GP har haft ett par artiklar i helgen om vanvården inom Göteborgs äldreomsorg. Det är ju som Peter Lenken på GP skriver i dagens GP att det förstås inte går att prata om en generell vanvård. Men det finns exempel på brister som är upprörande nog. Brister som slår så oerhört mot den enskilde som drabbas.
Det är precis det jag nu under flera år försökt få kommunmajoriteten att också se. Inte så att de inte ser att det finns problem. Problemet är bara att deras lösning är den så kallade balanserade styrning som kommunen har som kvalitetsuppföljningsmodell. Problemet med den i sin tur är ju att den bara genom årliga enkäter fångar medelvärden som på kommunledningsnivå blir till frågan om värdet 75 eller 76 skall anses som gott nog eller inte. Det säger ju inget om dem som det faktiskt inte är bra för, de som ligger utanför siktfältet för det där medelvärdet och kanske är så få att de knappt förändrar medelvärdet alls, i den mån de alls svarar på enkäten och i så fall vet om de skall våga säga som det är eller inte av omsorg för den hårt kämpande personalen som annars riskerar att få kritiken på sig när det är de som är de som försöker göra det så bra det bara går.
Trots dessa omfattande och kostsamma kvalitetsmätningar vet vi, ärligt talat, egentligen väldigt lite om hur situationen är i vår äldreomsorg runtom ute i stadsdelarna om man ser till det vi behöver för att kunna fatta rätt beslut. Är det svårt att få kunskap om situationen på våra boenden är det ännu svårare i hemmens mörka vrår inom hemtjänsten. Det har varit en av mina käpphästar de senaste åren. Är det någonstans vi skall söka vanvården så är det där. Men då måste vi ha verktyg som kan följa upp kvaliteten. Det räcker inte med bara enstaka enskilda nedslag eller hopp och tro och aggregerade medelvärden.
Det är inte lätt att klaga hos dem man är beroende av för sin livsföring. Det blir inte lättare om man är gammal och skröplig och kanske saknar aktiva anhöriga. Det är dem vi andra, inte minst i politiken, har ett ansvar för att bevaka rättigheterna för och slå larm när det brister, när åtgärder måste till, och det kan då inte få tillåtas ta flera år utan måste ske i stunden. Min övertygelse är att en stor del av möjligheten för en sådan uppföljning ligger i hur cheferna närmast verksamheten fungerar. Vi har lämnat dem allt för mycket åt sitt öde med ett stort ansvar men utan resurser, stöttning och kompetensutveckling för att hantera det ansvaret och se kritik som en väg till förbättring, inte något att tysta ned och lägga tillbaka på dem som för fram kritiken. Det i sin tur kräver kommunens insatser och då inte bara ute i stadsdelsförvaltningarna, utan också engagemang från kommunen centralt. Vi har ju inte ens kvar den styrgrupp för äldrefrågor som tidigare fanns direkt under kommunstyrelsen efter att majoriteten med socialdemokraterna i spetsen lade ned den. Det kräver också modeller och system för uppföljning och granskning som just fångar avvikelserna, inte bara medelvärdena, och lyfter fram anmälningarna som något positivt, som en grund för åtgärder.
Det saknar vi idag i Göteborg. Jag är övertygad om att en äldreombudsman, som vi från folkpartiet liberalerna föreslagit gång efter annan här i Göteborg, är en nyckelperson för ett sådant kvalitetssäkringssystem genom att vara en av de som kan fånga upp där det finns brister och vara en person som vem som helst, den äldre själv, anhöriga eller personal kan vända sig till - också anonymt - för att påtala ovård eller vanvård. Återigen, inte för att peka ut syndabockar, utan för att bidra till en konstruktiv förändring till det bättre.
En annan klassisk politisk skiljelinje är förstås frågan om valfrihet, som i sig också handlar om var makten ligger; hos den enskilde eller hos myndigheten. Den som kan välja kan också välja bort om man är missnöjd. Det är givetvis enklare inom hemtjänsten än äldreboendena, men en tydligare öppen jämförelse som ökad valfrihet innebär är också en press på alla att göra bättre ifrån sig. Det är ungefär som med de öppna kvalitetsjämförelser som nu arbetas med från statsmakternas sida och även om det alltid går att diskutera detaljerna så är det något i grunden bra.
Det är bara att fortsätta den debatten och det gör jag nu genom att - ännu en gång - väcka frågor kring detta i fullmäktige, så får vi se om det blir bättre svar denna gång. Det hoppas jag faktiskt! För jag tror ju inte att det finns en ovilja hos någon annan att göra gott, man har bara låst sig vid en enskild kvalitetssäkringsmodell som missar den ack så viktiga detaljen: De enskilda individer som kommer i kläm! Det är en av de saker vi måste förändra, bland mycket annat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar