker annorlunda om hur det är eller skall vara ursäkta mitt idoga påpekande av detta faktum.

Till och med argument som att jag är sur för att jag inte får sitta med vid köttgrytorna när den politiska majoriteten bestämmer faller platt. Dels därför att vi inte har en tydlig majoritet som ensam kan göra som man vill i Göteborg. Dels därför att även en politisk majoritet måste fatta beslut och ge uppdrag och få till sig utvecklingen i demokratiskt ordnade former för att det skall bli tydligt, riktigt och få avsedd effekt. Särskilt i en sådan här stor fråga som den om segregationen handlar det om långsiktighet oavsett valutgångar och att visa vilja till breda överenskommelser om den stora majoritet frågor vi kan bli överens om för att också verkligen sätta motsvarande tryck ut i organisationen och få med alla på tåget. Det är det politiskt ledarskap handlar om. För visst är det dessutom någon slags krissituation som råder när det brinner varje natt i förorten och kommunstyrelsen faktiskt är krisledning för kommunen som helhet, utöver det mer långsiktiga integrationsbefrämjande arbetet.