Ja till en EU-president, som president och inte President (- ännu:)!

Det är spännande att följa diskussionen efter att EU beslutat om "Grevinnan och betjänten" som utrikesminister och president för EU. Baronessan Lady Ashton som av alla anses okänd, men av dem som känner henne anses vara en "doer", som hög representant för utrikesfrågorna respektive van Rompuy, känd för att ha hållit ihop en belgisk regering, som president för EU.

Det gick överraskande lätt och smidigt att under det svenska ordförandeskapet lösa denna knäckfråga med att besätta dessa nya poster när nu Lissabonfördraget kommit i hamn. Det kunde ha slutat i haveri och nationella intressen manifesterade i personkrig. Det gjorde sig inte själv därmed. Att kalla den svenska genomgripande sondering och beredning som föregick det sedan eniga beslutet för att vara odemokratiskt, som någon uttryckt det, är dock att ta i. Att demokratiskt valda regeringar förhandlar fram gemensamma ståndpunkter eller utser sina gemensamma representanter är ju inte det minsta odemokratiskt. Däremot kan vi alla säkert önska den ökade öppenhet som förutsätter mer federala inslag.

Det är intressant hur allt fler nu ger sin federalistiska uppfattning allt tydligare tillkänna. Ibland från de mest oväntade håll. Nu senast var det Britt-Marie Mattsson som i GP ägnade en hel artikel åt att vilja ha ett Europas Förenta Stater utifrån amerikansk förebild när det kommer till valet av president. Det är naturligtvis en övertolkning från min sida, men inte i slutsatsen. Poängen som Britt-Marie Mattsson visar på är den paradox vi har i dagens EU. För att öka demokratin på EU-nivån måste vi gå mot mer federalism, samtidigt som Europa fortfarande är en kontinent som består av sina nationer och de utgör ännu den demokratiska basen. Det är därför det finns så många, särskilt i Sverige, som är emot mer federalism för att på nationell nivå behålla den demokratiska schimären av att vi kan bestämma över allt själva samtidigt som man beklagar slutenheten och det "odemokratiska" i EU-systemet. Så länge EU i grunden är ett samarbete mellan länder så kommer den obalansen kvarstå.

Ju mer renodlat samarbete utan federalism, desto mer slutenhet, kohandel och hävdande av nationella intressen bakom lyckta dörrar är det. Det som är samarbete mellan länder är ju också ren och skär utrikespolitik och hamnar då under UD med sina protokoll och utrikessekretess och värnandet av de nationella intressena. De som inte vill ha EU, utan bara frivilligt samarbete mellan länder, bortser ofta från denna realitet (förutom den krassa verkligheten såsom att den som vill strunta i ett gemensamt åtagande inom exempelvis miljöområdet kommer att göra det om det inte finns ett EU som håller efter det, för att inte tala om alla oändliga segdragna bilateral överläggningar som skulle få EU-byråkratin att verka närmast anorektisk i sin effektivitet).

Eftersom EU ännu är ett i grunden ländersamarbete och inte en överstatlig konstruktion - den överstatlighet som finns är ju med ländernas "goda minne" skulle man kunna säga - så har den sina brister i öppenhet och insyn. Även om svenska företrädare arbetat fram den offentlighetsprincip som gäller för EU-institutionerna och som i mycket påminner mycket om den svenska. Därtill är EU på en del punkter mer öppet än exempelvis den svenska riksdagen vars utskott och regeringssammanträden ju är helt slutna. Med Lissabonfördraget blir det ytterligare mera öppet även för ministerrådsmötena. På gott och ont. Risken är att det stärker nationell pamflettpolitik - väljarbasen är ju fortfarande den nationella - framför gemensam kompromissvilja och sakpolitiska lösningar ur ett europeiskt perspektiv och det medborgarna vill ha EU till ur ett alleuropeiskt perspektiv.

Paradoxen, som ändå är en bra avvägning, just för att EU ännu är sina länder, är därtill att de nationella parlamenten också får mer inflytande i det nya fördraget. För att med 27 länder kunna fatta beslut och kunna ta in fler länder har det varit nödvändigt med mer majoritetsbeslut, en tydlig överstatlig federal riktning, samtidigt som den nationella nivån får en tydligare nödbromsfunktion, för att bibehålla balansen i att EU:s demokratiska grund utgår från de enskilda länderna, inte EU-institutionerna.

Det är därför att - idag - gå vilse att se den nya EU-presidenten som motsvarande en Obama i USA. USA och EU bygger på samma maktdelningsprinciper, som ju på en rad punkter skiljer sig mot den svenska modellen som ger majoritetsregeringar ett närmast enväldigt herravälde. Men där USA är en federal fullt ut överstatlig nation med ett antal delstater är EU sina enskilda länder som skapat en samverkan på överstatlig nivå för att lösa sina gemensamma frågor och binda in varandra från sin egen historia av ständiga ekonomiska, politiska och militära katastrofer. Det gör att vem som bestämmer i Storbrittanien, Frankrike och Tyskland har större betydelse än vem som bestämmer inom EU-systemet när det kommer till sista raden. Utan EU hade de och några ytterligare länder bestämt och delat på hela kaka, med EU får de inordna sig och samsas med alla oss andra som också kan vara med och baka på den kakan. Bildligt talat.

