Göteborg shanghaiat!?!

Så har då Göteborgs engagemang för Shanghai i Kina fått lite medial uppmärksamhet i dagens och gårdagens GP samt på ledarplats och för en gångs skull en balanserad rapportering. Självklart kan vi inte bojkotta Kina, men vi kan inte heller bara strunta i de mänskliga rättigheterna. Kan vi inte här hemma i Göteborg prata öppet om det och att använda våra möten och vår dialog med Shanghais företrädare för att medverka till ökad öppenhet och respekt för mänskliga rättigheter, så är vi lika goda kålsupare som kineserna när de säger att det inte finns några demokratiska problem i Kina. Det är därför jag varit den som så hårt drivit debatten om Göteborgs utbyte med Shanghai. Den ende som överhuvudtaget lyft frågan i kommunfullmäktige rentav. Och det har många gånger känts ensamt, kan jag säga, att utmana hela det inre kotteriet och få spott och spe för det, kan jag också säga. Trots att jag ju bara velat föra en öppen konstruktiv debatt för att vi här i Göteborg i alla fall skall veta vad vi gör, hur vi gör det, på vems mandat det sker och var ansvaret ligger samt vilka kostnader det får rymmas inom. Inte ens det har gått att föra diskussion om. Det i sig skickar ju varningsklockor kan jag tycka.

Jag tycker rentav att det var framsynt att för 25 år sedan se Kinas vikt för en industritung handelsstad som Göteborg. Men det får för det inte bli en sluten herrklubb där vi legitimerar förtryckarna genom att som demokratiska företrädare spela på deras villkor bara för att idka krämeri. Volvo, SKF och alla andra kommer ändå att vara där. Vi som demokratiska företrädare för göteborgarna har därtill ansvar för att slå vakt om demokrati och mänskliga rättigheter. Det är ingen fråga för bara UD, som Göran Johansson (S) med emfas gång på gång slagit fast. Det om något är bara dumheter. Det är allas vårt ansvar som demokrater. Sedan är det självklart UD och regeringen samt riksdagen som slår fast utrikespolitiken, men inom ramen för den har vi ett stort mandat att stå för mänskliga rättigheter som Göteborgs företrädare gång på gångs slagit ifrån sig, att ens diskutera. På den punkten tror jag dock mer på Anneli Hulthéns (S) ärliga vilja att inte bilja blunda än hennes företrädare.

Min rädsla är att det inte är Kina som successivt skall tvingas öppna sig och bli mer demokratiskt, utan att det är Kina som får oss att börja backa istället. Exemplen finns från hur vi agerat i Göteborg och Kinas ökande politiska demonstrationspolitik genom att exempelvis kidnappa hela klimatkonferensen i Köpenhamn och skjuta den i sank mot framförallt EU men även USA är allvarligt oroande. Det är de som inte ser det som är naiva, inte jag - vilket jag ju så ofta fått mig till livs genom åren som varandes någon slags naiv idealist mot de krassa gubbarna i verkligheten. Och nog förstår jag att det krävs mer smartness än att hålla demokratiska brandtal vid tebjudningarna i Shanghai. Just därför måste vi hålla frågan levande här hemma för att veta hur vi skall agera där.

Det har ju varit märkligt tyst i alla sammanhang om detta allt mer intima utbyte med den största och ekonomiskt viktigaste staden i världens största diktatur. Jag är övertygad om att hade inte jag alltsedan den beramade första fullmäktigedebatten för nu tio år sedan agerat hade det fortsatt så. Det var den debatten där det från de ledande herrarna i fullmäktige uttalades att vi inte skall komma och försöka omvända kineserna som levt som de levt i 2000 år och massor av annat strunprat. Då fanns det inte ett ord om Shanghai i något offentligt kommunalt dokument någonstans. Successivt, och det har varit ett idogt arbete bara det, har Shanghai börjat omnämnas som först ett biståndsutbyte - bara det ett absurt försök att omskriva verkligheten - trots att redan då var systerstadsavtal på gång att skrivas under till att nu ha ett eget positionspapper och tydligare krav på återkopplingar till kommunstyrelsen. Det kunde ha varit mer, men är alltid något. Fast jag kan ju tycka att det då är märkligt att vi inte hört så mycket om satsningen på världsutställningen förrän GP skriver om det.

Det jag ändå är stolt över är att ha lyckats pressa fram att i det positionspappret omnämns demokratifrågan i alla fall. Däremot kunde hela diskussionen om de ekonomiska vinsterna med utbytet ha strukits. Det vet vi egentligen inget om och den utredning från Jönköping som refererats till i media och också var ett svar på min kritik om att vi efter två decennier inte utvärderat något av vad det givit när all annan kommunal verksamhet är under ständig granskning kan vi lägga i någon byrålåda. Den skulle kunna tjäna som modellexempel för ett beställningsverk möjligen.

Nu hoppas jag få stöd för min och Piotr Kiszkiels (FP) motion om att etablera en utbildning i mänskliga rättigheter som kan erbjudas alla som är involverade i internationellt utbyte för kommunens räkning. En utbildning som handlar om att var och en skall få verktyg för att på rätt sätt i rätt sammanhang kunna agera för ökad öppenhet och mänskliga rättigheter i länder vi har ett utbyte med där det inte är lika självklart som här hemma hos oss. Det handlar givetvis först och främst om Kina och Shanghai. Ibland handlar det bara om att lära sig se det som man kanske inte ser annars om ingen öppnat ens ögon och då också veta hur man agerar för att inte antingen klampa in i glasbutiken och rentav ställa till det för enskilda utsatta som är kvar när man själv rest hem eller tvingas blunda för uppenbara brott mot de mänskliga rättigheterna. Det handlar också om hur man kan ta upp känsliga frågor på ett bra sätt för att ändå kunna fortsätta en konstruktiv och bra dialog till gagn för båda parter. Det fanns en öppning om brett stöd för den på senaste kommunstyrelsen, så det hoppas jag än mer står fast efter dessa artiklar i GP.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att också fundera kring att det är bra med den öppenhet och snabbhet som internet och andra medier idag ger. Men ibland känns det som att det också gör det väl enkelt att tycka om allt och låta som om man också gör något, utöver att tycka. Under alla år som jag fört debatten om Shanghai har andra suttit knäpp tysta. Jag har haft stöd i Folkpartiet förstås och från en och annan annan, men tyst har det varit. Senast jag tog upp frågan var första gången Vänstern var med på min linje, men försökte sedan få det till att det var dubbelmoral att jag som liberal pratade för demokrati och mänskliga rättigheter i Kina. Tala om historielöshet. Politik handlar dock inte bara om att prata och hävda en linje när man får frågan eller andra väckt den åt en, utan också om att se till att väcka frågan och driva den för att nå resultat. Därtill också att argumentera och bilda opinion förstås. Men när det senare renderar allt mer utrymme i maktsammanställningarna framför att faktiskt också få det som sägs gjort för att i verkligheten förändra något är det också en demokratiskt tveksam maktbalansförskjutning. Det är min enkla mening. Den diskussionen återkommer jag till hade jag tänkt.