Äldreomsorgen är i full sving, mediamässigt i alla fall. GP har visat hur äldreomsorgen är det som kommer i kläm i dagens besparingsiver och dagens ledare pekar på bekymren.
När så Vänsterpartierna i Göteborg lägger ut de extra statliga tillskott kommunen fått från Alliansregeringen, är det barn och unga som skall prioriteras. Det håller jag med om. Framförallt skolan måste värnas, men det får ju inte betyda att man behåller skollokaler som inte behövs och kostar pengar med tanke på att antalet barn nu minskar. Men att låta resurserna gå till att enbart barn och unga blir helt fel. Ett sådant styrande budskap riskerar få förskräckliga konsekvenser för de allra äldsta, sjukaste och mest utsatta om det inte ges något utrymme för andra prioriteringar lokalt. Det är därför vi från vår sida dels hellre hade fördelat ut alla resurser, inte hållit kvar en del centralt som vänstermajorieten gör, dels valde att inte peka på olika grupper på det viset utan istället att syftet med pengarna är det som regeringen sagt, d v s kunna behålla personal inom skola och omsorg. Det handlar givetvis inte minst om äldreomsorgen med sin exempelvis personalintensiva hemtjänst.
Det finns dock ett annat problem, som spär på det ekonomiskt ansträngda läget. Det är att vi inte har redskap för att veta hur det ser ut i äldreomsorgen - egentligen. Det blev nästan övertydligt i debatten jag nämnt tidigare om mina frågor i fullmäktige kring kvalitetssäkringen av äldreomsorgen i Göteborg. Svaret är återigen att man jobbar med det lokalt och den som vill klaga kan göra det. Det man inte förstår, är i vilken utsatt beroendeställning den som får äldreomsorg ofta kan vara och att då klaga hos dem man är beroende av är inte lätt. Än svårare är det för den som inte kan prata för sig eller har starka anhöriga. Jag kunde ju i den debatten citera exempel från att den ordning majoriteten med Marina Johansson (S) i spetsen säger sig veta fungerar, inte alls fungerar. Ens de som orkar klaga får inte de klagomålen vidareförda för en förändring till det bättre. (Det går för övrigt att lyssna till den debatten här).
Jag vet också att en del också blivit upprörda över att jag dristat mig att påpeka det något märkliga i att satsa på gratis buss- och spårvagnsresor för de pensionärer som är hyfsat friska och krya, medan man skär ned på de allra svagaste, skröpliga och mest utsatta. De gratis busskorten är jättebra och populära, det köper jag, och jag ser det som en bra insats för att fler äldre ska kunna komma ut och hålla igång. Den satsningen vill jag gärna för min del bibehålla. Men signalen blir väldigt konstig när man samtidigt med den satsningen fortsätter dra ned på exempelvis äldreboendena för dem som verkligen behöver samhällets insatser för att överhuvudtaget leva ett drägligt liv. Det är det jag vill peka på. Gärna både och, men prioritera inte ned dem som är i allra störst behov av våra gemensamma resurser. Dessutom är det orimligt att kommunen skall behöva betala 80 miljoner till Västtrafik för något som egentligen inte kostar dem särskilt mycket mot att inte låta äldre åka gratis på tider när det inte är rusningstrafik. Det är en dålig förhandling från kommunens sida. För varje miljon kan två äldreboendeplatser och många fler trygghetsboenden tryggas för att ha jämförelsen klar för sig. Det tycker jag är värt att påpeka (även om det i tryck inte alltid blir exakt så som det var sagt).
Verkligheten är ju att trots att jag fått igenom, först emot alla och sedan med alla, ändrade riktlinjer för att det skall bli lättare att få rätt till plats på ett äldreboende, fortsätter man att lägga ned platser utan att komma fram med några nya alternativa boendeformer såsom trygghetsboenden för den som är ensam och isolerad och har svårt att komma ut. Det är fullständigt oacceptabelt att Karin 101 år, som GP skrev om, inte får komma till ett äldreboende om hon vill det. Det är direkt upprörande och borde inte ens vara föremål för diskussion. Det blir än mer absurt med tanke på det beslut jag sett till har fattats i Göteborg om att inte bara mycket omfattande medicinska behov skall styra rätten till äldreboende. Men det jag sedan dess hela tiden sagt är att ord och handling måste hänga ihop. Skall det bli lättare att få ett boende måste det också finnas boenden att få.
Även om de flesta äldre vill bo kvar hemma, så vill inte ALLA äldre göra det och det är i det ljuset de fortsatta nedläggningarna av äldreboenden och beslutskrampen kring att överhuvudtaget komma igång med trygghetsboenden blir så förfärande. Om det inte finns några alternativ så finns det ju inte heller något att välja och om det då är mellan dagens äldreboenden som är allt mer av sjukhem eller inget mer än att bo kvar hemma som är alternativen, så får man ju de svar man får. Det mest uppseendeväckande är ju att över hälften av alla äldre göteborgare i de undersökningar som gjorts planerar, vill eller tror sig behöva byta bostad inom överskådlig tid på grund av åldersskäl. 90% kräver dessutom fler olika former av boenden för äldre att kunna välja mellan. Det är egentligen alarmerande och en allt mer ohållbar diskrepans mellan den verkligheten och det som görs rent konkret från kommunens sida.
Det är där min förra motion om en kommunövergripande strategi för fler olika former av äldreboenden i Göteborg respektive den motion jag och Kjell Björkqvist lade i förra veckan om att skapa anpassade trygghetsboenden kommer in i bilden. Jag tycker att det finns anledning att göra den skillnaden tydlig mellan hur vi ser på denna fråga gentemot vänsterpartierna i Göteborg. Det räcker inte med diskussionsklubbar om framtidens äldreboenden, utan mandat eller kraft eller förslag om något, samt allmän välvilja till att det skall bli bra och alla skall få boenden när det faktiskt i realiteten blir sämre. Det har hittills inte resulterat i något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar