Media - Demokratins dödgrävare?!

Jag har ett stående momentum och det är medias roll i den demokratiska dialogen, eller snarare allt mindre roll i densamma. Självklart skall media kritiskt granska fel och brister och missgrepp. Men media har också ett ansvar för att belysa saker ur flera perspektiv för att vara en del av den demokratiska dialogen. När de inte tar det ansvaret så är de inte heller en del av den dialogen. Då är de tvärtom en del av problemet.

Det kanske är att ta i att kalla det demokratins dödgrävare, men i ett land där media är den så kallade tredje statsmakten - inte den fjärde som i alla andra demokratiska civiliserade liberala demokratier där det fristående domstolsväldet är den självklara tredje - så är ju frågan vad som är kvar om den pelaren faller. Att kvällspressen faller ur ramen är en sak, men när P1 och Ekot blir allt mer infantiliserade och nu senast en tidning som Riksdag & Departement spelar på de strängarna, då är det dags att verkligen förtvivla. Dessutom undrar man ju vad poängen är att gå långa journalistutbildningar för att gräva i andras sopor utan att sedan ens kunna förstå innehållsförteckningen på flingpaketen. Min övertygelse har alltid varit att journalistutbildningen är den bästa garanten för att ta död på medias roll som en hörnpelare i det demokratiska resonerande förnuftssamhället. Den som saknar djup på åtminstone ett samhällsområde får inte heller någon bredd, det blir bara en avgrund. Som väl är finns det väl tillräckligt många som kan kompensera de bristerna i den utbildningen på egen hand. Det finns många bra journalister också som väl är och då oftast i de mer lokala medierna. Där har det rentav skett en uppryckning, så kanske håller inte min utbildningsteori fullt ut. Annars skulle jag varit direkt mörkrädd.

Det jag upprörs över nu är att ett beslut som fattats av den socialdemokratiska regeringen i brett samförstånd, som handlar om att ta bort alla ekonomiska avarter som gjort att sådana som vissa av de som annars i ord säger sig vara emot EU för dess fiffels skull i realiteten kunnat sko sig på Europaparlamentets bekostnad, dvs alla vi skattebetalare, och gör att parlamentariker från alla länder nu äntligen skall få samma lön och därmed stora grupper får rejäla sänkningar och som det fattades beslut om under en tid när kronan stod i 8 Euro och inte 12 - ännu ett argument för att vara med i Euron - rapporteras som om det vore något nytt skoop som kan lastas den nuvarande regeringen i en tidning som Riksdag & Departement.

Riktigt slaskigt blir det när företrädare för de partier som skott sig på det nuvarande systemet är de som går i taket om de inte har vett att hålla sig undan medan de som tvärtom inte plockat ut alla extraersättningar eller i skymundan hållt undan ersättningar för att den möjligheten funnits, får stå upp för att få lite mer ordning på torpet för att det skall bli öppnare, rakare och ärligare. Med tiden går säkert Euron ned också, så blir den skillnaden inte så stor. Tyskar och Italienare och andra som hittills haft långt över 100.000 i månaden och inga dubier för att ta ut alla extraersättningar vore ju annars de gladaste om vi nu stjälpte det hela. Det är också det en del av politikens vardag att förhandla och kompromissa för att nå något som sammantaget är lite bättre än det som var och stå fast vid det när det väl gäller.

Den underliggande värre diskussionen som den typen av journalistik spelar på är en hjärntrubbig diskussion om något så omöjligt som att även de politiker som ägnar sina liv åt att leva från sina familjer, förhandla om sådant som syftar till en bättre värld för oss andra - sedan har vi oika uppfattningar om vad det är och det är ju precis det som är demokrati - och vara ute och träffa människor, på möten, debatter, förhandlingar, konferenser, studiebesök, inläsningstimmar etc, etc, dagar, kvällar och helger faktiskt också kan få en lön för det. Jag kan tycka att Vd:ar i storföretagen och de i bolagsstyrelserna får på tok för höga ersättningar i förhållande till sin betydelse, men hyfsat bra ersättningar tycker jag de skall ha för det. I politiken tillkommer ju dessutom den belastningen att den dagen man lämnar - och det gör de allra flesta för det är så det fungerar i samband med valen när partier ökar eller minskar och ledamöter röstas ut eller in - så är ju de enorma erfarenheterna inget som värderas på arbetsmarknaden i övrigt märkligt nog. Men det har kanske med mediabilden av vad politik och politiker handlar om att göra.

Så är det förvånande att det finns ett politikerförakt?! Det är att vara demokratins dödgrävare att mot bättre vetande bidra till det utan att också åtminstone försöka problematisera beskrivningen. Det är något helt annat än att lyfta fram det som är fel, problematiskt och omoraliskt för det finns naturligtvis det med och det är medias roll att granska. Likaså kan man självklart ha olika uppfattningar om vad som är rimligt och inte, men det bygger ju också på en kunskap om vad det handlar om. För det finns faktiskt också något mer än bara fiffel och båg i politiken. Tro´t eller ej. Särskilt lustigt var det när alla trodde att jag som vice ordförande i en stadsdelsnämnd hade anställning, hög lön och tjänstebil och rent allmänt trodde man var dum i huvudet eftersom jag höll på med politik. När jag berättade vad jag hade i ersättning för allt det engagemang och den tid jag lade ned på det vid sidan om mitt ordinarie arbete som förstås blev lidande, för att bidra till att just dessa människors vardag skall fungera med förskola, skola, äldreomsorg och ännu mer inte drabbas av andras elände i den sociala omsorgen etc., så blev de övertygade om att jag var dum i huvudet. När jag inte ens, liksom så gott som alla andra jag känner som är politiskt engagerade, hade vett att sko mig på det! Det är också en verklighet som behöver lyftas fram då och då.

Men, i ärlighetens namn, de allra flesta journalister är också hederligt arbetande personer med tuffa krav på att leverera slagkraftiga intressanta texter för att fylla igen hålen mellan annonserna utan onödig tidspillan, så jag skall inte raljera över dem heller. De har säkerligen inte alltid resersättning, betald logi och transport, dagtraktamente, övertidsresättning och en bra grundlön med dessutom lediga kvällar och helger heller för den delen. Det gäller nog bara kvällstidningsjournalisterna - de där som tycker att de är skjutjärn och inte bara nöjer sig med att harva på i den demokratiska bildningsmyllan - och det kan de ju behöva för det jobbet. Ok, jag är raljant nu, jag vet, med alla risker det innebär. Men man måste också våga föra den diskussionen på det sättet, att ställa saker på sin spets. Tycker jag. (Sedan är det kanske lite att ta i att vilja ha 100.000 i månaden i en småkommun som Lerum för att dessutom förstöra våra andras möjligheter till en växande göteborgsregion med bra tågförbindelser för den som nu hänger med i den plötsliga svängen från min sida - Och Ok, det är utanför ämnet! :)

Allt detta resonemang trots att jag varit den som exempelvis stått på barrikaderna mot ohemula politikerpensioner och de kryphål som funnits - och delvis finns - i Göteborg. Det vore dock för enkelt att bara spela på den strängen. Inget är alltigenom svart eller vitt (utom i populistens färgblinda skalle förstås). Lika lite som allt är jämngrått, inte ens Göteborgvädret!