En EU-president kan därför aldrig, under överskådlig tid, bli något annat än just en president för EU enligt ordets engelska mening, inte president i EU enligt amerikansk mening. Det vill säga att rollen är att vara ordförande vid EU:s toppmöten och sköta det löpande arbetet för att förbereda och hålla ihop dessa avgörande beslutsmöten, inte att ta kommandot och staka ut de egna vägarna med ett direkt folkligt mandat. Det folkliga mandatet har ministrarna via sina regeringar respektive det direktvalda Europaparlamentet med sina utökade befogenheter. En direktvald president som skulle kunna gå på tvärs mot de nationella regeringarna med sina regeringschefer hade aldrig varit möjligt, annat än i säljande mediaspekulationer och förstås en och annan sann federalists önskedröm. Den drömmen förutsätter precis det som Britt-Marie Mattson påpekar, mer av den amerikanska formen av demokrati. Kanske kommer den dagen, kanske inte. Det viktiga är att vi hittar vår form i Europa och där har hör den federala idén definitivt hemma.

Liknelsen när det gäller utrikesministerposten när det kommer till öppna beslutsprocesser haltar däremot. Inte har väl väljarna något inflytande över vare sig vem som blir svensk eller amerikansk eller för den delen nu europeisk utrikesminister?! Det hade ju varit direkt märkligt om det inte var regeringarna som tillsatte denna, särskilt en gemensam europeisk som har till uppdrag att samordna och skapa en gemensam utrikespolitisk hållning för alla EU-länder snarare än att etablera en egen agenda. Låt oss slippa den tragiska farsen vi såg på 90-talet när varje land körde sitt historiska race och om inte bidrog till så i alla fall inte motverkade katastrofen i det forna Jugoslavien. Ännu en gång fick USA komma till blodig undsättning för att sätta stopp för fortsatta massakrer och förödande spridningseffekter, mitt på vår egen kontinent. En bättre samordnad utrikespolitik kan förhoppningsvis förtydliga EU:s hållning gentemot omvärlden och stärka EU:s internationella roll i en tid när Kina är på väg om oss i inte bara ekonomisk utan också politisk påverkan i världen. Jag föredrar nog EU framför Kina som politisk förebild måste jag säga. EU bygger på demokratiska grunder och en tydlig demokratiskt ordnad maktbalans för att hantera olika ibland motstridiga intressen och viljor och en värdegemenskap i de mänskliga rättigheterna som nu också är en del av det gemensamma fördraget.

Det var synd att den nya konstitution som sedan blev ett Lissabonfördrag inte kom på plats innan den sista krigsgenerationen försvann från arenan och Europa åter ser hur småpåvarna, nationalismen och egenintressena börjar spira och riskerar bryta sönder det som EU varit en garant för; fred, demokrati och fri rörlighet för människor och handel. Förhoppningsvis är Lissabonfördraget ändå nu starkt nog för att stå emot en sådan åternationalisering eller - lika illa - nationalism, intolerans och oresonlighet in i själva EU-samarbetsforumen. Utvecklingen inom Europaparlamentet med allt fler nationalister kan inge en del oro på den punkten. Å andra sidan hade deras inflytande på den europeiska arenan sannolikt varit ännu större om de fått härja fritt i sina nationella parlament och därmed direkt eller indirekt påverkan på alla mellanstatliga åtaganden om inte EU funnits där med sina färdiga förhandlingsbord och beslutsforum för regeringarna att sitta ned vid. Europaparlamentet är ju därtill det europeiska samarbetets verkliga öppenhetsforum och ju mer som det kan vara med i beslutsprocessen, ju öppnare blir EU. Och federalt.

Fortfarande kommer ordförandeskapet rotera mellan medlemsländerna även om den som sitter mötesordförande och därmed har ansvaret för att sy ihop de kompromisser som är av nöden när 27 och kanske snart fler länder skall samarbeta får en större kontinuitet genom den valda EU-ordföranden (som det borde kallas snarare än president). Så länge vi inte har en gemensam politisk arena i EU och där är ju Sveriges EU-bevakning nog sämst i klassen, så kan vi ju inte heller förväntas ha en relevant folklig debatt om vem som skall ta vilka poster inom EU utöver de vi väljer indirekt via riksdagsvalen. Jag undrar hur mycket GP lägger på att bevaka EU jämfört med USA för att ta ett extremt exempel?! Kan Ashton och Rompuy förbereda, samordna och finnas med när EU möter världen så är det gott nog. Bara det inte blir som i TV-nyårsklassikern "Grevinnan och betjänten" förstås. Den risken finns ju också.