GP konstaterar på ledarplats återigen äldreomsorgens tillkortakommanden här i Göteborg. Slutsatsen är att Göteborgs äldreomsorg är på väg åt fel håll - så långt håller jag med och har själv ju precis frågat i fullmäktige om de alarmerande medicineringsiffrorna för Göteborg - och att återigen lär göteborgspolitikernas svar bli att skylla ifrån sig, kommunledningen på stadsdelsnämnderna och stadsdelsnämnderna på kommunledningen - det håller jag inte helt och fullt med om.
Det senare må vara sant för den sittande majoritetens sätt att styra kommunen och det är också det som till stor del förklarar de brister vi ser på många håll inom Göteborgs service till medborgarna. Vi halkar på område efter område efter och det blir allt mer olika ens mellan göteborgarna vilkens service man får beroende på var man råkar bo, vilken stadsdelsnämnd som bestämmer.
Färre stadsdelsnämnder kan delvis råda bot på det, men det är bara den ena sidan av myntet. Den andra, som är det jag tjatat om allt sedan jag hade en interpellationsdebatt med Göran Johansson (S) för något decennium sedan(!) om det absurda i att vi inte ens hade en gemensam kontoplan i kommunen och därmed var det omöjligt att jämföra och följa upp stadsdelsnämnderna som bokade sina kostnader lite som de ville och därmed blev det ytterst omöjligt att att leda kommunen, det som ju faktiskt är kommunledningens ansvar och roll. Där hjälper inte hur många kostsamma, svåradministrerade och outtolkade enkäter till brukare, medborgare eller medarbetare som helst, som vi idag lägger jag vet inte hur mycket pengar på i Göteborg.
Det är den sidan av myntet som borde diskuteras lika mycket: Hur kommunledningen kommer in på banan igen och kan följa upp, samordna samt styra utvecklingen, inte minst den samlade kompetens- och chefsutvecklingen, och just helt enkelt ta sitt ansvar som kommunledning. Det hela-staden-perspektivet kan inte de enskilda stadsdelsnämnderna, eller några andra nämnder för den delen, ta och det är det som gör att det som varit en successiv färd utför inte heller tas tag i förrän det gått för långt. Om ens då. På den punkten har GP helt rätt: Den politiska majoriteten ägnar sig åt att kasta ansvaret på varandra istället för att ta det - och se till att styra rätt, när det blivit uppenbart fel!
För egen del kan jag ju bara peka på den rad av initiativ, förslag och frågor vi från vår sida tagit, för att försöka ta det ansvar som ligger på oss, när vi nu under de år jag arbetat med dessa frågor sedan jag kom in i kommunstyrelsen 2005, just sett hur fel det varit på väg att bli och är. Alltifrån när jag var den som - det nästan första jag gjorde - såg till att förändra riktlinjerna så att det skulle bli lättare att få rätt till ett äldreboende, inte ännu svårare som var på gång att beslutas, till de senaste inspelen (se några nedan). Något som ju går så ut över de enskilda äldre som drabbas av en ovärdig omsorg och som i många fall inte kan göra sin stämma hörd, som är beroende av dem man förväntas klaga hos.
Det är därför vi behöver en äldreombudsman som kan gå in och granska äldreomsorgen, även på anonyma anmälningar, följa upp och se till att agera för kvalitetsutveckling i syfte att alla äldre skall erbjudas en värdig och trygg vård och omsorg.
Därför behövs omsorgsgarantier som åtminstone sätter en minsta acceptabel nivå på den enskildes rätt till utevistelser, mathållning, att få duscha med mera, med mera inom allt det som är viktigt i vardagslivet.
Därför behövs en verksamhetsnära kvalitetsgranskning och uppföljning inom inte minst hemtjänsten som vi idag vet alldeles för lite om hur det fungerar för den enskilde i hemmets mörka vrår, dit vanvården tyvärr många gånger flyttat.
Därför behövs anpassade boenden av olika slag, från trygghetsboenden för social samvaro till värdiga vårdboenden i livets slut eller väl fungerande demensboenden, och ett aktivt arbete med att få fram sådana boenden och inte minst stopp för dagens nedläggningar av boendeplatser.
Därför behöver hemsjukvården med sin äldremedicinska kunskap få ett större tydligare mandat och ansvar för alla äldres vårdinsatser i hemmet, på boenden och som en länk till akutvården för att vården skall komma till den äldre i första hand, inte som allt för ofta idag tvärtom - till och med när det är uppenbart mer skadligt för den äldre.
Därför behövs valfrihet i att såväl välja innehåll som vem som utför servicen, för att ge den enskilde makten att själv få bestämma och välja bort det man är missnöjd med eller ännu heller till det man själv vill utifrån sina egan premisser, att få välja det boende man vill var man vill eller den hemtjänst på det sätt man vill från den man vill skall komma över tröskeln, och också ge utrymme för andra initiativ som kan höja livskvaliteten för den enskilde.
Därför behövs en politisk styrgrupp direkt under kommunstyrelsen för att följa upp och styra upp samt ta tag i alla de frågor enligt punkterna ovan som enskilda stadsdelsnämnder inte kan hantera, utan behöver samordning och styrning för att lösas.
Jag tycker min debatt med ansvarig för dessa frågor i kommunstyrelsen, Marina Johansson (S), säger en hel del (går att lyssna på under punkt 6 på fullmäktiget 2009-10-08) om att vi inte tar tag i de brister som finns mitt framför ögonen. Jag tror inte det är av oginhet, utan av oförmåga att bryta sig ur de egna förlamande organisatoriska strukturer som Göteborgs Stad ordnats i. Tyvärr är jag rädd för att den pågående utredningen om stadsdelsnämnderna bara tar tag i den ena sidan av problemet, inte den andra och egentligen viktigare sidan oavsett det exakta antalet stadsdelsnämnder: Det kommunala ledarskapet på central samlad nivå. Det går ytterst ut över enskilda göteborgares möjligheter till en bra vård och omsorg. Det är jag övertygad om, oavsett att jobbet självklart görs lokalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar