I tider när media oftast fokuserar på politik som spelteori snarare än menat allvar och fyra års akademisk journalistutbildning landar i att gräva kvitton snarare än att förklara komplicerade samhällsavvägningar, när intoleransens anhang växer sig allt starkare och passerar riksdagsspärrar i land efter land, nu senast opinionsmätningarna här i Sverige, är det viktigt att komma ihåg varför man ägnar sig åt politik.
Att aldrig som förtroendevald dessutom glömma vem man är till för; att förvalta enskilda medborgares förtroende i formandet av ett samhälle där varje människas rättigheter och förmågor tas tillvara. Man kan då inte vara lite halvdemokrat. Antingen är man för mänskliga rättigheter och alla människors rätt, överallt, eller så är man det inte. Så enkelt är det egentligen, i grunden. Sedan är förstås världen många gånger så mycket mer komplicerad än så.
Och att i det sammanhanget också förstå, för oss som råkar bo här på vår kontinent, varför Europatanken är så central, varför byråkrater och politiker åker kors och tvärs för att tvingas sitta ned vid de gemensamma beslutsborden, på en kontinent vars historia annars är att det är soldater, generaler och krigsherrar som gjort det. En dag kanske vi är mogna nog att rentav slippa flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg. Där är vi uppenbart inte riktigt än, samtidigt som tvärtom den rena skära inskränkta nationalismen åter visar sig allt mer oförblommat.
För att minnas detta måste vi minnas också det vi inte vill minnas. Det är därför förra måndagens minnesstund med anledning av Kristallnatten för nu 71 år sedan är så viktig. Jag är glad att jag fick chansen, ännu en gång, att prata om det i Synagogan. Men det borde vi alla prata om lite till mans, inte bara som en del av en skränig demonstration mot rasism, som Vänstern lätt vill göra det till, utan som just ett demokratiskt vaccinerande levande samtal. Det är ingen slump att jag varit den som av och till i min tur skränat mot Göteborgs intima utbyte med diktaturens Shanghai för att ta ett exempel på att politik handlar om grundläggande värderingar som vi aldrig får glömma. Det har jag burit med mig hela veckan faktiskt när jag av olika skäl haft anledning att reflektera över detta. Det är skönt att kunna göra det med ett liberalt sinne. Det måste jag erkänna.
Läs för övrigt gärna mitt anförande med anledning av Kristallnatten på denna länk. Se för övrigt min och Piotr Kiszkiels motion om utbildning i mänskliga rättigheter som kommer upp på morgondagens kommunstyrelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar