Stadsdelsnämnder = Delad Helhet i dubbel bemärkelse!?

Så är diskussionen om stadsdelsnämnderna igång igen. Deras vara eller inte vara. Men ärligt talat, så föreslår ju ingen idag deras fullständiga avskaffande i Göteborg. Tiden är nu mogen att göra en förändring, men utan att för den skull kasta ut barnet med badvattnet. Det går att prata om indirekt valda politiker som fattar beslut över medborgarnas huvuden, men ingen har väl sagt att det är kommunfullmäktige som skall fatta varenda beslut i denna enorma kommun? Fortfarande krävs nämnder och styrelser och om de styr på längden som facknämnder för ett visst sakområde eller bredden som stadsdelsnämnder över fler sakomoråden inom ett visst geografiskt område är ju inte så stor skillnad ur den aspekten. Så låt oss inte förenkla debatten för mycket.

Jag har själv uttatalat att tiden är mogen för en halvering av antalet SDN. Det är också det vi i Alliansen är överens om. Det är en smart strategi, att slå samman nämnder som idag ändå samverkar väldigt mycket samtidigt som man inte göra hela havet stormar och lägger all kraft på att utreda allt och sedan organisera om allt med all tidspillan och tapp i verksamhetsfokus det innebär. Det gör att de nya ledningarna kan se igenom hela sin nya sammanlagda befintliga verksamhet och skala bort allt dubbelarbete och onödigt arbete och där pengar rinner till fel saker med nya ögon, men utan att tappa fokus på uppdraget att leverera välfärd till göteborgarna med risk för att bara titta inåt på organisationsförändringen som sådan. Sedan kanske det om några år när våra idéer om valfrihetssystem som ger makten till medborgaren och brukaren och de sammanslagna SDN:en börjar bli obekväma i alla fall är dags att ta något nytt steg bort från hela SDN-systemet. Till vad vet inte jag just nu dock. För centrala facknämnder i en storstad som vår är jag tveksam till. Då bygger vi åter barriärer och byråkratiska kolosser som var anledningen till att en gång skapa SDN.

För fyra-fem stadsdelsjättenämnder som diskuterats av och till tror jag inte alls på. De blir ju var och en som ett helt Uppsala och kan omöjligen styras av en enda nämnd med dessutom fritidspolitiker. De kommer att bli undernämnder, rent lagmässigt måste det rentav till flera sociala utskott i en sådan befolkningsmässigt stor nämnd, och allt mer arvoderade politiker för att överhuvudtaget gå att hantera. En stadsdelsnämnd av idag är ju som en medelstor svensk kommun. En kommun som har ett kommunfullmäktige, en kommunstyrelse med åtminstone någon eller några heltidspolitiker samt ett antal undernämnder för olika sakområden. En stadsdelsnämnd däremot är just bara en stadsdelsnämnd. De kan inte heller helt frikoppla sig från kommunen i sin helhet, det är de för små och sårbara för. Ett fåtal regionala nämnder däremot kommer att kunna bli sig själva nok och kommunledningens möjligheter till att styra dem vill jag tro på lika väl som en amsaga. Det blir fyra eller fem Göteborg eller så faller de ihop av sin egen tyngd.

Precis som de gamla facknämnderna en gång gjorde. Den gamla skolstyrelsen där beslutsfattarna knappt visste ens åt vilket håll skolan de fattade beslut om låg och inte hade en aning om alla pengar som rann åt olika håll i alla de undernivåer som med nödvändighet måste till i en så stor komplex organisation. Och då hade de inte ens ansvar för skolans inre arbete som kommunen idag har. Ingen utanför rådde heller på dem, allra minst den centrala kommunledningen som istället mest var en krigsskådeplats mellan de olika tunga facknämndernas företrädare för att roffa åt sig maixmalt med pengar snarare än att se till helheten för stadens bästa. Känns det för övrigt igen från sjukvården med sina professionella elefantiasisorganisationer?!

När SDN infördes kunde man spara in om det var ett par hundra tjänstemän och hittade pengaflöden som man inte hade en aning om att de fanns och vart de gick till. Hade vi inte infört SDN samtidigt med krisen i början av 90-talet hade vi aldrig klarat av att spara upp till 25% i nettokostnader på enskilda verksamheter utan mer dramatiska effekter i servicen till medborgaren än som det då blev genom att även små siffror plötsligt blev relevanta i den ekonomiska redovisningen på SDN-nivå, som tidigare bara stått i kolumnen övrigt, samtidigt som det fanns samordningsvinster att göra över de olika gamla facknämndsområdena där vallgravar skilt också arbetet i vardagen åt. Det finns en anldening att SDN-folket knappt reser någonstans för konferenser och studiebesök - alldeles för lite faktiskt - medan centrala facknämnder åker till de mest märkliga ställen utan särskilda tydliga anledningar - på sina håll lite väl mycket kanske. Det blir helt enkelt svårare när du som beslutsfattare befinner dig nämrare medborgarna och verksamheten att medvetet lägga pengar på på sådant istället för verksamheten.

Till det kommer möjligheten att känna de lokala förutsättningarna och anpassa verksamheten utifrån det på mest effektiva sätt och rentav tillåta att det blir lite olika, för det ser väldigt olika ut på olika håll i Göteborg. Det är nog den stad i landet där de geografiska skillnaderna också får ett så tydligt genomslag i vilka behov och vilken service medborgarna efterfrågar och har behov av. Det finns vinster i det med. Det är också en del av sanningen att bära med i minnet. Därmed inte sagt att SDN lyckats bryta med allt det som var dåligt och lyckat i allt det som är bättre. På sin håll tvärtom tyvärr, samtidigt som man byggt upp nya murar runt sig.

Men till och med demokratifrågan som var en av huvudanedningarna till att vi från Folkpartiets sida var de som först var för reformen har inte blivit så illa som det i debatten ibland görs gällande. Det är väl bra om politikerna har lite bättre koll på verksamheten de är satta att fatta beslut om och om den medborgare som vill också har mycket lättare att komma åt sin politiker. Det har otvetydigt varit fallet med SDN jämfört med världen innan SDN i Göteborg. Nackdelen, i den mån nu medborgaren uppfattar det som en nackdel, är förstås att det är svårare att lägga ned en skola om man sitter nära en av de få skolor man har i sin stadsdel och möter föräldrarna på de öppna mötena, än att sitta i en central nämnd långt bort från den berörda skolan. Det är ju en av skolans problem idag, att pengarna går till allt för dåligt utnyttjade lokaler istället för bra verksamhet. Att spara pengar så att det slår rättvist är dock aldrig lätt, oavsett organisation.

Majoritetens stora fel har varit att de abdikerat på kommuncentral nivå. En decentraliserad organisation kräver egentligen en ännu tydligare och mer samlad central ledning och styrning för att hålla ihop. Det kan låta som en självmotsägelse, men är en realitet, om det också skall finnas en central ledning och det måste det förstås i en kommun med ett av medborgarna valt fullmäktige som högsta beslutande organ. Medan kommunstyrelsen har fler heltidspolitiker än någonsin, jag är en av dem det är bara att erkänna, så har vi mindre ansvar i dagens styrmodell än någonsin. Det ligger helt och fullt på fritidspolitikerna lokalt. Det försöker man nu rädda hem med något som kallas processledare som ska se till att alla nämnder och styrelser följer kommunens gemensamma uppsatta mål. Det är egentligen att bakvägen försöka återupprätta ansvariga kommunalråd, fast utan egna mandat annat än att vara något så nästan ute i managementlitteraturen som "processledare". Det är där jag tror att man nu börjat inse hur ostyrigt det blivit. Men det beror inte så mycket på SDN i sig som hur man valt att ordna beslutsprocessen utifrån mantrat att det är en decentraliserad organisation och ansvaret för allt - utom det viktigaste av allt i form av den egna möjligheten att påverka sina ekonomiska ramar - ligger helt utlagt. Då blir det som det blir. Däremot kan färre SDN öka möjligheten till central kontroll, det blir helt enkelt mer hanterbart med 11 nämnder som vi föreslår än dagens 21.

Den bästa organisationen är väl den som inte i sig motverkar syftet med att den finns. Det är väl lite drastiskt uttryckt ungefär så långt vi människor kan organisera alla våra olika viljor i särskilt en demokratiskt styrd organisation som kommunen. Alla organisationer har sina fördelar och sina nackdelar, men när de senare börjar övertrumfa de förra så är det dags att göra något. Där är SDN idag efter nu snart 20 år och det är ju inget konstigt med det. Tiderna förändras. Att nå sin politiker är mer av att hitta en kanal på nätet än ett lokalt medborgarkontor på gångavstånd hemmavid. De små specialverksamheter som också behövs hamnar allt mer i kläm ju längre tiden går och de tillåts att allt mer splittras upp och smetas ut lokalt. Möjligheten att hålla ihop frågorna kommuncentralt eroderar. Svårigheten att överhuvudtaget hålla ihop den kommunala verksamheten så att den service du får inte beror på var, i vilken stadsdel du råkar bo, och att undvika onödigt dubbelarbete och slack på fel ställen i organisationen när man lagt sig till med diverse later över åren gör att det är hög tid för en reformering. På den punkten har det gått för trögt efter de utredningar som gjordes för nu ett antal år sedan och aldrig ledde någonvart.

På den punkten är det dags att nu göra något. Den kloka vägen är då det vi i Alliansen enats om, att i ett första steg halvera antalet och därtill införa valfrihetssystem på allt fler välfärdsområden. Det står jag för. Om nu någon orkat läsa ända hit :). Fast ibland behöver en citerad mening i en tidning lite mer rundskrivningar för att bli satta i sitt rätta sammanhang, till och med när de var rätt och i rätt sammanhang redan från början :))! En randkommentar är också att jag tycker det var signifikant att av de tillfrågade medborgarna i samma reportage i GP häromdagen fanns det ett rätt sunt tänkande: Antingen visste man vad det handlade om och tyckte det var bra med närheten i SDN även om det kanske fanns skäl att ändra något och att det nog fanns lite onödigt dubbelarbete kanske eller så var det inget man funderat så mycket på och visste så mycket om och då hade man inte heller så mycket att säga om det. Det är rätt klokt det med.